Låtskrivare novelldebuterar

2020-10-28 Annika Norlin: Jag ser allt du gör (Weyler 2020; 218 s.). Annika Norlin är mest känd som sångare/låtskrivare (med artistnamnen Säkert! och Hello Saferide). Hennes musik är dock inte min, och den likhet mellan hennes låttexter och novellerna i denna samling som flera recensenter varit inne på är inget jag kan yttra mig om. Det spelar nu ingen roll, för det här är en bok som står helt på egna ben i sin originalitet i ämnesvalen och sin språksäkerhet. Längden på de åtta novellerna varierar från ca 20 sidor till närmare 50. I två av novellerna tycks hon utnyttja sina erfarenheter som turnerande med ett band, men annars är scenerna mycket varierade, utom i det att de utspelas i norra Norrland. Alla utom en har en kvinnlig jag-berättare, som för det mesta verkar vara i författarens egen ålder, drygt 40. Hon kan vara en bekräftelseterapeut som inte ser sitt eget behov av bekräftelse, en medelmåttig rockmusiker på Europaturné, en kvinna i hemtjänsten med dåligt socialt arv eller, i bokens bästa berättelse, en kvinna som för att bearbeta sorgen efter ett barn som dött, ger sig ut på en fotvandring från Gällivare till Östersund. Några av novellerna är uttalat humoristiska, men ett slags mild, förlåtande humor finns som underton i nästan alla, även de mest allvarliga. Läsartilltalet är enkelt och direkt, som hos en sagoboksförfattare; det är en konst i sig att skriva så, och det fungerar bra. Jag tyckte mycket om den här boken.

Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Idéroman – men mer idé än roman

2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.

Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?

Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.

Minns ni Göran Schildt?

2020-10-16 Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus 2020; 472 s.). Man bör nog vara minst i min ålder för att tydligt minnas finländaren Göran Schildt (1917–2009) som ett stort namn inte minst i Sverige från omkring 1950 och flera decennier framåt. Han var flitig litteraturkritiker och kulturskribent i Svenska Dagbladet och, framför allt, bästsäljande skildrare av seglingar med ketchen Daphne i Medelhavet, särskilt dess grekiska farvatten. Han skrev många andra böcker, bland annat en stor tredelad monografi om nära vännen Alvar Aalto och hans verk. Numera är han väl rätt bortglömd. Men förutom genom sina verk intresserar han genom sin rika, snarast multipla personlighet och ett rätt speciellt levnadsöde.

Göran Schildts liv präglades av två katastrofer i hans unga år. Fadern, författaren Runar Schildt, begick självmord när Göran var åtta år, och i vinterkrigets sista dagar trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften hade han i fullt behåll. Den tog han sig stora friheter med, även som gift, åtminstone tills han träffade sin blivande andra hustru Christine 1963. Sin första hustru, den svenska glasformgivaren Mona Morales, hade han träffat redan före kriget, och de gifte sig 1941. Han bodde länge omväxlande i Stockholm och utanför Helsingfors. Med Christine bodde han stora delar av året på ön Leros utanför Turkiets kust och andra tider i Villa Skeppet i Ekenäs, ritat för paret av Alvar Aalto.

Sitt intresse, för att inte säga vurm, för antiken grundlade Schildt redan 1937 på en resa till södra Italien med den livslånga bästa vännen Georg Henrik von Wright. Vid ungefär samma tid gjorde han i Frankrike två avgörande valfrändskaper, målaren Cézanne och författaren André Gide. Om Cézanne skrev Schildt en föga akademisk doktorsavhandling i konsthistoria. Gide översatte han och skrev en bok om som även gavs ut i Frankrike. Båda påverkade djupt hans inställning till konsten och livet. Han blev antiromantiker och apolitisk individualist, för att uttrycka det i stark förenkling. Schildt var totalt orädd för konflikter och inlät sig gärna i offentlig polemik. Privat kunde han fatta humör, men biografen gör en poäng av att han aldrig var långsint. Nära relationer, familjära eller vänskapliga, bestod även efter hårda ordväxlingar.

Henrik Knif är en kulturellt kunnig historiker som kan sätta in Göran Schildts tänkande och skrivande i dess rätta kulturhistoriska sammanhang med eleganta utvikningar. De många människor som passerar revy får egna minibiografier; mycket läsvärd är t.ex. den om skådespelaren Ulf Palme. Han skriver med vetenskaplig akribi och personligt inkännande – men alls inte okritiskt – i denna högst läsvärda biografi. Den är också rikt illustrerad med Schildts egna bilder; han var en ypperlig fotograf utöver sina andra talanger.

Odysseus och vi

2020-10-06 Eyvind Johnson: Strändernas svall. En roman om det närvarande (Bonniers 1946; 599 s.). Dags för en svensk klassiker. Eyvind Johnsons version av Odysséen blev hans stora publika genombrott och betecknade något nytt i hans litterära utveckling. Den har inte det intrikata spelet mellan olika tidsplan som så är så typiskt för hans senare romaner, men anspelningarna på det nyss genomlidna världskriget står att läsa mellan raderna. Därtill finns läsanvisningen i undertiteln: ”En roman om det närvarande”.

Johnson följer handlingen i Homeros epos troget men inte slaviskt. Han växlar regelbundet mellan scenerna med de olika huvudpersonerna: Odysseus, Penelope och Telemakhos (Johnson skriver konsekvent kh i stället för det gängse ch). Växlingarna blir tätare efter hand, vilket ökar spänningen. Gudarnas ingripanden är kraftigt reducerade men inte helt borta. En viktig skillnad är att Johnson sätter punkt före Odysseus och Penelopes återseende.

Eyvind Johnson har mycket skickligt mejslat ut sina figurer och gjutit ande i dem. Odysseus är märkt av krigets brutalitet och har ruelser över sin egen brutalitet, särskilt mordet på Hektors lille son Astyanax. Penelope är en högsint och ännu vacker kvinna i yngre medelåldern, för vilken det inte är självklart att avvisa friarna; hon är klart dragen till en av dem. Telemakhos är i början en osäker yngling men mognar under sin resa till Nestor i Pylos och Menelaos och Helena i Sparta. Scenen hos de senare är skarp i sin subtila ironi. Äktenskapet går på rutin, Helena är en bedagad skönhet som håller sig uppe med vin och ett egyptiskt lyckoelixir. ”Se här!” tycks Johnson vilja säga, ”det var för detta man krigade i tio år.” Även bipersoner som den förslagna gamla amman Evrykleia och svinaherden Evmaios är pregnant tecknade. Språket och stilen är mycket Johnsonska: långa, ibland omständliga person- och miljöteckningar och med en vokabulär som obekymrat växlar mellan det högstämda och det påtagligt vardagliga. Ett annat typiskt drag är metanivån, där Återberättaren får reflektera över sin egen berättelse. Och Johnson låter Odysseus hos fajakerna återge sina äventyr som rena skepparhistorier, vilket förstås också inympar osäkerhet hos läsaren om textens förhållande till verkligheten.

Men under hela denna virtuosa och engagerande berättelse ligger som en sorgens bordunton kriget och vad det gör med människorna. Fredsbudskapet är aldrig uttalat, men det finns där hela tiden. Våld kan vara nödvändigt i vissa lägen (t.ex. för att bli av med friarna i kungapalatset) men får aldrig bli självändamål eller något att yvas över.