En flicka som inte passar in

2026-05-18 Pirkko Saisio: Det minsta gemensamma (1998; svensk övers. Henrika Ringbom, Förlaget M 2025; 267 s.). Pirkko Saisio är en av Finlands främsta och mest kända kulturpersonligheter: författare, skådespelare, regissör teaterprofessor – och sedan länge öppet lesbisk. Hon är född 1949 och växte upp i proletär miljö i Berghäll i Helsingfors med kommunistiska föräldrar. Mycket av det hon har skrivit har självbiografisk bakgrund, och några romaner har översatts till svenska, även om hon aldrig blivit känd i Sverige. Nu är det det finlandssvenska Förlaget M som lanserat Saisios uttalat självbiografiska trilogi från sekelskiftet 2000 i översättning av Henrika Ringbom, finlandssvensk författare, mest känd som poet. Det här är första delen, som behandlar Saisios första tio år.

Boken tar sin utgångspunkt i faderns död, vilken får Pirkko att börja blicka tillbaka på uppväxten. Skrivsättet är dels omedelbart: i jagform och med återgivande av dialoger i direkt anföring, dels reflekterande, där ”jag” helt oförmedlat övergår till ”hon” och där även episoder ur den vuxna Pirkkos liv passerar revy. Framställningen är i korta stycken, som ofta avbryts av ett ensamt ”men” eller ”och”.

Den dominerande känslan hos den unga flickan är att inte passa in. Inga jämnåriga hon känner är ensambarn, bara hon. Hon är mörkhårig i en övervägande blond omgivning, hon känner sig som mer pojke än flicka, hon är kantig och ifrågasättande. Och skarpt iakttagande. Hon porträtterar pricksäkert sina far- och morföräldrar, många andra släktingar, barnträdgårdsfröknar med flera, oftast inkännande, inte sällan med satirisk udd. Humor är en påtaglig egenskap hos författaren. Skildringen av somrarna hos farföräldrarna på landet är idyllisk men mot mörk bakgrund.

Men det är livet i kärnfamiljen i staden som är huvudsaken. Pappan är benhård kommunist och arbetar för Sällskapet [rätt ord här är Samfundet] Finland–Sovjetunionen, men livsföringen blir alltmer borgerlig med statusprylar, bil och tv. För att Pirkkos mamma inte ska behöva vara en utsugen löneslav ordnar fadern så att hon kan öppna sin egen kolonialvaruaffär. Han utbildar sig till handelstekniker (en lägre företagsekonomisk examen) och har stora planer att utvidga rörelsen. Porträttet av fadern, och av modern, är lika sammansatt som författarens förhållande till dem.

Den andra delen, Den röda separationsboken, är översatt en gång tidigare till svenska (2005, då av Ann-Christine Relander). Jag läste den då och ser fram mot att läsa om den i dess nya svenska språkdräkt, som Henrika Ringbom har klätt Saisios finska text så välsittande i.

Naturhistoria i romanform

2026-05-12 Iida Turpeinen: De levande (2023; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2026; 240 s.). Du har kanske sett skelettet i Zoologiska museet i Helsingfors? Stellers sjöko upptäcktes på en ö i Berings sund 1741, och 20 år senare var den utrotad, jagad för sitt smakliga kött och användbara skinn. Den var ett mycket stort djur, betydligt större ön sina kvarlevande släktingar bland sirendjuren: dugongen, lamantinen och två arter manater. Med denna händelse som utgångspunkt har Iida Turpeinen skrivit en bok som blandar vetenskapshistoria med romanfiktion. Resultatet är sensationellt bra.

Berättelsen sträcker sig över mer än 200 år, med nedslag i fyra olika tider och med en tydlig huvudperson i varje tid.. I den första delen möter vi naturforskaren Steller ombord på Vitus Berings sista expedition i det havsområde som bär hans namn. Expeditionen är nära att gå under, men i sista stund landar man vid den ö där sjökorna lever. Expeditionsmedlemmarna äter upp sig, bygger en nödfarkost och lyckas ta sig till bebodda trakter. Inga kvarlevor av djuret räddas, och Stellers noggranna beskrivning förblir den enda som är gjord utifrån observationer av levande djur.

I andra delen har vi förflyttats drygt hundra år framåt i tiden. Den nyutnämnde guvernören över det ännu ryska Alaska, Hampus Furuhjelm, har just gift sig med den unga Anna von Schoultz och slagit sig ner i residensstaden Sitka, officiellt Novoarchangelsk. Här är det Anna som är huvudperson, och i skildringen av hennes svårigheter som guvernörshustru får författaren svårt hålla läsarintresset uppe. Men för guvernörens del blir det triumf: han lyckas nämligen leverera en sedan länge stående beställning, ett helt skelett av Stellers sjöko.

I den tredje delen har vi kommit fram till 1861. Vi möter den begåvade illustratören Hilda Olson, som, trots att hpn är kvinna, har anställts som assistent till den framstående och okonventionelle zoologiprofessorn Alexander von Nordmann. Det här är tiden när Darwins teorier börjar bli kända och diskuterade. I ljuset av dem diskuterar man om arter faktiskt kan dö ut i samtiden. Att Stellers sjöko skulle vara utrotad var det många som hade haft svårt att tro, men nu fanns en mekanism som kunde förklara det. (I efterhand har man förstått att sjökon var hotad även utan människans ingrepp). Från en talrik numerär över ett större område hade stammen vid upptäckten reducerats till kanske 1 500 djur och koncentrerats till några öar med långt från optimala levnadsbetingelser.)

I den fjärde delen är vi inne på 1950-talet. Här är huvudpersonen den skicklige konservatorn John Grönvall, fågelälskare och naturskyddare. Vetenskapshistoriskt kretsar kapitlet kring ett annat i sen tid utrotat djur: garfågeln, norra halvklotets motsvarighet till pingvinerna. I centrum av berättelsen står ett ägg av garfågeln, en raritet som ropats in av en rik samlare till hans eget äggmuseum. I avsnittet behandlas också den vid tiden växande insikten om behovet av naturskydd, som så småningom resulterar i förbud mot plundring av ägg ur fågelbon och inrättande av naturskyddsområden.

All denna vetenskaps- och idéhistoria är mycket intressant i sig, men det bästa med boken är att Turpeinen är en fullfjädrad romanförfattare så debutant hon är. Hon kan skriva medryckande och spännande, och hon kan gestalta sina romanfigurer (som alltså är verkliga personer) trovärdigt och inkännande. De problem hon ställer under debatt är mer aktuella än någonsin och dessutom globala. Intet under att boken är såld till 30 länder; så bra är den.

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.

Den första moderna romanen?

2026-04-18 Madame de Lafayette: La princesse de Clèves (1678; e-bok, byggd på en utgåva 1689, Project Gutenberg; i tryckt form ca 200 s.; finns i svensk övers. av Eva Alexanderson, Prinsessan de Clèves, senaste utgåva Bokförlaget Faethon 2017).

En klassiker är en bok alla har hört talas om men ingen har läst, sägs det. Alla som studerat franska på högre nivå känner till denna roman, men hur många har faktiskt läst den? Inte jag i alla fall, förrän nu. Men omtalad och omskriven är den. Inte mindre än tre understreckare i Svenska Dagbladet de senaste tio åren vittnar därom. Och Eva Alexandersons översättning från 1964 återutgavs alltså senast för bara nio år sedan. En klassiker är den i meningen att den gavs ut under franskklassicismens glansdagar andra halvan av 1600-talet och att den anses som en av de första ”moderna” romanerna.

Så vad är det för sorts verk? Det moderna ligger väl främst i att den ger en fiktiv person en identitet och ett psykologiskt djup och trovärdigt beskriver relationer mellan denna och övriga agerande. Också som ett slags sedeskildring pekar den framåt. Omodern är den främst i språket. Inte bara för att 1600-talsfranskan har 350 år på nacken, utan för att såväl narration som dialoger och (många långa) monologer är skrivna på samma höglitterära språk. Det är ibland svårt att veta vem som för ordet, berättaren eller någon av romanfigurerna.

Handlingen utspelar sig 120 år före bokens tillkomst, vid Henri (Henrik) II:s hov under de sista åren på 1550-talet. Till hovet kommer den välbärgade madame de Chartres med sin sextonåriga dotter i syfte att få denna fördelaktigt gift. Flickan, vars förnamn, lika lite som någon annans, vi aldrig får veta, blir föremål för prinsen de Clèves passionerade kärlek. Den är knappast besvarad, men äktenskapet kommer till stånd, och mademoiselle de Chartres är nu la princesse de Clèves. Men vid hovet finns också den unge, stilige hertigen de Nemours, och mellan honom och prinsessan är attraktionen ömsesidig. Romanens huvudtema är hur den moraliskt oförvitliga prinsessan bekämpar sin böjelse. Det händer inget utåt, de två talar knappt med varann, men hon bekänner ändå sin böjelse för sin make. Andra omständigheter gör att han tror att hon bedrar honom, och det slutar i tragik.

De tre huvudpersonerna är alla närmast osannolika dygdemönster, men hovkretsarna de rör sig i är det sannerligen inte. Där skvallras och intrigeras det, man drar sig inte för att tjuvlyssna och läsa andras privata brev som man kommit över, och ”galanta äventyr” närmast uppmuntras. I centrum står den unga ”la reine-dauphine”. Vi känner henne som Maris Stuart, gift med Frankrikes tronföljare och själv regerande drottning av Skottland. Porträttet av henne är inte vackert: ytlig, lättsinnig, intrigant. Övriga personer vid hovet, alla historiska, som drottningen Cathérine (Katarina av Medici) och kungens älskarinna och den verkliga makthaverskan la duchesse de Valentinois (den berömda kurtisanen Diane de Poitiers) är mer neutralt tecknade.

Den röda tråden är som sagt titelpersonens historia. Det är inte mycken yttre dramatik runt henne, och den som sker är nedtonat återgiven i namn av den goda franskklassiska smaken. Men prinsessans inre drama är fullt tillräckligt för att fånga läsarens uppmärksamhet och hålla den fast. Och för oss som gillar det franska språket är 1600-talsprosan en njutning.

Allmängiltiga aktualiteter

2026-04-07 Göran Rosenberg: I lögnens tid. Essäer och kommentarer medan tornet rasade (Albert Bonniers Förlag 2025; 318 s.). Jag hade inte klart för mig förrän jag öppnade den att den här boken är en klippbok: en samling krönikor från de senaste decennierna ur framför allt radions ”Godmorgon världen” och Expressen. Jag var besviken; gamla artiklar om då aktuella ämnen brukar inte vara så roliga att läsa. Men mina farhågor kom på skam. Göran Rosenberg ger sina texter, även om de handlar om dagsaktuella ämnen, en allmängiltighet som står sig mycket bra över tid. Det i sin tur tror jag beror på att frågeställningen som ligger i botten på allt han skriver gäller (för att låna från en av hans egna boktitlar) konsten att vara människa. Israels politik gentemot palestinierna är snarast värre än ett brott, värre än en dumhet – det är en moralisk bankrutt för Landet Israel som idé. Behandlingen av gamla som söker vård- och omsorgsboende är inte bara inkompetent, den lider av brist på medmänsklighet. För att nämna två exempel.

Göran Rosenberg var ju länge känd för sina krönikor i Sveriges Radios ”Godmorgon världen”, och jag tycker mig höra hans röst när jag läser, inte bara radiokrönikorna utan även tidningsartiklarna. Han är en skicklig stilist som kan konsten att låta konstlös i både tal och skrift. Därför blir läsningen av alla dessa korta inlägg aldrig enahanda utan uppfordrande och medryckande, vare sig det handlar om ”Att stå lögnen emot”, ”Identiteten människa” eller ”Beroende och frihet”, som några av bokens avdelningar heter. Man ska undvika klichéaktiga superlativer, och ingens röst är väl i verklig mening omistlig, men Göran Rosenbergs skulle jag ha svårt att klara mig utan.

En högkvalitativ bladvändare

2026-04-01 Samantha Schweblin: Det goda onda (2025; svensk övers. Annakarin Thorburn, Bokförlaget Tranan 2026; 239 s.). Efternamnet antyder tyska rötter, och Samantha Schweblin är bosatt i Berlin, men hon är argentinska, född 1978, och skriver på spanska. Den svenska utgåvan av den här novellsamlingen har legat högt på flera topplistor, med all rätt. Texterna är litterärt högtstående, spännande och lättlästa. Vad kan man mer begära?

Samlingen innehåller sex noveller, de flesta rätt långa; de två längsta är på över 50 sidor. Fem är berättade i första person, varav fyra av en kvinna och en av en man. En novell, den mest dramatiska, är skriven i tredje person, med en anonym ”hon” som huvudperson. Alla utom en utspelar sig på platser runtom i Argentina.

Jag går inte in på några referat av de enskilda novellerna utan försöker se vad de har gemensamt. Flera är uppväxtskildringar, där ett äldre berättarjag för ordet. Barns, och även djurs, utsatthet är ett viktigt tema. Familjerelationer har stort utrymme. Udda eller utflippade personligheter och hur deras ”normala” omgivning interagerar med dem tycks intressera författaren. Det finns spänningar mellan människorna och spänning i litterär mening i berättelserna; en, ”Herren kommer på besök” är en veritabel thriller. Schweblin har en förmåga att genast gripa tag i läsaren och hålla hen fast; det var längesedan jag läste en bok som var så svår att lägga från sig. Om översättningen motsvarar originalet har Annakarin Thorburn utfört ett riktigt mästarprov.

Folkhemmet – inte bara svenskt

2026-03-28 Bengt Lindroth: Homo affectus. Sverige, Norden och folkhemstanken (Bokförlaget Atlas 2024; 179 s.). Homo affectus ’den känslostyrda människan’ har fått allt starkare röstresurser i den offentliga debatten på senare år. Det är något som den lågmälde men skarpe publicisten Bengt Lindroth beklagar och ogillar, och han låter heller inte denne komma till tals så mycket i den här boken, annat än inledningsvis när han reflekterar över det polariserade medieklimatet, ”journalismen” och politikers ovilja att diskutera i sak till förmån för att uttrycka sig som medietränade papegojor.

Den här texten är nog det mest personliga Bengt Lindroth skrivit. Den är en sorgsen betraktelse över det inte raserade men vittrande folkhemmet och en uppfordran till den socialdemokrati som Lindroth sympatiserar med att renovera det. Men i nordisten och folkbildaren Lindroths tappning sker det i form av en historisk genomgång av hur folkhemstanken och välfärdspolitiken självständigt uppkommit och utvecklats i våra nordiska grannländer. I Danmark bottnar den i den hela samhället genomsyrande grundtvigianismen och dess bärande tankar om sammenhængskraften. Den politiska uppgörelse som banade väg för folkhemstankens förverkligande, Kanslergadeforliget, träffades i Danmark i januari 1933 och torde ha inspirerat till den något senare svenska krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, den s.k. kohandeln. Även Norge och Finland fick liknande uppgörelser, fast några år senare på grund av ett något annorlunda politiskt landskap.

Lindroth hinner också avhandla andra områden, som glesbygdspolitik, immigration och integration, utrikes- och säkerhetspolitik, allt sett i nordiskt perspektiv med utgångspunkt i Sverige. Jag fäste mig – föga förvånande – särskilt vid Lindroths beskrivning av de politiska relationerna mellan Sverige och Finland, som länge var fyllda av misstänksamhet från svensk sida, även mellan socialdemokratiska partivänner, och inte kan sägas ha stabiliserats förrän på 1950–60-talet.

För att sammanfatta denna korta anmälan menar väl Bengt Lindroth att Sverige, och inte minst Socialdemokraterna, har lärdomar att hämta hos sina nordiska grannar om man vinnlägger sig om lite större ödmjukhet gentemot dem. Det är lätt att känna sympati för de tankar boken ger uttryck åt, särskilt när de är så eftertänksamma i tonen och elegant turnerade i formen.

Fantasin till makten

2026-03-24 Magnus William-Olsson: Felicia och Vergilius – en kärlekshistoria(Wahlström & Widstrand 2026; 144 s.). ”Poeter borde skriva fler romaner” skrev jag för några månader sedan i min text om poeten Erik Bergqvists romanfantasi Ljustäljaren. Jag måste säga att jag blev snabbt bönhörd, när den framstående poeten Magnus William-Olsson nu ger ut sin poetiska romanfantasi, som dock är av en helt annan karaktär. Hos Bergqvist är fantasin nedtonad, eftertänksam, hos William-Olsson är det fantasin till makten som gäller. Boken är en hyllning till den gränslösa fantasin, till barnets ännu okuvade kreativitet, till samhörigheten, vänskapen och kärleken – kort sagt till livet.

Handlingen utspelar sig i en välmående förort till Stockholm, i en förfluten tid när de som kunde ännu höll sig med hembiträden. Titelrollerna innehas av två försigkomna men också barnsliga sexåringar: Vergilius, som väl fått heta så för att han vägleder sin flickvän (faktiskt rätt ord i sammanhanget) Felicia (eller oftare Lisa, Lill-Lisa) dels bildligt i tillvarons mysterier, dels konkret i det nät av tunnlar som går mellan husen i området. Omkring dem grupperar sig som pregnant tecknade bifigurer barnens föräldrar och syskon. Här är Lisas hunsade pappa Bengt, vassa mamma Inga-Britt och den i skolan mobbade storebror Bosse, som drivs av begäret att hämnas på sina plågoandar. Som kontrast har vi Vergilius varma familj: en namnlös pappa som är en känd läkare och en välvillig mamma, Gunilla, som dock lider av återkommande depressioner. Mer eller mindre originella grannar och skvallriga hembiträden fyller ut scenen. I den här delen är boken en rolig och ömsint kritisk småstadsskildring.

Men först som sist handlar det om Vergilius och Lisa. De har kommit på ett sätt att vända ut och in på sig så att de kan uppleva vilka fantasier som helst tillsammans, men ett besök i landet Oz tar en ände med förskräckelse och leder till en brytning. Skildringen av barnens ensamhet och hur de så småningom hittar tillbaka till varandra hör till bokens finaste partier. Deras sista stora äventyr, som leder till bokens grande finale, lämnar jag åt den presumtive läsaren att upptäcka.

Magnus William-Olsson har ibland kritiserats för att ”överpoetisera” sina texter. I denna hans, såvitt jag förstår, första roman gör han inte alls det. Språket är starkt, stilmedvetet, konstnärligt men inte i gängse mening poetiskt. Poesin finns i anslaget, gestaltningen, fantasirikedomen. Det är en underbar liten roman.

Lärorikt om vårt grannland

2026-03-19 Artur Szulc: Polens historia (Historiska Media 2017; 315 s.). Polen är ett land vars historia vi mest sett utifrån landets relationer till andra länder: som en svår motståndare under Sveriges stormaktstid; som ett offer för expansiva stormakter under 1700-talet, vilket ledde till landets tre delningar och försvinnande för karten; och åter som offer för två totalitära staters cynism och brutalitet under andra världskriget. Polens inre historia har vi vetat mindre om. Hur blev landet till det det är i dag? Det har Artur Szulc, polsk-svensk historiker och skriftställare, velat kära oss.

Bokens titel är något missvisande. ”Polens historia de senaste hundra åren” hade varit mer träffande. De första tusen åren avhandlas nämligen på bara 50 av bokens 285 textsidor. Det är helt klart för lite för en heltäckande allmän historia, även om texten är intressant i sig. Att adeln var stark i Polen visste jag, men inte att den var så manstark, dominant och egennyttig, till stor skada för det land vars elit de utgjorde. Kungamakten var i allmänhet svag, och befolkningen bestod till största delen av livegna bönder. I union med Litauen utvecklades riket under 1300- och 1400-talet ändå till Central- och Östeuropas starkaste makt, men sedan började den långsamma men obönhörliga nedgången.

Ett särdrag hos Polen är att landet aldrig har haft några klara gränser, utan de har förskjutits hit och dit genom krigshandlingar och vid ritbord på fredskonferenser. Efter sin återuppståndelse låg det under mellankrigstiden ett gott stycke öster om sin placering på kartan efter andra världskriget. Det har betytt återkommande konflikter med minoriteter som hamnat innanför gränserna, som vitryssar (belarusier) och ukrainare under mellankrikstiden. Samtidigt har återkommande utbrott v antisemitism drabbat den en gång talrika judiska befolkningen.

Strävan att konsolidera den nygamla staten under 1920- och 30-talet under ledning av folkhjälten marskalk Piłsudski får, liksom landets oerhörda lidanden under andra världskriget, sin beskärda del, innan författaren kommer till sitt huvudämne: Polen under kommunistiskt förtryck och frigörelsen från detta. Utmanövrerandet av den lagliga exilregeringen (delvis genom de västallierades svek), partiets maktövertagande, hårdnande grepp omväxlande med korta töväder under ledare som Bierut, Gomułka, Gierek och Jaruszelski behandlas detaljerat och initierat och med författartemperamentet tydligt framträdande. Det gäller även uppkomsten av Solidaritet och annan opposition, omvälvningen 1989 och den långt ifrån konfliktfria postkommunistiska tiden. I dessa delar är boken som allra bäst.

Med reservation för att det gått snart tio år sedan boken utkom, och för den missvisande titeln, är detta en bok som varmt kan rekommenderas alla historieintresserade.

Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.