På kryss i Skärgårdshavet – för 70 år sedan

2022-12-29 Björn Landström (text och teckningar): Regina och Gullkronan (1951; nyutgåva med efterord av Martin Welander, Schildts & Söderströms 2022; 132 s.). Namnet Henrik Ramsay är väl numera bekant bara för oss (vi är i och för sig många) som intresserar oss för Finlands 1900-talshistoria. Född 1886, industriman och företagsledare, vd för rederiet FÅA, men också politiker, utrikesminister 1943–44 och som sådan dömd till två och ett halvt års fängelse i krigsansvarighetsprocessen 1946. Han var därtill en framstående seglare och ägare till den stora yachten Regina. Meningen var att Ramsay skulle ha skrivit denna bok, som skulle illustreras av hans 30 år yngre vän konstnären och fartygshistorikern Björn Landström, men då han avled hastigt bara några månader efter seglatsen som är bokens ämne, tog Landström över även skrivandet. Ramsay, i boken respektfullt och tillgivet benämnd Skepparn, är ändå bokens huvudperson, i kraft av sin auktoritet och sina vidsträckta kunskaper.

Gullkronan heter egentligen Gullkrona fjärd och är en stor fjärd som sträcker sig i nord–sydlig riktning i Skärgårdshavet söder om Åbo mellan mängder av större och mindre, bebodda och öde öar och skär. År 1951 var ”boarna” runt fjärden nästan uteslutande skärgårdsbönder och levde rätt isolerat. Fritidsseglationen var förbehållen ett exklusivt fåtal. . Landström berättar att man såg en annan segelbåt under hela resan, och boare sade sig inte ha fått besök utifrån på ett år.

Detta är bakgrunden till berättelsen om den cirka tio dagar långa segelturen. Utom Landström och Skepparn deltar Ramsays hustru (Skepparinnan) och dotter (Kockan) och två besättningsmän (Högbåtsman och Lillbåtsman). Seglatser har skildrats på liknande sätt av andra, men Landström talar med egen röst och tecknar med egen blick. Text och teckningar samspelar i den enkelt men attraktivt formgivna volymen, med minst en teckning på varje uppslag, ofta flera. Författaren blandar noggranna seglingsbeskrivningar med sinnligt konkreta naturbeskrivningar, möten med människor och bebyggelse och historiska och kulturhistoriska notiser. Han återger tillvaron och samtalen ombord, skriver ner Skepparns improviserade limerickar och andra verser. Hans litterära stil är lika precis som hans teckningar av öar, vatten, båtar, byggnader och föremål av alla slag. För mig, som själv seglat i dessa vatten, har det varit fängslade läsning, men boken bör tilltala alla med intresse för båtfärder och skärgårdsliv.

Nesser i böckernas värld

2022-11-27 Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers Förlag 2021; 394 s.). Det börjar intrikat med metalitteratur på flera nivåer. Författaren Franz J. Lunde skriver en långnovell med titeln ”En skriftställares sista dagar och död”, om en författare som intill förväxling påminner om honom själv. Efter ett författarbesök på stadsbiblioteket i Kymlinge, där han utsätts för ett förtäckt hot, försvinner han spårlöst. Poeten Maria Green skriver ett slags dagbok med tillbakablickar på sitt liv. Efter ett författarbesök på en bygdegård nära Kymlinge, där hon utsätts för ett förtäckt hot, försvinner även hon spårlöst. Kommissarie Gunnar Barbarotti (i Nessers sjunde bok om honom) sätts att utreda försvinnandena; var de frivilliga, människorov eller mord? Slut på metalitteraturen, men några månader senare försvinner den berömde essäisten och fruktade litteraturrecensenten Jack Walde lika spårlöst i Stockholm, även han efter ett förtäckt hot. Mystiken tätnar.

Det har uppenbart roat Nesser att placera handlingen i den nya romanen i en miljö som han själv verkar i: bokbranschen. Utöver de försvunna skribenterna figurerar här redaktörer och förläggare, bibliotekarier och ideella kulturföreningsdamer och till spelplatserna hör bokförlag och bokmässor. Det är ingen skarp satir, snarare en vänligt ironisk blick, beskriven på Nessers sedvanliga avspända och humoristiska prosa. Som sig bör står de litterära allusionerna som spön i backen. T.ex. är Lundes novelltitel en parafras på Lars Gustafssons Poeten Brumbergs sista dagar och död från 1959.

Som kriminalroman är boken, som vanligt hos Nesser, mer eftertänksam än rafflande. Utredningen av de mystiska försvinnandena går påfallande långsamt framåt, och det är skickligt av författaren att ändå hålla läsarens intresse vid liv. Upplösningen kommer plötsligt, med en rätt typisk Nessersk twist.

Jag skulle säga att det här är en rätt ordinär Nesser: underhållande, välskriven men utan det där extra som genomsyrar hans bästa romaner.

Ner i kaninhålet – och sen?

2022-11-23 Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland (1865; e-bok Project Gutenberg 2009; ca 100 s.). Jag skrev nyligen om A som i Alice, Jonas Ellerströms och Isabella Nilssons kongeniala uppslagsbok om Lewis Carroll och hans verk. Hans portalverk hade jag dock aldrig läst, men nu är den bristen åtgärdad. Här bara en kort reflexion: man måste vara en relativt avancerad läsare för att fullt ut tillgodogöra sig den sofistikerade humorn i denna bok. En vanlig låt oss säga åtta-tioåring kan nog roas av själva handlingen och särskilt åt de drastiska figurerna som The Queen of Hearts, som vill hugga huvudet av alla som förtörnar henne det minsta eller The Cheshire Cat, som kan göra hela eller delar av sig själv osynliga. Men risken är att hen tröttnar, för det händer egentligen inte så väldigt mycket efter den briljanta inledningen med Alice följande efter den jäktade The White Rabbit ner i kaninhålet.Berättelsen stegar på fram till sitt nav, kortleksdrottningens krocketmatch, och tappar i tempo igen efter det. Carrolls egenart ligger inte i sagoberättandet utan i språket, särskilt i dialogerna, som är bokens viktigaste inslag. Här kan han bedriva sitt språkspel med verser, ordlekar, parodier och rent nonsens, ibland på en nivå som väl inspirerade Joyce. Jag har läst med nöje men också ett stänk av besvikelse. Man får betänka att detta var Carrolls förstlingsverk. Jag tror han tog ut svängarna mer i fortsättningen Through the Looking-Glass (1872) och senare verk. Jag avslutar med att citera en typisk dialog (mock turtle = falsk sköldpadda, det djur som man gör falsk sköldpaddssoppa på):

”Well, there was Mystery,” the Mock Turtle replied, counting off the subjects on his flappers, ”—Mystery, ancient and modern, with Seaography: then Drawling—the Drawling-master was an old conger-eel, that used to come once a week: he taught us Drawling, Stretching, and Fainting in Coils.”

”What was that like?” said Alice.

”Well, I can’t show it you myself,” the Mock Turtle said: ”I’m too stiff. And the Gryphon never learnt it.”

”Hadn’t time,” said the Gryphon: ”I went to the Classical master, though. He was an old crab, he was.”

”I never went to him,” the Mock Turtle said with a sigh: ”he taught Laughing and Grief, they used to say.”

”So he did, so he did,” said the Gryphon, sighing in his turn; and both creatures hid their faces in their paws.

”And how many hours a day did you do lessons?” said Alice, in a hurry to change the subject.

”Ten hours the first day,” said the Mock Turtle: ”nine the next, and so on.”

”What a curious plan!” exclaimed Alice.

”That’s the reason they’re called lessons,” the Gryphon remarked: ”because they lessen from day to day.”

Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland.  Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!