Verdandis småskrifter – ett collage

Småskrifterna – vadan och varthän?

Ett collage av Peter A. Sjögren till Föreningen Verdandis 125-årsjubileum hösten 2007

 

Studentföreningen Verdandis småskrifter utkom mellan 1888 och 1954 med 531 titlar, alltså i genomsnitt åtta titlar om året. Det var verkligen frågan om små skrifter: ett femtiotal sidor i litet format. Syftet var folkbildande: det är lätt att se åtminstone de tidigare årgångarna som en serie föredrag i ett arbetarinstitut: ”Om menniskans ursprung” (den allra första), ”Om öfverläggningar och beslut” (handbok i praktisk sammanträdesteknik som rönte stor efterfrågan och trycktes i tio upplagor mellan 1888 och 1912). Den allra största succén var förstås ”Våra vanligaste främmande ord” av Olof Östergren, senare redigerad av verdandisten Karl-Hampus Dahlstedt, som också blev den sista redaktören för småskrifterna. I småskriftsserien utkom ordlistan i 32 utgåvor fram till 1966. Sedan togs titeln över av Norstedts (Esselte Studium) och trycktes i ytterligare fem utgåvor fram till 1980.

 

 

Varifrån fick man uppslaget? En inte så känd förebild var säkert Det danske Studentersamfund, grundat 1882, alltså fem år före Verdandi:

 

”Den Aften blev vistnok det danske Studentersamfund
stiftet. Det var de unge Mænd, som den 5. November
1881 udvandrede fra Studenterforeningen, der i det
følgende Aar oprettede dette Forbund, der i Aarenes
Løb har stiftet megen Gavn.”

Georg Brandes: ”Snevringer og horizonter” (memoarer, 1908)

 

Tydligen en förening liksom Verdandi bildad i protest mot konservatismen på universitet. Från ett danskt nätlexikon:

 

		Det første Studentersamfund blev grundlagt den 2. maj 1882 af en venstreorienteret udbrydergruppe af Studenterforeningen. Det var studenterverdenens modstrykke til opgøret med Estrup-konservatismen på den ene side og på den anden de mere demokratiske kræfter bestående af liberale, radikale og socialdemokrater. Studentersamfundet udvikledes i de følgende år til et vigtigt instrument i alliancen mellem det intellektuelle by-radikale venstre og bondelandets venstre. Oplysningsarbejdet med foredrag, pjecer og bøger, retshjælpen osv. viste en vigtig side af hele oplysningsfilosofien frem.

Likheten med Verdandi är ju slående.  Men vad i all världen är Estrup-konservatismen. Vi rådfrågar Nationalencyklopedin:

 

Estrup, Jacob, 1825–1913, dansk konservativ politiker, godsägare; inrikesminister 1865–69, konseljpresident och finansminister 1875–94. E. var med ett kort avbrott medlem av riksdagens landsting 1864–1913 och i slutet av 1800-talet Danmarks ledande politiker. Han var bosatt på Skaføgård vid Randers i Jylland och tillhörde den grupp av ”nationella godsägare” som övertog regeringsmakten i samband med reaktionen och författningsändringen efter kriget mot Tyskland 1864. Den nationalliberala intelligentian var i befolkningens ögon djupt komprometterad genom nederlaget i kriget, och ”kornsalgsperioden” var en glanstid för storlantbruket, som ytterligare befäste godsägarnas hegemoni inom den härskande klassen.

 

69. deltog i förhandlingarna om den nya grundlagen (1866, där Landstinget och de stora jordägarna fick en starkare ställning än i junigrundloven (1849, och var en dugande och kraftfull inrikesminister i Frijs godsägarministär 1865–69. Han genomdrev bl.a. beslut om nya kommunallagar, om förstatligande av järnvägarna på Fyn och i Jylland och anläggning av den viktiga exporthamnen i Esbjerg.

Som ledare för Højre och chef för en utpräglad godsägarregering 1875–94 baserade E. sin politik på Landstinget och kungamakten. Han inledde sin regering med att tillsätta en arbetarkommission som kom att dra upp riktlinjerna för den moderna danska socialpolitiken, men i författningsfrågan var han oböjlig i sitt motstånd mot Venstres och böndernas krav på folketingsparlamentarism. Folketinget vägrade tidvis att behandla regeringens förslag, och under långa perioder styrde E. med hjälp av provisoriska finanslagar; så skedde 1877 och 1885–94. I strid med Venstre genomdrev regeringen också ökade försvarsanslag (Köpenhamns befästning), men de sociala och ekonomiska samhällsförändringarna verkade i längden utjämnande på motsättningarna, och 1894 avgick E. som följd av en parlamentarisk uppgörelse mellan Højre och den moderata falangen inom oppositionen.

 

I slutet av 1880-talet fick andelsrörelsen sitt genombrott. Därmed blev bönderna en maktfaktor i paritet med godsägarna, och under jordbrukskrisen i början av 1890-talet medförde agrarrörelsen ett närmande mellan ”små och stora bönder”. Det nästan 20 år långa ”estrupiatet” utgör ett markant avbrott i Danmarks utveckling mot parlamentarism och demokrati. E. har också förblivit starkt omstridd, och hans regeringsmetoder har jämförts med Bismarcks.
Sven Anders Söderpalm

 

 

Folkbildningstanken förverkligades genom föredrag, undervisning och utgivning av småskrifter. Utgivningen inleddes 1885, men i motsats till Verdandis blev den inte långvarig, men desto intensivare medan den pågick. Det danske Studentersamfunds smaaskrifter utkom 1885–1892 med 139 titlar. Den politiska anknytningen var mer uttalad än hos Verdandi:

 

1885 kom et nyt initiativ: Studentersamfundets Småskrifter. Småskrift Nr. 9 bar titlen: G. Brandes: Ludvig Holberg.  Var det agitation ? – ja, men i en ”højere sags tjeneste”. Udvalget bag småskrifterne ønskede at nå ud til bønderne og landarbejderne med oplysningsskrifter befriet for den traditionelle vækkelse og nationalisme. De skulle naturligvis ikke være ”neutrale”. De var skræddersyede til den politiske og sociale kamp i Danmark under Estrupstyret.

(Ole Tetens Lund, ”Studentersamfundet i provisorietiden 1882–1894”, i Festskrift til Olaf Søndberg. 2000, Svendborg Gymnasium.)

 

 

Utstyrseln var tidstypisk. Den här omslagsbilden föreställer Herakles som leder in en flod i Augiasstallet, en radikal älsklingsallegori för upplysning och kamp mot övertro och fördomar.

 

 

 

 

 

 

Åter till Verdandi. Hjalmar Öhrwall, en av föreningens stiftare, professor i fysiologi och framstående folkbildare, var ledande kraft i redaktionskommittén för småskrifterna från början och seriens formella redaktör från 1917 till 1928, året före sin död. Han efterträddes av en mindre känd men som folkbildare kanske mer betydande person, Carl Cederblad. Så här beskrivs han i NE:

 

Cederblad, Carl, 1886–1954, lärare, förgrundsgestalt inom svenskt folkbildningsarbete. C. var verksam som läroverkslärare, föreståndare för Upsala arbetarinstitut 1923–48, redaktör för Studentföreningen Verdandis småskrifter 1928–48 och studierektor för Liberala studieförbundet (LiS) från dess bildande 1948. C. utgav ett betydande antal böcker och småskrifter, bl.a. Bildningens väg (1932) och Kamratskap (1951). Beväringssvenska (1940, tillsammans med Eva Wennerström-Hartmann) och Beväringsstavningen (1941) utkom inom ramen för ett stort forskningsprojekt om det folkliga bildningstillståndet i landet, initierat av C. i slutet av 1920-talet.

 

 

Cederblad var inte bara folkbildare utan också folkbildningsforskare med en sociologisk ansats. Denna förstod man sig inom den dåtida akademiska världen inte på, med resultatet att Cederblads forskningar på detta område aldrig fullbordades. En senkommen upprättelse var dock utnämningen till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1948. Carl Cederblads definition av bildning förtjänar att citeras: ”Vett och vetande, hut och hållning”.

 

Carl Cederblad som hedersdoktor

 

Mimerbladet, som utges av Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet  hade i marsnumret 2003 en specialbilaga om Cederblad: ”Carl Cederblad. Forskare, författare och föreläsare”. Den återfinns på internet:

http://www.liu.se/mimer/mimerbladet/Cederbladbilaga.pdf.

 

Efter Cederblad var det slut på storhetstiden. Utgivningen fortsatte visserligen i oförminskad takt, men läsarnas, och därmed förlagets, Bonniers, intresse minskade. Småskrifterna hade spänt över vida intresseområden, där dock samhälle och humaniora dominerade. Biblioteksdatabasen Libris klassificerar 435 titlar som följer:

 

Samhälls- och rättsvetenskap 90

Litteraturvetenskap 59

Historia 36

Filosofi och psykologi 32

Naturvetenskap 32

Språkvetenskap 29

Religion 26

Biografi med genealogi 24

Ekonomi och näringsväsen 22

Konst, musik, teater, film… 15

Medicin 15

Uppfostran och undervisning 13

Teknik, kommunikationer… 11

Allmänt och blandat 7

Geografi och lokalhistoria 7

Bok- och biblioteksväsen 5

Etnografi, socialantropologi 5

Arkeologi 2

Idrott, lek och spel 2

Matematik 2

Skönlitteratur 1

 

Men tiden hade alltså sprungit ifrån folkbildning i denna form. Man kan följa slutet för småskrifterna och födelsen för skriftserien i några dokument från 1953 0ch 1954.

 

Styrelseprotokoll 10 mars 1953, § 5:

 

Meddelade ordf. [Göran Stag], att förslag till nytt förlagskontrakt för föreningens skriftserie upprättats och att småskriftskommittén, vars medlemmar alla kallats till dagens sammanträde, överlämnat åt föreningen att besluta om förslagets godkännande.

Beslöt föreningen godkänna kontraktsförslaget, som bl. a. medför, att Svenska Bokförlaget träder i stället för Albert Bonniers förlag och att skrifterna utökas till högst dubbla storleken och serien får namnet Verdandis skriftserie.

 

Svenska Bokförlaget var ett läromedelsförlag som var ägt till hälften var av Bonniers och Norstedts. Bonniers sålde sin del på 1960-talet till Norstedts ägare Esselte, som utvecklade förlaget till Esselte Studium. Det såldes 1990 till det statliga Liber, som senare privatiserades och i sin tur såldes till den nederländska förlagsjätten Wolters Kluwer. I dag sker läromedelsutgivningen, fortfarande i Wolters Kluwers händer, i huvudsak under förlagsnamnet Almqvist & Wiksell. Förlag, liksom böcker, har sina öden.

 

I ett cirkulärbrev i april från skriftseriens redaktör Karl-Hampus Dahlstedt till författare med avtal om småskrifter får man veta lite mer om det nya upplägget:

 

[…] Serien kommer hädanefter att förläggas av Svenska Bokförlaget och på ett mer konsekvent sätt än hittills anknyta till undervisningens behov i studiecirklar, folkhögskolor, gymnasier etc. […]

 

Det är alltså inte längre de enskilda bokköparna som är målgruppen utan undervisningsproducenterna. Skrifterna har gått från att vara allmänlitteratur till att bli läroböcker.

 

 

På våren 1954 kom alltså de sista titlarna i småskriftsserien. Den allra sista, nr 531, blev ”Räcker jorden till?” av dansken Jørgen Kjerulf Petersen.  Slutet uppmärksammades i Dagens Nyheter, som den 19 maj publicerade en intervju med Sten Lindroth på Namn och Nytt. Lindroth säger bl.a.: ” … behovet av sådan folkbildning som häften av detta lilla format kan förmedla nu inte alls är jämförbart med förhållandena vid seriens start.” Och dagen därpå, den 20 maj, fanns på samma sida en dagsvers av signaturen H., Alf Henrikson, med en teckning av Uno Stallarholm. De får bilda slutvinjett till detta collage.