Karen Blixen en gång till

2019-07-29 Karen Blixen Babettes gæstebud (1958, i Skæbneanekdoter; e-bok 2017 Gyldendal Forlag). Jag har fått påskrivet för att jag i min text om Karen Blixens Gotiska berättelser uttryckt tveksamhet om hennes nobelprisklass. Mitt omdöme byggde, vilket jag medgav enbart på läsning av denna bok jämte bedömningar av kritiker och litteraturvetare. Men visst, underlaget var lite klent. Därför har jag nu kompletterat med en av hennes sena noveller, ofta nämnd som en av hennes främsta och underlag till en Oscarbelönad film (1987).

Och visst, berättelsen om prostens i Berlevåg i norska Finnmark två ogifta döttrar och hur de tar sig an den landsflyktiga Babette som hushållerska, som efter många år för möjlighet att genomföra sitt gästabud, är en underbar historia, skriven av en stilistiskt briljant författare med stor människokännedom och djup humor, som jag med nöje rekommenderar var och en att läsa (helst på danska, det är inte svårt).

Karen Blixen höll utan tvivel hög litterär klass. Och, som flera av mina vedersakare påpekat, har många sämre författare fått nobelpriset. Nog kunde hon ha varit värd priset, men jag tycker inte hon vederfors en stor oförrätt när det uteblev.

Topelius från många sidor

2019-07-27 Författaren Topelius – med historien mot strömmen (red. Pia Forssell & Carola Herberts, Svenska litteratursällskapet och Appell Förlag 2019). Att samla ett antal forskare av olika kynne och inriktning för att belysa var sin aspekt av ett ämne är riskabelt. Resultatet kan bli splittrat och utan tydlig linje. Men när Svenska litteratursällskapet i Finland gör det brukar det bli bra. Så även denna gång när 200-årsjubilaren Zacharias Topelius verk (knappast alls hans person) blir omsorgsfullt belyst från alla sidor i sin samtida kontext och i eftervärldens spegel.

Det är intressant att jämföra Topelius med J.W. Snellman, vars biografi jag skrev om tidigare i år. Båda var finska patrioter, svenskspråkiga som arbetade på att stärka finska språkets och den finska kulturens ställning. Men medan för Snellman detta måste ske på bekostnad av svenskan, såg Topelius ingen motsättning i att vara finsk patriot på två språk. Att avskaffa svenskan skulle bryta med Finlands kulturarv och skada banden till Sverige, Norden och Europa. Snellman var filosof och polemisk debattör. Topelius var skriftställare i snart sagt alla genrer: journalist, poet, dramatiker, novellist, romanförfattare, barnboksförfattare, läroboksförfattare. Han var pedagog och folkuppfostrare, höll på rättigheter även för flickor och kvinnor men kan också med viss rätt skyllas för bigott antisemit. Han var professor i historia men historisk forskare i egentlig mening var det sista han var. Sina bästa historieskildringar gjorde han i skönlitterär form. För generationer av barn i Finland och Sverige var han Sagofarbrorn med stort S.

Allt detta och en hel del till kan man lära sig i denna bok, om man inte visste det förut. Själv hade jag inte klart för mig t.ex. Topelius omfångsrika produktion av vuxendramatik (Pentti Paavolainens bidrag). Som språkvetare roades jag förstås av bidragen om Topelius språk. Jennica Thylin-Klaus visar hur svårt Topelius hade att anpassa sig till stavningsnormerna i Svenska Akademiens då (1875) helt nya ordlista, och Charlotta af Hällström-Reijonen analyserar förekomsten av några grammatiska särdrag. Tre olika bidrag redogör för Topelius reception i resp. Sverige (Sonja Svensson), Ryssland (Erja Laurila-Hellman och Ben Hellman) och resten av världen (Yvonne Leffler). Jag räknar inte upp alla bidrag och medarbetare men vill ytterligare lyfta fram H.K. Riikonens ”Fältskärns berättelser i förhållande till 1800-talets historiska roman” som det kanske tyngst vägande och allra mest läsvärda, särskilt som det behandlar Topelius största och viktigaste verk.. Om något saknas i boken är det väl en mer samlade beskrivning av Topelius poesi. Förvisso nämns eller citeras många dikter, men det är för att belysa andra aspekter än poesin i sig.

Topelius har väl länge åtminstone i Sverige mest betraktats som en mossig sagofarbror. Denna bok ger honom upprättelse och kan förhoppningsvis bidra till att han blir läst på nytt och med nya ögon.

Kattguld eller diamanter?

2019-07-22 Karen Blixen: Gotiska berättelser (”Seven gothic tales” 1934; svensk övers. Sonja Vougt, Eva Liljegren, Torsten Blomkvist, Modernista 2018). Jag hade aldrig läst något av Karen Blixen men tog chansen när Dagens Nyheter bjöd sina prenumeranter på denna som e-bok. Den här utgåvan innehåller originalets sju noveller och två som var tänkta att ingå där men av olika anledningar ratades och publicerades separat betydligt senare. Liksom Moa Matthis i hennes intressanta efterord är jag kluven: kitsch eller nobelprisklass? Eller kanske båda på en gång?

Först lite varudeklaration. Bokens nio noveller och det ganska korta efterordet upptar i tryckt form 573 sidor. Det är alltså långa noveller, i genomsnitt ca 60 sidor, den längsta över 80. Nästan alla utspelar sig i aristokratiska miljöer ca 100 år före tillkomsttiden. Den typiska uppbyggnaden är att några människor samlats mer eller mindre av en slump och någon eller några berättar vad de varit med om. Berättaren kan i sin tur återberätta vad andra har berättat, så att en novell kan utspela sig på flera olika tidsplan. Trots att dialog är den dominerande formen är språket alltid höglitterärt, gammaldags redan vid tillkomsten, och bemängt med litterära allusioner och direkta citat, på olika språk utan översättning eller angivande av upphovsman. Viktigaste ämnen är kärlek och erotik (dock inga sexskildringar), tillvarons mening och döden och – kanske särskilt viktigt – de masker vi alla bär inför omvärlden. Önskan att vara en annan återkommer ofta. Berättelserna saknar moral. Mord och utomäktenskapliga förbindelser fördöms inte, de senare har snarare författarens gillande. Övernaturligheter förekommer men är sällan huvudsaken. Novellerna har sällan någon avrundning utan avslutas ganska abrupt.

Kvaliteten är ojämn. De två första novellerna, ”Vägarna kring Pisa” och ”Den gamle kavaljeren” är svaga nummer. Men sen hugger sagoberätterskan tag i mig, och jag rycks med trots mina invändningar mot stil och ämnesval. De bästa har trots sin fantastik en inre logik som ger dem struktur och kraft. Två är värda att nämnas: ”Syndafloden över Norderney”, där några människor i ett hus i en översvämmad trakt tillbringar en natt i väntan på räddning eller död, och ”Drömmare”, där tre män söker efter var sin undflyende kvinna, som till slut visar sig vara en och samma.

Karen Blixen skulle ha fått nobelpriset 1959, men en energisk insats av Eyvind Johnson satte stopp för det. Det var nog rätt ändå. Hon är otvivelaktigt en skicklig, stundom virtuos författare. Men angelägenhetsgraden av det hon skriver är inte på nobelnivå.

Om Ådalens poesi

2019-07-10 Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (bilder): En ordnad reträtt till mitt Ådalen och mitt Nolaskogs (2019, eget förlag, kontakt k.m.w.@telia.com). Karin Wiklund (f. 1938) växte upp på en bondgård i Ådalen, söder om kultur- och språkbarriären Skuleskogen, med rötter också norr om skogen, Nolaskogs. Hon genomgick Handelshögskolan i Stockholm i början av 1960-talet som en av få kvinnor och hade en framgångsrik yrkeskarriär i bostadsbranschen. Hon är också en god vän sedan många år. Fotografen Klara Genlund, 19 år, är hennes dotterdotter.

Förra året gav samma duo ut en bok om traktens hantverkstraditioner; jag gentar min anmälan av den sist i denna artikel. Denna volym är mer personlig, men det är ändå inte Karin själv som står i fokus utan bygden och människorna som formade den och formades av den, i första hand Karins föräldrar och far- och morföräldrar. Det är minnesbitar som fogas samman associativt snarare än kronologiskt, och författaren gör en hel del exkurser om personer och händelser i trakten, som Ådalshändelserna 1931, dragspelstillverkning, Lubbe Nordström och Franz Berwald. De egna återupplevda minnena och episoderna beskrivs känslostarkt i sak men återhållet i form. Boken är snyggt utformad och illustreringen både instruktiv och originell. Karin lämnade bygden för att inte återvända, men hoppet om en framtid förkroppsligas i den unga Klara och hennes jämnåriga väninna Ida, som får komma till tals i slutet av boken.

Karin ställer i utsikt ytterligare en volym, som ska handla mer om henne själv och hennes yrkesliv. Jag ser fram mot den.

* * *

[2018-07-17] Karin Wiklund (text) & Klara Genlund (foto): En ordnad reträtt. Om slöjd återbruk och textil konst. Karin Wiklund, god vän till min fru och mig, är uppväxt på en gård i Ångermanland. Efter en karriär inom samhällsplanering och i bostadssektorn har hon efter pensionen återknutit till sin barndoms hantverkstraditioner och själv blivit en duktig väverska och sömmerska. Klara Genlund är hennes tonåriga dotterdotter som fotograferar som ett proffs. Bokens titel syftar på att den gamla hemslöjden varit under attack men reorganiserar sig och håller ställningarna. Det är en tunn, snyggt layoutad volym där olika aspekter på slöjden behandlas i korta kapitel, vanligen över ett eller två uppslag. Respekt för hantverket och kärlek till resultatet genomsyrar denna välskrivna och mycket sympatiska bok. (Den är utgiven på eget förlag och kan beställas från författaren: k.m.w@telia.com)

Yvigt och muntert om språk

2019-07-06 Lotten Bergman & Stellan Löfving: Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen (Pug förlag 2017). Lotten Bergman är en mångsysslare i språk- och textbranschen, som föreläsare, lärare, radiopratare, bloggare (”Den skrattande språkpolisen”) och kåsör. Hon är också en god vän sedan vår gemensamma tid i redaktionen för Nationalencyklopedin på 1990-talet. Hennes kännetecken i både liv och skrivande är en munter yvighet, som tar sig uttryck i rolig mångordighet, stora gester och plastisk mimik. Lägg därtill en avsevärd charm, så formas bilden av en person som jag är rätt svag för.

De här egenskaperna kommer väl till sin rätt i det mindre formatet: blogginlägg, kåserande språkvårdsartiklar, svar på språkfrågor i radio. Men i en bok på drygt 300 sidor, låt vara med en medförfattare som står för ca en tredjedel av texten (om bl.a. nätspråk, konstgjorda språk, världens svårast och världens minsta språk), blir det för mycket av det goda. Formuleringsglädjen sväller över alla bräddar och dränker de i och för sig goda och nyttiga språkråden. Läsaren dras med i ordströmmen, famlar efter en trädrot vid älvbrinken där hen kan hålla sig fast men sköljs snart vidare i de forsande kaskaderna. (I den här senaste meningen gör jag ett, säkert misslyckat, försök att imitera Lottens skrivsätt.) Texterna om varje enskilt språkfenomen är korta och kommer inte i någon systematisk följd. Jag saknar en längre resonerande linje, men ska understryka att jag inte hör till målgruppen för boken. Men trots kritiken ovan ska jag inte dölja att jag läste med nöje och skrockade glatt många gånger.

Lovande romandebut av sydafrikanska

2019-07-02 Mohale Mashigo: The Yearning (2016; pocketutgåva 2017 Picador Africa, an imprint of Pan Macmillan South Africa). Bok nr 2 i mitt presentbibliotek av modern afrikansk litteratur. Den här är från Sydafrika och 60 år yngre än Chinua Achebes ”Things fall apart”. Där Achebe skrev en visserligen personlig men i grunden traditionellt litterär engelska är Mashigos språk kantigare och mer talspråksnära och inslagen på olika bantuspråk mer påtagliga. Rasfrågan finns i bakgrunden, men konflikter mellan svarta grupper är viktigare. Bland annat faller huvudpersonen Marubinis far offer, oskyldigt, för stridigheter mellan anhängare till ANC och zulupartiet Inkatha. I Soweto, där Marubini växer upp, förstår alla varandra, men det är ändå viktigt vilken grupp man tillhör och vilket språk man talar. Det starkaste i romanen, i varje fall det mest intressanta för en icke sydafrikansk läsare, är skildringen av livet i storstaden mot bakgrund av tillvaron på landsbygden bara en eller två generationer bort.

Boken är uppbyggd i två tidsplan, som växlar regelbundet (och som satts med olika typsnitt). Huvudpersonen Marubini, som berättar i jagform, är en ung kvinna som lever ett gott liv i Kapstaden, med bra jobb, lägenhet med balkong och havsutsikt, en trogen väninna och, framför allt en drömpojkvän, restaurangmannen Pierre, framgångsrik, omtänksam och jättesnygg. (Här är det chick-lit-varning.) Men hon har något mörkt inom sig, en rädsla som uppenbarligen härstammar från barndomen. Neurosen utlöser fysiska kriser (”seizures”) med medvetslöshet och sjukhusvistelser. Som en sorts självterapi återupplever Marubini sin barndom, där hon på grund av faderns tidiga död och moderns arbete hänvisas till att bo med olika mor- och farföräldrar, ibland på landet. Folktro och magiska föreställningar spelar en viktig roll för flera av dem, och för Marubinis historia. De tillbakablickande avsnitten är inte helt kronologiskt ordnade, vilket försvårar läsningen för en som också har svårt att hålla reda på det ganska rika persongalleriet där en och samma person kan ha flera olika namn.

Fabeln (i narratologisk mening) är inte originell, så det litterära värdet består i hur författaren hanterar det. Mitt betyg blir Med beröm godkänd. Mohale Mashigo, född 1983, är en välkänd storyteller och sångare/låtskrivare. Det här är hennes mycket lovande debutroman.