Fantasin till makten

2026-03-24 Magnus William-Olsson: Felicia och Vergilius – en kärlekshistoria(Wahlström & Widstrand 2026; 144 s.). ”Poeter borde skriva fler romaner” skrev jag för några månader sedan i min text om poeten Erik Bergqvists romanfantasi Ljustäljaren. Jag måste säga att jag blev snabbt bönhörd, när den framstående poeten Magnus William-Olsson nu ger ut sin poetiska romanfantasi, som dock är av en helt annan karaktär. Hos Bergqvist är fantasin nedtonad, eftertänksam, hos William-Olsson är det fantasin till makten som gäller. Boken är en hyllning till den gränslösa fantasin, till barnets ännu okuvade kreativitet, till samhörigheten, vänskapen och kärleken – kort sagt till livet.

Handlingen utspelar sig i en välmående förort till Stockholm, i en förfluten tid när de som kunde ännu höll sig med hembiträden. Titelrollerna innehas av två försigkomna men också barnsliga sexåringar: Vergilius, som väl fått heta så för att han vägleder sin flickvän (faktiskt rätt ord i sammanhanget) Felicia (eller oftare Lisa, Lill-Lisa) dels bildligt i tillvarons mysterier, dels konkret i det nät av tunnlar som går mellan husen i området. Omkring dem grupperar sig som pregnant tecknade bifigurer barnens föräldrar och syskon. Här är Lisas hunsade pappa Bengt, vassa mamma Inga-Britt och den i skolan mobbade storebror Bosse, som drivs av begäret att hämnas på sina plågoandar. Som kontrast har vi Vergilius varma familj: en namnlös pappa som är en känd läkare och en välvillig mamma, Gunilla, som dock lider av återkommande depressioner. Mer eller mindre originella grannar och skvallriga hembiträden fyller ut scenen. I den här delen är boken en rolig och ömsint kritisk småstadsskildring.

Men först som sist handlar det om Vergilius och Lisa. De har kommit på ett sätt att vända ut och in på sig så att de kan uppleva vilka fantasier som helst tillsammans, men ett besök i landet Oz tar en ände med förskräckelse och leder till en brytning. Skildringen av barnens ensamhet och hur de så småningom hittar tillbaka till varandra hör till bokens finaste partier. Deras sista stora äventyr, som leder till bokens grande finale, lämnar jag åt den presumtive läsaren att upptäcka.

Magnus William-Olsson har ibland kritiserats för att ”överpoetisera” sina texter. I denna hans, såvitt jag förstår, första roman gör han inte alls det. Språket är starkt, stilmedvetet, konstnärligt men inte i gängse mening poetiskt. Poesin finns i anslaget, gestaltningen, fantasirikedomen. Det är en underbar liten roman.

Lärorikt om vårt grannland

2026-03-19 Artur Szulc: Polens historia (Historiska Media 2017; 315 s.). Polen är ett land vars historia vi mest sett utifrån landets relationer till andra länder: som en svår motståndare under Sveriges stormaktstid; som ett offer för expansiva stormakter under 1700-talet, vilket ledde till landets tre delningar och försvinnande för karten; och åter som offer för två totalitära staters cynism och brutalitet under andra världskriget. Polens inre historia har vi vetat mindre om. Hur blev landet till det det är i dag? Det har Artur Szulc, polsk-svensk historiker och skriftställare, velat kära oss.

Bokens titel är något missvisande. ”Polens historia de senaste hundra åren” hade varit mer träffande. De första tusen åren avhandlas nämligen på bara 50 av bokens 285 textsidor. Det är helt klart för lite för en heltäckande allmän historia, även om texten är intressant i sig. Att adeln var stark i Polen visste jag, men inte att den var så manstark, dominant och egennyttig, till stor skada för det land vars elit de utgjorde. Kungamakten var i allmänhet svag, och befolkningen bestod till största delen av livegna bönder. I union med Litauen utvecklades riket under 1300- och 1400-talet ändå till Central- och Östeuropas starkaste makt, men sedan började den långsamma men obönhörliga nedgången.

Ett särdrag hos Polen är att landet aldrig har haft några klara gränser, utan de har förskjutits hit och dit genom krigshandlingar och vid ritbord på fredskonferenser. Efter sin återuppståndelse låg det under mellankrigstiden ett gott stycke öster om sin placering på kartan efter andra världskriget. Det har betytt återkommande konflikter med minoriteter som hamnat innanför gränserna, som vitryssar (belarusier) och ukrainare under mellankrikstiden. Samtidigt har återkommande utbrott v antisemitism drabbat den en gång talrika judiska befolkningen.

Strävan att konsolidera den nygamla staten under 1920- och 30-talet under ledning av folkhjälten marskalk Piłsudski får, liksom landets oerhörda lidanden under andra världskriget, sin beskärda del, innan författaren kommer till sitt huvudämne: Polen under kommunistiskt förtryck och frigörelsen från detta. Utmanövrerandet av den lagliga exilregeringen (delvis genom de västallierades svek), partiets maktövertagande, hårdnande grepp omväxlande med korta töväder under ledare som Bierut, Gomułka, Gierek och Jaruszelski behandlas detaljerat och initierat och med författartemperamentet tydligt framträdande. Det gäller även uppkomsten av Solidaritet och annan opposition, omvälvningen 1989 och den långt ifrån konfliktfria postkommunistiska tiden. I dessa delar är boken som allra bäst.

Med reservation för att det gått snart tio år sedan boken utkom, och för den missvisande titeln, är detta en bok som varmt kan rekommenderas alla historieintresserade.

Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.

Politiskt och personligt med Tarja Halonen

2026-03-04 Meri Valkama: Arvet. Samtal om Tarja Halonens politik (svensk övers. Tove Djupsjöbacka, Schildts & Söderströms 2024; 282 s.). Det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms gav ut den här boken samtidigt på finska och svenska. I Finland har den naturligt nog blivit omskriven och recenserad, men i Sverige verkar intresset ha varit i stort sett obefintligt. Är expresidenten Halonen så passé här? Tarja Halonen har faktiskt efter sin avgång 2012 varit mycket aktiv i olika internationella organisationer och tycks inte ha några planer på att dra sig tillbaka trots att hon hunnit fylla 80. Så det är en vital och engagerad veteran vi möter.

Lägg märke till undertiteln. Det är samtal om Tarja Halonens politik, inte i första hand samtal med henne. Rösten vi hör är till övervägande del författaren Meri Valkamas. Den är subjektiv och drar rätt långt till vänster, kanske lite som Halonens egen position inom Socialdemokraterna innan hon blev utrikesminister och president. Utöver de politiska samtalen, med Halonen och med många andra, redogör Valkama, på ett personligt och lättsamt sätt, för bokens tillkomst och om träffar och resor med Halonen. Interiörer och episoder från Halonens möten med kolleger runtom i världen lättar också upp läsningen.

Arvet i boktiteln är det förtroendefulla förhållande till Putins Ryssland som Tarja Halonen byggde upp under sina tolv år som president och som raserades med en gång vid det ryska angreppet på Ukraina 2022. Halonen har blivit beskylld för en alltför förstående inställning till Ryssland och rentav som medskyldig till kriget. Hur ser Halonen själv på detta?
 Det är Valkamas viktigaste fråga. Flera andra utrikespolitiska frågor får också utrymme, som Israel–Palestina-konflikten, och på köpet får vi en omfattande inblick i de ofta besvärliga relationerna mellan presidenten och statsministern i frågan om vem som leder utrikespolitiken. Särskilt med partikamraten Paavo Lipponen kunde samarbetsklimatet vara frostigt.

I huvudfrågan, relationerna till Ryssland, anser sig Halonen ha gjort rätt, som förhållandena var då, men medger att hon har ändrat sig och numera till och med är anhängare av Finlands medlemskap i Nato. I en intressant diskussion enas Valkama och Halonen om att man kan mena väl och göra vad som framstår som rätt men som när förhållandena ändras ändå kommer att visa sig ha varit fel.

Jag hade väntat mig en intervjubok där Tarja Halonens egen röst hörts mer, men det vore förstås en annan bok. Den som nu föreligger är nog så intressant och högst läsvärd. Den svenska texten flyter bra, även om översättaren Tove Djupsjöbacka inte alls undviker finlandismer. En var helt ny för mig: ”franska streck”, som lär betyda ’punktuppställning i en text’.

En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Språkhistoria med nya perspektiv

2026-02-24 Tore Janson: Svenskans historia. Språkets roll under 800 år (Historiska Media 2026; 287 s.). Emeritusprofessorn i latin och afrikanska språk Tore Janson har hunnit fylla 90 år, men, som jag kunde konstatera med egna ögon härförleden, är han vid full vigör både andligt och fysiskt. Så han fortsätter att skriva. Efter de mycket intressanta resonemangen om språkets uppkomst i Språket före historien (2019) har han vänt sig till ett mer närliggande och greppvänligt område: svenska språket genom tiderna.

Det är nu ingen konventionell språkhistoria han har skrivit. Förändringar i uttal och grammatik behandlas mycket översiktligt; lite mer utrymme ägnas ordförrådets utveckling och texters utformning. Det är helt i linje med undertiteln ”Språkets roll under 800 år”. Brännpunkten för Janson har varit svenskans funktioner och relationer. Typiskt för författaren är att han inte vill tala om språket svenska förrän talarna själva började benämna det så, det vill säga omkring år 1300. Då först var man medveten om att man i Sverige talade, och i någon, ännu blygsam, mån skrev, ett annat språk än i Danmark och Norge. Relationen till de andra nordiska språken (även finskan) är en av bokens röda trådar. Andra är riksspråk gentemot dialekter, läs- och skrivkunnighet, svenskans funktion för olika texttyper: kyrkans språk, myndighetsspråk, sakprosa och skönlitteratur. Han försummar inte heller svenskan i Finland, även om jag tycker han behandlar den lite väl kortfattat (men det är  ett speciellt intresseområde för mig, så här är jag partisk).

Innehållet är gediget och framställningen pedagogisk. Ibland tycker jag att pedagogen Janson tar över från sakprosaförfattaren: framställningen blir ospännande och språket glanslöst. Upplyftande är däremot att Janson är optimistisk om svenskans roll i ett skede när engelskans inflytande hela tiden växer.

Det här är en utmärkt bok, inte tu tal om den saken, men jag undrar lite över vilka som kommer att läsa den. Min misstanke är att det mest blir seriöst språkintresserade, som i många fall redan har en stor del av de kunskaper Tore Janson vill förmedla. Hoppas jag har fel. Jag är i alla fall mycket glad över att en sammanfattning av svenska språkets historia i detta funktionella perspektiv nu är tillgänglig ( i alla betydelser) för en bred läsekrets.

Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.

En lysande konstnärsbiografi

2026-02-12 Fredrik Sjöberg:  Bruno Liljefors (Albert Bonniers Förlag 2025; 392 s., mycket rikt illustrerad). Fredrik Sjöberg är i grunden biolog men också mycket kunnig i konsthistoria. Han är dessutom en eminent skribent, en driven stilist och mycket rolig. Han är alltså den ideala författaren till en biografi över djurmålaren Bruna Liljefors, avsedd för en bred läsekrets. Och resultatet är lysande. Med den slösande rika illustreringen i mästaren Nina Ulmajas formgivning har det också blivit ett praktverk, tacknämligt moderat i dimensionerna.

Bruno Liljefors liv var rikt men ofta med brist på pengar, rörigt med märkliga familjeförhållanden och rörligt med ständiga flyttningar. Men tid att måla fanns alltid; Liljefors produktion är enorm. Detta virrvarr sorterar Sjöberg upp på ett häpnadsväckande elegant sätt. Han har järnkoll på sitt källmaterial och portionerar ut Liljefors privat- och konstnärsliv pedagogiskt men aldrig tråkigt. Han får också utrymme att porträttera familjemedlemmar (många, bl.a. två fruar som var systrar och 13 barn) och konstnärs- och andra vänner (bland dem Carl Larsson, Zorn, Albert Engström) och sätter in Liljefors i hans samtid, framför allt den konsthistoriska: opponenterna (som Liljefors tillhörde) som revolterade mot det akademiska historiemåleriet och i sin tur utmanades några decennier senare av Matisseeleverna med Isaac Grünewald i spetsen.

Fackboksrecensioner har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Den mallen tänker jag inte följa. Jag nöjer mig med att konstatera att Fredrik Sjöberg värderar Bruno Liljefors mycket högt, en konstnär vars renommé väl annars har dalat en smula. Det är ändå ingen hagiografi han har skrivit, utan en biografi med skuggor och dagrar på hög fackmässig och litterär nivå.

Autofiktiv roadtrip

2026-02-04 Christian Kracht: Eurotrash (Kiepenheuer & Witsch 2021; 210 s). Jag tror det var när den här boken kom ut på svenska som jag först uppmärksammade Christian Kracht. Jag har varit nyfiken på den, och på honom, men nu skulle jag egentligen ha läst hans senaste, Air, i en bokcirkel jag är med i. Bibliotekskön var dock för lång, så jag fick ta en annan bok: Eurotrash, i original på tyska, som råkade finnas inne. Jag blev inte besviken.

Detta är autofiktion. Huvudpersonen Kristian Kracht, hans föräldrar och mor- och farföräldrar har i boken biografier som överensstämmer med författarens och hans anhöriga. Och det är viktigt. C.K, den verklige och den fiktive, försöker komma till rätta med att hans morfar var en ledande nazist, som slapp lindrigt undan i denazifieringen efter kriget, och att hans far, i egenskap av tidningskungen Axel Springers högra hand kunde bygga upp en stor förmögenhet med hus runtom i Europa och en värdefull samling av tyska expressionister. Föräldrarna var tyskar, men Christian växte upp i Schweiz, ett land han innerligt avskyr: dess penningdyrkan, dess brist på kultur och till och med vanlig hyfs.  I avskyn till sitt hemland kan han påminna om grannlandet Österrikes Thomas Bernhard, men Krachts svartsyn är inte lika djup.

Familjebakgrunden och författarens/huvudpersonens reflexioner får vi läsare lära känna under resans gång, den resa runtom i västra Schweiz som Christian företar med sin mor (och som framstår som rent fiktiv). Modern, 80 +, bor i Zürich, är sjuklig och drog- och alkoholberoende. Christian besöker henne motvilligt men trevar efter något slags försoning. Han får idén att de ska ut och resa; de tar en taxi, först till banken, där modern tar ut 600 000 franc i kontanter, sedan mot Christians barndomsmiljöer i kantonen Bern, med linbana till en alpplatå för att se edelweiss i deras rätta miljö (vilket misslyckas), därefter till franskspråkiga Schweiz (Welschland): Montreux och Genève. Den senare staden är ännu värre än det avskyvärda Zürich: ”… diese furchtbare, verlogene, eiskalte protestantische Stadt, voller Angeber und Aufschneider [skrävlare] und Erbsenzähler [pedantiska snåljåpar]. Calvingrad hatten wir Genf immer gennant,”

Sådana tirader kunde bli outhärdliga i längden, men det som gör romanen njutbar är författarens humor. Det är helt enkelt en förbålt rolig bok, full av situationskomik och kvicka repliker i rapp dialog. Min studenttyska räckte ganska långt, men det fanns förstås en hel del ord jag inte kände till, och meningsbyggnaden i de berättande partierna var stundom rätt invecklad.

Vår sekulära religion?

206-01-28 Katarina Barrling: Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (Bokförlaget Stolpe 2024; 288 s.). ”Extremt lagom” (eller ”lagom extremt”?) låter som ett oxymoron. Och det är för att förklara denna självmotsägelse mellan vad svenskar tror om sig själva och vad Sverige och svenskarna faktiskt är som statsvetaren och den kända debattören Katarina Barrling har skrivit denna bok.

Utgångspunkten är den plats längst upp i högra hörnet på World Values Surveys världskarta som Sverige intar: både mer sekulärt och mer individualistiskt än något annat land. Förklaringen finner Barrling i att svenskarna fortfarande är helt impregnerade i den protestantiska statskristendom som rådde i Sverige i många hundra år, men där själva gudstron har ersatts av en annan sorts tänkande som är lika religiöst till sin karaktär. Det är en tes hon driver, effektivt men inte invändningsfritt. Det är inte den akademiska statsvetaren Barrling som skriver utan den engagerade debattören. Vi ska fortfarande bli saliga genom tron, det vill säga vår åsiktsgemenskap; kättare och avvikare ska frysas ut; orena får inte beröras (Sverigedemokraterna när de var nya i riksdagen); vår nationaltillgång tillit är en sammansmältning av Paulus ord ”tro, hopp och kärlek”; folkhemmet är vår kyrka, Per Albin dess profet, Tage Erlander dess trygga kyrkoherde och Olof Palme dess främsta predikant. Jag kan ta fel, men i det sistnämnda läser jag in en viss polemik mot socialdemokratiska hegemonianspråk.

Det kan nog ligga en hel del i att den gamla svenskprotestantismen har spelat en viktig roll även i det sekulariserade Sverige, och Barrling driver sin tes med övertygelse och gott humör. Men många gånger hårdrar hon sina konkreta paralleller. Liksom flera recensenter har jag svårt att till exempel se Anders Tegnells presskonferenser under pandemin som en form av gudstjänst. Men även om hennes teser inte håller hela vägen är det en bok som är rolig att läsa, och som stimulerar, om än i inte obetydlig utsträckning till invändningar.