Dante i sin samtid

2022-01-15 Anders Cullhed: Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur 2021; 308 s.). Det har väl knappast undgått någon att 2021 var ett Danteår: man högtidlighöll 700-årsninnet av skaldens bortgång i Ravenna, 56 år gammal, flyktad från sin älskade hemstad Florens, som han i det längsta hade hoppats återvända till. Hela kedjan av händelser som ledde fram till detta slut utgör stommen i Anders Cullheds oavlåtligt fängslande bok.

Märkesåret har förstås sett en flod av Dantelitteratur välla fram. I februari förra året skrev jag här om Conny Svenssons De läste Dante och i mars om själva Komedin, som jag läste i Ingvar Björkesons översättning. Att ha innehållet i Komedin så pass present har varit en stor fördel vid läsning av Cullheds bok. Anders Cullhed är litteraturvetare med specialiteter som senantik och medeltida litteratur, särskilt från det sydromanska språkområdet dvs. spanska och italienska. Han är inte historiker, men hans historiska kunnande om epoken och området som Dante Alighieri levde i är djupgående. Dantes verk är tätt knutet till hans liv och går inte att förstå utan att sättas in i sitt historiska sammanhang, vilket Cullhed gör med pedagogisk åskådlighet.

Vi befinner oss i ett Italien med rivaliserande stadsstater i norr, den påvliga Kyrkostaten i mitten och kungariket Neapel/Sicilien i söder. Norr om Alperna finns de tyska kungarna med maktambitioner i Italien som tysk-romerska kejsare och därigenom i ständig konflikt med påven. Det kejsartrogna partiet ghibellinerna har en kort tid makten i Florens men besegras av påvepartiet guelferna. Detta delas dock i två fraktioner, de vita, som i viss mån distanserar sig från den regerande påven, och de Svarta. Familjen Alighieri tillhör inte Florens elit. Den unge Dante försöker sin lycka i både litteraturen och politiken. Han ingår under några år runt 1300 det i vita styret. Det störtas av de Svarta, som låter döma de Vitas ledare för korruption och maktmissbruk (låter det bekant?). Dante döms först till höga böter, som skärps till dödsstraff, men då har han hunnit fly staden. Italiensk politik, samhälls- och kulturliv på tröskeln till renässansen: det är en fascinerande miljö att få en inblick i, och Cullhed är en utmärkt ciceron. Det är slående hur samhället uppvisar motstridiga sidor. Vi har ett högt utvecklat, kulturbärande civilsamhälle på många håll, men de löser sina konflikter, interna och mot varandra, med våld och till och med öppet krig. Var man på den förlorande sidan, om så bara, som Dante, i en intern partikonflikt, kunde det stå en dyrt.

Som jag läser Cullhed menar han att för att förstå Dantes skapande i allmänhet och Komedin i synnerhet måste man känna till denna historiska bakgrund. Boken är inte ett litteraturvetenskapligt arbete, men Dantes verk har ändå en viktig roll i framställningen. Verklighetens Beatrice inspirerade inte bara till Komedin utan redan till ungdomsverket Vita nuova, Dantes första på folkspråk och banbrytande för ett nytt litterärt uttryckssätt, ”il dolce stil nuovo”. Komedin är helt och hållet skriven under exilen och starkt påverkad av dess villkor. Den tillspetsade undertiteln ”den förste författaren” syftar bland annat på det nya i att en författare ger så mycket av sig själv i sitt verk. Cullhed skriver, nästan i förbigående, att ”en närmare analys av verket får anstå till ett senare tillfälle”. En utfästelse som jag hoppas han infriar.

Minnena kommer glimtvis åter

2022-01-07 Göran Greider: Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader (Ordfront 2021; 349 s.). I ett efterord klargör Göran Greider hur han redan från början bestämt sig för att vara öppen med den cancersjukdom han diagnostiserades med på hösten 2020 efter att ha lidit av andra symtom under året. Öppen har han också varit i tidningsartiklar och intervjuer. Men aldrig så öppen som i denna bok.

Barndomsbrunnen är genreöverskridande på flera sätt. Till innehållet är den en blandning av sjukdagbok och självbiografiska anteckningar med tonvikt på barndomen. Till formen är den i huvudsak poesi (undertitelns ”brutna rader”) men med prosastycken inlagda på flera ställen. Mot slutet försöker Greider sig på bunden och rimmar vers på några ställen (med blandat resultat får jag säga), men till helt övervägande delen är det konventionellt modernistisk obunden vers. Inga skiljetecken, men versal där ny mening sammanfaller med radbörjan. På några ställen bryts textflödet av fristående dikter, med titel och konventionell interpunktion. Språket är genomgående konkret och mer prosaiskt än poetiskt men ändå sinnligt och inbjudande.

Greider låter oss ta del i detalj av sina sjukdomstillstånd och sina behandlingar. Han är rationell och utan självömkan, visar ingen rädsla. Han ogillar att vara svag och beroende men är tacksam mot dem som vårdar honom, främst undersköterskorna, och mot hustrun Berit, som boken är en enda lång kärleksförklaring till. Sjukdomen får honom också att ta itu med existensens grundläggande frågor, med ett nyvaknat intresse för religionen.

Och så är det minnena, som bara kommer till honom och pockar på att skrivas ner. Uppväxten i Vingåker med en respekterad men distanserad far, em älskad mor och två äldre halvbröder på hennes sida samt två yngre bröder. Betydelsebärande episoder ur vardagslivet, familjen, småortstillvaron med kamrater och grannar som man inte alltid drog jämt med. Klassperspektivet är ständigt närvarande. Kontinuiteten fram till dagens Göran tas till vara i dikter om tonårstiden och från den yngre vuxenåldern, men tyngdpunkten på barndomsvärlden är stark.

Göran Greider har ju i många år varit en färgstark och allestädes närvarande debattör, som jag uppfattat som en sympatisk person, humoristisk och självironisk, men vars åsikter jag oftast inte delat. I denna av naturliga skäl mycket personliga bok kommer jag honom än närmre in på livet utan att min uppfattning jävas. Det är en varm och paradoxalt trösterik text, som dessutom är mycket vacker. Jag är väldigt förtjust i den här boken.

Jag avslutar med att återge en dikt, vald lite på måfå men, tycker jag, hyfsat representativ. Teckningen som omtalas har blivit omslagsbild till boken.

Min lärarinna var nog mer kristen än skolan krävde
Men jag blir rörd, jag har ju allt det där kvar i mig
som ett brus från orgeln hon trampade på
På själens väggar hänger den goda moralen
som barnteckningar det ej går att värja sig mot
Och så ser jag den där ladusvalan i vaxkrita
som jag ritade i andra klass
hisnande störta genom de gula pappren

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.

Till läsarens nytta och glädje

2021-12-19 Michel Ekman: Lyckliga slut. Elva essäer och en dagbok (Schildts & Söderströms 2021; 228 s.). Michel Ekman (finlandssvensk litteraturvetare, kritiker och essäist) skriver gärna om sig själv, även i texter som inte är rent självbiografiska. Jag tror inte det beror på någon utpräglad självupptagenhet, utan på att han är djupt engagerad i tiden och dess gåtor. Tidens gång känner man bäst på sig själv, in på bara skinnet, dess obönhörlighet men också dess paradoxer. Tiden är förstås djupt förbunden med livet, döden och kärleken, som också är teman i boken. Liksom minnet, som är en mekanism för att återskapa den tid som flytt. Kanske är upptagenheten med tiden också en anledning till Ekmans stora filmintresse. Filmen är ju den konstart som mer än någon annan kan både konservera, förskjuta, förlänga och förtäta tiden. Ekman är också naturälskare och en hängiven fotvandrare, vilket satt avtryck i boken.

Det är variationer på dessa teman som håller ihop denna essäsamling, skriven under och starkt präglad av isoleringen under coronapandemin 2020. Prägeln förstärks ytterligare av att essäerna omväxlar med korta dagboksanteckningar från året, som ger uttryck för ett visst sinneslugn, vilket på ett välgörande sätt hela boken genomandas. Den på åtskilliga ställen uttryckta kärleken till hustrun Pia (Ingström, kulturredaktör på Hufvudstadsbladet) är ett annat vackert drag.

Ämnesvalet är varierat och utmärks av Michel Ekmans litterära, musikaliska och filmiska kringsyn, och där en amatör som jag fått lära mig mycket nytt. En jämförande studie av vandringsmotiv hos (tonsättaren) Franz Schubert, (filmskaparen) Agnès Varda och (författaren) Peter Handke har mycket att erbjuda. Handkes romankonst återkommer Ekman ofta till, liksom till Vardas landsman och kollega Éric Rohmer. De uppenbart mycket intressanta filmregissörerna, japanerna Yasujiro Ozu och Hirokazu Kore-eda och deras familjeskildringar hade jag aldrig hört talas om, liksom inte heller den tyske dokumentärfilmaren Volker Koepp och hans minneskonst. Essän om den finske författaren Joel Haahtela får mig att önska att han skulle översättas till svenska. Bland mycket annat. Det är svårt att göra rättvisa åt innehållet i en essäsamling om inte recensionen ska bli alldeles för lång. Det läsaren kan lära är trots allt inte det viktigaste, utan att författaren förmår samla sina lärdomar, sina intryck och sina tankar till en harmonisk helhet, läsaren till glädje. Och kanske så några tankefrön under läsningens gång. Dessa krav på en essäist uppfyller Michel Ekman med råge.

Biografi med hög specifik vikt

2021-12-14 Åke Lundqvist, Catharina Grünbaum: Vägen genom H. En bok om Alf Henrikson (med bidrag av Alf Henrikson, Christer Åsberg, Gil Dahlström, Björn Barlach; Alf Henrikson-sällskapet/Explicare 2021 (375 s.). Ibland vet man inte att man saknat något förrän det faktiskt materialiseras. En sådan företeelse är denna bok. Alf Henrikson (1905–1995) var verksam som tidningsman och författare i 45 år fram till sin död för 26 år sedan. Hans produktion i alla litterära genrer var enorm, och intresset för hans författarskap är fortfarande livligt, diskret underblåst av det aktiva Alf Henrikson-sällskapet, som tagit initiativet till den första heltäckande boken om sitt föremåls liv och verk.

Bokens upplägg är lite ovanligt. Del 1, ”Alf Henrikson – ett författarliv”, är skriven av Åke Lundqvist, pensionerad DN-journalist med kulturreportage som specialitet. Den upptar halva boken och är en regelrätt biografi från Henriksons uppväxt i Huskvarna till hans sista dag i livet 90 år senare. Del 2, ”Alf Henrikson bit för bit”, till övervägande del skriven av Catharina Grünbaum, som bland annat var språkvårdare och språkskribent på DN under 20 år, analyserar själva författarskapet i dess olika aspekter.

Åke Lundqvist har inte haft en lätt uppgift med Alf Henriksons barn- och ungdom. Han var programmatiskt förtegen om sig själv och hans efterlämnade arkiv kastar inte mycket ljus över hans liv heller. Släktingar har berättat en del, och annat källmaterial har Lundqvist hittat i olika arkiv och andra källor. Av detta har han pusslat ihop ett trovärdigt porträtt. Uppväxten i bruksorten Huskvarna måste ha format Henrikson på avgörande sätt. Hans samhällssyn tycks ha legat nära den socialdemokratiska folkhemsideologin, och hantverkskunnande och yrkesskicklighet låg högt på hans värdeskala. Åtminstone det senare kan utläsas ur åtskilliga av hans verser.

Alf Henrikson var tidigt klar över att han skulle bli författare. Han fick en diktsamling utgiven redan 1927, sände kåserier till Dagens Nyheter och blev anställd där 1929. Han fick från början chansen att först vikariera för och snart nog ersätta DN:s dagsversskald Georg Paulsson (signaturen Den Blyge), och dagsversskrivandet blev snart hans huvudsyssla. Men den outtröttlige och ständigt verksamme Henrikson publicerar sig tidigt i många andra genrer, länge främst för teatern med lustspel och krönikespel. Lundqvist understryker att för Henrikson var författandet ett hantverk; han höll sig till lättare genrer och avvisade djupsinnig och svårbegriplig litteratur. Han hade ett djupt rotat motstånd mot all konstnärlig modernism, en konservatism som svär mot hans progressiva samhällssyn.

Från slutet av 1950-talet breddas Alf Henriksons författarskap påtagligt. Kunnig sedan ungdomen i de klassiska språken hade han med tiden fördjupat sig i den antika historien och kulturen. Resultatet blev tvåbandsverket Antikens historier (1958), som blev ett andra genombrott i Henriksons författarkarriär, med sin oefterhärmliga blandning av kunskapsförmedlande innehåll och ironisk respektlöshet i formen. I fortsättningen strömmade verk av samma typ ur hans penna: Svensk historia (1963), Kinesisk historia (1967), Bysantinsk historia (1971) med flera. På 1970- och 80-talet, när han etablerar samarbete med Bokförlaget Bra Böcker, slår Henrikson sig på alfabetiska verk, som mytlexikonet Hexikon (1981) och den mycket personliga och originella encyklopedin En uppslagsbok A–Ö (1990). (Alfabetiskt ordnade texter hade han prövat på redan 1949 i ungdomsboken Vägen genom A, som titeln på denna bok anspelar på.) – Och under alla år flödar verserna, i DN och i ett dussin diktsamlingar. Ytterligare en genre där han kom att visa mästerskap är översättningar av operalibretton; mest känd är förstås det till ”Trollflöjten”, som gick över världen i Ingmar Bergmans filmatisering.

I jämbredd med levnadsbeskrivningen redogör Åke Lundqvist för den litterära verksamheten, med rikliga kommenterade exempel på författarskapet. Boken kunde ha tagit slut där, men Alf Henrikson-sällskapet ville tydligen ha något fylligare, vilket vi läsare ska vara glada för. I bokens andra del analyseras Henriksons texter, deras innehåll, språk och stil, genre för genre och även ur del andra aspekter. Några exempel: ”Den intelligenta handen”, ”Tankelek, ordmagi, nonsens”, ”Översättaren” (av Gil Dahlström), ”’Att någon som vet får berätta’ – folkbildaren Alf Henrikson”. Denna del förhöjer avsevärt värdet av boken, och jag skulle önskat att flera av de enskilda texterna här varit längre. Några tar slut när det börjar bli intressant. Men det är förlåtet för de tre diktanalyserna i slutet, som på ett lysande sätt sammanfattar hela boken. Den har inte varit helt lätt att läsa. Inte för språkets skull – både Åke Lundqvist och Catharina Grünbaum är framstående stilister – utan för att den är så innehållsrik, dess specifika vikt så hög. Man måste läsa boken noga och med eftertanke. Då blir man rikligt belönad.

Själva den tryckta boken har varit något av ett familjeföretag. Catharina Grünbaum är inte bara en av huvudförfattarna utan också bokens redaktör, hennes make Tommy har layoutat – mycket snyggt och professionellt – och stått för den tekniska produktionen, och parets lilla bolag Explicare har upphöjts till bokförlag för att boken ska kunna distribueras i bokhandeln. Det är att hoppas att läsarna och inte minst dagspressens recensionsavdelningar hittar till boken, på det att dess namn må ärat flyga över Norden. Dagens Nyheter – Alf Henriksons, Åke Lundqvists och Catharina Grünbaums tidning – kom an!

En vacker bok – till det inre och yttre

2021-12-03 Tomas Bannerhed: En vacker dag (med bilder av Mattias Bäcklin; Weyler 2021; 172 s.).  Naturdagboken är en speciell genre, omhuldad i Sverige och i anglosaxiska länder (kanske även annorstädes, som jag inte har koll på). Den är skenbart enkel: den vanligen sakkunniga skribenten rör sig i naturen och noterar sina iakttagelser, tempot är långsamt, tonen återhållsam. Men den skicklige författaren sätter sin personliga prägel på texten till exempel med poetiska vändningar, oväntade metaforer eller essäistiska utvikningar. En sådan skicklig författare är Tomas Bannerhed.

Titeln ska läsas bokstavligt: Bannerhed tillbringar en solig dag i slutet av maj från gryning till skymning på Lovön i Mälaren och redogör för sin upplevelse i korta avsnitt (ett par sidor i genomsnitt), med klockslag som rubrik, i sin tur grupperade i tre avdelningar: Morgon, Eftermiddag och Kväll. Det speciella med Bannerhed som naturskribent är hans förmåga att förundras över även till synes banala iakttagelser. Som den allra första, när han kl.03.32 ännu i sin sovsäck, gnuggande sömnen ur ögonen, får syn på ett rådjur 30 meter bort: ”[…] liksom ditställt för att minna om det vilda. Står där i sin gyllene smekbruna sommarpäls, med stora, uppsträckta öron. Lystrande, blickstilla, som inför ett hot. Ser på mig med de blanksvarta ögonen, vädrar med sin spetsiga nos. // Tittar och tittar –”. Han fortsätter att göra rättvisa åt de fyrfota djuren och markens grödor, men det är fåglarna som är hans stora passion och som inspirerar till hans främsta språkliga konster. Hans favoritfågel, som han beskriver med ett härligt, levande och bildrikt språk, är taltrasten, som återkommer på var och varannan sida. En annan favorit är fiskgjusen, vars häckning och födosök han iakttar hela dagen. Morgonen är helt vigd åt naturen, men på eftermiddagen söker han sig mot mer bebodda trakter kring Lovö kyrka och utvinner fina reflektioner över både människor och byggnader. Och när kvällen nalkas tar det vilda åter över i hans dagbok.

Textens huvudström är meditativ och poetisk, men Bannerheds iakttagelser ger många gånger upphov till reflektioner av annat slag. Ofta söker sig tankarna till hans uppväxt i en lantbrukarfamilj utan större intresse för naturen utanför den egna gården. Bannerheds sent väckta intensiva naturintresse, litterärt kanaliserad i den Augustprisvinnande debutromanen Korparna (2011), kan ses som ett fadersuppror, och många av reflektionerna handlar om hans ouppklarade förhållande till fadern, där sorg blandas med ilska. Vreden räcker också till för människor som invaderar naturen utan respekt för den, som terrängcyklister och vattenskoteråkare. Ett annat inslag är referenser till föregångare i genren, som Gunnar Brusewitz och, särskilt, Harry Martinson.

Så långt texten. Men den är bara en ingrediens i det konstverk som denna bok utgör. Snyggt bunden och vackert formgiven, förstås, och försedd med underbara svartvita teckningar av Mattias Bäcklin, hela och halva sidor eller bara vinjetter, som helt återspeglar de stämningar Tomas Bannerhed ger uttryck för i sin text och fulla av liv och rörelse. Pris och ära till författaren och tecknaren, och heder till Weylers förlag för denna förnämliga representant för svensk bokkonst.

Oväntad men värdig Augustvinnare

2021-12-01 Nils Håkanson: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt Litteratur 2021; 356 s.). En bok om översättandets historia i Sverige är en oväntad Augustprisvinnare. Men med sin kombination av stringens i sak och läsartillvändhet med glimten i ögat fick den priset välförtjänt, även om det fanns likvärdiga konkurrenter.

Den mångsidigt begåvade Nils Håkanson är själv översättare och översättningsforskare. Han har skrivit en doktorsavhandling om svenska översättningar av rysk litteratur och har översatt från ryska, han har varit forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, och han är en språkligt och stilistiskt begåvad skönlitterär författare.

Trots att den grundläggande betydelsen av översättning för ett språkområdes andliga odling i allmänhet och litteratur i synnerhet alltid erkänts, har själva verksamheten och dess utövare under långa tider mötts med förstrött intresse, för att inte säga likgiltighet. Det är först under de senaste årtiondena som översättningsteori blivit ett akademiskt ämne och översättare kunnat utbildas på högskolan. Av Håkansons litteraturreferenser framgår tydligt att denna bok inte kunde ha skrivits för, säg, fyrtio år sedan. Den är i grunden en översikt och en syntes av forskningsläget i dag, där det bakom Håkanson stått ett stort antal hängivna forskare och yrkeskolleger.

Framställningen har två ansatser, en historisk-deskriptiv och en teoretisk och resonerande. Ansatserna varvas kapitelvis men går också in i varandra, så att det deskriptiva aldrig blir enformigt och det teoretiska alltid jordnära. För den humanistiskt intresserade läsaren är boken en kunskapsfestival och en läsfest. Håkanson skriver en vardagsnära sakprosa som aldrig förfaller till slafsighet. Hans humor får lysa igenom då och då men oftast anas den mest. En minnesvärd one-liner: ”En reservationslös motståndare till den sortens [textnära] tolkningar var Linköpingsbiskopen Hans Brask (annars känd just för sin förmåga att reservera sig).”

För att brant sammanfatta det jag uppfattar som bokens huvudlinje: översättandets historia är en dialektik mellan texttrohet och tolkningsfrihet. Den långa utvecklingslinjen har varit mot ökad texttrohet men med flera rekyler. Som en sen förfallsperiod framhåller Håkanson årtiondena runt sekelskiftet 1900, när massmarknadslitteraturen slår igenom brett, efterfrågan på översättning var enorm men kraven på kvalitet låga (och den litterära upphovsrätten ännu negligerad). I sådana fall, säger Håkanson, ”[n]är en översättare har börjat avlägsna sig från originalet för att försöka tillfredsställa läsarnas smak eller […]som en anpassning till något standardformat, sker inte sällan ytterligare något som i sig inte har att göra med en vilja till anpassning: mängden slarvfel och hafsiga lösningar ökar.” Detta fenomen upphöjer Håkanson till en allmän regel, som han kallar originalverkets gravitationslag, dvs. originalets auktoritet försvagas ju större friheter översättaren tar sig mot ursprungstexten.

Håkanson har fler sådana fyndigt formulerade regler, som kan sägas sammanfatta mycket av det han vill lära ut. Sylvius mittenväg (efter kunglige översättaren Johan Sylvius, 1620–1690) är en balansgång mellan ren texttrohet och fri återgivning: översättningen ska representera det författaren vill säga men måste inte vara ordagrann, vilket väl är det ideal som gäller i dag. Vadstena princip (efter Birgittinklostret där): ”ju större respekt för originalet, desto mer bunden översättning”, en princip som enligt Håkanson har gällt den svenska översättningshistorien igenom. Ohlmarks fenomen (efter Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens Ringen-trilogi): ”[det att] en objektivt sett bristfällig översättning [ändå] når stora publika framgångar.”

Ha gärna dessa regler i minnet nästa gång du läser en översatt bok! Ett råd som kan riktas även till litteraturrecensenter. Nils Håkanson har hållit en god fackmässig ton genom hela boken, men i slutkapitlet, när han kommer till recensioner av översatt litteratur, blir han uttalat kritisk. Det är inte så länge sedan det blev praxis att över huvud taget nämna översättarens namn i en dagspressrecension, och fortfarande förbigås översättningen vanligen med tystnad eller nämns med någon till intet förpliktande kliché, som ”smidig” eller ”kongenial”. Inte sällan tar recensenten upp författarens språk, som om hen skrivit direkt på svenska. Jag förstår Håkansons upprördhet, och har väl själv gjort mig skyldig till det han kritiserar, men det är inte lätt att se hur en sakkunnig diskussion om en översättning ska rymmas i en dagstidningsrecension eller, för den delen, vem som kunde skriva den. Men att en seriöst arbetande översättare ska slippa dels klappar på axeln, dels kritik för enstaka misstag som enda omnämnande, det håller jag med författaren av denna utomordentliga bok om.

Sara Stridsberg som novellist

2021-11-23 Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna (Albert Bonniers Förlag 2021; 257 s.). Med fem romaner mellan 2006 och 2018 har Sara Stridsberg etablerat sig som den ledande författaren i sin generation. Denna novellsamling håller också hög litterär kvalitet men spänner inte bågen lika hårt som romanerna.

Huvudtemat i Stridsbergs författarskap återfinns även här: kvinnliga erfarenheter av utsatthet, underordning och våld, de ofta drömlika eller surrealistiska stämningarna likaså och den pregnanta stilen. Men i flera av novellerna är tonen mer avspänd och dramatiken nedtonad. Nästan alla novellerna berättas i jagform av en anonym yngre kvinna, vilket bidrar till enhetligheten i samlingen. Barndomsupplevelser har en framträdande roll. Männen, som kan vara fäder eller andra släktingar, är oftast främmande eller skrämmande, utan att vara våldsamma; kvinnorna (mödrarna) tecknas med värme men har vanligen sociala eller ekonomiska problem. Flera av novellerna utspelar sig i Nordamerika, ibland på namngivna platser.

Av ovanstående kunde man få för sig att novellerna liknar varandra, men historierna är i själva verket högst varierade. Titelnovellen är en vemodig, nästan idyllisk uppväxtskildring, men idyllen är hotad, ett hot som manifesteras av den gamla fabriken och av sinnessjukhuset Ryhov. ”Valarna” lyfter kärleksfullt fram jagberättarens mamma och morföräldrar med utgångspunkt i en episod från moderns barndom. Den tredje novellen, ”Lone Star State”, är samlingens starkaste, en grym historia där systern i ett syskonpar mördas. Här turnerar Stridsberg på ett nytt sätt temat från Kärlekens Antarktis om förlåtelsens möjlighet, och novellen hör till det bästa hon skrivit. ”Tre systrar” är skriven i vi-form och utspelar sig i egendomliga, vaga miljöer som fick mig att tänka på Agota Kristofs Den stora skrivboken. ”American Hotel”, ett triangeldrama som utspelar sig i det förfallna Detroit, är novellversionen av en pjäs som spelades på Stadsteaten i Stockholm 2016 och är också utgiven separat.

Jag ska inte redogöra för samtliga noveller men måste ta upp den som skiljer sig helt från de andra. ”Familjen” är dubbelt så lång som genomsnittet av de övriga och berättar om hur ”jag” bjuds in som medlem i ett hemligt sällskap med hög prestige och märkliga riter. Det är förstås Sara Stridsbergs tid i Svenska Akademien som ligger bakom, en tid som i novellen framstår som en dröm, som något som aldrig har hänt. Kanske är det så hon vill se den, men litterärt hör ”Familjen” till samlingens minst övertygande. Helheten imponerar dock, om än inte lika mycket som romanerna.

En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.

Mycket mer än en deckare

2021-11-16 Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers Förlag 2021; 560s.). En kollektivroman med personer på båda sidor om lagen, om gamla och nya brott, om skuld och skam och om ouppklarade konflikter med decenniegamla rötter eller alldeles färska. Trovärdiga gestalter, mycket väl berättat men kanske lite för yvigt persongalleri.

Åsa Larsson debuterade 2003 med Solstorm, som var den första kriminalromanen med åklagaren Rebecka Martinsson som huvudperson. Den följdes av ytterligare fyra med korta mellanrum fram till 2012. Nu, efter nio år återkommer Åsa Larsson och Rebecka Martinsson i vad som uttryckligen i ett efterord förklaras vara den sista boken i serien. Jag läste den tredje boken, Svart stig (2006), men har i övrigt inte följt serien, så det mesta är nytt för min del.

I bakgrunden finns Rebeckas framgångsrika karriär som skattejurist på en ansedd advokatfirma i Stockholm. Av olika personliga orsaker, bl.a. psykiska, har hon sedan länge flyttat tillbaka till sin uppväxtmiljö, Kiruna och den finskspråkiga Tornedalen. Där arbetar hon som kammaråklagare i tätt samarbete med den lokala polisen. Den här gången har det dock uppstått en rejäl fnurra mellan Rebecka och hennes gamla parhäst polisinspektör Anna-Maria Mella. Dessutom har en avundsam kollega som tillfälligt blivit chef överhopat henne med rutinarbete. Så hon vantrivs och är dödstrött när hon övertalas att ta sig an ytterligare ett ärende. På så sätt kommer ett femtio år gammalt mord att förbindas med långa trådar till lokala bossar och internationell ekonomisk brottslighet på hög nivå och trafficking med brutala följder. Omkring detta vävs trasiga familjehistorier, som inkluderar Rebecka själv. Det mesta är tungt och pessimistiskt, men mot slutet skönjs nytt hopp. Riktigt rörande är den spirande men initialt mycket tvekande kärleken mellan den barska, nypensionerade sjuksköterskan Ragnhild Pekkari och den f.d. mästerboxaren och he-mannen Börje Ström. Dennes karriär som boxare från tonåren över OS-guld och som proffs i USA går som en röd tråd genom boken och ger Åsa Larsson tillfälle att briljera som sakkunnig i boxningens teknik och taktik.

Närmare än så tänker jag inte referera handlingen i denna bok, som både är en utomordentlig kriminalberättelse och en engagerande och skickligt gestaltad roman om mänskliga relationer. Åsa Larsson är därtill en briljant stilist. Genom den stora spännvidden i tid blir det kanske lite för många personer och intrigtrådar att hålla reda på, men det är ingen allvarlig invändning.