Strålande roman om gycklare och krig

2020-02-23 Daniel Kehlmann: Tyll (2017; svensk övers. Jesper Festin, Albert Bonniers Förlag 2019; 333 s.). Till Eulenspiegel, med ett flertal namnvarianter, är den klassiska skälmen i tysk folklore sedan sen medeltid. Trettioåriga krigets fasor skildrades redan av samtida, som Grimmelshausen i Simplicissimus. I Tyll kombinerar Daniel Kehlmann de två motiven genom att placera 1300-talets skälm i krigets 1600-tal. Han förser sin huvudperson, här kallad Tyll Ulenspiegel, med en familjebakgrund och uppväxthistoria. Tyll är son till en mjölnare hemfallen åt ockultism och filosofiskt grubbel, vilket leder till dom och avrättning för häxkonster. Han flyr med en jämnårig flicka och sluter sig till kringvandrande marknadsgycklare, blir själv en sådan och gör lycka som lindansare och jonglör men framför allt som provokativ sanningssägare. Kriget pågår i Tyskland men Tyll blir alltmer efterfrågad, till sist av själva kejsaren i Wien. Mellan upptågen genomlever han åtskilliga äventyr. Ramhandlingen, så beskriven, är en klassisk pikaresk.

Beskrivningen ovan är dock förenklad. Faktum är att Tyll knappast ens är huvudperson i boken som bär hans namn. Och handlingen är uppsplittrad på ett antal fristående historier som inte är kronologiskt ordnade. Det bärande temat är kriget och vad det gör både med vanligt folk och med makthavare av olika rang. Minst lika framträdande roller som Tyll har den olycklige ”vinterkungen” av Böhmen, kurfurst Fredrik V av Pfalz, och allra mest dennes drottning Elisabet Stuart, vacker och begåvad dotter till Jakob I av England. Tyll får anställning som hovnarr vid deras minihov i exil i Haag men är en perifer figur i berättelserna om hur de avsatta furstarna försöker återfå om inte kungakronan så åtminstone. kurfurstvärdigheten. En höjdpunkt är mötet mellan Fredrik och en segerrusig och arrogant Gustav II Adolf, en annan Elisabets besök hos förhandlarna i Osnabrück inför westfaliska freden, bland andra de inbördes oeniga svenska delegaterna Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Tyll som person får man aldrig riktigt grepp om, vilket väl inte heller är meningen, men porträttet av Elisabet är vackert, nyanserat och trovärdigt. De flesta andra historiska personerna är mer av karikatyrer.

Utan att vara direkt arkaiserande har Daniel Kehlmann skrivit en roman som känns 1600-tal, komplett med fantastiska inslag som en talande åsna, en urgammal drake och fungerande magiska formler. Allvar och blodigt våld samsas med komik och satir. Jesper Festin har lyckats utomordentligt med överföringen till svenska.

Daniel Kehlmann slog igenom stort internationellt med Världens mått för en del år sedan. Efter ett par mellanböcker (i de flesta recensenters ögon) är han tillbaka med denna strålande konstsaga.

Ellen Thesleff, inte längre glömd

2020-02-18 Hanna-Reetta Schreck: Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst (2017; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2019; 444 s.). Ellen Thesleff (1869–1954) fick ett långt liv och en 70 år lång, övervägande positivt bemött konstnärsbana. Hon är väl representerad på museer i Finland och övriga Norden och även i Frankrike och USA. För eftervärlden har hon trots detta förblivit relativt okänd, särskilt i jämförelse med sin samtida landsmaninna Helene Schjerfbeck. Varför?, frågar sig den finska konstvetaren Hanna-Reetta Schreck och kartlägger minutiöst Thesleffs levnad och konstnärliga karriär. Något tveklöst svar på frågan får vi knappast, däremot en ytterst fängslande biografi, där skildringen av livet och konsten fortlöper parallellt och interagerande. Den relativa glömskan kring Ellen Thesleff framstår som oberättigad och orättvis.

Ellen (som Schreck konsekvent kallar henne) växte upp med två bröder och två systrar i en adlig familj i Finland. Fadern Alexander var väg- och vattenbyggnadsingenjör som avancerade ända till överdirektör och högste chef för Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Föräldrarna, särskilt fadern, uppmuntrade Ellens konstnärsplaner. Familjesammanhållningen var stark, och modern Lilli (eg. Emilia) och de tre systrarna Ellen, Gerda och Thyra kom att stå mycket nära varandra i synnerhet efter faderns tidiga bortgång 1892, 54 år gammal. Det sommarnöje som fadern skaffat i Murole i Ruovesi förblev familljens fasta punkt, småningom i det nya huset Casa Bianca, i deras hela liv.

Ellen ville ut, och studerade i Frankrike som så många vid den tiden. Men den stad som kom att sätta sin prägel på hela hennes liv och konstnärskap var Florens, dit hon kom första gången 1894 och dit hon ständigt återvände, med modern och systrarna i olika kombinationer. I Florens träffade hon också den engelske teater- och konstteoretikern Gordon Craig. De blev aldrig ett par men förblev livslånga vänner och samtalspartner, större delen av tiden per brev. Deras diskussioner påverkade utan tvivel Ellens konst, men inte så att hon underkastade sig; därtill var hennes självtillit och konstnärliga originalitet alltför starka.

Just tilltron till den egna förmågan är ett drag som Schreck lyfter fram, med hjälp av rikliga citat från dagböcker och, framför allt, brev: till modern, till syskonen, till Gordon. Ellen skriver som hon har lust, utan mycket beaktande av interpunktion och grammatik, men en del formuleringar och stavningar är så egendomliga att jag misstänker att de blivit feltolkade. Hon kommenterar gärna pågående arbeten med humor och självironi, som i detta brev till en systerdotter 1945: ”Dock jag har målat. Ena dagen trodde jag det ej var så omöjligt att jag var Nordens Leonardo – den andra var jag ej så alldeles säker därpå.”

Som alltid med böcker från Svenska litteratursällskapet är denna snyggt formgiven och rikt illustrerad med både fotografier och Ellens konst. Varje kapitel inleds av en helsidesplansch med Schrecks analys av verket. Redan i Paris får Ellen upp ögonen för symbolismen, som blir hennes ledstjärna, men hon utvecklar den till något helt eget och personligt där formen blir upplöst och färgen spelar huvudrollen. Men det går inte att inordna Ellen Thesleff i någon ism; hon var en konstnär som alltid gick sin egen väg.

Tonårsbröder växer upp i Pretoria på 1970-talet

2020-02-09 Ivan Vladislavić: The Distance (Umuzi, an imprint of Pernguin Random House South Africa 2019 ; 270 s.). Ännu en i raden av mitt lilla bibliotek av sydafrikansk samtidslitteratur och den första av en vit författare. Ivan Vladislavić är född 1957 med kroatisk familjebakgrund, uppvuxen i Pretoria och mångsidigt verksam som skönlitterär författare, essäist, kritiker och tidskriftsredaktör. Tre romaner finns i ganska färska svenska översättningar: Snabbköpet Rastlös (”The restless supermarket”), Sprängskissen (”The exploded view”) och Dubbla negativ (”Double negative”), men Vladislavić var okänd för mig innan jag fick denna hans senaste bok i min hand.

Den är inte lätt att beskriva. I litterära termer är den en metalitterär experimentroman med dubbla berättarröster och ett autofiktivt innehåll. Den handlar om ett tonårigt brödrapar ur lägre medelklassmiljö i Pretoria första halvan av 1970-talet. Den yngre brodern, Joe, som tycks vara författarens alter ego, blir fanatiskt intresserad av boxaren Cassius Clay/Muhammad Ali och samlar allt pressmaterial han kan komma över i alltmer oformliga urklippsmappar. När den vuxne Joe för ordet sitter han och sorterar sina klipp och kommenterar och citerar så rikhaltigt ur dem att man får en hel Muhammad Ali-biografi på köpet. Eller är det kanske den som är bokens kärna? Men Joe vill faktiskt skriva om sig och den familj och miljö som han är uppväxt i, men det blir bara fragment. Därför ber han sin äldre bror Branko att bli hans partner i minnesarbetet. Branko börjar motvilligt men blir snart engagerad när minnena kommer till honom, och han berättar mycket utförligare om hur det var att vara vit tonåring i Pretoria på 1970-talet, när apartheidförtrycket var som hårdast. Boken vi läser är både den berättelsen, Muhammad Ali-biografin och en skildring av hur boken växer fram.

Jag har haft lite svårt att ta till mig den här romanen. För det första bjuder den en del språkligt motstånd: både relation och dialog är vardagsnära med många inslag av afrikaans och för mig okända engelska ord. För det andra är proffsboxning inte min grej, och jag har svårt att engagera mig i Muhammad Alis karriär. Den ymnigt citerade sportjournalistiken är ännu mer prövande på engelska än på svenska. Och för det tredje är vardagsscenerna från 70-talet just vardagliga, utan mycket dramatik. Det är säkert författarens avsikt, men det höjer inte läslusten. I slutet av boken inträffar en verkligt dramatisk händelse, men även den beskrivs ganska nedtonat.

The Distance har fått fina recensioner i sydafrikansk press, och jag tror nog att man bör vara sydafrikan eller mycket bekant med sydafrikanska förhållanden för att fullt ut uppskatta den. För mig har det tydligen inte varit tillräckligt att ha en dotter och dotterson där sedan snart tre år för att få grepp om landet – och den här boken.

Burmans Bellman

2020-02-02 Carina Burman: Bellman. Biografin (Albert Bonniers Förlag 2019; 751 s. varav boktext 637). Carina Burman, docent i litteraturhistoria i Uppsala, 1700-talsspecialist, även framgångsrik romanförfattare, har satt en självmedveten titel på sin bok, eller ”kaxig” för att citera flera recensenter. Nu inbillar Burman sig inte alls att detta skulle vara den definitiva levnadsteckningen över skalden och sångaren Carl Michael Bellman (1740–95). Det gör hon helt klart i ett efterord där hon intygar sin skuld till många föregångare i vad hon betecknar som ett pågående katedralbygge, där hennes bidrag ”kanske kan bli ett högt, färgrikt fönster, där solen lyser in”. Nej, den bestämda formen ”Biografin” torde avse en annan sak, som Burman också framhåller, nämligen att detta är den första kompletta beskrivningen av skaldens liv och verk. Märkligt, med tanke på att Bellman ansetts som en av Sveriges främsta författare från kort efter sin död för 225 år sedan fram till våra dagar. Föregångare som Olof Byström, Magnus von Platen, Paul Britten Austin, Torkel Stålmarck, Lars Huldén och Lars Lönnroth – alla flitigt apostroferade i boken – har bidragit med olika aspekter från skilda utgångspunkter, men ingen har tagit det helhetsgrepp som Burman gör.

637 sidor text och 114 sidor noter, bibliografi och register kan synas mastigt, men om nu en biografi ska vara fullständig så krävs det utrymme. Burman är därtill en stilist av rang, ett pennskaft med väl inprickade humoristiska och ironiska snärtar, vilket gör läsningen njutningsfull nästan oavbrutet. Någon gång kan man känna sig övermätt av alla förtecknade och citerade tillfällighetsverser, men även de är viktiga för helhetsbilden.

Fullständighetssträvan i all ära, i ett så omfångsrikt verk måste ändå till slut författaren sovra, fokusera och disponera sitt material. Carina Burman delar in Bellmans liv i tre faser, och boken i tre avdelningar: Morgon, Middag och Afton. ”Morgonen” är uppväxten i en välbärgad men småningom deklasserad ofrälse ståndsmiljö i ett stenhus på Söder, där Bellman blir varse sin talang att skriva vers, och ungdomsåren när han gör sig känd som underhållare med den fiktiva Bacchi Orden. ”Middagen” inleds med Gustaf [som Burman skriver] III:s trontillträde, med Bellman som välsedd vid hovet och med umgänge i de fina kretsarna. Men, understryker Burman, Bellman var efter sin tid. Hon karaktäriserar hans diktning som ”postbarock”, när smaken, under inflytande framför allt av upplysningsmannen Kellgren, blir alltmer franskklassisk. Bellman och Kellgren var faktiskt länge personliga ovänner, innan gemensamma vänner såg till att de kom sams, och Bellman försökte sig också i mer klassiserande riktning, en stil som dock inte riktigt passade honom. ”Aftonen”, åren från 1789 och framåt, präglades å ena sidan av att Bellman samlade ihop sina bokstavligen vitt spridda verk och med vänners hjälp sammanställde och utgav Fredmans epistlar 1790, med Kellgrens lovordande (och lovordade) företal, och Fredmans sånger 1791. Några nyskrivna epistlar, som ”Liksom en herdinna” och ”Vila vid denna källa”, visar att skaparförmågan fanns kvar, men annars sinade både de fysiska och de poetiska krafterna. Några månader på gäldstuga 1794 markerade ett bottenläge. Skaldens och familjens ekonomi hade alltid varit ansträngd, men annars hade generösa vänner, av vilka han hade många, bistått honom. Så icke denna gång. Den 11 februari 1795 dog han.

Den poetiska (i betydligt mindre grad den musikaliska) verksamheten är bokens stomme, som klätts med det myllrande rent biografiska utanverket. En närmast oöverskådlig mängd av familjemedlemmar, vänner, gynnare och vederdelomän passerar revy på scenen, som är det sena 1700-talets Stockholm, kärleksfullt åskådliggjord av biografen. Det märks att Carina Burman trivs där. Elände, smuts, fylla och horeri är visserligen närvarande, men mest som en schattering. Politiken ägnar hon sig inte åt mer än absolut nödvändigt, och kungen förblir en ljusgestalt ända fram till mordet och efter. En hel Epilog ägnas Bellmans eftermäle och senare tiders Bellmansreception och den musikaliska tolkningen av hans sånger. Den är en fin avrundning av detta i ordets alla meningar verkligt läsvärda verk.