2018-12-12 Olof Ruin: Analys och engagemang. Sex statsvetare under 1900-talet (i serien Lärda i Sverige, Bokförlaget Langenskiöld och Kungl. Vitterhetsakademien 2018). Olof Ruin är en väldigt bra berättare. Det har han visat många gånger, inte minst i sin svit självbiografiska böcker. Denna förmåga kommer väl till pass när den drygt 90-årige statsvetarprofessorn har skrivit om sex äldre kolleger, som första volymen i en ny serie forskarbiografier.

Ruin har valt ut sex statsvetare verksamma på 1900-talet: Pontus Fahlbeck, Fredrik Lagerroth och Nils Stjernquist från Lund; Herbert Tingsten, Elis Håstad och Gunnar Heckscher från Uppsala/Stockholm. Urvalet kan naturligtvis diskuteras. Själv saknar jag framför allt Axel Brusewitz, långvarig professor Skytteanus i Uppsala, lärare till både Tingsten, Håstad och Heckscher och ofta nämnd i boken. Kanske hade han varit svårare att foga in i Ruins upplägg med parvisa framställningar: Fahlbeck och Tingsten, Lagerroth och Stjernquist, Håstad och Heckscher.

Upplägget känns intuitivt något artificiellt, men det fungerar och ger spänst och dynamik åt framställningen. Ruin beskriver levnadsbanan för alla sex, och i de delarna firar hans berättarkonst sina största triumfer. Intressant t.ex. när han jämför bondsonen Håstads långa väg till disputation med den förmögne (och förvisso högt begåvade) professorssonen Heckschers akademiska blixtkarriär. Vad de sex uträttat som statsvetare blir förstås också väl belyst, naturligt nog i litet torrare stil men ändå klart läsvärt, och helt lättillgängligt för en lekman. Det är slående hur länge statsvetenskapen var helt historiskt inriktad med tyngdpunkt på konstitutionella frågor. Hur många doktorsavhandlingar har inte skrivits om 1809 års regeringsform? Först Tingsten började beträda andra vägar, men egentligen var det inte förrän efter andra världskriget som ämnet breddades till samtida politik, förvaltning och organisationer.

Finns det en gen som predisponerar för statsvetarprofessur, frågar sig Olof Ruin, och svarar naturligtvis nej. Men likheter finner han ändå mellan dess sex sinsemellan mycket skilda personligheter. Den viktigaste är hur alla sex var öppna mot samhället och deltog på olika sätt i det offentliga livet: som utredare, ämbetsmän, publicister och politiker. Högern hade faktiskt hela sex statsvetarprofessorer i riksdagen under 1900-talet. Förutom de tre porträtterade Pontus Fahlbeck, Elis Håstad och Gunnar Heckscher (den senare även under några år en – tämligen misslyckad – partiledare) var det Rudolf Kjellén, Nils Herlitz och Georg Andrén.

Jag avslutar med en anekdot – en av många – som säger något om tonen i boken. Det är Nils Stjernquist som berättar hur han och hans studentkull med sin lärare Fredrik Lagerroth var på studiebesök i Finansdepartementet i Stockholm, där de också skulle träffa finansministern Ernst Wigforss, studentkamrat till Lagerroth. Den rätt formelle Lagerroth förbereder ett något högtravande hälsningsanförande – det är ju Sveriges finansminister de skall besöka – när Wigforss från en bakdörr kommer in i rummet, klappar Lagerroth på axeln och ropar ”Tjänare Figge!” Varpå mötet fortgår i en avspänd och lättsam atmosfär.