Nöjsamt men inte angeläget

2023-03-25 René Nyberg & Nils Torvalds: Vägen till NATO. En brevväxling om Ryssland (Förlaget M 2023; 220 s.). De två finländska brevskrivarna är väl inte så kända i Sverige. René Nyberg (f. 1946) var finsk toppdiplomat och är numera flitig författare, debattör och bloggare. Nils Torvalds (f.1945) är journalist och samhällsdebattör, i ungdomen längst ut på vänsterkanten, nu europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.

För att börja med genren: offentlig brevväxling mellan två bemärkta personer, menad att utges i bokform, är en vansklig litteraturtyp. Den är konstlad, bygger på en överenskommelse eller en beställning, och en tredje kontrahent, den blivande bokläsaren, är ständigt närvarande. Brevskrivaren vänder sig ofta till denne i stället för till brevvännen, och därigenom kommer de att tala förbi varandra. Den här boken är typisk för genren, kort sagt.

Både Nyberg och Torvalds har djup kunskap om Ryssland och stor personlig erfarenhet av landet, och tanken var nog att det personliga meningsutbytet skulle vara ett grundtema i boken. Men det är bara Torvalds som tar detta ad notam. Nyberg skriver som den gamla diplomat han är, vilket faktiskt, ungefär mitt i, gör Torvalds så frustrerad att han säger ifrån. Det är enda gången temperament kommer fram, men när en något sårad Nyberg försvarat sig glöms snabbt den lilla misshälligheten.

De synpunkter, ståndpunkter och förklaringar som framförs är väl kända. Torvalds söker sig gärna bakåt i Rysslands historia, medan Nyberg mer uppehåller sig vid skeendena efter Sovjetunionens upplösning. De är överens om att det är Ryssland som driver Finland i armarna på NATO, men Nyberg medger att han var mot så sent som 2016. Liksom alla som diskuterar detta komplex frågar de sig vad vi inte såg, eller inte ville se, redan 2014, eller kanske borde ha sett redan 2008 eller rentav 2007, efter Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Liksom ingen annan har de något bra svar.

Det här är en ganska tunn bok, som visst håller för ett par timmars läsning, nöjsamt som det kan vara att följa ett par äldre, bildade och verserade herrars samtal, men angelägen saklitteratur är det inte.

Var det vänskap?

2023-03-21 Silvia Avallone: En vänskap (2020; svensk övers. Johanna Hedenberg, Natur & Kultur 2022; 493 s.). Silvia Avallones debutroman Stål (2010, på svenska 2012) blev en internationell bestseller. Under den röda tråden om två tonårsflickors vänskap i en proletär miljö låg hela tiden klassperspektivet och bidrog till romanens höga litterära värde. Här har vi åter en roman om två tonårsflickors vänskap, men klassperspektivet är nedtonat. Utöver den personliga relationen och latenta och uppblossande konflikter lyfter Avallone fram läsningens och litteraturens roll i förhållande till segertåget för internet och sociala medier – och det bytet är inte till fördel för den litterära kvaliteten.

I en ramberättelse händer senhösten 2019 något som får den 33-åriga jagberättaren, universitetsläraren Elisa, att i febrilt tempo skriva ner sina minnen från tonåren och förhållandet till den jämnåriga Beatrice. Huvudtexten i boken är Elisas berättelse, men kommentarer om dess framväxt återkommer regelbundet. Meta-inslaget fungerar som en förstärkning av illusionen av verklighet.

Den fjortonåriga Elisa (Eli) flyttas abrupt och mot sin vilja från en småstad i Piemonte, där hon levt med sin stökiga, men älskade, mor och där hon haft sin tryggaste tillvaro på biblioteket, till en kuststad i Toscana och sin pappa, en intellektuell universitetslärare som hon knappast känner. Hennes självkänsla är i botten i den främmande omgivningen, och hon blir ett lätt byte när klassens coolaste tjej, Beatrice (Bea), till klasskamraternas förvåning gör henne till sin väninna. Det är en ”vänskap” på mycket ojämlika villkor, och den vuxna Elisa sliter boken igenom med frågan: varför stod jag ut? Det som binder dem samman är utanförskapet – Beatrice är inte omtyckt – och att bägge har läshuvud och litteraturintresse. Men medan Elisa läser av kärlek till litteraturen och drömmer om att bli författare är Beas mål att bli berömd, något som hennes ambitiösa mamma gör allt för att bana vägen för. När Elis pappa introducerar flickorna för internet och tipsar dem om att starta en blogg förstår Bea instinktivt nätets möjligheter. Under deras första studentår i Bologna kommer det till en total brytning. 13 år senare har Beatrice blivit superkändisen och influencern ”La Rosetti”, och Elisa bereder sig för att få henne ur sitt blodomlopp en gång för alla.

Det här blir tyvärr en alldeles för lång och därmed rätt seg berättelse. Jag läste ungefär halva boken med stort intresse. Handlingen drevs på och läsningen gick lätt – inte minst tack vare Johanna Hedenbergs lysande svenska språkdräkt – men intresset mattades efter hand, och de sista 100 sidorna var faktiskt rätt tröttsamma. Det jag tyckte bäst om i romanen var det psykologiska spelet mellan flickorna de första åren, skildringen av Elisas kluvna förhållande till sin hopplösa mamma och, inte minst, diskussionerna om litteratur och de ymniga litterära citaten och allusionerna.

Svensson, Carson och havet

2023-04-13 Patrik Svensson: Den lodande människan. Havet, djupet och nyfikenheten (Albert Bonniers Förlag 2022; 265 s.). Patrik Svenssons författardebut med Ålevangeliet (2019) var en pyramidal succé, krönt med Augustpriset. Hur har han lyckats med den legendariskt svåra ”andraboken”? Mycket bra, får man säga. Den når kanske inte upp till ettans perfekta blandning av ålmystik, saklig vetenskapshistoria och personliga minnen. Det här är dock en ganska annorlunda bok, där det personliga är nedtonat och historien framlyft.

Undertiteln är talande. Det är människan inför, på och i havet det handlar om. Det handlar om människans nyfikenhet, det kanske medfödda behovet att veta och förstå och vilka katastrofala konsekvenser det inte sällan för med sig: för koloniserade och förslavade människor och för livets alla former, här särskilt förstås det marina.

Framställningen fortlöper i stort sett kronologiskt, med ett antal nedslag i jordens, havets, de geografiska och de vetenskapliga upptäckternas historia. Polynesiernas kanotfärder i Söderhavet (nej, Heyerdahl, de kom inte från Sydamerika), de första sjökorten och de portugisiska pionjärerna, Magellans världsomsegling (nja, han själv dog på vägen), den stora valfångstepoken på 1800-talet. Sedan går vi under ytan: under 100 m djup är havet praktiskt taget outforskat än i denna dag även om man först lodat och sedan sökt sig ner till allt större djup, med Piccards batyskaf Trieste som omvändning av kulmen när den 1960 nådde botten av Challengerdjupet, 10 911 m. De här avsnitten är väl berättade och god populärhistoria.

På slutet kommer två biografiska kapitel om ett par på olika sätt udda forskare, två som förkroppsligar det obändiga sökandet efter kunskap, i bådas fall på bekostnad av trygghet i tillvaron. Det är ”bagaren från Thurdo” (i Skottland), Robert Dick, på 1800-talet. Ett läshuvud som inte fick studera vidare men i stället ägnade varje ledig minut, ofta hela nätter, åt att samla naturalier av olika slag. Han fick en kontakt i forskarvärlden som förstod att sätta värde på den originelle mannen, men Dick levde ändå på existensminimum om ens det. Hans berömmelse blev postum, när man insåg att han upptäckt världens äldsta varelse som fortplantade sig sexuellt, pansarhajen Microbrachius dicki.

Bokens sista kapitel och, misstänker jag, det som varit viktigast för Patrik Svensson att skriva är ägnat Rachel Carson, amerikanskan som brann för naturvetenskapen men fick ta på sig rollen som hemmadotter i stället för att göra akademisk karriär. Mot alla odds skapade hon sig en bana som (populär)vetenskaplig författare med hjälp av djupa kunskaper och briljant språk. Erkänd av akademin blev hon aldrig, och hennes liv blev svårt även om hon hade goda inkomster. Carsons mest kända verk är boken om Havet och väckarklockan Tyst vår. Hennes litterära språk är med allt sitt sakinnehåll även genomsyrat av känsla, och så skriver också Patrik Svensson. Jag kan tycka att det blir lite för mycket ibland, men det är knappast något som stör läsningen av denna rika bok, som uppfyller högt ställda förväntningar.

”Sliding doors” igen och igen

2020-03-09 Kate Atkinson: Liv efter liv (2013; svensk övers. Anna Strandberg, Massolit Förlag 2015; 543 s.). Det är märkligt att läsa denna roman så snart efter läsningen av Kristoffer Leandoers Den oavslutade litteraturen. För här vimlar det av slut som inte är några riktiga slut. Det börjar nämligen om igen och igen. En liten ändring av begynnelsevillkoren, och livet tar en annan vändning. Vi kan kalla det en utforskning av parallella världar, en lek med kontrafaktiskt berättande eller ett litterärt experiment. I ett efterord ställer Kate Atkinson frågan men besvarar den inte. Ett tankeexperiment är hur som helst inledningsscenen, där en ung engelsk kvinna redan 1930 mördar Hitler. Om det varit så, hade då andra världskriget och Förintelsen blivit av?

I romanens huvudhandling följer vi Ursula Todd, född en snöstormig natt år 1910. Nej, i första ansatsen är hon dödfödd, då förlossningsläkaren inte kunnat komma fram. I omstarten hinner han och flickan överlever. Så fortsätter det. Ursula drunknar eller räddas, faller från hustaket eller ger sig aldrig ut på det. Det är annars en godmodigt satirisk skildring av en uppväxt i en väldigt engelsk medelklassfamilj, med trygg pappa, neurotisk mamma, syskon av olika karaktär och en excentrisk faster, därtill barsk kokerska och en irländsk jungfru, till att börja med naiv och obildad men småningom av författaren utrustad med karaktär och åtminstone hjärtats bildning. Det är gediget underhållande i bästa brittiska tradition, så omkastningen blir desto häftigare.

I det längsta och mest genomarbetade alternativscenariot blir Ursula, 16 år gammal, våldtagen av en kamrat till sin äldre bror. Hon blir gravid, gör abort och sedan är hela hennes tillvaro förstörd och hon går onda öden till mötes. I omtaget lyckas hon avvärja övergreppet och får en helt normal tillvaro. Eller inte så normal kanske, eftersom kriget bryter ut. Ursula deltar i en bombskyddsgrupp som tvingas ta hand om döda och skadade vid tyska bombanfall. Den långa och detaljerade skildringen av blitzens härjningar i London är romanens centrala parti och mycket stark läsning.

Att det är Ursula som skjuter Hitler 1930 är förstås klart från början. Hur hon får den möjligheten är en spännande alternativhistoria, som inte ska avslöjas här. Det som kan tilläggas är att det inte alltid är helt stängda dörrar mellan de olika världarna, för Ursula tycks åtminstone ibland vara synsk och ha déjà-vu-upplevelser av katastrofalternativen och välja att undvika dem, både för sig själv och för andra. Det lägger ytterligare en dimension till denna rika, tankeväckande och mycket läsvärda roman.

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.