Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Gediget och lärorikt – men inte så läsartillvänt

2022-05-10 Inger Borgström: Den determinerade Markurell. Den fria viljan, kärleken och övermänniskan i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping och hans novell Herr Markurells död (Ekerlids Förlag 2019; 384 s.). Att Hjalmar Bergman var determinist i sin livsåskådning är omvittnat och kommenterat av praktiskt taget alla litteraturvetare som intresserat sig för hans verk och liv. Den är alltså grunden på vilken gymnasieläraren Inger Borgström bygger denna bearbetade och utvidgade version av sin licentiatavhandling från 2004 på, utgiven till romanens hundraårsjubileum (novellen kom tre år senare). Här analyserar hon hur determinismen (varje verkan har en orsak och kan inte påverkas av den fria viljan), och dess specialfall fatalismen (tron på ett styrande ”öde”) och apokatastasis (alltings återställelse till den goda grunden) gestaltas konstnärligt. Det är förstås de båda verken om Markurell, romanen och novellen, sedda som en helhet, som står i förgrunden, men Borgström tar också upp många andra Bergmanverk.

Framställningen är snarast multimetodologisk, med åberopande av teoretiker som Bachtin och Foucault, tillämpning av teorier som intertextualitet och både komparativa och biografiska metoder och Bergmans egen påverkan av auktoriteter som Spinoza, Schopenhauer och Nietzsche. Borgström tycks hundraprocentigt inläst på tidigare Bergmanforskning, som hon refererar till på snart sagt varje sida, ibland för att styrka sina egna uppfattningar, ibland för säga emot, vanligen med den försynta frasen ”Här vill jag invända att …”. Ämnet belyses i många olika aspekter, innehållsliga som viljans frihet, arv och miljö, barndomstrauman, kärlekens omöjlighet, övermänniskogestalten samt språklig-stilistiska som humor, intermediala och bibliska inslag, realism mot fantasi. Ett särskilt kapitel ägnas Bergmans egna adaptioner av romanen för radio, scen och film, i syfte att få fram de budskap som för författaren var de väsentligaste. Det är gediget, detaljerat och lärorikt. .

Men jag tycker det är synd att Inger Borgström, inför möjligheten att ge ut boken på ett välrenommerat allmänutgivande förlag, inte bearbetat sin avhandling till att appellera till en större läsekrets. Nu har texten kvar sin karaktär av akademiskt lärdomsprov, med allt vad det innebär av detaljredovisningar, referenser och, framför allt, ideliga upprepningar av författarens teser jämte belägg i texten. Några särskilt centrala citat återkommer många tiotals gånger. Det är synd, för det Inger Borgström har att meddela om Hjalmar Bergman och hans verk är kanske inte vetenskapligt banbrytande men en utmärkt introduktion till och sammanfattning av författarskapet. Den lärdomen får dock läsaren vaska fram själv.

Sovjetlettland speglat i kvinoliv

2022-05-01 Nora Ikstena: Modersmjölken (2015; svensk övers Juris Kronbergs, Bokförlaget Tranan 2020; 260 s.). Lettiskan Nora Ikstena debuterade 1995 och kan därmed sägas tillhöra den första generationen av postsovjetiska författare i landet. Hon har gett ut cirka dussinet romaner, noveller och essäsamlingar men förutom Modersmjölken är bara romanen Livets fest (1998) översatt till svenska (2008). Ikstena är utan tvivel en framstående författare som borde röna mer uppmärksamhet här. Denna roman har det dock skrivits en del om, och det är förhoppningsvis en vändpunkt.

Modersmjölken är postsovjetisk också i sitt tema. Den utspelar sig mellan 1944, när Sovjetunionen för andra gången ockuperade Lettland, och 1989, när Berlinmurens fall visade att en ny frihet var möjlig. Det är kvinnor i tre generationer, mormor, mor och dotter, som förkroppsligar historien, och den berättas växelvis av de båda yngre. (De är alla namnlösa, så jag refererar till dem så.) Mormodern har haft möjlighet att fly till Sverige, men vill föda sitt barn på lettisk jord. Hennes man har deporterats till Sibirien och återvänder aldrig. Hon gifter om sig, och styvfar/styvmorfar är en god människa och blir en fast punkt i familjen. Modern, som är romanens centralgestalt, är olycklig, depressiv, hatar systemet och inte minst sig själv. Hon blir med barn efter en engångsaffär, men när dottern föds, 1969, samma år som författaren, överger hon barnet för en kort tid med motiveringen att denna inte ska dricka hennes förgiftade modersmjölk. Dottern tas om hand av morföräldrarna medan modern utbildar sig till läkare, gynekolog. Hon ser en lovande karriär som fertilitetsforskare i Leningrad gå om intet efter en våldshandling och tvingas tjänstgöra på en sjukstuga i landsorten. Dottern rycks upp ur sin trygga tillvaro i Riga till en stuga på landet utan moderna bekvämligheter men finner sig snabbt väl till rätta, med morföräldrarna som säkerhetsventil i bakgrunden. Den behövs, för modern för ett alltmer självdestruktivt leverne. Dottern ifrågasätter till en början inte det sovjetiska systemet, vaknar upp gradvis, men det är svårt att vara oppositionell om man vill gå ut skolan med goda betyg och komma in på universitetet.

De frihetsälskande men resignerade morföräldrarna, modern som gör motstånd men krossas, dottern som kommer till medvetenhet och blir del av en ny frihetslängtan: de parallelliserar den politiska utvecklingen i landet och förhållandet till sovjetmakten på ett nästan övertydligt sätt. Jag kommer att tänka på Eyvind Johnsons Krilon-trilogi. Men liksom hos Johnson tar författarens litterära förmåga loven av sådana invändningar. Den mänskliga historien tar överhanden, gripande i sitt elände, rörande i sin hoppfullhet. Symbolmättade bipersoner och bihistorier fördjupar framställningen. Det är storartat.

*

Modersmjölken blev Juris Kronbergs sista översättning. Kronbergs (1946–2020) var född i Sverige av lettiska flyktingar och blev en produktiv och outtröttlig förkämpe för lettisk kultur och litteratur i Sverige, som poet, översättare från och till lettiska, kulturdebattör och under tio år det fria Lettlands kulturattaché i Sverige. Det har känts angeläget för mig att tillägga detta.