Topelius levererar

2020-11-22 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4 Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Den här förnämliga utgåvan av den första i bokform utgivna upplagan av Topelius storverk (det publicerades först som tidningsföljetong) har stått i min nybokhylla i två år. Jag har nog tänkt läsa den, men det var med Per T. Ohlssons Albert Bonnier-biografi som jag fick den riktiga impulsen. Topelius var Albert Bonniers storsäljande favoritförfattare och goda vän, och Fältskärns berättelser Topelius största succé och en kassako för förlaget. Kan man läsa verket i dag och förstå dess framgång? I tolvårsåldern läste jag en förkortad ungdomsversion, vilket gjort mig extra nyfiken på den verkliga varan.

Jag har nu läst första bandet, som omfattar en 65-sidig, mycket nyttig inledning plus noter samt de fem första av verkets femton ”berättelser”. Verket är indelat i fem ”cykler”, med vardera tre ”berättelser”, uppdelade på ett antal kortare kapitel. Först i verket och mellan varje berättelse löper ramberättelsen, där den gamle apotekaren och fältskären Andreas Bäck för en skara lyssnare i allra åldrar, från gamla mormor till busfrön i tioårsåldern, någon gång på 1830-talet berättar om stora händelser och vardaglig tillvaro från Sveriges och Finlands gemensamma historia 1631–1772; första bandet sträcker sig till 1671. Syftet är patriotisk-pedagogiskt. Metoden är att ställa två släkter mot varandra: den nobiliserade, ursprungligen österbottniska bondesläkten Bertila/Bertelsköld och den borgerliga familjen Larsson (Topelius tycks inte ha haft klart för sig att son-namn inte användes som familjenamn på 1600-talet). Skildringar från trettioåriga kriget och Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark varvas med hemmascener i Finland, först hos bondekungen Aron Bertila i Storkyro, sedan hos Bertelsköldarnas slott Majniemi nära Åbo.

Jag tänkte återkomma med en mer analytisk text när jag läst hela verket. Så här efter en tredjedel vill jag bara säga att det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag är ånyo en bokslukande tolvåring. Berättelserna är så fantastiska, gestalterna så levande, språket så rikt och läsartillvänt och därtill humoristiskt. Jag är otålig att få återvända till boken och få veta hur det går. Det är klart att det finns en hel del svåra ord och begrepp (dock en omfattande kommentar till enskilda ställen), och Topelius stavning är mycket egen. Men för mig har det varit lätt att sätta mig över sådana svårigheter för drivet och schvungen i Topelius prosa. Hade Fältskärns berättelser varit skrivna på något av de stora kulturspråken hade de tillhört världslitteraturen.

Albert Bonnier 200 år

2020-11-13 Per T. Ohlsson: Albert Bonnier och hans tid (Albert Bonniers Förlag 2020; 320 s.). Förlags- och dynastigrundaren Albert Bonnier, min morfars farfar, föddes i Köpenhamn den 22 oktober 1820. Till 200-årsminnet av denna tilldragelse har förlaget som fortfarande bär hans namn och nu styrs av hans barnbarns barnbarns generation inbjudit Per T. Ohlsson att skriva hans biografi. Denne är väl skickad för uppgiften, som erfaren politisk journalist och historisk skribent med det dynamiska 1800-talet som ett specialområde. Det har förvisso skrivits om Albert Bonnier och hans tid förut, men detta är den första heltäckande levnadsteckningen, som fyller ut luckan mellan Svante Hanssons Den förste Bonnier om stamfadern Gerhard och Per I. Gedins Litteraturens örtagårdsmästare om Alberts son Karl Otto. Som sig bör till ett jubileum är boken ett påkostat praktverk, formgivet av mästaren Nina Ulmaja och mycket rikt illustrerat med bilder från tiden.

De yttre dragen i Alberts historia är välbekanta. Den 14 år äldre brodern Adolf är redan verksam i Stockholm när 15-åringen Albert kommer från Danmark och sätts i lära hos brodern i dennes bokhandel på Norrbro. Bara två år senare ger han ut sin första bok, den satiriska pamfletten Bevis att Napoleon aldrig existerat. Något förlag driver han ännu inte; han arbetar hos Adolf, skickas på praktik till kontinenten och ger ut en bok då och då. I motsats till sin far och sin bror är han en försiktig affärsman, som låter rörelsen växa långsamt och expandera med egna medel. Så småningom frigör han sig från Adolf och markerar sin självständighet med köpet av ett eget tryckeri. Hans mest framgångsrika metod är att knyta författare fast till sitt förlag på lång sikt. På köpet blir han nära personlig vän till flera av de mest framgångsrika, särskilt Viktor Rydberg och Zacharias Topelius. Ett stort antal författare, deras verk och deras förbindelser med Bonnier passerar revy i boken. Albert väjer inte för att ge ut kontroversiell litteratur, vilket i några fall vållar honom stort personligt obehag. Ohlsson lägger stor vikt vid tidens antisemitism, som finns med i de flesta angrepp på Albert Bonnier. Men han framhåller också den fortskridande judiska emancipationen, som kulminerade i fulla medborgerliga rättigheter 1870. Från att ha varit vänsterliberal i sin ungdom – rabulist med tidens språkbruk – blir Albert med åldern politiskt mer försiktig, men ännu på ålderns höst ansåg han att förläggarens uppgift var att sprida, inte döma.

Per T. Ohlsson lyfter också fram Albert Bonnier som person: hans karaktär, umgänge, familjeförhållanden. Mycket av detta kan utläsas ur den rika bevarade korrespondensen. Efter ett glatt ungkarlsliv gifte sig Albert tämligen sent, med Betty Rubenson. Deras relation var djupt kärleksfull men genomgick flera kriser på grund av Bettys återkommande depressioner. Efter Bettys död hade Albert en lång relation med en annan kvinna, men att hon också födde honom två barn har inte varit allmänt bekant tidigare.

Man kan tycka, som några recensenter, att Per T. Ohlssons bild av sitt föremål är väl okritisk, även om han inte döljer Albert Bonniers svagheter. Men det är ett faktum att Albert var väldigt framgångsrik: en ensamkommande invandrarpojke av främmande religion och utan ett öre på fickan slutar som en förmögen man med aktad samhällsställning, efter banbrytande insatser i den svenska kulturens och litteraturens tjänst. Det livsödet är inte lätt att förminska ens om man skulle vilja. Per T. Ohlsson har all heder av denna grundliga, vederhäftiga och välskrivna biografi.

Kriminalroman, satir och moralitet

2020-11-10 Friedrich Dürrenmatt: Der Richter und sein Henker (1952; pocketutgåva Rowohlt 1955, 147 s.; ny svensk övers. av Ola Wallin Domaren och hans bödel, Ersatz 2020). Jag hörde om den nya översättningen och påminde mig då att jag läste romanen på tyska i gymnasiet 1960. Otroligt nog hade jag mitt exemplar kvar, på rätt plats i bokhyllan. Nu har jag läst om den; det var som om det var första gången. Möjligen läste jag aldrig ut den. Språket tycks mig nu ganska enkelt, och narrationen är rättfram, men kanske var det ändå för avancerat för en andraringare.

Vad är det för sorts bok? På ytan är det en kriminalroman. Schmied, en lovande ung kriminalassistent vid polisen i Bern, hittas mördad. Hans chef, den gamle, och mycket sjuke, kommissarie Bärlach får hand om fallet men låter en annan yngre assistent, Tschanz, sköta utredningen. Trådar löper till en tillbakadragen rik man, Gastmann, med oklar bakgrund, som bjuder in notabiliteter till sin palatsliknande villa på landsbygden men förvånande nog även polisassistenten Schmied. Gastmann visar sig ha förbindelser i det schweiziska näringslivets och politikens toppskikt, och Bärlach beordras ligga lågt med utredningen, vilket han till sin chefs förvåning accepterar utan protester. Så småningom står det klart att Bärlach och Gastmann har något gemensamt som går 40 år tillbaka i tiden … Mot slutet visar det sig att man har läst en kriminalroman av annan art än vad som först syntes. Det är mycket snyggt komponerat av Dürrenmatt och visar vilken hantverksskicklig författare han var.

Men kriminalromanen är ändå bara en form. Det är otroligt vad mycket en skicklig författare kan få in på bara 150 sidor. Dürrenmatts beskrivningar av naturen i Juraområdet i kantonen Bern är mästerliga. Satirikern Dürrenmatt gisslar snikenhet hos affärsmän, karriärism hos politiker och omoral hos jurister; moralisten Dürrenmatt diskuterar frågor om rättskipning utanför lagen och domstolarna. Det är dock svårt att i en anmälan gå på djupet med detta centrala tema, eftersom det kunde förstöra spänningen för den som ännu inte läst boken. Vilket många borde göra!

Angeläget men svårsmält

2020-11-07 Ur majoritetens perspektiv. Opinionen om det svenska i Finland (red. Staffan Himmelroos & Kim Strandberg; Svenska litteratursällskapet 2020; 255 s.). Den här boken har ett spännande innehåll: en stor undersökning om hur den finskspråkiga majoriteten förhåller sig till finlandssvenskarna, det svenska språket i Finland, särskilt som obligatoriskt skolämne. Ansatsen är politisk-sociologisk, ibland politisk-psykologisk, och metoden är statistisk. Den är en rapport från forskningsfronten med en sådans alla kännetecken: noggrann redovisning av material och metoder, analyser och slutsatser. Det blir många tabeller, och statistiskt finlir med termer och begrepp som jag inte begriper (fast jag en gång i världen övat på standardavvikelser och chi-2-test). Det är kort sagt en bok skriven för andra forskare och inte för en intresserad allmänhet. Sådana läsare kan nöja sig med introduktionskapitlet och de två sammanfattande kapitlen på slutet. Så här sammanfattar de välkända statsvetarna Kimmo Grönlund och Lauri Karvonen undersökningens resultat i slutkapitlet:

Individer som hyser stort förtroende för andra människor ser mer positivt på svenskan än de vars syn på omvärlden präglas av misstänksamhet. Folk med goda kunskaper om Svenskfinland och det svenska i Finland är mer positiva än de vars kunskaper är skrala. Bor man i eller nära svenskbygder är man mer positiv, och direkta personliga kontakter med finlandssvenskar bäddar för en positiv syn. Allmänt empatiska personer har också lättare att acceptera det svenska än personer som har svårare att leva sig in i andra människors situation.

Kanske inte så överraskande, men det är naturligtvis bra att få detta så omsorgsfullt empiriskt belagt. Ett annat resultat är att de politiska partierna, med undantag för Sannfinländarna, är mer positiva till det svenska än sina väljare. För Sannfinländarna är det tvärtom. Kapitlet, och boken, avslutas med att Grönlund och Karvonen skissar på några strategier för finlandssvenskans framtid. Man bör inte ge upp den obligatoriska skolsvenskan, för då riskerar man riva upp sitt eget gärde. Med den nuvarande utvecklingen kommer finskspråkiga som kan ge samhällsservice på svenska att bli allt färre, varför finlandssvenskarna själva kanske får ansvara för denna. Ett radikalt förslag är att låta finlandssvenskarna utgöra en egen valkrets vid riksdagsval, som skulle garantera 10 mandat + Ålands enda (i dag 9 + 1). Det finns många viktiga frågor att diskutera med utgångspunkt från denna bok. Jag hoppas på en koncentrerad populär version av den.

Ett kammarspel med dubbla bottnar

2020-11-03 Agneta Pleijel: Dubbelporträtt (Norstedts 2020; 204 s.). Agneta Pleijel har skrivit fiktion om verkliga personer förr, t.ex. den mäktigt episka Lord Nevermore om antropologen Bronislaw Malinowski. Om den var en symfoni för full orkester är denna roman ett rondo capriccioso för kammarensemble. Det är briljant underhållning om hur det kan ha låtit när den brittiska deckardrottningen Agatha Christie inför sin 80-årsdag 1969 motvilligt satt modell för den åldrade centraleuropeiske expressionisten Oskar Kokoschka. Båda har låtit sig övertala av Christies make sir Max Mallowan (av Pleijel, stilvidrigt och förvånande, genomgående omnämnd som ”sir Mallowan”) och den avgudade dottersonen Mathew Pritchard. Kokoschka vill måla en personlighet och inte ett ansikte och försöker få Christie att tala om sig själv men tvingas först svara på Christies nyfikna frågor om honom. På det eleganta sättet får läsaren Kokoschkas biografi i sammandrag och hans affär med Alma Mahler mer utförligt (den tillåts kanske dominera väl mycket). Agathas livshistoria serveras i brottstycken som inre monologer fram till slutet av boken. Då har Kokoschka mjukat upp henne så mycket att hon berättar ”sanningen” om sitt gåtfulla försvinnande under elva dagar år 1926.

Underhållande, ja, men inte utan djup. Det två protagonisterna har helt olika syn på konsten och dess förhållande till livet: Kokoschka som två sidor av samma mynt och Christie som separata entiteter. När Kokoschka antyder att Christie kunde ha blivit en ”riktig” författare men inte vågat släppa till sig själv bränner det till. Liksom när Christie menar att Kokoschka utnyttjat människor för sina konstnärliga syften. De underhållande och de idédebatterande ingredienserna gifter sig till en mycket smaklig anrättning.

Helheten skäms tyvärr av en hel del fel och onöjaktigheter i texten. ”Sir Mallowan” är redan nämnt. Alma Mahlers tredje make Franz Werfel kallas poet. Visserligen gav han även ut dikter, men både kvantitativt och kvalitativt var han främst prosaist och dramatiker. Agatha Christies pseudonym när hon skrev annat än deckare var Mary Westmacott, men i boken är det genomgående Westmancott. Detektivhjälten Poirots förnamn skrivs en gång Hercules (fel) och en gång Hercule (rätt). Sådana skönhetsfel hade varit förlagets ansvar att putsa bort.

Fördjupa din humanistiska allmänbildning!

2020-11-01 Historiska och litteraturhistoriska studier 95 (red. Anna Biström och Maren Jonasson, Svenska litteratursällskapet i Finland 2020; 340 s.). För den som i likhet med mig är allmänt intresserad av litteratur, språk och historia och speciellt intresserad av Finland är det en högtidsdag varje år när denna årsbok kommer i brevlådan. Jag får fördjupa mig i sådant som jag kanske visste lite om, och jag får lära mig helt nya saker. Enklaste sättet att få denna förnämliga publikation är att bli medlem i Svenska litteratursällskapet; medlemskapet är öppet och avgiften 25 € om året; se https://www.sls.fi/sv/bli-medlem .

Jag läser sällan eller aldrig hela skriften från pärm till pärm. I den senaste har jag läst 10 inslag av 17. Claes Ahlunds festföredrag vid SLS årshögtid i februari, ”Finland – det drömda landet” handlar om Finland i sverigesvensk litteratur på 1840-talet. Johanna Wassholm skriver om ett fall av passivt motstånd och civilkurage hos domare i Viborg som år 1912 vägrade tillämpa den s.k. likställighetslagen. Ylva Pereras ”’Från djurets synvinkel är människan nazisten’. Djurskrivandets antifascistiska potential i Mirjam Tuominens prosa” ger intressanta inblickar i denna fascinerande författare tankevärld men är för teoridriven för att jag ska kunna tillgodogöra mig den helt. Desto lättillgängligare är Anna Sundelin och Mats Wickströms ”Kärlek och klasskamp över Atlanten. Aili och Runar Nordgrens revolutionära livsresa”, en rättfram skildring av författare/politikerparet som trots många motgångar aldrig gav upp.

Tyngst vägande, i alla fall i mina ögon, är Matias Kaihovirtas ”Den svenske partisekreteraren och den mångnationella staten. Socialdemokrati och nation i Karl H. Wiiks politiska agerande under 1920-talet”. K.H. Wiik var en viktig men svårgripbar aktör i Finlands socialdemokrati redan före inbördeskriget (som han tog helt avstånd från) och under 1920- och 30-talen. Hans uppfattning om svenskspråkiga och finskspråkiga som skilda nationer var svårförenlig med socialdemokraternas syn på partiet som en samlande kraft över språkgränserna. Viktig är också Janne Väistös från finskan översatta ”Finland, Sverige och ’tvångssvenskan’. I språkfrågans gråzon, som ger en historisk bakgrund till den omtvistade frågan om ”det andra inhemska språket” som obligatoriskt ämne i grundskolan. Rika minnesrunor över sociologinestorn Erik Allardt, historieprofessorn Max Engman, den svenska språkprofessorn och sociolingvistikpionjären Bengt Nordberg samt den norska framstående editionsfilologen (expert på textkritiska utgåvor av litterära verk) Vigdis Ystad avslutar årsskriften.

Låtskrivare novelldebuterar

2020-10-28 Annika Norlin: Jag ser allt du gör (Weyler 2020; 218 s.). Annika Norlin är mest känd som sångare/låtskrivare (med artistnamnen Säkert! och Hello Saferide). Hennes musik är dock inte min, och den likhet mellan hennes låttexter och novellerna i denna samling som flera recensenter varit inne på är inget jag kan yttra mig om. Det spelar nu ingen roll, för det här är en bok som står helt på egna ben i sin originalitet i ämnesvalen och sin språksäkerhet. Längden på de åtta novellerna varierar från ca 20 sidor till närmare 50. I två av novellerna tycks hon utnyttja sina erfarenheter som turnerande med ett band, men annars är scenerna mycket varierade, utom i det att de utspelas i norra Norrland. Alla utom en har en kvinnlig jag-berättare, som för det mesta verkar vara i författarens egen ålder, drygt 40. Hon kan vara en bekräftelseterapeut som inte ser sitt eget behov av bekräftelse, en medelmåttig rockmusiker på Europaturné, en kvinna i hemtjänsten med dåligt socialt arv eller, i bokens bästa berättelse, en kvinna som för att bearbeta sorgen efter ett barn som dött, ger sig ut på en fotvandring från Gällivare till Östersund. Några av novellerna är uttalat humoristiska, men ett slags mild, förlåtande humor finns som underton i nästan alla, även de mest allvarliga. Läsartilltalet är enkelt och direkt, som hos en sagoboksförfattare; det är en konst i sig att skriva så, och det fungerar bra. Jag tyckte mycket om den här boken.

Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Idéroman – men mer idé än roman

2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.

Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?

Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.

Minns ni Göran Schildt?

2020-10-16 Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus 2020; 472 s.). Man bör nog vara minst i min ålder för att tydligt minnas finländaren Göran Schildt (1917–2009) som ett stort namn inte minst i Sverige från omkring 1950 och flera decennier framåt. Han var flitig litteraturkritiker och kulturskribent i Svenska Dagbladet och, framför allt, bästsäljande skildrare av seglingar med ketchen Daphne i Medelhavet, särskilt dess grekiska farvatten. Han skrev många andra böcker, bland annat en stor tredelad monografi om nära vännen Alvar Aalto och hans verk. Numera är han väl rätt bortglömd. Men förutom genom sina verk intresserar han genom sin rika, snarast multipla personlighet och ett rätt speciellt levnadsöde.

Göran Schildts liv präglades av två katastrofer i hans unga år. Fadern, författaren Runar Schildt, begick självmord när Göran var åtta år, och i vinterkrigets sista dagar trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften hade han i fullt behåll. Den tog han sig stora friheter med, även som gift, åtminstone tills han träffade sin blivande andra hustru Christine 1963. Sin första hustru, den svenska glasformgivaren Mona Morales, hade han träffat redan före kriget, och de gifte sig 1941. Han bodde länge omväxlande i Stockholm och utanför Helsingfors. Med Christine bodde han stora delar av året på ön Leros utanför Turkiets kust och andra tider i Villa Skeppet i Ekenäs, ritat för paret av Alvar Aalto.

Sitt intresse, för att inte säga vurm, för antiken grundlade Schildt redan 1937 på en resa till södra Italien med den livslånga bästa vännen Georg Henrik von Wright. Vid ungefär samma tid gjorde han i Frankrike två avgörande valfrändskaper, målaren Cézanne och författaren André Gide. Om Cézanne skrev Schildt en föga akademisk doktorsavhandling i konsthistoria. Gide översatte han och skrev en bok om som även gavs ut i Frankrike. Båda påverkade djupt hans inställning till konsten och livet. Han blev antiromantiker och apolitisk individualist, för att uttrycka det i stark förenkling. Schildt var totalt orädd för konflikter och inlät sig gärna i offentlig polemik. Privat kunde han fatta humör, men biografen gör en poäng av att han aldrig var långsint. Nära relationer, familjära eller vänskapliga, bestod även efter hårda ordväxlingar.

Henrik Knif är en kulturellt kunnig historiker som kan sätta in Göran Schildts tänkande och skrivande i dess rätta kulturhistoriska sammanhang med eleganta utvikningar. De många människor som passerar revy får egna minibiografier; mycket läsvärd är t.ex. den om skådespelaren Ulf Palme. Han skriver med vetenskaplig akribi och personligt inkännande – men alls inte okritiskt – i denna högst läsvärda biografi. Den är också rikt illustrerad med Schildts egna bilder; han var en ypperlig fotograf utöver sina andra talanger.