Pikaresk med förhinder

2026-07-06 David Szalay: Kött (2025; svensk övers. Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag 2026; 378 s.). Varför så hajpad? Det undrade jag tidigare i år om Christian Krachts Air, och samma fråga ställer jag om denna likaså omåttligt uppmärksammade – och Bookerprisade – roman. Den är på sitt sätt skickligt berättad, men berättelsen fängslar inte och känns knappast angelägen.

Berättartekniskt är romanen diskutabel på flera plan. Att den är en parafras på Barry Lyndon (Thackerays roman och Kubricks film) har många påpekat. Det är förstås helt legitimt men blir problematiskt när författaren Szalay i stort sett förnekar den uppenbara kopplingen. Till innehållet är den närmast en pikaresk men i utformningen något helt annat. De viktigaste händelserna i huvudpersonen Istváns liv utelämnas nämligen från narrationen och når läsaren glimtvis i efterhand. Det är ett utmärkt belägg på Kristoffer Leandoers tes att det är läsaren som skriver boken. Hen får själv tänka ihop Istváns år i ungdomsfängelse, tiden som soldat i Irak, hur han bygger upp sina fastighetsaffärer i London. I stället fylls texten på de 378 sidorna i huvudsak av torftig dialog med enordiga svar som ja, nej och, allra oftast, okej, samtidigt som interlokutörernas beställning av mat och dryck på en restaurang kan återges i detalj. Istváns sexuella relationer, som i hög grad blir bestämmande för hans liv, skildras däremot ingående (men inte pornografiskt).

István, den ungerske landsbygdsynglingen som blir rik uppkomling i London, är en gåtfull figur. Han har svårt att sätta ord på känslor och annat, men känslor har han och tanker gör han. Han är inte dum, och han visar personligt mod vid några tillfällen. Han kan bli våldsam (ett krigstrauma), vilket ställer till det för honom vid ett par avgörande tillfällen, men han är inte elak. Han kan sägas gå sängvägen till sin lycka, men han håller faktiskt av sina älskarinnor. Och lyckans växlingar tar han med jämnmod. En kanske inte helt vanlig romantyp.

De som grupperar sig kring István är mer konventionellt tecknade. Den självuppoffrande modern, den äldre grannkvinnan som förför den tonårige István; den kärlekstörstande hustrun till en mycket äldre man, Istváns arbetsgivare, som efter mannens död gifter om sig med István; den hatiske styvsonen, för att nämna de viktigaste.

Enligt vad jag skrev ovan är Kött en roman som inte lever upp till förväntningarna. Det är ingen dålig bok för det, välskriven om än på ett skruvat sätt och med en mångbottnad huvudperson. Läs den gärna!

Amanda Svensson är välrenommerad både som författare och översättare, men hon har slarvat på flera ställen. På svenska ”springer man inte in i” varandra, man stöter ihop; engelskans used to får inte slentrianmässigt översättas med ”brukade” (ett skrivbord som brukade tillhöra hans arbetsgivare); och en trust som avser en familjeförmögenhet är inte en ”trust” på svenska utan en familjestiftelse. Onödiga skönhetsfläckar som förlaget bort kunna putsa bort.

Från Rökstenen till Göran Palm

2026-06-30 Lars Lönnroth: Världen efter Ragnarök. Essäer om litteratur och kulturhistoria (Ellerströms 2024; 229 s.). Lars Lönnroth har varit professor i litteraturvetenskap i Berkeley, Aalborg och Göteborg. Men, som han skriver i förordet, de här texterna ”är inte skrivna för forskarsamhället utan för den bildningstörstande allmänhet som jag tror ännu existerar, fast jag inte riktigt vet var”. Som popularisator och essäist hör han till de främsta på svenska språket genom sin förmåga att hålla sig till saken, berätta klart och resonera redigt även om komplicerade vetenskapliga frågor och smitta läsaren med sin entusiasm och sitt goda humör, sin vitalitet (karln har faktiskt fyllt 90). En gång var Lönnroth känd som stridbar polemiker. Den rollen som egentligen passade denna jovialiska och humoristiska person illa, har han nu sedan länge övergivit.

I den här boken har han sammanfattat sina viktigaste intresseområden i artiklar grupperade i tre avdelningar: Forntid, om nordiska myter, isländsk sagalitteratur och Rökstenen; Drömvärldar, om just sådana hos Bellman och Taube, det symbolladdade Samarkand med mera; samt Vägvisare, en lite lösare samling biografiska artiklar, där P.O Enquist, Lars Gustafsson och Göran Palm får störst utrymme. Artiklarna är med något undantag tidigare publicerade, men bearbetade och i flera fall utvidgade. I en avslutande Epilog sammanfattar Lönnroth sin karriär som forskare och författare.

Det skulle finnas mycket att säga om var och en av de 19 artiklarna, men det skulle föra för långt. Jag vill dock lyfta fram några. Artiklarna om Bellmans religiösa diktning och det i dagarna aktuella sångspelet ”Bacchi Tempel” ger nya perspektiv på en av vårt lands största poeter. Och artikeln som jämför två så olika författare som Lars Gustafsson och Göran Palm, ”Det glömda Sveriges diktare”, lyfter fram bådas liv och författarskap med såväl akribi som känsla och inlevelse:  litterär essäistik när den är som bäst. – Men, som framgår av ovanstående, hela boken är ytterst läsvärd och högst njutbar.

Om konsten att läsa det skrivna

2026-06-24 Kristoffer Leandoer: Det är läsaren som skriver boken (Natur & Kultur 2025; 304 s.). Enligt förlagsnotisen i slutet av boken ska denna volym ses som den avslutande delen i en trilogi, som inleddes med Längta hem, längta bort (2020) och följdes av Den oavslutade litteraturen (2023); jag har skrivit om båda. I var och en anlägger Kristoffer Leandoer ett visst perspektiv på litteraturen, som han prövar och turnerar och gör genomtänkta utvikningar från, allt på ett sätt som anstår en framstående litterär essäist. Titeln på denna del är snitsig men lite begränsande, för texterna handlar om det intrikata samspelet i stort mellan författare, text och läsare. Det handlar nämligen inte bara om att det är läsaren som skriver boken. Ibland är det boken som skriver läsaren, eller läsaren som skriver författaren och så vidare. Uppslagen och infallsrikedomen räcker till hela 24 kapitel, tacknämligt nog begränsade till ett genomsnitt om drygt tio sidor. Ibland slutar kapitlen lite abrupt, men hellre det än en ohanterlig volym.

Utgångspunkten är att en text egentligen inte finns förrän den läses, och när den läses skapar läsaren sin egen värld utifrån det som står i texten. Man behöver inte gå så långt som fransmannen Pierre Bayard, som läser kriminalromaner, inklusive Sofokles Kung Oidipus, som ”true crime” och kommer fram till att författarna utpekar fel mördare. En intressant vinkel är att författare gör klokt i att lämna så mycket som möjligt åt läsarens fantasi genom att minimera sådant som naturbeskrivningar och personers utseende. Som föredöme lyfter Leandoer fram den originella karibisk-brittiskan Jean Rhys (mest känd för Sargassohavet, en prequel till Jane Eyre), som vägde varje ord på guldvåg; hon ägnas ett eget kapitel. Sådana bestås också, med olika infallsvinklar, bl.a. (bara för att visa på bredden av Leandoers beläsenhet Narniasviten, kritikern Klara Johanson, Proust, Agatha Christie, Första Mosebok och Frans G. Bengtsson. Samt ett mer personligt: Leandoers morfar, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, som läste Kierkegaard med pennan i hand och vars efterlämnade exemplar är fullklottrade med anteckningar för dottersonen att tolka.

Det går inte att göra full rättvisa åt denna rika och mycket välskrivna bok i en kort anmälan, så ovanstående må räcka som exempel. Jag ser med stor nyfikenhet fram mot vad Kristoffer Leandoer kommer att berika sina läsare med i sin nästa bok.

Ett portalverk – men bortglömt

2026-06-16 Clas Livijn: Spader Dame (1824) och novellen ”Samvetets fantasi” (1822) (inledning Kjell Espmark, redaktion och kommentarer Börje Räftegård; i serien Klassiker utgivna av Svenska Akademien, Bokförlaget Atlantis 1997; 172 s.). En minor classic enligt Kjell Espmark, oläslig enligt Göran Hägg. Vad är det för roman som kan uppväcka så motstridiga omdömen av framstående litteraturvetare? Den är ett – halvt bortglömt – portalverk i den svenska romantiska prosan men starkt påverkad av 1700-talets Sturm und Drang, känslosamhet och skräckromantik, skriven av en författare som varken gillade fosforisternas och Atterboms utsvävningar eller Tegnérs eller Geijers mer återhållsamma stil.

Clas Livijn (1781–1844) gjorde en framgångsrik ämbetsmannakarriär och slutade som generaldirektör för Fängelsestyrelsen, men det var författare han ville vara. Han skrev i de flesta genrer, men det mesta stannade vid ansatser, fragment. Spader dame är hans enda fullbordade roman. Den är också fragmentarisk, men här som ett litterärt grepp.  Det är en brevroman, bestående av påstått upphittade papper som tillhört en avliden intern på Danvikens hospital i Stockholm, tidens mest ikoniska ”dårhus”. Det är dock inga äkta brev, för adressaten är en studentkamrat som begått självmord, och de är aldrig avsända.

Händelseförloppet som framkommer i breven är enkelt. Studenten Zachäus Schenander kommer som informator till ett lantgods och förälskar sig i patronens brorsdotter Marie. Kärleken är besvarad, men Marie tvingas gifta sig med den osympatiske kapten Leyonbraak, som är skuldsatt och förbrukar hustruns förmögenhet för göra sig skuldfri. Den redan från början labile Schenander förlorar härigenom helt förståndet, irrar omkring i trakten, tas för brottsling men förklaras till slut för otillräknelig och insätts på Danviken, där han snart dör.

Men det är i språket i breven som romanen har sin styrka. Här är alla dammluckor öppna. Brevskrivaren lägger inga band på sin svada, han är mångordig och späckar texten med vild metaforik och mängder av allusioner på bibeltexter, antika myter och både äldre och samtida författare och på aktuella händelser. Det är ett virtuost sätt att avspegla ett splittrat psyke. Men det är också skarp satir som lyfter fram Livijns egna antipatier. Jag tycker absolut inte att romanen är oläslig, men jag är tacksam för Börje Räftegårds rikhaltiga och utförliga kommentarer, som helt klart förhöjer läsvärdet.

Den trettiosidiga novellen ”Samvetets fantasi” är av en annan beskaffenhet men handlar också om en plågad själ. Det är en Faust-och-Gretchen-historia, där officeren Erik har gjort en flicka med barn men övergett henne, varvid flickan dödar den nyfödda, döms till döden och avrättas. Skildringen är även här känslostark, men språket är lugnare. Här finns halvt övernaturliga inslag av Hoffmannskt märke, men de går att se som utslag av Eriks sinnesförvirring. Det är en mycket bra novell som kan mäta sig med de bästa av den yngre kollegan Almqvist, vilken ju i stället för Livijn blev den som kom att förkroppsliga den svenska litterära romantiken.

Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman:  Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.

Kristallklart i tanke och språk

2026-06-01 Per Wästberg:  Livstecken. Anteckningar i 90-åren (Svenska Akademien 2025, bokhandelsupplaga Norstedts; 249 s.).  Titeln och undertiteln säger bra vad det här är för sorts bok En samling korta texter utan röd tråd: minnesbilder från ett långt liv, reflexioner om liv och litteratur, introspektiva funderingar, porträtt av författarkolleger. På slutet ett antal aforismartade reflexioner, ett ”husapotek” med citat från andra författare, några dikter. Det är fragmentariskt, det är ojämnt, men man fortsätter läsa för språkets skull – och blr belönad med pärlor utkastade här och där. Porträtten av föräldrarna står ut. Per skriver om fadern, den självförbrännande journalisten och entreprenören Erik Wästberg, och modern, den något undflyende Greta född Hirsch. Intressant nog tar han sig an även deras familjebakgrund: Eriks från landsbygden i Hälsingland, Gretas judisk-borgerliga Stockholm.

Finns trots allt en röd tråd är det kärleken, en konstant i Wästbergs liv även om föremålen växlat. De tre första hustrurna och skilsmässorna från dem ägnas föga utrymme, desto mer får kärleksförklaringarna till den nuvarande, Sofia. Sorgen efter den bortgångna dottern Johanna väjer han inte för, men på det hela taget anser han sig för en lycklig och lyckligt lottad människa, aldrig drabbad av svårare själsstrider.

En genre som Per Wästberg briljerat i är lovtalen över författarkolleger. Ett sådant återges in extenso: talet till Göran Sonnevi när denne mottog Övralidspriset 2024. Annars finns i boken ett antal kortare porträtt: av Stig Claesson, P.C. Jersild, Tomas Tranströmer för att nämna några. Många andra personer passerar revy i minnena från Dagens Nyheter, Internationella PEN, kampen mot apartheid, oftast med uppskattande kommentarer.

Per Wästberg är en av våra mest mångsidiga och produktiva författare. Med åren har hans still slipats ner till en lite dröjande, ordknapp men kristallklar prosa som är en njutning att läsa.

En riksolycka och dess följder

2026-05-24 Hannu Salmi: Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2022; svensk övers. Tobias Pettersson, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2026; 232 s.). Stadsbranden i Åbo 4–5 september 1827 var visserligen bara en av många liknande som övergick trästäder i Norden under flera århundraden. Men i fråga om förödelsens omfattning och följder står den ut som unik. Stora delar av staden jämnades helt med marken, 11 000 blev hemlösa, många näringsidkare ruinerade (men relativt få människor omkom). Domkyrkans torn störtade in, och det välfyllda universitetsbiblioteket med anor från 1640 totalförstördes. Olyckan påskyndade universitetets flyttning till Helsingfors, vilken skedde redan året därpå. Därmed hade den finska riksdelens gamla huvudstad slutgiltigt förlorat sin politiska och kulturella ställning till Helsingfors, som blivit storfurstendömets huvudstad formellt redan 1812 och reellt omkring tio år före branden.

Hannu Salmi skildrar brandens uppkomst och utbredning i detalj och ägnar också stor uppmärksamhet åt följderna och åt reaktionerna i omvärlden. Han följer en numera vanlig trend, där han låter enskilda människor komma till tals genom brev och efterhandsskildringar, samtidigt som han refererar till tidigare forskning. Så arbetar t.ex. också Magnus Västerbro, vars Svälten jag nyligen skrev om. Det gör framställningen engagerande, och man lider verkligen med alla drabbade. Pigor och drängar är ofta kända till namnet, men de har sällan lämnat egenhändigt material efter sig. Nej, här är det mest akademiker, högutbildade och borgare som för ordet. Tidningsreferat får också stort utrymme.

Här är inte platsen att återberätta vådeldens förlopp. Det gör Salmi skickligt och åskådligt, även om han förmänskligar brandens härjningar lite väl mycket, som ”lågorna svalde girigt allt de kom över”. Men en viktig fråga ska tas upp lite närmare: den om hur branden startade. Att den började hos köpmannen Hellman i Aningaisbacken är helt klart, men vad var orsaken? Tidigt uppkom ett rykte att man i Hellmans gård ägnat sig åt att skira talg, och genom en pigas vårdslöshet skulle talgen ha fattat eld och startat branden. Detta helt obekräftade rykte upphöjdes snart till vedertagen sanning. Den rapporterades som sådan i utländsk press, och till och med Topelius behandlar den så i sin skildring, skriven långt i efterhand. Sanningen, som snabbt och grundligt utreddes av kämnärsrätten i Åbo, var att gnistor från ett grannhus skorsten flugit över till taket på ett av Hellmans uthus, vilket antändes varefter elden blixtsnabbt spred sig med kraftig blåst. Rättens utslag uppmärksammades dock knappt alls, och det var först efter hundra år som historikern Svante Dahlström kunde lägga saken till rätta. Ett tankeväckande exempel hur lätt ”fake news” fäster sig.

Boken behandlar ett intressant ämne, inte så känt i Sverige, innehållet är fängslande och framställningen medryckande i den svenska översättningen. Jag rekommenderar den varmt.

En flicka som inte passar in

2026-05-18 Pirkko Saisio: Det minsta gemensamma (1998; svensk övers. Henrika Ringbom, Förlaget M 2025; 267 s.). Pirkko Saisio är en av Finlands främsta och mest kända kulturpersonligheter: författare, skådespelare, regissör teaterprofessor – och sedan länge öppet lesbisk. Hon är född 1949 och växte upp i proletär miljö i Berghäll i Helsingfors med kommunistiska föräldrar. Mycket av det hon har skrivit har självbiografisk bakgrund, och några romaner har översatts till svenska, även om hon aldrig blivit känd i Sverige. Nu är det det finlandssvenska Förlaget M som lanserat Saisios uttalat självbiografiska trilogi från sekelskiftet 2000 i översättning av Henrika Ringbom, finlandssvensk författare, mest känd som poet. Det här är första delen, som behandlar Saisios första tio år.

Boken tar sin utgångspunkt i faderns död, vilken får Pirkko att börja blicka tillbaka på uppväxten. Skrivsättet är dels omedelbart: i jagform och med återgivande av dialoger i direkt anföring, dels reflekterande, där ”jag” helt oförmedlat övergår till ”hon” och där även episoder ur den vuxna Pirkkos liv passerar revy. Framställningen är i korta stycken, som ofta avbryts av ett ensamt ”men” eller ”och”.

Den dominerande känslan hos den unga flickan är att inte passa in. Inga jämnåriga hon känner är ensambarn, bara hon. Hon är mörkhårig i en övervägande blond omgivning, hon känner sig som mer pojke än flicka, hon är kantig och ifrågasättande. Och skarpt iakttagande. Hon porträtterar pricksäkert sina far- och morföräldrar, många andra släktingar, barnträdgårdsfröknar med flera, oftast inkännande, inte sällan med satirisk udd. Humor är en påtaglig egenskap hos författaren. Skildringen av somrarna hos farföräldrarna på landet är idyllisk men mot mörk bakgrund.

Men det är livet i kärnfamiljen i staden som är huvudsaken. Pappan är benhård kommunist och arbetar för Sällskapet [rätt ord här är Samfundet] Finland–Sovjetunionen, men livsföringen blir alltmer borgerlig med statusprylar, bil och tv. För att Pirkkos mamma inte ska behöva vara en utsugen löneslav ordnar fadern så att hon kan öppna sin egen kolonialvaruaffär. Han utbildar sig till handelstekniker (en lägre företagsekonomisk examen) och har stora planer att utvidga rörelsen. Porträttet av fadern, och av modern, är lika sammansatt som författarens förhållande till dem.

Den andra delen, Den röda separationsboken, är översatt en gång tidigare till svenska (2005, då av Ann-Christine Relander). Jag läste den då och ser fram mot att läsa om den i dess nya svenska språkdräkt, som Henrika Ringbom har klätt Saisios finska text så välsittande i.

Naturhistoria i romanform

2026-05-12 Iida Turpeinen: De levande (2023; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2026; 240 s.). Du har kanske sett skelettet i Zoologiska museet i Helsingfors? Stellers sjöko upptäcktes på en ö i Berings sund 1741, och 20 år senare var den utrotad, jagad för sitt smakliga kött och användbara skinn. Den var ett mycket stort djur, betydligt större ön sina kvarlevande släktingar bland sirendjuren: dugongen, lamantinen och två arter manater. Med denna händelse som utgångspunkt har Iida Turpeinen skrivit en bok som blandar vetenskapshistoria med romanfiktion. Resultatet är sensationellt bra.

Berättelsen sträcker sig över mer än 200 år, med nedslag i fyra olika tider och med en tydlig huvudperson i varje tid.. I den första delen möter vi naturforskaren Steller ombord på Vitus Berings sista expedition i det havsområde som bär hans namn. Expeditionen är nära att gå under, men i sista stund landar man vid den ö där sjökorna lever. Expeditionsmedlemmarna äter upp sig, bygger en nödfarkost och lyckas ta sig till bebodda trakter. Inga kvarlevor av djuret räddas, och Stellers noggranna beskrivning förblir den enda som är gjord utifrån observationer av levande djur.

I andra delen har vi förflyttats drygt hundra år framåt i tiden. Den nyutnämnde guvernören över det ännu ryska Alaska, Hampus Furuhjelm, har just gift sig med den unga Anna von Schoultz och slagit sig ner i residensstaden Sitka, officiellt Novoarchangelsk. Här är det Anna som är huvudperson, och i skildringen av hennes svårigheter som guvernörshustru får författaren svårt hålla läsarintresset uppe. Men för guvernörens del blir det triumf: han lyckas nämligen leverera en sedan länge stående beställning, ett helt skelett av Stellers sjöko.

I den tredje delen har vi kommit fram till 1861. Vi möter den begåvade illustratören Hilda Olson, som, trots att hpn är kvinna, har anställts som assistent till den framstående och okonventionelle zoologiprofessorn Alexander von Nordmann. Det här är tiden när Darwins teorier börjar bli kända och diskuterade. I ljuset av dem diskuterar man om arter faktiskt kan dö ut i samtiden. Att Stellers sjöko skulle vara utrotad var det många som hade haft svårt att tro, men nu fanns en mekanism som kunde förklara det. (I efterhand har man förstått att sjökon var hotad även utan människans ingrepp). Från en talrik numerär över ett större område hade stammen vid upptäckten reducerats till kanske 1 500 djur och koncentrerats till några öar med långt från optimala levnadsbetingelser.)

I den fjärde delen är vi inne på 1950-talet. Här är huvudpersonen den skicklige konservatorn John Grönvall, fågelälskare och naturskyddare. Vetenskapshistoriskt kretsar kapitlet kring ett annat i sen tid utrotat djur: garfågeln, norra halvklotets motsvarighet till pingvinerna. I centrum av berättelsen står ett ägg av garfågeln, en raritet som ropats in av en rik samlare till hans eget äggmuseum. I avsnittet behandlas också den vid tiden växande insikten om behovet av naturskydd, som så småningom resulterar i förbud mot plundring av ägg ur fågelbon och inrättande av naturskyddsområden.

All denna vetenskaps- och idéhistoria är mycket intressant i sig, men det bästa med boken är att Turpeinen är en fullfjädrad romanförfattare så debutant hon är. Hon kan skriva medryckande och spännande, och hon kan gestalta sina romanfigurer (som alltså är verkliga personer) trovärdigt och inkännande. De problem hon ställer under debatt är mer aktuella än någonsin och dessutom globala. Intet under att boken är såld till 30 länder; så bra är den.

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.