Memoar och manifest

2020-09-29 Bengt Westerberg: Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner (Fri Tanke 2020; 448 s.). Den här boken är en hybrid mellan memoarer och politiskt testamente. Det självbiografiska är nedtonat: ett rätt konventionellt inledningskapitel om uppväxt och utbildning och ett punktvis ”Mitt liv i korthet” samt brottstycken i den övriga framställningen. Boken är tematiskt organiserad, efter olika politiska ämnen. Efter ett par mer resonerande kapitel om principiella frågor som socialliberalism och välfärd följer kapitel om ett antal politiska sakfrågor som Westerberg själv arbetat med. Här kombineras redogörelser för hur frågorna behandlades i partiet, riksdagen och regeringar med diskussion om frågornas politiska innehåll: assistans till funktionsnedsatta, pappaledighet, skattereformer, migration, flyktingpolitik, främlingsfientlighet, kultur och mångfald. Det är alla frågor som legat den övertygade socialliberalen Bengt Westerberg varmt om hjärtat. Andra lyser med sin frånvaro: utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik, klimatet. Westerberg argumenterar klart och tydligt; boken är välskriven och lättläst. Inblickarna i det politiska spelet intressanta.

Bengt Westerberg och jag har en hel del gemensamt. Vi är nästan jämnåriga, från Stockholmsområdet (han växte upp i Södertälje, där jag bor nu), tog studenten samma år och slöt oss tidigt till liberalismen och Folkpartiet (jag redan som 15-åring, Bengt först i 20-årsåldern, när jag redan slutat med den aktiva politiken, så vi träffades inte då). Vi är präglade av samma liberala generation och jag delar hans åsikter till nästan hundra procent. Så jag är nog en dålig granskare av denna bok. Han (och jag) står kvar vid ett socialliberalt program som partiet, numera Liberalerna, har övergivit, där Socialdemokraterna är naturligare samarbetspartner än Moderaterna och där samarbete med Sverigedemokraterna är självfallet omöjligt eftersom SD är ett uttalat illiberalt parti. Han (liksom jag) tycker det är dags att slå ihop de två liberala partierna Centern och Liberalerna för att stärka mittenalternativet i svensk politik, särskilt mot bakgrund av den nya höger som håller på att formera sig. Hans politiska credo sammanfattas på fyra sidor i slutet av boken under rubriken ”Socialliberalt manifest”.

Efter avgången som partiledare 1995 var Bengt Westerberg ledamot, ofta ordförande, i en oöverskådlig mängd styrelser för såväl statliga myndigheter som kulturella och ideella organisationer av olika slag. Med sitt engagemang för framför allt funktionsnedsatta och dyslektiker framstår han som en äkta idealist och kulturälskare. Stilenligt avslutar han boken med en dikt av Bodil Malmsten, tillägnad Bengt på hans 50-årsdag 1993:

Det är inte storleken det kommer an på –
det är kärligheten
Inte makten men ärligheten
Inte kvinnligheten
Inte manligheten
Inte mor-samheten
Inte far-ligheten
Det är mänskligheten
älskligheten

Det är inte storleken
                men kärligheten
Inte trenden men värdigheten
Inte makten
                men ärligheten
                varar längst =
                Bengt

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.

En betydande (anti)krigsroman – 65 år försenad

2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur

Mannen som personifierade svensk språkvård

2020-09-08 Sven-Göran Malmgren & Birgitta Agazzi: Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare (i serien ”Lärda i Sverige”, Kungl. Vitterhetsakademien och Bokförlaget Langenskiöld 2020; 303 s.). ”Lärda i Sverige” är en sympatisk serie av gedigna och välskrivna biografier men utan stora anspråk och begränsade till omfånget. Jag har tidigare läst, och skrivit om, Olof Ruins Analys och engagemang om sex statsvetare under 1900-talet. I serien finns också Erik Norbergs Emil Hildebrand och Birgit Arrhenius Forngreta, om arkeologen Greta Arwidsson. Nu är turen kommen till en yngre storhet, född 1919, död 1995.

Transparens: jag är god vän med båda författarna. Birgitta Agazzi (då Lindgren) var anställd på Språknämnden hela den tid jag satt i dess styrelse (1995–2007), och Sven-Göran Malmgren har jag haft professionellt utbyte med som lexikografkollega. Men Bertil Molde kände jag knappast; jag träffade honom vid ett par tillfällen och vi hade någon korrespondens om en recension jag skrev för tidskriften Språkvård.

Inte heller den Göteborgsbaserade Malmgren var personligen bekant med Molde. Han har varit huvudansvarig för den första avdelningen av boken, som sträcker sig fram till Moldes tillträde som chef för Språknämnden 1961. I boken redovisas Moldes familjebakgrund och uppväxt i Storängen i Nacka utanför Stockholm, hans skolgång i Södra Latin och studier vid Stockholms högskola. Men det är när Molde redan före krigsslutet 1945 kommer som svensk lektor till universitet i Århus som skildringen får nerv. Där får Molde utlopp för sin mångsidiga begåvning och sin energi: han bygger upp något som liknar en institution, undervisar, forskar, deltar med hustrun Inger i sällskapsliv och får vänner för livet, skriver artiklar om danska förhållanden i svensk press och vice versa. Här tar han också initiativet till ett av sina stora bokprojekt, en omfattande dansk-svensk ordbok, som kom ut 1958, åtta år efter att familjen Molde lämnat Danmark. Under Danmarkstiden hinner han också med att disputera, på en avhandling om källorna till Christian III:s bibel 1550. Moldes enorma arbetskapacitet och förmåga att sköta flera uppgifter samtidigt är ett genomgående tema i boken.

Tillbaka i Sverige efter vad han senare skulle beteckna som sin kanske lyckligaste tid i livet verkar Molde ha varit osäker om sin fortsatta karriär. Bland annat för att trygga sin försörjning tog han anställning som redaktör på Svenska Akademiens ordbok i Lund. Han var en skicklig lexikograf (den sentida kollegan Malmgren illustrerar med ett par artiklar) men trivdes inte med den underordnade ställningen. Parallellt med SAOB-tjänsten åtog han sig att slutföra projektet Illustrerad svensk ordbok för förlaget Natur och Kultur (samtidigt som han sökte avsluta den dansk-svenska ordboken). När det stod klart att han inte skulle få tjänsten som ordbokschef efter Pelle Holm antog han ett erbjudande om fast anställning på NoK, där han började 1956.

Mellanspelet (som kapitelrubriken säger) i förlagsvärlden (NoK och därefter det nystartade Prisma) varade till 1961 och var långt ifrån friktionsfritt. Men då hamnade Bertil Molde på rätt plats i livet, som chef för Nämnden för svensk språkvårds sekretariat, en post som han med skiftande benämningar skulle behålla till sin pension 1985. Då var han redan känd för en bred allmänhet som spåkspaltsskribent och språkfrågebesvarare i radion. Nu hade han en plattform från vilken han kunde föra ut sin – funktionella och toleranta – språksyn än vidare, bland annat genom den nystartade tidskriften Språkvård. Språknämnden blev också basen för hans praktiska nordism, som kröntes med inrättandet av det nordiska språksekretariatet i Oslo 1986. Mycket viktig var Moldes och Språknämndens insats för förenkling av myndighetsspråket, en verksamhet som blivit bestående under namnet klarspråksarbete. Interiörer från Språknämnden och karaktäristiker av Molde som chef får vi av Birgitta Agazzi, medarbetare på nämnden från 1975, och flera av hennes kolleger, som vittnar om Moldes färgstarka personlighet. Moldes språksyn, kontroversiell i mångas ögon men alltjämt språkvårdens ledstjärna, ägnas ett eget kapitel, liksom hans sista svåra år, då han var märkt av sjukdom och handikapp.

Bertil Moldes privat- och familjeliv skildras boken igenom parallellt med karriärberättelsen. Det är en mångbottnad personlighet, inte alltid så lätt att förstå sig på, som träder fram i biografin. Den lär väl inte få någon vidsträckt läsekrets men borde intressera många, särskilt bland alla oss som minns hans trygga röst i radio och hans pedagogiska språkspalter och artiklar. Jag beskrev inledningsvis böckerna i serien ”Lärda i Sverige” som välskrivna och gedigna. Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bidrag till serien jävar inte det omdömet.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.