Rösträttshistoria med tonvikt på kvinnorna

2020-05-26 Rösträttens århundrade. Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin (red. Ulrika Holgersson & Lena Wängnerud; Makadam Förlag i samarbete med Riksbankens jubileumsfond 2018; 460 s., stort format, rikt illustrerad). Riksbankens jubileumsfond tog initiativ till och finansierade detta verk, som härigenom kunde få både ett gediget innehåll och en praktfull form, allt för att fira genomförandet av den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor till såväl riksdag som landsting och kommuner. Vilket år som ska firas är inte självklart. Det krävdes tre omröstningar i riksdagen, 1918, 1919 och 1921, innan reformen var slutgiltigt genomförd, men det var genom det första principuttalandet hösten 1918 som första kammarens långa och hårdnackade motstånd bröts, så det är rimligt att det året framstår som det viktigaste. I Per T. Ohlssons 1918  kan man följa det dramatiska händelseförloppet fram till omröstningen nästan dag för dag.

Det här verket, med artiklar av främst historiker och statsvetare men även ekonomer, medieforskare, genusforskare och konstvetare, tar ett bredare grepp. I tre delar, ”Kampen”, ”Utvecklingen” och ”Framtiden” ges historisk, politisk och social bakgrund, diskuteras reformens genomslag och den kommande utvecklingen med särskild hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Av de trettio medverkande, alla akademiskt meriterade forskare och många kända namn, är sjutton kvinnor, vilket borgar för att genusaspekterna är väl tillgodosedda. Eftersom allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare hade genomförts redan 1909 ligger tonvikten i första delen vid kampen för kvinnlig rösträtt. I andra delen är huvudfrågan varför det sedan dröjde så länge tills kvinnorna verkligen tog plats i de politiska församlingarna; först på 1970-talet började jämställdheten öka även på detta område, parallellt med samhällsutvecklingen i övrigt. Artiklarna i denna del är väl de med de tydligaste feministiska förtecknen och de som erbjuder den intressantaste läsningen. Tredje delen har lite vagare anknytning till bokens huvudämne. Här lyfts blicken utanför Sveriges gränser, dels till EU, dels till läget för demokratin och den allmänna rösträtten i världen i stort. I bokens sista kapitel görs den intressanta iakttagelsen att i länder med stabil demokrati, som de i Skandinavien och Storbritannien, kom vanligen andra medborgerliga fri- och rättigheter före den allmänna och lika rösträtten, medan i nyare självständiga stater förhållandet vanligen är det omvända: formell allmän rösträtt men bristfällig eller ingen demokrati.

Detta är som sagt ett praktverk, snyggt formgivet, många och genomtänkta illustrationer, men det är ingen coffee table book utan är avsedd att läsas. Och texterna har genomgående ett bra läsartilltal som knappast avskräcker någon som är intresserad av ämnet. Men tyngden, 1,7 kg, och formatet är ett rent praktiskt problem: volymen är väl tung att hålla i händerna, och att ligga och läsa i sängen visade sig nästan omöjligt. Visst är rösträtten värd att fira med ett påkostat bokverk, men lite synd att det går ut över läsbarheten.

Romarinna sedd av en sentida syster

2020-04-19 Kerstin Ekman: Tullias värld (Albert Bonniers Förlag 2020; 190 s.). Jag läser den här boken som den roman vilken inte kunde skrivas. Kerstin Ekman har fängslats av skuggestalten Tullia, dotter till statsmannen, oratorn, filosofen, brevskrivaren Marcus Tullius Cicero. Hon vill skriva om Tullia som representant för alla de osynliga, stumma kvinnorna i antikens Rom, men det finns inget att gestalta; inte ens i faderns brev får Tullia kött och blod. I stället har Ekman skrivit en essä om levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper i Rom, med särskild tonvikt på kvinnorna: elitens matres familias och deras döttrar, likaväl som tjänarinnornas och slavinnornas. De särskilda kvinnliga erfarenheterna, kroppsliga som sexualitet, graviditet och barnsängar; sociala som brist på utbildning, underordning, äktenskap och skilsmässor. Tiden är turbulent, med krigsherrar mot varandra i olika konstellationer, och det är livsfarligt att hålla på fel häst.

Som den romanförfattare hon ändå är tillåter Kerstin Ekman sig att ge liv åt Tullia och hennes närmaste i korta skissartade scener. Dessa bildar det återkommande tema kring vilket övriga teman grupperar sig som i ett rondo. Roms stora skalder: Horatius, Vergilius, Ovidius och framför allt Propertius, får med många citat ge belägg och tidsfärg åt Ekmans framställning, liksom de rikliga illustrationerna med romersk skulptur, reliefer med mera. Kerstin Ekman är själv en latinstudent som redan på 1950-talet efterlyste något annat än krigsskildringar i läslistan, och hon verkar ha både språk-, litteratur- och realiakunskaper i gott behåll. Djupgående kunskaper, kärlek till ämnet, originella synvinklar, utsökt språkbehandling: se där receptet för en lysande essä!

Två romaner av Selma Lagerlöf

2020-05-16 Selma Lagerlöf: Bannlyst (1918; 5:e upplagan 1923, Albert Bonniers Förlag; 353 s.) och En herrgårdssägen (1899; läst som e-bok, Modernista 2015; Bonnier Pocket 2017 inkl. förord av Lars Andersson 197 s.). Inspirerad, eller kanske uppfordrad, av Anna-Karin Palms biografi har jag gripit mig an två av Selma Lagerlöfs romaner som jag inte tidigare läst (det finns många fler, ska jag erkänna). Både samtida kritiker och senare litteraturhistoriker brukar betrakta Bannlyst som en av Lagerlöfs mindre lyckade, medan En herrgårdssägen räknats som ett mästerverk.

Palm gör ett i mina ögon framgångsrikt försök att omvärdera Bannlyst. Visst kan man tycka att kompositionen är spretig, tillfälligheter och sammanträffanden för många och de paranormala inslagen för påfallande, men romanen är skriven av en författare på höjden av sin yrkesskicklighet, och som läsare både sveps man med och berörs av historien. Kanske inte främst av det som var Lagerlöfs pacifistiska grundtanke: krig och annat våld mot levande människor är, ehuru sanktionerat av världssamfundet, många gånger värre än sådan tabubelagd behandling av döda, som att äta människokött. Bokens huvudperson Sven Elversson beskylls för att ha gjort just detta: ätit köttet av en död kamrat för att överleva under en nordpolsexpedition och blir bokstavligen bannlyst av kyrkoherden i den lilla Bohusförsamling där bokens första del utspelar sig. Men bokens andra tema känns mer aktuellt i dag: hur kan en människa äga en annan i en kärleksförbindelse, äktenskap eller fri? Kyrkoherden Edvard är nygift med den unga Sigrun, som han otvivelaktigt älskar, men han är kontrollerande och svartsjuk och stänger in henne bokstavligt och bildligt. Sven Elversson blir hennes räddning efter många förvecklingar, men romanen har inte ett lyckligt, möjligen ett försonande slut, när den osjälviska uppoffrande kärleken har segrat.

Självutgivande kärlek är temat även för En herrgårdssägen. Den korta, täta romanen är en variation på sagan om Skönheten och Odjuret och har även inslag av Orfeusmyten. Gunnar Hede, en drömmande fiolspelare som försummar sina studier i Uppsala ska försöka rädda familjegodset Munkhyttan i Dalarna genom att bli en lika framgångsrik gårdfarihandlare som sin farfar, vilken skapat familjeförmögenheten och byggt upp herrgården. Han misslyckas dock så kapitalt att han blir galen, en välkänd dåre i bygderna där han fortfarande går kring och nasar. En drömmare av annat slag är den unga Ingrid, som mött Hede redan som barn. Deras vägar korsas när Ingrid ligger skendöd i sin kista i en öppen grav och Gunnar Hede råkar komma förbi och väcker henne med sitt fiolspel. Så småningom (det hinner hända en hel del på de få sidorna) lyckas Ingrid i en dramatisk scen bota Gunnar genom sin kärlek, och galenskapen, som han burit som ett pansar mot omvärlden, faller av honom. Det är en varm och inkännande berättelse med mästerlig insikt i psykisk ohälsa, och det finns stark poetisk lyster i bokens många drömmar och visioner, men jag tycker den har åldrats sämre än Bannlyst.

Kollegial författarbiografi – med nerv

2020-05-12 Anna-Karin Palm: ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf (Albert Bonniers Förlag 2019; 681 s.). Anna-Karin Palm är en välkänd och uppskattad skönlitterär författare – om än inte med stjärnstatus. Hon har litteraturvetenskaplig utbildning men är inte forskare. Förläggaren Eva Bonnier måste ändå ha anat något när hon föreslog Palm att skriva en Selma Lagerlöf-biografi. För resultatet är ypperligt. Palm har gått till väga som en forskare: läst Lagerlöfs samlade utgivning, alla brev framför allt från men även till henne, besökt de platser där Lagerlöf bott eller som betytt något för henne. Detta har gett boken en gedigen biografisk stadga och är värt beröm bara det. Något nytt eller okänt har hon väl inte hittat, och sedan Lagerlöfs brev öppnades 1990 vet vi det mesta om hennes privatliv och relationer. Palm uppehåller sig särskilt vid triangelförhållandet mellan Lagerlöf (som Palm aldrig kallar bara Selma) och hennes kärlekar Sophie Elkan och Valborg Olander som svartsjukt bevakade att Lagerlöf inte favoriserade den andra. Hon var på olika sätt beroende av bägge två men var tvungen att tona ner den känslomässiga bindningen till den ena i brev till den andra. Selma Lagerlöfs yttre karriär, från fattig lärarinna i Landskrona till nationalmonument med väldiga inkomster men också enorma utgifter tillvaratas också utmärkt i Palms framställning.

Men det är genom att hon har närmat sig sitt föremål som en yrkessyster som texten har fått sin verkliga nerv. Det är författarskapet som är bokens helt centrala ämne. Viljan att bli författare, som fanns där redan i unga år, de första skrivförsöken och genombrottet 1891 med Gösta Berlings saga, som satte myror i huvudet på tongivande kritiker som Warburg och Levertin men uppskattades av Georg Brandes. Palms inlevelse i den kreativa processen från första idé till färdigställande är total, och referaten/analyserna av de färdiga verken vittnar även de om djupt inkännande och lockar till läsning. Mycket värdefullt för min egen del eftersom jag – skam till sägandes – läst väldigt lite Lagerlöf.

Anna-Karin Palm lyfter också fram feminismen hos Selma Lagerlöf. Hon var ytterst medveten om sin roll som kvinnlig förebild och pionjär i olika sammanhang: första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, första kvinnan i Svenska Akademien etc. Hon gladdes naturligtvis åt goda recensioner men värjde sig mot etiketter som sagoberättare. Den uppfattningen, som levt kvar länge i den svenska, av män skrivna, litteraturhistorien avvisar Palm förtrytsamt, eftertryckligt och förhoppningsvis en gång för alla. Att det finns en sagoton i mycket av det hon skrev är obestridligt, men Palm visar hur genomtänkt och medvetet Lagerlöf hela tiden arbetar och hur många av hennes främsta verk kommer till som reaktioner på tidens händelser.

Boken har en utförlig notapparat, en litteraturlista och ett personregister, men jag saknar lite utförligare sakkommentarer till många av breven. Hur många vet i dag vem den ”gamla fröken Franzos” var, som Lagerlöf beklagar i ett brev 1938? (Marie Franzos, 1873–1941, introduktör och översättare av svensk skönlitteratur på det tyskspråkiga området, bl.a. av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman). En kronologisk verklista hade också varit bra att ha.

Salongskomedi med förhinder

2020-05-01 T.S. Eliot: The Cocktail Party (Faber & Faber 1950). Den här hade jag glömt att jag hade. Råkade få syn på den anspråkslösa volymen i min bokhylla (förstaupplaga med Eliots personliga dedikation till min morfar), hade ett mycket vagt minne av en radioteaterföreställning i min ungdom (säsongen 1954/55, i serien Vår tid i dramat, visade det sig, så jag hörde väl en senare repris) och blev nyfiken. Jag läste mycket dramatik i min ungdom, men nu var det länge sedan.

(Spoilervarning: här följer en rätt utförlig resumé av handlingen; det tycks mig osannolikt att den sätts upp på en teater eller i en tv nära dig.)

Som nästan hörs på namnet är pjäsen en salongskomedi. Den börjar mycket riktigt som ett typiskt West End-stycke, eller kanske snarare som en parodi på ett sådant med pladdrande människor ur Londons övre medelklass. Men snart fördjupas handlingen. När de andra gästerna har gått befinner sig värden, Edward, ensam med en gäst som han inte vet vem det är och som inte presenterar sig. I ett akut behov att anförtro sig åt någon berättar han för främlingen att hans fru har lämnat honom, på förmiddagen samma dag (han har fått hitta på en klassisk nödlögn om en sjuk faster för att förklara hustruns frånvaro). Främlingen ställer några frågor och drar slutsatsen att det var bäst som skedde. Men Edward sätter sig på tvären: han vill ha sin hustru Lavinia tillbaka. Främlingen säger sig kunna ordna det. I nästa scen fördjupas konflikten då det visar sig att den medelålders etablerade advokaten Edward har ett förhållande med den unga Celia. I en laddad uppgörelse bryter han med henne. Celia är tillintetgjord, inte så mycket för kärleks skull utan för att det reducerar henne till ett ingenting. Även Edward lider svårt av självförakt, som är ett viktigt tema i pjäsen. Lavinia återvänder och det blir ett praktfullt äktenskapsgräl, efter vilket positionerna är helt låsta.

I akt 2 befinns den mystiske främlingen vara en framgångsrik psykolog/psykiater (hans efternamn Harcourt-Reilly mer än antyder att praktiken ligger på Harley Street). Med delvis rätt oetiska metoder har han fått Edward och Lavinia att infinna sig samtidigt hos honom, och han lyckas få dem försonade sedan även Lavinia bekänt otrohet med en gemensam bekant, Peter, i sin tur olyckligt kär i Celia! I den följande, av kristen, katolsk mystik färgade scenen tar sig psykiatern an den förkrossade Celia och visar henne på två vägar tillbaka till livet, en enkel och en svår. Celia väljer utan att tveka den svåra.

I akt 3 har det gått två år. Edward och Lavinia lever ett harmoniskt liv utan starka känslor. Samma gäster som i första scenen träffas på nytt på cocktailparty hemma hos paret. Där briserar bomben: Celia har följt doktorns råd, fått kallelsen och begett sig som sjuksköterska till en fiktiv engelsk koloni. Där har hon blivit mördad av upprorsmän: korsfäst i en myrstack. Harcourt-Reilly säger sig ha vetat att Celia snart skulle dö, men att hennes val av den svåra vägen gjorde hennes död meningsfull. Ett ögonblick är alla skakade, men efter en stund är allt som vanligt och gästerna på väg till nästa party.

Här är ju den kristna offertanken närmast övertydlig (och Eliot lär ha fått kritik för den brutala skildringen). Jag inser när jag skriver detta att pjäsen grep mig mer än jag förstod under läsningen, men man kan ändå ifrågasätta om det är en riktigt bra pjäs. Salongskomedins genrekrav hotar hela tiden att ta loven av allvaret. Den var på Eliots tid hans mest framgångsrika pjäs, men jag undrar om West End- och Broadwaypubliken verkligen såg under ytan.

Pekoral under 300 år

2020-04-29 Tre sekler av svenska pekoral. En antologi under redaktion och med en inledning av Daniel Möller (Ruin 2019,; 252 s.; fritt nedladdningsbar på Litteraturbanken.se). Daniel Möller är en högst seriös litteraturvetare i Lund, som bl.a., tillsammans med Niklas Schiöler, gett ut den enorma antologin Svensk poesi. Han har också en förkärlek för mer udda litteraturgenrer, och här har han grävt i den svenska pekoralhistorien. I en gedigen 50-sidig inledning försöker han ringa in vad som utmärker ett pekoral och skillnaden mellan enkla pekoral (som bara gör läsaren irriterad), ädelpekoral (som inger läsaren en särskild lyckokänsla) och pekoralpastischer (dikter medvetet skrivna som pekoral; främsta företrädare A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings Veckoblad). Även om termen pekoral präglades först i slutet av 1700-talet, och inte har någon motsvarighet på t.ex. engelska, tyska eller franska, har Möller hittat pekoralister redan på 1600-talet, och de yngsta dikterna är från omkring 1950. Det är dock 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet som är pekoralisternas glansålder.

Att läsa hela antologin rakt igenom på några dagar ger en förvisso många högtidsstunder, men är kanske inte en metod att rekommendera. Bättre att njuta dikterna långsamt i små portioner. Möller säger sig enbart ha tagit med ädelpekoral, men jag tycker nog att en hel del bara är dålig dikt.

Vad som är pekoral för en är det inte nödvändigtvis för en annan. Möller gör en viktig markering: pekoralen ska ha uppfattats som sådana redan av sin samtid. Att vi sena tiders barn kan uppfatta en gammal dikt som svulstig och pompös gör den alltså inte till pekoral enligt Möller, och däri ger jag honom helt rätt. Pekoral uppstår genom diskrepansen mellan författarens intentioner, ambitioner, pretentioner och hens förmåga i fråga om formuleringskonst, stilkänsla och versifikation.

Olle Strandbergs klassiska Pegas på villovägar (1943) var snarast en lång essä med många illustrerande exempel ur pekorallitteraturen och genomsyrad av Strandbergs humor. Möllers bok är en antologi med ett mycket fylligare urval texter. Dessa är dock okommenterade var för sig; de flesta författarskapen kommenteras i inledningen. Det är bl.a. en skillnad i attityd: Möller visar sina diktare mer respekt, tar dem på större allvar, än Strandberg, och det, i sin tur, är värt all respekt.

Man kan väl inte recensera en pekoralantologi utan ett enda exempel. Så här är de inledande stroferna ur Karl Krüger-Hanssons (1887–1952) ”Lommabukten” från 1947:

Till höger syns Bjärredsfliken

I en vitnande dimma tät.

Därunder den grönskande viken,

Som spänner sig ut som ett nät.

Där reser sig högt Löddenäs

Bland björkar och gran utan like.

Med måsarnas rop och böljornas fräs

Står det fram som ett sagornas rike.

Vi fortsätta vidare vägen

Längs hela kusten här går.

I solljus en blånande sägen

Det strax för vårt öga står.

Det myllrar av stenar och snäckor

Och långgrund i växande led.

I sanden det finnes små läckor,

Där mången sig önskar slå ned.

Kring Strandkaféet det vimlar

Av badande tusenvis,

Som skölja sig under himlar,

Ett strålande paradis.

De sträcka sig bruna i solen

Och blicka mot höjden då.

Den manliga byxan och kjolen

De finna varandra just så.

Varken släktkrönika eller bildningsroman – men lite av båda

2020-04-25 Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget M 2020; 379 s.). Ann-Luise Bertell, skådespelerska och teaterchef, fick ett genombrott 2017 med sin debutroman Vänd om min längtan, en roman som jag tyckte mycket om. Heiman heter hennes nya, österbottnisk dialekt för hemman. Och hemmanet, bebott och brukat av tre generationer från 1930-tal till 80-tal, är bokens nav. Den är ändå inte en traditionell familjekrönika, för det är en person som är bokens dominerande huvudperson.

Den tioårige Elof Westerback, redan moderlös, blir vittne till sin fars död i blodstörtning orsakad av tbc. Det är en stark, nästan för våldsam romanöppning som suger in läsaren i berättelsen. Elof får själv tbc, vistas några månader på sanatorium men tillfrisknar. Elof och hans lillebror Ivar tas om hand av sin mormor, en välvillig men något kärv kvinna. Morfadern är liksom fadern traumatiserad av inbördeskriget och tiger mest. Vad krig gör med männen som kommer tillbaks från fronten är bokens kanske viktigaste tema. Efter skolgång får Elof arbete på Tikkakoski vapenfabrik, där en framgångsrik avlägsen släkting är chef. Här lär han sig finska och gör sin första sexuella erfarenhet. Till fortsättningskriget blir Elof inkallad, men han är en dålig soldat, och han tvingas överge en döende vän därför att han är för klen för att orka dra honom med sig. Detta blir Elofs stora trauma. Efter kriget söker han upp vännens fästmö Olga för att berätta (dock inte sanningen), och hon och Elof blir raskt ett par. De gifter sig och börjar rusta upp det förfallna hemmanet, som hela tiden varit i Elofs ägo.

Så långt, ca 150 sidor in i boken, tror jag att jag läser en klassisk bildningsroman. Men här ändrar romanen karaktär. Elof utvecklas inte ytterligare, han sköter gården tillsammans med Olga, och de får två barn. Men han tar till flaskan för att döva sin ångest, tillsammans med grannen och vännen Viktor. Berättelsen blir stillastående. Barnen Stens och Lisbeths uppväxt skildras anekdotiskt, och det yngre syskonet blir en perifer figur, liksom Ivar i förra generationen, som Bertell placerar som gruvarbetare i Kiruna. Att Elof går i borgen för sin oduglige granne borde ha gett upphov till en litterärt givande konflikt, men den historien löses upp som om nästan inget hänt. Skildringen av det nya hemmansägareparet Sten och Solveig och deras barn är trivial och inte i nivå med det skrivkunnande som Bertell otvivelaktigt besitter. Först när fokus åter sätts på Elof får berättelsen nerv igen.

En lovande början med många fint skildrade partier övergår alltså för min del i viss besvikelse. Det är som om Bertell tappar intresset för sina egna gestalter när det ska handla om andra än Elof och hans både fysiskt och psykiskt starka Olga. I högt berömmande recensioner i Finland har man främst tagit fasta på krigstraumana, men det räcker inte rent litterärt. Bäst är Ann-Luise Bertell på att skildra dramatiska händelser och sådana där starka känslor i är inblandade. Då glöder hennes penna. Och liksom Peter Lüttge hos Svenska Yle konstaterar jag att hennes sexskildringar håller hög klass. Men de är inte så många.