Från poesihistoriens skrymslen

2026-08-18 Karl Krüger-Hansson: Dikter i urval och med inledning av Daniel Möller. Jämte bibliografi (Ellerströms text och musik 2026; 64 s.). Olof Wexionius: Melancholie och andra dikter (urval, inledning & kommentarer av Daniel Möller, Ruin 2008; 124 s.). Jacob Frese: Avsked av världen. Dikter (urval, inledning och kommentarer av Daniel Möller, Ellerströms 2012; 48 s.).

Litteraturprofessorn Daniel Möllers insikter i svensk poesi är både breda och djupa, senast ådagalagda i nyutgåvan (med Niklas Schiöler) av den stora antologin Svensk poesi och i den vetenskapliga utgåvan (med Anders Mortensen) av tidigare opublicerade dikter av Gunnar Ekelöf. Men han har en förkärlek för det udda: subgenrer som gravpoesi, niddikter och pekoral, en misskänd epok som barocken. Av de här tre små volymerna är en av en pekoralpoet: Karl Krüger-Hansson, och två av barockskalder: Wexionius och Frese. De två senare fick jag i gåva av Daniel, som, vill jag vara tydlig med, är en god vän och kamrat i Svenska pekoralsällskapet.

Det som dessa tre böcker har gemensamt är de fylliga, eleganta och belärande inledningarna. De är så centrala för helheten att de sätter utgivaren i jämnhöjd med poeten. Utförliga kommentarer och ordförklaringar bidrar ytterligare till att höja läsvärdet och läsarförståelsen.

Karl Krüger-Hansson (1887–1962) var ett Lundaoriginal som gav ut en strid ström av diktsamlingar på eget förlag. Hans vers har pekoralets alla kännetecken: stolpig rytm, konstiga ordval, krystade rim, lätt snedvriden världsbild, men hans skildringar av människor och natur har också en avväpnande naivitet som gör många av dikterna rätt förtjusande. Möller lyfter fram den långa sviten ”Lommabukten”, som med sina impressionistiska målningar av semestrande människor vid stranden är, sina formella brister till trots, högst läsvärd poesi.

Olof Wexionius (1656–1689) är en enligt Möller (och mig) orättvist negligerad barockpoet. Han kan inte mäta sig med Stiernhielm, Samuel Columbus eller Lucidor, men väl med t.ex. den betydligt mer kände Gunno Dahlstierna. Den stora dikten ”Melancholie” avhandlar på barockens i våra ögon överlastade bildspråk livets korthet, dödens visshet och i grälla färger hur all storhet och skönhet, alla klasskrankor har förgåtts bland benhusets knotor. Inte bara har stavningen behållits, textens typografi är återgiven så nära originalet som det är möjligt med moderna stilsorter, vilket ger ytterligare en krydda åt läsningen. Ett exempel (om Sköna Helena):

Din’ lemmars Alabast, din Halßes Kalck och Krijta/
Din’ miuka Fingrars Miölck och Kinners täcka hwijta –

Medh lifligt rödt besprängt/ din engel-reena Hyy/
Ditt sköna Alt är alt/ och lijkt en aff-bränd Byy!

Jacob Frese (1690–1729) var född i Viborg men levde sitt vuxna liv i Stockholm. 22 år gammal drabbades han av återkommande anfall av frossa, väl en form av malaria. Sjukdomen sätter sin prägel på hans poesi, som i ämnesval påminner om Wexionius, men han är mer personlig, och de barocka dragen är nedtonade. Därtill kommer att texten är normaliserad till nutida ortografi. Ett exempel:

Över sin hotande tidiga död

Mig tycks jag måst för fort den allgemena färden,
Nog kund’ jag än ha tid att mätta mig av världen.
Jag är ej trött av år och ej av möda tung.
Dock väl den gläder dör, dö gammal eller ung.

Det är en kulturgärning Daniel Möller gör, med god hjälp av små kvalitetsförlag som Ellerströms och Ruin.

Ett spel för de invigda?

2026-08-15 Glaspärlespelet. Försök till en levnadsteckning över magister Josef Knecht jämte Knechts efterlämnade papper utgivna av Hermann Hesse (1943; svensk övers. Nils Holmberg, dikterna tolkade av Irma Nordvang, Albert Bonniers Förlag 1952; 566 s.). Ordet glaspärlespel har kommit att stå för en inåtvänd teoretisk verksamhet helt utan relevans för den yttre världen, eller, som jag själv formulerat det i Bonniers svenska ordbok: ” intellektuellt avancerad men i grunden meningslös sysselsättning”. Begreppet härstammar förstås från denna Hesses märkligaste roman, som själv kunde liknas vid ett sådant spel med sina förklädnader och metanivåer. Men man ska nog se verket främst som en allegori, där romanens två fysiska världar symboliserar två förhållningssätt till tillvaron. Och redan nu bör påpekas att Hesse inte tar entydig ställning till någondera.

Vi befinner oss flera hundra år framåt i tiden. En okänd författare har tagit till uppgift att skriva en biografi över en legendarisk stormästare i glaspärlespelkonsten, magister ludi Josef Knecht. Men först ger han en historisk bakgrund. I sviterna av tidigare århundradens krig och konflikter och inte minst kulturens förfall till s.k. feuilletonism (väl ungefär ’ytlig kulturjournalistik’) har uppkommit en ny, förandligad kultursyn, inkarnerad i en klosterliknande orden i en självstyrande provins, Kastalien, och symboliserad av glaspärlespelet. Kulturen är tillbakablickande och uppehåller sig främst vid sådant som kan uttryckas i siffror, symboler och regler, viktigast matematik och musik men även t.ex. astronomi och lingvistik (i boken kallad filologi). Traditionell västerländsk filosofi föraktas, medan österländska vishetsläror beundras. Nyskapande kultur, som att skriva poesi, står lågt i kurs.

Begåvade pojkar från hela riket (som tycks omfatta en stor del av Europa) sätts i skola i Kastalien, och om de håller måttet och är villiga tas de ut för högre utbildning och kan göra karriär inom orden. Josef Knecht är en sådan. Som magister ludi (spelmästare) borde han vara den mest inåtvände, men tvärtom är han en av de ledande kastalier som har haft mest kontakt med omvärlden. Det får honom att börja tvivla på ordensverksamhetens nytta och nödvändighet och ger upphov till konflikter både inom honom själv och mellan Knecht och hans kolleger och överordnade och som manifestas i långa monologer och dialoger. Konflikten utlöser det händelseförlopp som, på relativt få sidor, avslutar romanen.

Det här är inte science fiction. Framtiden är symbolisk, några tekniska framsteg har inte ägt rum, katolska kyrkan och påven i Rom sitter i orubbat bo. Manssamhället har snarast stärkt sitt grepp (jag tror jag aldrig har läst en roman där kvinnor är så totalt frånvarande, förutom en, alldeles mot slutet). Naturen, alplandskapet, spelar en viktig roll, men det är personerna och idéerna som är det viktigaste. Personteckningen är djup och visar på påverkan från Freud och Jung. Skriven mitt under andra världskriget är verket, som jag läser det, dock främst en essä om kulturens ställning i tiden och de intellektuellas ansvar för den. Och, det förtjänar att upprepas, Hesse lämnar frågan obesvarad.

Glaspärlespelet är ovedersägligen en klassiker, i jämnhöjd med t.ex. Thomas Manns Doktor Faustus, som den på flera sätt liknar. Den är inte alldeles lättläst; särskilt den långa inledningen frestar på. Därefter växlar mer lättillgängliga berättande partier med återgivande av långa brev, samtal och dylikt. Men jag rekommenderar den till alla seriöst litteraturintresserade.

Som ”bonusmaterial” innehåller boken vad som sägs vara Josef Knechts efterlämnade texter. Det är ett antal dikter, förtjänstfullt tolkade av Irma Nordvang, samt tre ”levnadslopp”, berättelser om tre personer från olika tider som Knecht skall ha skrivit som övningsuppgifter. Här är det dock mycket tydligt att det är Hesse som stått bakom dessa mytiska, legendartade och orientaliserande berättelser, som alla är mycket läsvärda.

Berömdhetens historia

2026-07-27 Gunnar Broberg (med Agneta Helmius): Öga mot öga. Svenska möten med märkliga människor (Natur & Kultur 2026; 285 s.). Idéhistorikern Gunnar Broberg, som avled 2022, efterlämnade ett ofullbordat manuskript, som hans hustru och kollega Agneta Helmius färdigställt till denna volym. Om än välresearchad och försedd med en omfattande kommenterad litteraturlista är det inte en forskningsrapport utan ett populärt och underhållande historiskt arbete. Bakgrunden beskrivs i bokens nästan 50 sidor långa, utförliga och spirituella inledning (jag tackar Anders Björnsson, som uppmärksammade mig på de välskrivna förordens tjusning). Broberg skriver berömdhetens historia i elegant essäform, från Platon och Plutarchos till dagens kändiskulter. Stora män (och en del stora kvinnor) har alltid fascinerat omvärlden. Men långt fram i tiden var det personliga mötet enda sättet att komma det beundrade föremålet in på livet. Och det är berättelser om sådana möten Broberg citerar efter brev, dagböcker, memoarer, tidningsartiklar … Undertiteln är lite för kategorisk. I några fall är det utlänningar som möter svenska storheter som drottning Kristina, Linné, Berzelius och Fredrika Bremer. Men de allra flesta är utländska vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, statsmän, i tid från Thomas Hobbes 1600-tal till Judith Butler i början av 2000-talet. Urvalet är personligt och osystematiskt.

För bokens huvuddel har Broberg haft idén att ställa upp mötena alfabetiskt efter föremålet. En sådan ordning är helt slumpartad och förstärker intrycket av tillfällighet. Man förflyttas oförmedlat mellan tider och länder, och läsningen blir fragmentiserad. Någon gång kan slumpen ändå hitta intressanta juxtapositioner, som när barnpedagogen Maria Montessori följs av diktatorn Benito Mussolini. De flesta porträtteras av två eller fler skribenter, som inte alltid är överens, vilket förhöjer läsvärdet.

Varje objekt, och varje skribent, presenteras kort och personligt och ofta humoristiskt av Broberg. Här tycker jag mig märka att verket faktiskt är ofullgånget. I synnerhet skribenterna beskrivs ofta väldigt kortfattat, och faktakontrollen brister någon gång. Lite fatalt är det allt att påstå att slavistprofessorn Alfred Jensen var gift med sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, en förväxling med hans nästan-namne syndikalisten Albert Jensen. Det har varit roligt att läsa om alla dessa möten öga mot öga, men den verkliga behållningen är den inledande essän.

Bladvändare med förhinder

2026-07-21 Carina Rydberg: Norfolk Falls (Albert Bonniers Förlag 2026; 344 s.). Den unga, medellösa Irene har svarat på en annons och tar plats som sällskapsdam åt änkefrun Emma Bloomsworth på en herrgård i Norfolk. Där finns inget vattenfall men branta klippor som störtar ner mot havet. På herrgården finns också butlern Beardsley, och dit ansluter Mrs. Bloonsworths syskonbarn Catherine och Leslie, båda i Irenes ålder. Och efter en tid dyker den mystiske Mr Sommer upp. Nej, det blir inte Jane Austen, snarare Emily Brontës Svindlande höjder fast än mörkare och brutalare.

Berättelsen går i tredje person men skeendet ses helt med Irenes ögon, även om ett författarjag (vem?) smyger sig in då och då och kommenterar förloppet. I början råder lantlig (kanske ändå lite hotfull) idyll. Men det visar sig att alla, även Irene, bär på fruktansvärda hemligheter som trots all yttre polityr uppenbart traumatiserat dem svårt. Personerna, utom Irene, avslöjar sitt mörka förflutna vid middagskonversationer, som den cyniska värdinnan krävt för att underhållas. Spänningen stiger, både på herrgården och hos läsaren.

Det här är avgjort en mycket skickligt skriven roman. Den kusliga stämningen tränger in i läsaren, och spänningen gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Men den är också frånstötande genom sina många explicita skildringar av sexualiserat våld och andra övergrepp. Det är för grovt och för mycket. Dessutom känns greppet att låta romanfigurerna själva avslöja sina brott föga realistiskt i en gestaltning som annars försöker vara just det. Ett metalitterärt grepp, där Irene läser ett romanmanuskript med samma sorts sexualiserade våld, gör inte saken bättre. Många frågor man ställer sig under läsningens gång förblir dessutom obesvarade, t.ex. vem som ligger bakom romanmanuskriptet. Vem författarjaget är får man däremot veta, men det förblir oklart hur hen kan veta allt om Irene.

Alltså en spännande bladvändare, frånstötande våldsskildringar, olöst mystik. Carina Rydbergs romaner brukar väcka motstridiga reaktioner, så även inom mig, som läser henne för första gången. Här finns en aspekt av depraverad överklass som utnyttjar försvarslös underklass. Det kan man tycka är positivt. Men jag landar till slut i att, bladvändandet till trots, det grafiska våldet är det som blir kvar hos mig, och det uppskattar jag inte. Säkert överväger de positiva sidorna hos andra läsare.

Åbo var ingen intellektuell avkrok

2026-07-15 Vägen över havet. Den svenska universitetsstaden Åbo 1640–1828, red. Johanna Ilmakunnas & Charlotta Wolff (svensk övers. Nina Edgren-Henrichson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2026; 337 s.). Det här är den tredje boken på kort tid som jag har läst om Åbo och dess universitet i gångna tider, och den är lika bra som de andra. Den s.k. Åboromantiken behandlades av Jukka Sarjala i Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2025) och den förödande stadsbranden av Hannu Salmi i Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2026). Det här verket, med artiklar av olika författare, har tydliga beröringspunkter med de båda andra, även om, som framgår av undertiteln, den spänner över en längre tid.

Kungliga Akademien i Åbo, i boken genomgående kallad ”universitetet” grundades 1640 och fortlever som Helsingfors universitet. Den får inte förväxlas med den nuvarande Åbo Akademi, som grundades som en privat svenskspråkig högskola 1918 eller det finskspråkiga Turun Yliopisto (Åbo Universitet), grundat 1920. Banden till den västra riksdelen var starka från början, och det är växelverkan mellan främst Uppsala och Åbo, på det intellektuella, personliga och materiella planet som är bokens ämne. Även inflytelser från längre håll, främst Tyskland, berörs också. Idéer och filosofier från utlandet, som cartesianism och kantianism, spreds med viss fördröjning från Uppsala till Åbo, men forskningsresultat och personutbyte, både professorer och studenter, gick åt båda håll. En aboensisk professor, Carl Fredrik Mennander, kunde på 1770-taelt till och med bli hela rikets ärkebiskop med säte i Uppsala. Ett intressant kapitel, av Johanna Ilmakunnas, ägnas åt hur denne, då ännu verksam i Åbo korresponderar med sin son, bosatt i Stockholm, om inköp av böcker och kläder och åt bostadsfrågor, och om hur varorna skeppades över Östersjön. Ilmakunnas är något av specialist på de högre ståndens materiella livsvillkor under 1700-talet och har tidigare bland annat skrivit om familjen von Fersens livsstil.

Eftersom framställningen fortskrider långsamt kronologiskt kan man följa hur tyngdpunkten förskjuts: från botanik på 1600-talet, naturvetenskap på 1700-talet filosofi i början av 1800-talet. Efter 1809 såg de ny makthavarna med misstänksamhet på förbindelserna med det förment farligt fritänkande Uppsala, vilket utreds förtjänstfullt av Heli Rantala. Här är beröringspunkterna med boken om Åboromantiken som starkast. Något som förenar universitet i hela Europa är ceremonierna kring promotioner, jubileer och dylikt. Hur de uppstod och utvecklades i Åbo och även drog in stadens icke-akademiska eliter behandlas i boken sista kapitel, av Topi Artukka. De ställs också i relation till studenternas egna festligheter och uppkomsten av en gemensam studentkår.

Det finns inte plats att gå igenom bokens alla artiklar. Det finns egentligen ingen samlad framställning av bokens ämne, utan helheten framträder genom läsning av de olika case studies som antologin utgör. Texterna är genomgående av hög klass och vittnar om den höga nivå som finländsk forskning om den tidigmoderna historien står på.

Pikaresk med förhinder

2026-07-06 David Szalay: Kött (2025; svensk övers. Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag 2026; 378 s.). Varför så hajpad? Det undrade jag tidigare i år om Christian Krachts Air, och samma fråga ställer jag om denna likaså omåttligt uppmärksammade – och Bookerprisade – roman. Den är på sitt sätt skickligt berättad, men berättelsen fängslar inte och känns knappast angelägen.

Berättartekniskt är romanen diskutabel på flera plan. Att den är en parafras på Barry Lyndon (Thackerays roman och Kubricks film) har många påpekat. Det är förstås helt legitimt men blir problematiskt när författaren Szalay i stort sett förnekar den uppenbara kopplingen. Till innehållet är den närmast en pikaresk men i utformningen något helt annat. De viktigaste händelserna i huvudpersonen Istváns liv utelämnas nämligen från narrationen och når läsaren glimtvis i efterhand. Det är ett utmärkt belägg på Kristoffer Leandoers tes att det är läsaren som skriver boken. Hen får själv tänka ihop Istváns år i ungdomsfängelse, tiden som soldat i Irak, hur han bygger upp sina fastighetsaffärer i London. I stället fylls texten på de 378 sidorna i huvudsak av torftig dialog med enordiga svar som ja, nej och, allra oftast, okej, samtidigt som interlokutörernas beställning av mat och dryck på en restaurang kan återges i detalj. Istváns sexuella relationer, som i hög grad blir bestämmande för hans liv, skildras däremot ingående (men inte pornografiskt).

István, den ungerske landsbygdsynglingen som blir rik uppkomling i London, är en gåtfull figur. Han har svårt att sätta ord på känslor och annat, men känslor har han och tanker gör han. Han är inte dum, och han visar personligt mod vid några tillfällen. Han kan bli våldsam (ett krigstrauma), vilket ställer till det för honom vid ett par avgörande tillfällen, men han är inte elak. Han kan sägas gå sängvägen till sin lycka, men han håller faktiskt av sina älskarinnor. Och lyckans växlingar tar han med jämnmod. En kanske inte helt vanlig romantyp.

De som grupperar sig kring István är mer konventionellt tecknade. Den självuppoffrande modern, den äldre grannkvinnan som förför den tonårige István; den kärlekstörstande hustrun till en mycket äldre man, Istváns arbetsgivare, som efter mannens död gifter om sig med István; den hatiske styvsonen, för att nämna de viktigaste.

Enligt vad jag skrev ovan är Kött en roman som inte lever upp till förväntningarna. Det är ingen dålig bok för det, välskriven om än på ett skruvat sätt och med en mångbottnad huvudperson. Läs den gärna!

Amanda Svensson är välrenommerad både som författare och översättare, men hon har slarvat på flera ställen. På svenska ”springer man inte in i” varandra, man stöter ihop; engelskans used to får inte slentrianmässigt översättas med ”brukade” (ett skrivbord som brukade tillhöra hans arbetsgivare); och en trust som avser en familjeförmögenhet är inte en ”trust” på svenska utan en familjestiftelse. Onödiga skönhetsfläckar som förlaget bort kunna putsa bort.

Från Rökstenen till Göran Palm

2026-06-30 Lars Lönnroth: Världen efter Ragnarök. Essäer om litteratur och kulturhistoria (Ellerströms 2024; 229 s.). Lars Lönnroth har varit professor i litteraturvetenskap i Berkeley, Aalborg och Göteborg. Men, som han skriver i förordet, de här texterna ”är inte skrivna för forskarsamhället utan för den bildningstörstande allmänhet som jag tror ännu existerar, fast jag inte riktigt vet var”. Som popularisator och essäist hör han till de främsta på svenska språket genom sin förmåga att hålla sig till saken, berätta klart och resonera redigt även om komplicerade vetenskapliga frågor och smitta läsaren med sin entusiasm och sitt goda humör, sin vitalitet (karln har faktiskt fyllt 90). En gång var Lönnroth känd som stridbar polemiker. Den rollen som egentligen passade denna jovialiska och humoristiska person illa, har han nu sedan länge övergivit.

I den här boken har han sammanfattat sina viktigaste intresseområden i artiklar grupperade i tre avdelningar: Forntid, om nordiska myter, isländsk sagalitteratur och Rökstenen; Drömvärldar, om just sådana hos Bellman och Taube, det symbolladdade Samarkand med mera; samt Vägvisare, en lite lösare samling biografiska artiklar, där P.O Enquist, Lars Gustafsson och Göran Palm får störst utrymme. Artiklarna är med något undantag tidigare publicerade, men bearbetade och i flera fall utvidgade. I en avslutande Epilog sammanfattar Lönnroth sin karriär som forskare och författare.

Det skulle finnas mycket att säga om var och en av de 19 artiklarna, men det skulle föra för långt. Jag vill dock lyfta fram några. Artiklarna om Bellmans religiösa diktning och det i dagarna aktuella sångspelet ”Bacchi Tempel” ger nya perspektiv på en av vårt lands största poeter. Och artikeln som jämför två så olika författare som Lars Gustafsson och Göran Palm, ”Det glömda Sveriges diktare”, lyfter fram bådas liv och författarskap med såväl akribi som känsla och inlevelse: litterär essäistik när den är som bäst. – Men, som framgår av ovanstående, hela boken är ytterst läsvärd och högst njutbar.

Om konsten att läsa det skrivna

2026-06-24 Kristoffer Leandoer: Det är läsaren som skriver boken (Natur & Kultur 2025; 304 s.). Enligt förlagsnotisen i slutet av boken ska denna volym ses som den avslutande delen i en trilogi, som inleddes med Längta hem, längta bort (2020) och följdes av Den oavslutade litteraturen (2023); jag har skrivit om båda. I var och en anlägger Kristoffer Leandoer ett visst perspektiv på litteraturen, som han prövar och turnerar och gör genomtänkta utvikningar från, allt på ett sätt som anstår en framstående litterär essäist. Titeln på denna del är snitsig men lite begränsande, för texterna handlar om det intrikata samspelet i stort mellan författare, text och läsare. Det handlar nämligen inte bara om att det är läsaren som skriver boken. Ibland är det boken som skriver läsaren, eller läsaren som skriver författaren och så vidare. Uppslagen och infallsrikedomen räcker till hela 24 kapitel, tacknämligt nog begränsade till ett genomsnitt om drygt tio sidor. Ibland slutar kapitlen lite abrupt, men hellre det än en ohanterlig volym.

Utgångspunkten är att en text egentligen inte finns förrän den läses, och när den läses skapar läsaren sin egen värld utifrån det som står i texten. Man behöver inte gå så långt som fransmannen Pierre Bayard, som läser kriminalromaner, inklusive Sofokles Kung Oidipus, som ”true crime” och kommer fram till att författarna utpekar fel mördare. En intressant vinkel är att författare gör klokt i att lämna så mycket som möjligt åt läsarens fantasi genom att minimera sådant som naturbeskrivningar och personers utseende. Som föredöme lyfter Leandoer fram den originella karibisk-brittiskan Jean Rhys (mest känd för Sargassohavet, en prequel till Jane Eyre), som vägde varje ord på guldvåg; hon ägnas ett eget kapitel. Sådana bestås också, med olika infallsvinklar, bl.a. (bara för att visa på bredden av Leandoers beläsenhet Narniasviten, kritikern Klara Johanson, Proust, Agatha Christie, Första Mosebok och Frans G. Bengtsson. Samt ett mer personligt: Leandoers morfar, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, som läste Kierkegaard med pennan i hand och vars efterlämnade exemplar är fullklottrade med anteckningar för dottersonen att tolka.

Det går inte att göra full rättvisa åt denna rika och mycket välskrivna bok i en kort anmälan, så ovanstående må räcka som exempel. Jag ser med stor nyfikenhet fram mot vad Kristoffer Leandoer kommer att berika sina läsare med i sin nästa bok.

Ett portalverk – men bortglömt

2026-06-16 Clas Livijn: Spader Dame (1824) och novellen ”Samvetets fantasi” (1822) (inledning Kjell Espmark, redaktion och kommentarer Börje Räftegård; i serien Klassiker utgivna av Svenska Akademien, Bokförlaget Atlantis 1997; 172 s.). En minor classic enligt Kjell Espmark, oläslig enligt Göran Hägg. Vad är det för roman som kan uppväcka så motstridiga omdömen av framstående litteraturvetare? Den är ett – halvt bortglömt – portalverk i den svenska romantiska prosan men starkt påverkad av 1700-talets Sturm und Drang, känslosamhet och skräckromantik, skriven av en författare som varken gillade fosforisternas och Atterboms utsvävningar eller Tegnérs eller Geijers mer återhållsamma stil.

Clas Livijn (1781–1844) gjorde en framgångsrik ämbetsmannakarriär och slutade som generaldirektör för Fängelsestyrelsen, men det var författare han ville vara. Han skrev i de flesta genrer, men det mesta stannade vid ansatser, fragment. Spader dame är hans enda fullbordade roman. Den är också fragmentarisk, men här som ett litterärt grepp. Det är en brevroman, bestående av påstått upphittade papper som tillhört en avliden intern på Danvikens hospital i Stockholm, tidens mest ikoniska ”dårhus”. Det är dock inga äkta brev, för adressaten är en studentkamrat som begått självmord, och de är aldrig avsända.

Händelseförloppet som framkommer i breven är enkelt. Studenten Zachäus Schenander kommer som informator till ett lantgods och förälskar sig i patronens brorsdotter Marie. Kärleken är besvarad, men Marie tvingas gifta sig med den osympatiske kapten Leyonbraak, som är skuldsatt och förbrukar hustruns förmögenhet för göra sig skuldfri. Den redan från början labile Schenander förlorar härigenom helt förståndet, irrar omkring i trakten, tas för brottsling men förklaras till slut för otillräknelig och insätts på Danviken, där han snart dör.

Men det är i språket i breven som romanen har sin styrka. Här är alla dammluckor öppna. Brevskrivaren lägger inga band på sin svada, han är mångordig och späckar texten med vild metaforik och mängder av allusioner på bibeltexter, antika myter och både äldre och samtida författare och på aktuella händelser. Det är ett virtuost sätt att avspegla ett splittrat psyke. Men det är också skarp satir som lyfter fram Livijns egna antipatier. Jag tycker absolut inte att romanen är oläslig, men jag är tacksam för Börje Räftegårds rikhaltiga och utförliga kommentarer, som helt klart förhöjer läsvärdet.

Den trettiosidiga novellen ”Samvetets fantasi” är av en annan beskaffenhet men handlar också om en plågad själ. Det är en Faust-och-Gretchen-historia, där officeren Erik har gjort en flicka med barn men övergett henne, varvid flickan dödar den nyfödda, döms till döden och avrättas. Skildringen är även här känslostark, men språket är lugnare. Här finns halvt övernaturliga inslag av Hoffmannskt märke, men de går att se som utslag av Eriks sinnesförvirring. Det är en mycket bra novell som kan mäta sig med de bästa av den yngre kollegan Almqvist, vilken ju i stället för Livijn blev den som kom att förkroppsliga den svenska litterära romantiken.

Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.