Besök av kusin från yttre rymden

2019-01-25 Maja Lundgren: Den skenande planeten (Albert Bonniers Förlag 2019). Det är inte lätt att sätta etikett på denna lilla roman. Greppet att låta en långväga resenär med förundran beskriva vårt samhälle känns igen från bl.a. Montesquieus ”Persiska brev” och användes häromåret av Kjell Espmark i den spirituella paskillen ”Resan till Thule”. Här är det tillämpat i en framtidsskildring som är både utopisk och dystopisk.

Jagberättaren Ki (kön oklart) skickas som officiellt sändebud från planeten Zarmina till jorden för att hålla högtidstalet vid den stora fredsfesten efter fjärde världskrigets slut. Ki är själv av jordisk börd; zarminierna är nämligen ättlingar till människor som koloniserat Mars men tvingats fly till denna planet i ett annat solsystem. Där lever man i fred och harmoni, utan pengar och utan sexualitet – barn produceras med 3 D-skrivare – och utan skrift: all kunskap, all inlärning är muntlig. Det finns ett slags högskola, där man främst ägnar sig åt jordens historia och klassisk litteratur.

Planeten kretsar med bunden rotation runt stjärnan Gliese (stjärnan och planeten finns i verkligheten), så dygnsbegrepp saknas. Där finns växter och djur med fantasifulla namn, och alla tänkbara färger, utom grönt. Att få se grönska är en av Kis högsta önskningar.  Mötet med jorden, med å ena sidan en mycket hög teknisk utvecklingsnivå, å andra sidan till stor del i ruiner med krigsskadade människor, blir omskakande för Ki (men inte så drabbande för läsaren).

Boken är också något av en pikaresk. Ki skickas på hemliga uppdrag som för hen över en stor del av världen med farkoster som rutilevo (flygande privatfordon) och marelevo (fartyg som lika lätt går under vatten eller i luften som på vattnet) och till möten med politiska ledare av många olika slag och med vanliga krigstraumatiserade människor. Det är fantasifullt, roligt och språkligt uppfinningsrikt.

Har romanen ett budskap? Kanske varnar den för vidlyftiga tekniska experiment med människor, kanske säger den att människorna på jorden är sig lika även om 500 år. Men i huvudsak är den ett par timmars god underhållning. Gott nog, även om den inte når upp till Maja Lundgrens lysande genombrottsroman ”Pompeji” från 2001.