Semitiska språk – mycket mer än arabiska och hebreiska

2019-09-14 Ola Wikander: Ett hav i mäktig rörelse. Om de semitiska språken (Norstedts 2019). Ola Wikander är ett lingvistikens underbarn, som gjorde sensationell bokdebut 2006, som tjugofemåring, med I döda språks sällskap. Parallellt med sin vetenskapliga karriär – han är nu docent i Gamla testamentets exegetik i Lund och specialforskare i fornnordvästsemitisk poesi i Uppsala – har han skrivit flera böcker på nivån avancerad populärvetenskap. Särskilt läsvärd var Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (2014), som kan läsas som en introduktion till Gamla testamentets exegetik.

I den här volymen tar Wikander ett samlat grepp om den semitiska språkfamiljen och i någon mån den överfamilj där denna ingår, de afroasiatiska språken (med bl.a. fornegyptiska, berberspråk och hausa). De semitiska språken är tacksamma i ett jämförande språkforskningsperspektiv eftersom de har en över 4 000 år obruten skriftligt belagd historia och de talats i huvudsakligen samma område hela tiden, det som vi vanligen kallar Mellanöstern eller Främre Orienten (Wikander fördrar den senare benämningen). Dessutom är flera av språken av världshistorisk religiös och litterär betydelse då tre religioner och deras viktigaste urkunder utgår från språkområdet. Egentligen är det märkligt att det inte tidigare funnits en sådan samlad framställning på svenska.

Bokens titel är ett citat från Sveriges store orientalist H.S. Nyberg. Han avsåg den hebreiska poesin, men Wikander menar att det är en träffande bild för de semitiska språken över lag. I sin sakliga och pedagogiska – men stilistiskt torra och enahanda – framställning lyser kärleken till språken och entusiasmen inför forskningen hela tiden igenom. Boken inleds med kapitel om Främre Orienten som språkområde och de semitiska språkens släktskapsförhållanden, vilka tacknämligt nog finns uppritade som ett träd i en bilaga. Sedan följer kapitel om språkens ljudsystem, grammatik och ordförråd. Dessa är mer tekniska och förutsätter en viss grad av grammatiskt kunnande. Men det är belönande att få tränga in i systemet med ordrötter med tre konsonanter, som med olika vokaler ger olika betydelser, t.ex. arabiskans kitab ’bok’, katib ’skrivare’, maktab ’kontor’. Något av en aha-upplevelse för mig var att läsa om det tempus som används i Gamla testamentets berättande texter och som i översättning nästan alltid inleds med ”och”. Meningar med detta tempus imperfekt konsekutiv, som  var arkaiskt redan när texterna skrevs, inleds alltid med ordet wa ’och’. Wikander menar att detta är att se som ett prefix utan egen betydelse som hör till verbet och att det därför gott kunde utelämnas i översättningar.

Ett mycket läsvärt kapitel ägnas poetiskt och religiöst språk och litteratur, och slutkapitlet beskriver de semitiska och de indoeuropeiska språkens roll i Europas och Sydvästasiens kulturarv. Man lär sig mycket i denna ganska korta bok, 200 textsidor, så den är väl värd en viss läsansträngning.

Allt kan hända under Spaniens sol

2019-09-08 Lina Wolff: Köttets tid (Albert Bonniers Förlag 2019). Lina Wolffs förra roman, De polyglotta älskarna (2016) var en romankonstruktion helt i min smak (fantasifull, komplicerad men inte ogenomtränglig) och en stor läsupplevelse, väl värd sitt Augustpris. Den nya romanen är också en väv av olika historier, fantasifull, välskriven men lite enklare, och kanske inte riktigt samma upplevelse (man har rätt att ha höga förväntningar på en roman av Lina Wolff).

Romanen utspelar sig helt i Spanien. En svensk kvinnlig författare med skrivkramp kommer till Madrid på ett resestipendium. Hon tar sig, mot allt förnuft, an en hemlös man och får del av hans historia. Denne Mercuro har medverkat i förnedringsshowen “Köttets tid” i en obskyr tv-kanal och upplever sig nu hotad till livet av representanter för programmet. I programmets bakgrund figurerade en urgammal, förkrympt nunna, sor Lucia, som tycktes vara den som egentligen styrde showen. Svenskan och Mercuro flyr till en ö i Balearerna, där de blir inblandade i en mycket våldsam och dramatisk historia.

I en närmast bokstavlig cliffhanger skjutsas läsaren över till bokens andra del, där sor Lucia berättar sin historia, som börjar i en slakteriaffär under inbördeskriget. Även den delen är dramatisk och våldsam så att det räcker till. De flesta lösa ändar knyts ihop och gåtorna får sin lösning.

De olika berättelserna är var för sig mycket välskrivna och spännande. Men som helhet tycker jag inte denna roman håller ihop lika bra som den förra. Läsvärd är den ändå utan vidare.

Ål och människor

2019-09-03 Patrik Svensson: Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (Albert Bonniers Förlag 2019). Den här boken var en internationell sensation redan innan den kommit ut. Nu är rättigheterna sålda till över 30 länder. Det är mycket ovanligt att en svensk faktabok blir en sådan framgång, som jag tror beror på en kombination av faktorer. Först att ämnet i sig är lockande för många läsare. Och ålen har fascinerat naturfilosofer, forskare och vanliga människor sedan antiken. Att läsa om ålforskningens historia från Aristoteles och framåt är som att läsa en spänningsroman. Inte minst sista (senaste?) kapitlet: hur dansken Johannes Schmidt tålmodigt i flera decennier sökte efter mindre och mindre ålyngel i västra Atlanten tills han till slut, på 1920-talet, menade sig kunna fastslå att den europeiska ålen fortplantar sig i Sargassohavet och bara där. De vuxna djuren dör och ynglen förs med havsströmmarna till Europas kuster, där de som glasålar vandrar upp i vattendragen till insjöarna och blir till gulålar. Efter många år har de ätit upp sig till feta blankålar, slutar äta och lever på fettreserverna under tillbakavandringen till lekplatserna i Sargassohavet.

Ålen har också stor plats i folkliga föreställningar, och ål har ätits och äts på många olika sätt världen över. Även detta berättar Patrik Svensson om levande och intresseväckande, liksom, förstås, om det akuta hotet mot ålen på grund av överfiske och miljöförändringar.

Men Ålevangeliet hade bara varit en fackbok bland andra om det inte varit för det personliga anslaget. Författaren växte upp med ålfiske från tidig ålder. Hans far var ivrig ålfiskare, tog med sonen på fisket och lärde honom alla knepen. Fadern älskade ålen både som levande och som mat, och kärleken till den levande ålen har sonen ärvt. Hans fascination inför ålens mystiska natur infogas i en kärleksfull men inte okritisk berättelse av en son om en far. Den sakliga rapporten och den personliga berättelsen flyter utan skarvar över i varandra. Författaren är litteraturvetare och litteraturkritiker. Detta är en faktabok – given Augustpriskandidat – men med stora litterära kvaliteter.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.

Totalitär makt: en fallstudie

2019-08-21 Peter Kadhammar: Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur och Kultur 2017). Peter Kadhammar är en av Aftonbladets stjärnreportrar med utrikesreportage som specialitet och författare till flera böcker bland annat från Balkan. Den här boken är resultatet av några resor till Albanien efter kommunistregimens fall och intervjuer med ett stort antal ledande figurer i regimen och deras barn och barnbarn samt några mer tjänande personer som diktatorn Envar Hoxhas livläkare och premiärminister Mehmet Shehus livvakt.

Albanien är ett litet land och den politiska eliten utgjorde en liten men mycket tätknuten krets. Alla ledarna i Hoxhas generation var hans stridskamrater under partisankampen på 1940-talet. De var ingifta i varandras familjer, och alla bodde i ett slutet område, kallat Kvarteret. Till en början verkar deras tillvaro närmast idyllisk: ”Vi som var så lyckliga!”

Texten består till allra största delen av de intervjuades utsagor, en serie monologer. Författarens sammanbindande eller reflekterande texter är få och korta. Det här är ett problem, särskilt i bokens första del. Jag vet inte exakt hur Kadhammar gått till väga eftersom det inte finns något efterord e.d. som förklarar det. Men jag antar att intervjuerna har gjort med hjälp av tolk, kanske i något fall direkt på den albanska elitens favoritspråk franska, och översatts till svenska. Det gör att alla intervjuade talar med samma röst, vilket gör framställningen monoton och läsningen tråkig. I bokens senare del räddas läsningen av det gastkramande innehållet. På 70-talet drabbas Hoxha av paranoia, och ledarna rensas ut en efter en. Många avrättas, deras familjer deporteras till landsbygden och får dela den vanliga befolkningens hårda villkor. I denna tätt sammanvävda krets lever makthavarna i ständig skräck: vem är näst i tur? Ett litet misstag kan bli ödesdigert. Räkna inte med att någon tar dig i försvar. Tvärtom kommer din bästa vän att rösta mot dig. Här talar berättelserna för sig själva; att de saknar litterär finess blir betydelselöst.

Bokens självklara huvudperson är Enver Hoxha, en absolut härskare, en Stalin i ett land med ett par miljoner invånare. I samstämmiga vittnesmål framstår han som en dubbelnatur. Hemma och i umgänget med de andra koryféerna en vänlig, människointresserad och omtänksam fadersgestalt, en Gudfader. I utrensningarna verkade han i bakgrunden, yttrade sig inte mycket på politbyråmötena utan lät underhuggarna anklaga och döma. Han var bildad och frankofil och hade ett jättestort bibliotek. Ett fascinerande personporträtt.

Berättelserna formar sig till en fallstudie över hur ett totalitärt system fungerar. Den ideologi som man bekänner sig till spelar egentligen ingen roll. Ledaren bestämmer allt. Ändrar sig ledaren ändrar sig alla andra. Det går alltid att hitta något stöd i de kanoniska skrifterna. I detta ligger bokens kanske största värde.

Svart under apartheid

2019-08-17 Es’kia Mphahlele: In Corner B (1967; utökad pocketutgåva 2006, nytryck 2018, Penguin Modern Classics). Nr 3 i mitt moderna afrikanska bibliotek. Es’kia (ursprungligen Ezekiel) Mphahlele (1919–2008) är en av de viktigaste samhällskritiska svarta sydafrikanska författarna i sin generation. Han kom från mycket enkla förhållanden, men en osläcklig läs- och bildningstörst banade vägen för hans karriär som journalist, författare och universitetslärare – i exil från 1957 – i Nigeria, Kenya och USA och efter återkomsten 1977 i Sydafrika. Ett tidigt självbiografiskt verk, Down Second Avenue (1959) finns översatt till svenska (Neråt Andra Avenyn, 1965).

In Corner B är en novellsamling, med handlingen i huvudsak förlagd till Johannesburgs svarta townships. De flesta novellerna är ganska korta, med koncentrerad handling och en moralisk (men inte moraliserande) poäng. Det vita förtrycket är allestädes närvarande. De är språkligt virtuosa, växlar mellan höglitterär och vardaglig engelska med talspråksnära, ibland rätt svårförståelig dialog, med inslag på olika bantuspråk och på afrikaans. Två noveller står ut, dels genom sin längd, dels sitt avvikande innehåll. ”Mrs. Plum” är ett svidande satiriskt porträtt av en välmenande ”liberal”, vars verkliga inställning till de svarta i grunden är lika rasistisk som nationalisternas. Novellen får djup genom att matmodern Mrs. Plum ses med en svart tjänarinnas ögon, och denna får sin egen historia berättad. I den mycket senare (1996) ”Crossing over” har Mphahlele lämnat alla garderingar när han berättar om fördrivningen av en bybefolkning till en ”bantustan”. Dessa påtvingade folkomflyttningar var tragisk verklighet för hundratusentals människor, här representerade av en familj. Novellen är dock ingen rak berättelse utan snarast experimentell till formen med hopp i tiden och inre monologer med poetisk styrka.

En fascinerande ny författarbekantskap.

En judisk familjehistoria

2019-08-06 René Nyberg: Sista tåget till Moskva. Två väninnor, två öden, en judisk familjehistoria (2015; svensk övers. Geo Stenius, Förlaget M i distribution 2019). René Nyberg (f. 1946) är en av Finlands ledande diplomater i sin generation med ambassadörsposter i bl.a. Moskva och Berlin. Han gick i Tyska skolan i Helsingfors och lärde sig ryska som student. Hans språkkunskaper har varit en viktig faktor bakom den här boken. Den är en familjehistoria, delvis självupplevd men framför allt sedd från hans mors, en morskusins och en sysslings perspektiv. Den är också ett verk av en historiker som har grävt i arkiv i Finland och Ryssland och tillgodogjort sig mycken facklitteratur på området.

Bokens centrala historia är Nybergs morskusin Masja Jungmans öde. Modern Feige (Fanny) och Masja var döttrar till två bröder Tokazier (Tukatsier) från Orsja i Vitryssland. Meier T. hamnade i Finland och Abram i Lettland. Familjehistorien ger Nyberg tillfälle att måla upp judarnas historia i det ryska kejsardömets utkanter Finland och Baltikum. Masja växte upp i det självständiga Lettland och gifte sig med den likaså judiske violinisten Josef Jungman. När tyskarna marscherade in sommaren 1941 kunde Masja och Josef fly till Sovjetunionen med det sista tåg som lämnade Riga, medan resten av hennes familj mördades av tyskarna. I Sovjetunionen levde de ett omväxlande liv innan de 1944 kunde återvända till Riga och bosätta sig i familjens gamla stora lägenhet, där till och med Blüthnerflygeln stod oskadd kvar. Lägenheten delades dock snart upp till en typisk sovjetisk komunalka för tre familjer, och familjen, som utökats med dottern Lena 1945, flyttade småningom ut. Antisemitismen blev efter hand alltmer besvärande, och 1971 tilläts familjen flytta till Israel. Dottern Lena blev kvar där, men Josef och Masja trivdes aldrig. Paradoxalt nog fick paret en tryggad pensionärstillvaro i Tyskland, sedan Josef kunnat styrka tysk nationalitet och därmed var berättigad att bosätta sig i och åtnjuta sociala förmåner från Förbundsrepubliken.

En parallell historia handlar om Nybergs mor Feige, som försköts totalt av sin familj när hon 1937 gifte sig med den icke-judiske Bruno Nyberg, och om det judiska talades det mycket lite under Renés uppväxt. Men det var Bruno som lyckades återknyta förbindelserna till släkten i Riga genom att han som hög idrottsledare vid ett besök i Sovjetunionen 1957 fick förmånen att få resa vart han ville och då valde Riga, där han med KGB:s hjälp hittade Masja och hennes familj.

Det är dramatiska och på många sätt tragiska historier René Nyberg berättar. Problemet är att han berättar så mycket annat också som är perifert i förhållande till huvudhistorien. Jag tycker inte heller att dramatiken tillvaratas i texten, men det kan möjligen bero på översättaren. Jag har under åren läst en hel del judiska familjehistorier av detta slag. Kanske är jag besviken därför att den här boken inte håller vad titeln – och flera recensioner – utlovar, men i mina ögon är den inte en av de starkaste.