Psykologisk skärpa och brutal spänning

2022-08-17 Lina Wolff: Djävulsgreppet (Albert Bonniers Förlag 2022; 270 s.). Den som läste Lina Wolfs förra roman, Köttets tid, kommer att känna igen sig och samtidigt bli överraskad. Båda romanerna utspelar sig i Sydeuropa, och har köttets tvångsmässiga lust som tema. Första halvan i båda har ett lugnare tempo och är mer ordrikt resonerande, medan tempot efter en dramatisk vändning skruvas upp i andra delen med våldsamma och bitvis absurda inslag. Men medan Köttets tid hade fler och bredare spelplatser är Djävulsgreppet ett kammarspel i fysiskt och psykiskt stängda rum och skriven ur en enda persons perspektiv.

Denna, en ung kvinna med oro i kött och själ, har lämnat Sverige för att söka något annat i Italien, närmare bestämt Florens. Hon är namnlös men kallas av den älskare hon snabbt hittar för Minnie (det engelska namnet för Musse Piggs flickvän, eftersom hon är tystlåten som en mus). Älskaren får förstås heta Mickey men omtalas boken igenom som den Renlige. Älskarinnan har nämligen lyckats förvandla den ursprungligen överviktige och otvättade ”Mickey” till en attraktiv man, mån om sitt yttre, som får andra kvinnor att titta efter honom. Med sitt nyvunna självförtroende blir mannen alltmer dominant, krävande – och våldsam. Romanen är skriven i tredje person men kunde lika gärna vara i jagform; så total är Lina Wolfs inlevelse i sin huvudperson. Hon har hittat en berättarteknik som sömlöst växlar mellan vanligt narrativ och svävande anföring där ”Minnies” psykiska tillstånd kan återges med en detaljskärpa jag sällan stött på. Det kan nämnas att författaren och hennes huvudperson har en del gemensamt i sina biografier, som att ha levt i en destruktiv relation och ha varit barn i ett litet samhälle när ett bestialiskt flickmord ägde rum. Det senare tycks ligga bakom att ”Minnie” i sitt alltmer förvirrade tillstånd ser sig och Mickey som offer i en kamp mellan demoner.

Efter att ha flytt Florens hamnar huvudpersonen ur askan i elden. Den andra halvan av boken har en helt annan dynamik, dramatisk, spännande, brutal och närmast surrealistisk. Nästan alla recensenter har påpekat inflytandet från den chilenske författaren Roberto Bolaño, som Lina Wolff översatt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått veta hur det slutar. Det är ett betyg så gott som något, men det är första delen som är ett fläckfritt mästerverk och den psykologiska inlevelsen som är Lina Wolfs vassaste litterära vapen. Med sina tre senaste romaner, Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna, Köttets tid och denna, framstår hon som en av de främsta svenskspråkiga romanförfattarna, inte bara i sin generation utan över huvud taget.

Det evigt ryska

2022-08-11 Bengt Jangfeldt: Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017; 207 s.). Om ryska självuppfattningar och deras följder inom och utom landet har det skrivits många böcker de senaste åren, med olika vinklingar och betoningar. Tidigare i somras skrev jag om Per Arne Bodins Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland, som fokuserar på den andlighet som utgår från den ortodoxa kyrkan. För att bara nämna ett exempel. Jangfeldts ingång är politisk-filosofisk. Hans fruktbara grepp är att varva idéhistorien med den politiska historien, så att den senare ger relief åt den förra; tidsspannet är ca 1700 och framåt.

Redan från början finns den grundläggande motsättningen mellan dem som höll fast vid det genuint ryska (slavofiler, russofiler) och dem som såg behovet av västerländskt inflytande (zapadniker, av Jangfeldt benämnda ”européer”, med citationstecknen utsatta). Konjunkturerna har växlat, men västanhängarnas inflytande har varit kortvarigt och deras reformförsök har oftast lett till bakslag. Så det är anhängarna av den speciella ryska idén som dominerat, och fått ett kraftigt uppsving under Putin, en brygd av ortodox kristendom, nationalism och imperialism: det tredje Rom. Till idén hör att Ryssland alltid sett sig omgivet av fiender, att landet måste stå starkt och enat, dvs. under en stark ledare. Samtidigt har man sett på väst som dekadent, ett samhälle i upplösning – och detta under flera hundra år. Vad som förkroppsligat den ryska idén har varierat genom tiderna. Det går t.ex. utmärkt att hävda att sovjetregimen gjorde det på sitt sätt, bortsett från kyrkofientligheten.

Nu är ju slavofilin långtifrån någon enhetlig rörelse, och till Jangfeldts förtjänster hör att han tydligt beskriver olika riktningar och uppfattningar och hur de har stötts mot varandra. Boken vimlar av namn som jag inte ska låtsas att jag lagt på minnet, men bland annat har jag fått min uppfattning av Alexander Herzen rejält nyanserad. Detta är förstås inte en kursbok att tentera på; behållningen ligger i överblicken och i Bengt Jangfeldts eleganta skrivsätt.

”George Orwell möter John Le Carré”

2022-08-05 Sergej Lebedev: Debutant (2020; svensk övers. Nils Håkanson, Nilsson Förlag 2021; 256 s.). Den här boken har formen av en spänningsroman och kan absolut läsas som en – utmärkt – sådan. Men den som bara är ute efter spänning får beväpna sig med tålamod, för i den spännande huvudberättelsen finns på åtskilliga ställen ganska långa, reflekterande avsnitt, där huvudpersonerna, mördaren och offret, ser tillbaka på sina liv och mediterar över sin situation på ett bitvis närmast poetiskt språk. Det handlar nämligen om vad auktoritära eller totalitära system kan göra med människor som blir delar av systemet utan att direkt bejaka det. Svaret är nedslående.

Sergej Lebedev är född 1981 och bosatt i Berlin. Han anser sig inte själv som dissident i exil, men hans hårda kritik av Putin och hans regim gör det nog svårt för honom att återvända. Hans romaner är samhällskritik och individualpsykologi sammanvävda, här alltså i spänningsromanens form (”George Orwell möter John Le Carré” enligt Staffan Heimerson i Axess).

Spänningen byggs upp successivt genom att vartannat kapitel berättar offrets historia, vartannat mördarens. Den framgångsrike giftforskaren Kalitin har byggt sin karriär på att leverera allt bättre (dvs. säkrare och mer ospårbara) gifter till Sovjetunionens säkerhetstjänst. Han och hans kolleger är verksamma i ett totalhemligt samhälle, kallat Staden, sedermera flyttat till Ön, som Kalitin nostalgiskt, men med tilltagande ruelse, tänker tillbaka på. Han har nämligen gått i landsflykt, sedan förhållandena efter Sovjetunionens fall gjort hans arbete omöjligt. Men nu, 30 år senare, är ordningen återställd i Ryssland, och Kalitins gömställe är upptäckt. Det är bara en tidsfråga innan mördarpatrullen från FSB dyker upp för att avrätta honom med hans egen uppfinning, det ospårbara giftet Debutant.

Den utsände mördaren, Sjersjnev (borde kanske vara Sjersjnjov) är överstelöjtnant i FSB med traumatiska krigserfarenheter från Afghanistan och Tjetjenien, ett havererat äktenskap och ett komplicerat förhållande till sin tonårige son. På resan mot ”objektet” har han gott om tid att grubbla över sina övergrepp i tjänsten, som nog plågar honom mer än han vill medge. Ständiga problem och förseningar under resan får honom och hans kumpan Grebenjuk, yrkesmässiga paranoiker, att misstänka att värdlandets (aldrig utsagt men allt tyder på Tjeckien) säkerhetstjänst är dem på spåren. En viktig person, med några egna kapitel, är den f.d. dissidentprästen Travniček, som intresserat sig för Kalitin i hans isolerade belägenhet och för vilken denne, i djup själanöd, öppnar sig. Prästens civilkurage kontrasterar vältaligt mot Kalitins följsamhet mot makten. Själva upplösningen är en aning snöplig och sker ”not with a bang but with a whimper”.

Lebedev är en allvetande berättare, ömsevis i huvudet på Kalitin och på Sjersjnev. Deras tankar återger han gärna och skickligt genom s.k. svävande anföring, dvs. i deras egen språkdräkt med den indirekta anföringens pronomenväxling och tempusföljd och utan anföringssats:

”Kontrollanterna började diskutera något med varandra. Bakom Sjersjnev och Grebenjuk tryckte kön på. Hörnet på någons väska smällde in i foten på honom. För en stund tyckte han att det var som arrangerat, alltihop. När som helst skulle de gripa honom, trycka ner honom bakifrån med händerna på ryggen, gubbstrutten med portföljen skulle vända sig om och slita fram en automatpistol. Han försökte bemanna sig, pressa tillbaka tankarna.” [Min kursivering]

Nils Håkanson står som synes för en välsittande svensk språkdräkt, som förstärker det höga läsvärdet.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!

Vittert och välskrivet

2022-07-22 Stellan Ottosson: Krossa den skändliga. En biografi om Voltaire (Fri Tanke 2022: 405 s.). Stellan Ottosson är en i raden av vittra och välskrivande diplomater. Hans intresse för idéhistoria har tidigare visat sig i bland annat en biografi om Darwin och ett par böcker om biblisk historia. Att han är en kännare av upplysningen i allmänhet och Voltaire i synnerhet bevisar han i denna bok. Det råder i och för sig ingen brist på Voltairebiografier på svenska, som Olof Nordbergs Voltaire. En introduktion från 1979 eller Carl-Göran Ekerwalds Voltaire. Liv och tänkesätt från 2000. Dem har jag inte läst och kan inte avgöra hur Ottosson skiljer sig från sina föregångare, men han refererar frekvent till båda. Över huvud taget är han mycket väl inläst på den mycket omfattande litteraturen om Voltaire, där hans främsta ledfyrar är Theodore Besterman, grundaren av Voltaire Foundation i Oxford, och den store franske Voltairespecialisten René Pomeau.

Ottosson har alltså skrivit en berättelse byggd på andras forskning. Han skriver personligt och döljer inte sin beundran för sitt föremål men lyfter också fram Voltaires kontroversiella och mindre goda sidor. Framställningen löper i stort sett kronologiskt men blir stundom mer tematisk och kan då hoppa en del i tiden. De yttre dragen i Voltaires liv är ju väl kända, så jag avstår från referat.

Voltaire var sin tids mest spelade dramatiker och ville bli ihågkommen som sådan, men hans pjäser är stendöda. Mer lästa är väl en del av hans skönlitterära berättelser, framför allt romanen Candide med dess satiriska kritik av uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Men främst är det samhälls- och religions- och kyrkokritikern vi minns, skribenten som angrep förstockning och maktmissbruk varhelst han träffade på den. Samtidigt var han fåfäng och svag för dyrbart överklassliv och umgänge i de högsta kretsarna. En bekymmersfri tillvaro kunde han unna sig, då han var en skicklig affärsman som skapade sig en stor förmögenhet. Liksom många adelskritiker förr och senare var han anhängare av en stark kungamakt, men kungarna Ludvig XV och XVI uppskattade honom inte för det. Han kunde vara naiv i sin tro på upplysta despoter, men en lång sejour som intim gäst vid Fredrik den stores hov tog honom ur den villfarelsen, åtminstone för stunden. Sina bästa år sammanlevde han med markisinnan Émilie de Chatelet, en bildad och lärd kvinna som översatte Newtons Principia mathematica till franska. Hon dog tragiskt i barnsäng; barnafadern var en ung älskare, inte Voltaire.

Som slottsherre på Ferney vid gränsen mot Genève kom Voltaire för första gången i direkt kontakt med det vanliga folket och dess usla levnadsvillkor. I patriarkal anda gjorde han mycket för att underlätta deras tillvaro: en filosof som fått möjlighet att uträtta något i praktiken, inte bara teoretisera och polemisera. Men sin största insats gjorde han när han ingrep i ett antal rättsskandaler, där framför allt genom kyrkans inflytande oskyldiga personer dömts till döden och avrättats. Han gav sig inte förrän offren för justitiemorden rehabiliterats.

”Écrasez l’infâme”, krossa den skändliga! Genom hela Voltaires skrivarbana går kritiken av (den katolska) kyrkan, dess dogmatism och inhumana praktiker, som en röd tråd. Så ock i Stellan Ottossons bok. Den är skriven på ett enkelt och klart språk, helt i upphovsmannens anda. Den har mycket att ge även läsare som är väl bekanta med tiden och dess personager. Jag rekommenderar den varmt.

Finlandssvensk modernism i presentboksformat

2022-07-13 vara mänska. Kerstin Söderholm i urval (115 s.) & Mina lögner. Henry Parland i urval (106 s.), utgivna av Pieter Claes & Elisa Veit, inledning av Anna Möller-Sibelius (Söderholm) resp. Agneta Rahikainen (Parland); Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2022. Det här är två små eleganta volymer, utgivna i Litteratursällskapets serie SLS Varia, utan den sedvanliga vetenskapliga och textkritiska tyngden. De kan ses som komplement till just sådana utgåvor av Söderholms och Parlands verk. Återseendets glädje för en del, aptitretare till fördjupad läsning för andra.

Det senare torde i hög grad gälla Söderholmvolymen. Kerstin Söderholm (1897–1943) tillhör den finlandssvenska modernismen men är påfallande okänd jämfört med Södergran, Diktonius, Björling, Enckell eller Parland. Jag har känt till hennes namn men knappast läst något av henne tidigare. Söderholm var sjuklig och levde tillbakadraget och var knappast ett välbekant namn ens i sin samtid. Hennes produktion är inte stor: sex diktsamlingar mellan 1913 och 1941. Men från 1913 förde hon också dagbok fram till sin bortgång. På hennes uttryckliga begäran publicerades dagböckerna postumt och ger en fördjupad bild av författaren som person. Man gör också klokt i att läsa Anna Möller-Sibelius mycket upplysande inledning innan man ger sig i kast med själva texterna.

I urvalet blandas dikter och dagboksutdrag, även de senare ofta i diktform. De är grupperade i fyra tematiska avsnitt: Jag, Du, Han, Det. Ämnesvalet kan påminna om Södergrans, men Söderholm är mindre högspänd. Metern är fri och dikterna orimmade, men de är språkligt noga utformade och gör ofta starkt intryck:

Jag anade dig engång
hårda
ande
outsäglighet,
tagg i mitt bröst
bristningsfina tråd.

Jag lever för att jag aldrig sett dig.
Jag tror för att jag aldrig känt dig.
Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.
(Ur Rödgula vägar, 1928).

Henry Parlands samlade skrifter gavs ut i textkritisk utgåva av SLS för några år sedan, och jag har skrivit om alla delarna på min blogg. Det här urvalet av dikter och novellfragment samt inledningen till romanen Sönder känns representativt i sin blandning av välkända och mindre kända texter.

Sammanfattningsvis två verkligt attraktiva små volymer, att njuta av själv eller varför inte ta med som gåbortpresent i stället för en flaska vin?

Onkel Enver och jag

2022-07-10 Lea Ypi: Free. A Child and a Country at the End of History (W.W. Norton & Company 2021; 284 s.; utkommer i augusti i svensk övers. av Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag). Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och beröm och nyligen belönats med Ondaatjepriset, som går till ett litterärt verk oavsett genre, som ”evokes the spirit of a place”. Och det gör denna verkligt läsvärda bok bok med besked! Platsen är Albanien och Tirana. Tiden är stalinistregimens sista år, omvälvningen 1990 och kriserna i dess spår fram till de väpnade konflikterna 1997. Författaren är född 1979, och det är sina egna upplevelser hon skildrar, uttryckligen icke-fiktivt. Lea Ypi är numera väletablerad professor i politisk teori vid London School of Economics och skriver på engelska.

Särskilt första halvan av boken, som berättar om året 1990, med tillbakablickar, har klara litterära kvaliteter. Den elvaåriga Lea är en klipsk flicka som undrar över åtskilliga konstigheter men är via skolan helt indoktrinerad av regimen och älskar ”uncle Enver”. Den vuxna Ypi ser med barnets ögon, men förtrycket, bristerna, köerna, rädslan skiner igenom. Föräldrarna, med sina underordnade jobb, framstår inte som några entusiastiska regimanhängare, men de är inte oppositionella. Den intressantaste i familjen är farmodern, Nini kallad, som kommer från Thessaloniki och har franska som förstaspråk, vilket hon också tvingar på Lea. Så här långt är boken ett mästerverk.

I slutet av 1990 imploderar regimen av det folkliga missnöjestrycket. Allmänna och fria val utlyses. ”Fria?” undrar Lea, till valen under den gamla regimen gick varenda människa frivilligt och röstade. Här börjar den diskussion som är bokens egentliga ärende. Vem är fri? Kan man vara fri om samhället är sådant att inte alla kan utnyttja sin frihet? I bokens andra del, som omfattar åren 1990–97, återkommer frågan då och då, men huvudsakilgen är den en skildring av den politiska och samhälleliga utvecklingen i Albanien fram till de förödande pyramidspelen, väpnade uppror och samhällskollaps. Nu får vi också veta allt om familjens bakgrund, som man förtigit för att skydda Lea. Familjerna på båda föräldrarnas sida var förknippade med den förkommunistiska tiden; deras ”biografi” (ett centralt ord) var alltså sådan att de inte kunde betros högre befattningar trots kvalifikationer. Nu kan fadern bli chef för Tiranas hamn, men att administrera den ”chockterapi” som påbjudits av internationella kreditgivare passar denne idealistiske liberal-socialist illa. Trots flera allmänna val med skifte vid makten blir inget bättre. År 1997, laglöshetens år, tar Lea studenten och reser till Italien för att studera filosofi. Denna del är också intressant, men står litterärt inte på samma nivå som den första. Inte minst saknar man den humor som gör sig gällande i första delen.

I en epilog berättar Lea Ypi om hur det gick sen, för henne själv och för familjen. Här återupptar hon diskussionen om friheten i olika samhällssystem. Till min förvåning har hon landat i att socialism är det system som maximerar människors frihet, medan hon är mycket kritisk mot liberalismen. Men man ska understryka att det är från teoretiska utgångspunkter hon hamnat där.

För några år sedan läste jag Peter Kadhammars Vi som var så lyckliga, som handlar om Enver Hoxha och hans kumpaner i den albanska Politbyrån. Läser man den och den här boken får man en fördjupad förståelse av modern albansk historia. Jag länkar till min anmälan av den: https://minlasning.blog/2019/08/22/totalitar-makt-en-fallstudie/ .

Sakkunnigt, stimulerande – men saknar helhetsgrepp

2022-06-30 Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland (2016; nytryck 2021 Artos & Norma bokförlag; 288 s.). Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk, är Sveriges främsta kännare av den rysk-ortodoxa kyrkan och andligt liv i anslutning till den. Det har han visat i många böcker, bland annat denna, som är ett oförändrat omtryck från 2016. Titeln är missvisande (undertiteln pekar mer rätt). Boken är inte en krönika över 1 000 år av rysk ortodoxi utan ett antal fristående essäer om olika aspekter på denna för oss västerlänningar så främmande andlighet. Det kan handla om ceremonier som åsnevandring, fottvagning och bad i isvak, en symbol som dubbelörnen eller Ivan den förskräckliges galna ögon på den kända målningen av Ilja Repin, där Ivan just har dräpt sin son. Ett intressant kapitel handlar om ikonens status: som beläte eller en verklig representation av det gudomliga. Här drar Bodin in franska tänkare som Lacan och Baudrillard. Moskvas tunnelbana som konstverk och symbol bestås ett roligt kapitel. Allvarligare är det om Moskvarättegångarna som iscensatta skådespel. Det mycket intressanta slutkapitlet handlar om tidiga (1500–1700-tal) svenska Rysslandsresenärer, deras syn på samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet. Den senare var betydligt mer positiv än man kanske tänker sig, vilket till en del nog avspeglar genuin vilja till förståelse men också det faktum att den romersk-katolska kyrkan var bådas huvudfiende.

Stimulerande och lärorikt alltså, om än en smula splittrat. Skulle jag önska mig något är det att Bodin lagt ner lika mycket på formen som på innehållet. Språket kunde vara mer stringent, och slavistprofessorn mer konsekvent i sin transkribering/-litterering av ryska namn. Ett allvarligt sakfel på s. 14 måste påtalas. Den lagbok som den ryka dubbelörnen försöker slita ur den finska möns händer i Istos berömda målning påstås vara ”frihetstidens svenska författning”. Verkligen inte. Titeln ”Lex” på bokpärmen avser 1734 års lag, alltså de vanliga lagarna. 1720 års regeringsform ersattes av Gustav III:s auktoritära regeringsform av 1772 och den diktatoriska förenings- och säkerhetsakten från 1789, och de var de som utgjorde det autonoma Finlands statsrättsliga bas. Vilket nog var tur för Finland. Ett storfurstendöme med oinskränkt ständervälde hade knappast Alexander I gått med på ens i sina mest liberala ögonblick.

Berättelser ur deras levnad

2022-06-23 Rachel Cusk: Konturer (2014; svensk övers. Rebecca Alsberg, Albert Bonniers Förlag 2018; 200 s.). Det här är en bok jag inte blir riktigt klok på. Tillsammans med de två andra delarna i trilogin, Transit och Kudos, väckte den stor uppmärksamhet när den kom ut, men nu tycker jag inte man hör så mycket om den. Kanske för att man insett att den var något av en luftpastej?

Boken kallas roman, men som roman i egentlig mening är den dötråkig. Jagberättaren reser till Aten på en vecka, träffar och samtalar med ett antal människor, britter och greker, och reser hem igen. Men man ska förstås läsa den för interlokutörernas berättelser, som Cusk återger ömsom i direkt anföring, ömsom i kommenterande referat. Sedd så är boken snarast en novellsamling med dragning åt det essäistiska. Temat är krisande familjerelationer, mellan makar och mellan föräldrar och barn, och de som berättar är personer som berättarjaget träffar i olika sammanhang, den första redan på flyget till Aten, en man som förlorat sin förmögenhet efter två katastrofala äktenskap; han blir något av en genomgående figur. Andra är vänner och kolleger som hon träffar på kaféer. En tredje, rätt intressant grupp är de elever berättaren undervisar i novellskrivande (anledningen till hennes Atenvistelse), som får berätta muntligt i stället för att skriva. Det är alls inte dåligt, men knappast någon av berättelserna tar riktigt tag, och hela läsningen blir därefter: ganska långtråkig. Det mer essäistiska draget av introspektion, som interfolierar de externa berättelserna, förhöjer inte läsvärdet för denne för dagen griniga anmälare.

Tredje riket inifrån – utifrån

2022-06-16 Kirsten Thorup: Intill vanvett, intill döden (2020; övers. Helena Hansson, Albert Bonniers Förlag 2022; 382 s.). Att läsa denna roman är som att dras in i ett svart hål – men komma ut på andra sidan. Textens dragningskraft är oemotståndlig, uppslukandet är totalt. Hur har hon burit sig åt?

Rent tekniskt är frågan lått att besvara. Berättelsen strömmar fram i ett ohejdat flöde där jaget beskriver det som sker i samma ögonblick det händer, sömlöst blandat med sina reflexioner.  Meningarna är korta, mest bara huvudsatser. Dialog återges direkt utan anföringssatser eller citattecken (vilket ibland gör det svårt att veta vem som talar). Styckeindelning saknas, och de rubriklösa avsnitten kan vara flera tiotal sidor långa. Ändå är romanen inte det minsta svårläst. Jag tror det beror på föreningen av författarens totala identifikation med sin huvudperson, intensiteten i uttrycket, berömvärt omhändertagen i den svenska översättningen, och den spännande handlingen.

Handlingen utspelar sig hösten 1942. Jagberättaren Harriet är danska, 33 år, änka, med två små pojkar, efter Gerhard, som av idealistiska skäl kämpat mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig och som frivillig även i fortsättningskriget hamnat i Luftwaffe, i vars tjänst han stupat. Båda är i första hand antibolsjeviker, inte nazister, men de sympatiserar med Tysklands sak. Harriet är nedbruten av sorg efter den make hon älskat ”intill vanvett, intill döden”. För att komma på fötter antar hon en inbjudan från ett par flyktigt bekanta, Luftwaffegeneralen Klaus, och hans danska hustru Gudrun, att bo hos dem i München under några månader. Pojkarna får bo på barnhem under tiden. Romanen börjar med den helvetiska tågresan genom Tyskland, och sen blir det i princip bara värre. Generalsparet lever visserligen det ombonade liv som tillkommer en så högt uppsatt person, men Tyskland är långt ifrån det välordnade samhälle som det framställts som i det tyskockuperade Danmark. Varubristen är kännbar även i värdfamiljen, och värdinnan Gudrun är spänd, neurotisk och mycket ombytlig till humöret. I hushållet finns två ”frivilliga” Ostarbeiter, unga ukrainskor som kallas Ludmilla fast ingen heter så. De kan tyckas haft tur som inte hamnat i den tunga industrin men är i själva verket i livsfara även inom hemmets väggar. Levnadsförhållandena i Tyskland hösten 1942, på väg mot Stalingrad, är helt enkelt urusla, men att inte tro på Endsieg är defaitism och kan medföra dödsstraff. Allt detta noterar Harriet med rätt oförvillad blick, och påtalar missförhållandena för väninnan Gudrun, som slår ifrån sig. Harriet försöker hjälpa där hon kan, men medmänsklighet står inte högt i kurs. Uttalad regimmotståndare blir hon inte, ens inför sig själv.

Romanens första kulmen är en middag för högt uppsatta koryféer som värdparet ordnar när Klaus är hemma på permission. Att säga att den urartar är ett grovt understatement. Efter det förlorar skildringen en del i intensitet, men den återkommer med full kraft på slutet, som en pendang till inledningen.

Allt ses alltså enbart med Harriets blick. Den framstående författaren Kirsten Thorup lyckas ändå gestalta psykologin inte bara hos Harriet utan även hos uttalade nazister, medlöpare, tvivlare, regimmotståndare och slavarbetare. Det är urstyvt!

Kirsten Thorup var 78 år när roman kom ut i Danmark. Jag tror bara en författare med så gedigen erfarenhet kunde har rott detta stora och svåra projekt i land – och med så lysande litterärt resultat. Av eftertexten framgår vilken oerhörd research som ligger bakom, och litteraturlistan är värdig ett akademiskt historieverk. För att öka berättelsens autencitet och närvaro finns många ord, fraser och till och med meningar på tyska i texten. Till icke tyskkunnigas hjälp finns dessa översatta i ett appendix i boken.

Att den svenska översättningen utkommer samtidigt som Ukraina åter drabbats av krig är förstås en tillfällighet, men det gör denna roman ännu mer samtida än den redan är i sig själv.