Urmakare Hammar får en idé

2022-12-09 Eyvind Johnson: Stad i mörker (Albert Bonnier 1927; 289 s.). Det här var Eyvind Johnsons blott tredje bok och andra roman, men tjugosjuåringen har redan hittat en egen röst. Tematiskt kan man spåra influenser från tiotalister som Ludvig Nordström och Hjalmar Bergman, men språket, i sin blandning av inkännande och ironi är omisskännligt Johnsons eget.

Staden i titeln är en liten norrländsk stad i mörkrets och köldens februari. Särskild kölden spelar en viktig roll: människorna fryser, i kroppen och i själen. Staden befolkas synbarligen av hantverkare, handlare och lägre tjänstemän; överklass saknas och arbetare figurerar inte. Personteckningen av dessa alldagliga människor med deras hemligheter och drömmar är mästerlig, men de flesta spelar biroller i förhållande till de tre som författaren lyfter fram.

En alternativ titel kunde ha varit ”Urmakare Hammar får en idé”. I romanens inledningsscen, en bankett till stadens 25-årsjubileum, grips urmakar Hammar av inspiration och håller ett tal som blir allmänt uppskattat. Den redan framgångsrike fabrikören inser att han är ämnad för något större och siktar, till att börja med bara i tankarna, på stadsfullmäktige, dit det är val i höst. En som ser med misstänksamhet på Hannars ambitioner är skollärar Andersson, som till att börja med hånfullt ifrågasätter urmakarens motiv. Men de båda männen dras motvilligt till varandra. I till att börja med tröga samtal under allt längre nattliga vandringar inser Andersson att Hammar drivs av äkta ideal och Hammar att Anderssons hånleende är mask för en man hamnat fel i tillvaron och vantrivs i sitt yrke. Den tredje centrala gestalten är postkassörskan fröken Ågren, en tunn och bräcklig ung kvinna vars sjukdom och död skakar om det lilla samhället men sporrar Hammar i hans samhälleliga aktiviteter. Som en komisk motvikt till allvaret kring de tre huvudpersonerna fungerar stadens tidningsredaktion, där redaktionssekreteraren Alex sliter med morgondagens nummer under redaktör Nilssons övervakning per telefon. Ett pojkgäng med bland andra Hammars son Sture, är ett oroande inslag.

Utöver fröken Ågrens död händer det inte så mycket under större delen av berättelsen. Det visar Johnsons skicklighet att han ändå förmår hålla läsarens intresse vid liv genom sin gestaltning av de sammansatta karaktärerna. På slutet får romanen en annan nerv: det drar ihop sig på flera fronter och kommer till en urladdning och en final som inrymmer både tragik och hopp om lycka.

Stad i mörker fick goda recensioner när den kom ut, men den har senare hamnat i skuggan för Eyvind Johnsons stora romaner från Strändernas svall och framåt. Det är synd, för det är en riktigt bra roman, alltjämt mycket läsvärd, och står sig väl i jämförelse med det mesta som utkommer i dag.