Carina Burmans debut

Carina Burman: Min salig bror Jean Hendrich (Albert Bonniers Förlag 1993, e-bok 2014; 344 s. i originalutgåvan). Jag har med förtjusning följt Carina Burmans författarskap, både det skön- och det facklitterära, nästan ända från början. Men jag missade den här boken, som var hennes skönlitterära debut och blev en stor framgång hos kritik och publik. Hennes senaste roman, God natt Madame (anmäld för en tid sedan i detta forum) har en hel del gemensamt med debuten, som jag alltså nu äntligen har läst. Båda utspelar sig på Gustav III:s tid och har en historisk person i kungens närhet som huvudperson, och i båda spelar erotiken en viktig roll, i debutboken rentav huvudrollen. Båda har sakkunniga och levande beskrivningar av tiden, dess människor och miljöer, och både är välskrivna och spirituella med inslag av tidens språk och många franska lånord.

Men medan God natt Madame berättas i jagform av huvudpersonen själv, är denna boks centralgestalt, skalden Johan Henric Kjellgren, skildrad av två personer som stod honom nära, brodern prosten Jonas Kiellgren och älskarinnan Hedda Falk. Allt Kellgren gör, säger, skriver, tänker filtreras genom dessa två iakttagare, själva skickligt gestaltade genom subtila skillnader i deras språkbruk. Fiktionen är att de efter skaldens död ombetts av dennes vän Nils von Rosenstein att teckna ned sina minnen av honom, men att de gör det så frispråkigt att manuset hålls hemligt och hittas först av ”utgivaren” Burman” år 1992. De två porträtten motsäger inte varandra, utan olikheterna ligger i deras olika relationer. Genom brodern får vi följa Jean (som han faktiskt var döpt till) från tonåren i prästgården i Västergötland, deras gemensamma tid som studenter i Åbo, Jeans försök att slå igenom som vitter intellektuell i Stockholm och hans inträde i Svenska Akademien. Hedda Falk träffar honom 1779, och deras relation pågår, med avbrott, nästan ända till Kellgrens död. Vi lär känna honom som livsnjutare, fritänkare och diktarbegåvning och hans sociala ambitioner. Men framför allt, och till övermått måste jag säga, särskilt i bokens första hälft, hans minst sagt vidlyftiga sexualliv. Det är pigor i tonåren, grevinnan i familjen där han är informator, och sexscenerna är ofta rätt explicita. Prosten Kiellgren bekänner egna ”synder”, och grosshandlarfrun Falk döljer inget av sitt erotiska samliv med Jean. Bokens andra halva är mer balanserad. Man lär bättre känna Kellgren som ämbetsman och publicist och även skald. Mycket fina är genrebilderna från broderns prästgård i Småland och Heddas sommarställe i Sickla utanför Stockholm, med interiörer som målade av Pehr Hilleström. Av bifigurerna är väl bara ungdomsvännen Abraham Niclas Clewberg (adlad Edelcrantz) mer pregnant tecknad, och kungastyret, politiken och kriget 1788–90 mest en fond.

Att en vördig prost och en borgarmatrona skulle skriva så öppet om både egna och andras sexuella eskapader är inte realistiskt och förtar en del av fiktionen med det upphittade manuskriptet. Men en stark debut blev det för Carina Burman, och hon har med sina senare verk visat att det inte var någon tillfällighet.

Ett bokslut och ett avsked

2021-07-18 Karin Wiklund: En ordnad reträtt om arbete med bostäder 1963–1998 (egen utgivning; 100 s.). Det tar emot att skriva denna anmälan eftersom vår kära vän Karin gick bort 29 april i år, vilket meddelas i bokens sista mening. Karin hade gjort den helt klar men den var ännu inte utgiven. Hon hade varit sjuk i över tio år och beskriver, saklig som alltid, sin sjukdomshistoria i ett efterord med den bistert humoristiska titeln ”Karins samlade värk”. Boken är den avslutande delen i en trilogi, vars två tidigare delar jag skrivit om och för enkelhets skull återpublicerar nedan. Den första delen handlade om hantverkstraditioner i Karins hemtrakter Ådalen och Nolaskogs i Ångermanland, den andra om själva uppväxtmiljön. Denna handlar om hennes 35 år i bostadsbranschen.

Det är inga regelrätta memoarer, även om Karin släpper till en del minnesbilder. Talande är den från hösten 1959. Karin står framför porten till Handelshögskolan i Stockholm, där hon ska studera, men den småväxta bondjäntan får inte upp det massiva ekverket, inte ens med hjälp av (den lika småväxta) arbetartösen Monica från Norrköping. En vaktmästare hjälpte in dem med kommentaren:” Flickor, vart ska ni? Ni har förmodligen gått fel!” Där grundlades en livslång vänskap mellan Karin och Monica, sedermera Sundström och framgångsrik politisk tjänsteman och myndighetschef.

Men det är bostäderna som står i centrum: planering, byggande, boendemiljö. Genom sitt arbete på Svenska Bostäder tog Karin aktiv del i förverkligandet av miljonprogrammet, som hon beskriver i bokens längsta kapitel. Hon försvarar det för dess goda intentioner och för bostädernas höga standard. Ekonomen utvecklas alltmer till en humanist för vilken de mänskliga kvaliteterna i boendet blir det centrala. Sina visioner får hon förverkliga som vd i SKB, Stockholms kooperativa bostadsförening. Under hennes ledning färdigställs flera uppmärksammade och prisbelönade byggen i bl.a. Botkyrka, Grönviksvägen i Bromma och Sankt Eriks-området på Kungsholmen. Viktigt för Karin var t.ex. att anlita inredningsarkitekter redan på planeringsstadiet, vilket bl.a. bidragit till mer lättstädade badrum.

Det finns en feministisk vinkel, grundlagd på det mansdominerade Handels, på allt vad Karin gör, både på arbetsplatsen och i byggprojekten. I ett av bokens sista kapitel hävdar hon att bostäder är ”En perfekt bransch för kvinnor”. Jag tror inte man behöver vara särartsfeminist för att inse att kvinnor i gemen tänker mer på miljö och praktiska detaljer i bostaden, så viktigt för Karin. Och fastighetsbranschen har verkligen blivit ganska jämställd på alla nivåer: arkitekter, byggledare, bolagschefer.

Som vanligt tryfferar Karin sin framställning med korta utvikningar åt olika håll, vilket gör läsningen lustfylld. Det är en bonus, för hon skriver så bra, klart och lättfattligt, även i de mest seriösa avsnitten. Och liksom de andra volymerna är denna snyggt layoutad och rikt illustrerad, bl.a. med foton av dotterdottern Klara Genlund. Bokern borde spridas till en mycket bredare läsekrets än Karins vänner och bekanta. Inte minst borde den locka alla med intresse för samhällsplanering och stadsarkiteltur.

(Den som vill få tag på denna eller någon av de andra böckerna bör kontakta Karins make Esbjörn Olsson, Hemslöjdsvägen 4, lgh 1101, 167 31 Bromma.)

* * *

[2018-07-17] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (foto): En ordnad reträtt. Om slöjd återbruk och textil konst. Karin Wiklund, god vän till min fru och mig, är uppväxt på en gård i Ångermanland. Efter en karriär inom samhällsplanering och i bostadssektorn har hon efter pensionen återknutit till sin barndoms hantverkstraditioner och själv blivit en duktig väverska och sömmerska. Klara Genlund är hennes tonåriga dotterdotter som fotograferar som ett proffs. Bokens titel syftar på att den gamla hemslöjden varit under attack men reorganiserar sig och håller ställningarna. Det är en tunn, snyggt layoutad volym där olika aspekter på slöjden behandlas i korta kapitel, vanligen över ett eller två uppslag. Respekt för hantverket och kärlek till resultatet genomsyrar denna välskrivna och mycket sympatiska bok.

* * *

[2019-07-10] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Förra året gav samma duo ut en bok om traktens hantverkstraditioner; jag gentar min anmälan av den sist i denna artikel. Denna volym är mer personlig, men det är ändå inte Karin själv som står i fokus utan bygden och människorna som formade den och formades av den, i första hand Karins föräldrar och far- och morföräldrar. Det är minnesbitar som fogas samman associativt snarare än kronologiskt, och författaren gör en hel del exkurser om personer och händelser i trakten, som Ådalshändelserna 1931, dragspelstillverkning, Lubbe Nordström och Franz Berwald. De egna återupplevda minnena och episoderna beskrivs känslostarkt i sak men återhållet i form. Boken är snyggt utformad och illustreringen både instruktiv och originell. Karin lämnade bygden för att inte återvända, men hoppet om en framtid förkroppsligas i den unga Klara och hennes jämnåriga väninna Ida, som får komma till tals i slutet av boken.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.

På spaning efter orons rötter

2021-07-16 Cecilia Hansson: Snö och potatis (Natur & Kultur 2021; 209 s.). Cecilia Hansson är född 1973, uppvuxen i Luleå och numera bosatt i Stockholm. Efter fyra diktsamlingar under 00-talet var hon tyst som författare i åtta år och återkom som prosaist med en reportagebok om konst och politik i Centraleuropa 2017 och romanen Au pair 2019 som bygger på hennes egna upplevelser som 19-åring i Wien. Som journalist medverkar hon regelbundet i Svenska Dagbladet.

Även denna bok är självbiografisk, men kallas roman. Författaren är numera väl etablerad som journalist och översättare och bosatt i Vasastaden med man och dotter. Men hon gnags av en oro, vars rötter hon vill söka i barn- och ungdomens Norrbotten, så hon gör en bilresa med familjen i sina hemtrakter. Under resans gång kommer minnena tillbaka, som hon återger med den vuxna kvinnans reflexioner.

Berättarjaget växte upp under goda sociala och känslomässiga betingelser. Men sjukdom och död fanns nära inpå, framför allt Norrlands gissel tuberkulosen, som drabbade hennes mormor. Och farfar, överlärare och respekterad folkpartistisk kommunalpolitiker gick ner sig på isen och drunknade. Oron för dottern förstärks när en brorson insjuknar och dör. När hon drabbas av covid-19 är ångesten att dö ifrån dottern den starkaste känslan.

I de avseendena är texten stark och övertygande, liksom de miljöbeskrivningar som har relevans för den psykologiska introspektionen, t.ex. den av sanatoriet Sandträsk, där mormodern var inlagd två långa perioder. Och här fungerar också det originella textbygget med bara två eller tre korta stycken på varje sida, med drag av prosapoem. Men dessa engagerande texter interfolieras med lika många vardagliga och triviala uppväxtminnen utan allmängiltighet. Det drar ner helhetsintrycket, som blir: läsvärd och stark i enskildheter men genomsnittlig i sin helhet.

Den gamla floden flyter vidare

2021-07-13 Claudio Magris: Donau (1986; svensk övers. Barbro Andersson, Forum 1990; 400 s.). Den här boken blev en världssuccé när den kom ut, höjdes till skyarna av kritiken och blev även en publikframgång. Den omnämns fortfarande med respekt och som ett känt verk men diskuteras knappast längre på allvar. Så mycket är annorlunda sedan boken skrevs några år före kommunistregimernas fall i Östeuropa, och över huvud taget har världen förändrats mycket på de 35 år som gått sedan Magris gjorde den resa vars berättelse är bokens stomme. Jag har nu läst den för första gången och måste erkänna att jag haft en del problem med den.

Den första svårigheten var typografin. Satsytan är stor, och det är väldigt mycket text på varje sida, vilket gjorde boken rent fysiskt svårläst. Den är dessutom, märkligt för en reseskildring, helt oillustrerad. Den andra svårigheten får jag väl tillskriva mina egna intellektuella tillkortakommanden. Författarens tankeflykt är så omfattande att jag inte riktigt hänger med, och han förutsätter hos läsaren kunskaper om Centraleuropas litteratur och kultur som jag inte besitter. Mängder med författare och andra kulturpersonligheter nämn med bara namnet utan någon annan presentation, och de flesta har jag inte hört talas om.

Men visst finns det mycket att njuta av i detta ymnighetshorn, och Magris är verkligen rätte mannen att skriva denna bok: hemmahörande i Trieste, som under lång tid tillhörde Habsburgväldet och professor i germanistik. Han följer floden från de omstridda små källflödena i Tyskland till de lika omdiskuterade deltaarmarna vid Svarta havet. Boken är indelad i avdelningar som var och en behandlar ett större geografiskt område, och varje avdelning är uppdelad på vanligen ett tjugotal kortare kapitel, oftast en till två sidor, som tar upp en speciell ort eller person eller något annat som Magris associerar till för ögonblicket. Orts- och landskapsbeskrivningarna är konkreta och sinnliga och personporträtten ofta pregnanta. Tyngdpunkten ligger på Österrike och Ungern, huvudländerna i Habsburgimperiet, och det är tiden fram till dess upplösning som intresserar honom mest. Allra bäst är Magris när han får diskutera de mångspråkiga och multikulturella förhållandena, med Banatet och Transsylvanien som viktigaste åskådningsexempel. Väldigt många namn passerar som sagt revy, men Magris uppehåller sig också länge hos en del favoriter, som österrikarna Musil, Broch och Canetti, ungraren György Lucács, den bulgariske epikern Ivan Vazov och den rumänsk-franske Panaït Istrati. Det finns också färgstarka porträtt av personer han möter eller färdas runt med, även om jag misstänker att någon är hans egen uppfinning. Om levnadsförhållandena under kommunistregimerna i Slovakien, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och Rumänien har han förvånansvärt lite att säga; möjligen har han känt på sig att de sjöng på sista versen. De rätt rikligt förekommande mer existentiella funderingarna hade jag svårare att ta till mig.

Magris språk är lika rikt och flödande som innehållet och många gånger en njutning att läsa i Barbro Anderssons mycket skickliga svenska återgivning.