Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Gediget och lärorikt – men inte så läsartillvänt

2022-05-10 Inger Borgström: Den determinerade Markurell. Den fria viljan, kärleken och övermänniskan i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping och hans novell Herr Markurells död (Ekerlids Förlag 2019; 384 s.). Att Hjalmar Bergman var determinist i sin livsåskådning är omvittnat och kommenterat av praktiskt taget alla litteraturvetare som intresserat sig för hans verk och liv. Den är alltså grunden på vilken gymnasieläraren Inger Borgström bygger denna bearbetade och utvidgade version av sin licentiatavhandling från 2004 på, utgiven till romanens hundraårsjubileum (novellen kom tre år senare). Här analyserar hon hur determinismen (varje verkan har en orsak och kan inte påverkas av den fria viljan), och dess specialfall fatalismen (tron på ett styrande ”öde”) och apokatastasis (alltings återställelse till den goda grunden) gestaltas konstnärligt. Det är förstås de båda verken om Markurell, romanen och novellen, sedda som en helhet, som står i förgrunden, men Borgström tar också upp många andra Bergmanverk.

Framställningen är snarast multimetodologisk, med åberopande av teoretiker som Bachtin och Foucault, tillämpning av teorier som intertextualitet och både komparativa och biografiska metoder och Bergmans egen påverkan av auktoriteter som Spinoza, Schopenhauer och Nietzsche. Borgström tycks hundraprocentigt inläst på tidigare Bergmanforskning, som hon refererar till på snart sagt varje sida, ibland för att styrka sina egna uppfattningar, ibland för säga emot, vanligen med den försynta frasen ”Här vill jag invända att …”. Ämnet belyses i många olika aspekter, innehållsliga som viljans frihet, arv och miljö, barndomstrauman, kärlekens omöjlighet, övermänniskogestalten samt språklig-stilistiska som humor, intermediala och bibliska inslag, realism mot fantasi. Ett särskilt kapitel ägnas Bergmans egna adaptioner av romanen för radio, scen och film, i syfte att få fram de budskap som för författaren var de väsentligaste. Det är gediget, detaljerat och lärorikt. .

Men jag tycker det är synd att Inger Borgström, inför möjligheten att ge ut boken på ett välrenommerat allmänutgivande förlag, inte bearbetat sin avhandling till att appellera till en större läsekrets. Nu har texten kvar sin karaktär av akademiskt lärdomsprov, med allt vad det innebär av detaljredovisningar, referenser och, framför allt, ideliga upprepningar av författarens teser jämte belägg i texten. Några särskilt centrala citat återkommer många tiotals gånger. Det är synd, för det Inger Borgström har att meddela om Hjalmar Bergman och hans verk är kanske inte vetenskapligt banbrytande men en utmärkt introduktion till och sammanfattning av författarskapet. Den lärdomen får dock läsaren vaska fram själv.

Sovjetlettland speglat i kvinoliv

2022-05-01 Nora Ikstena: Modersmjölken (2015; svensk övers Juris Kronbergs, Bokförlaget Tranan 2020; 260 s.). Lettiskan Nora Ikstena debuterade 1995 och kan därmed sägas tillhöra den första generationen av postsovjetiska författare i landet. Hon har gett ut cirka dussinet romaner, noveller och essäsamlingar men förutom Modersmjölken är bara romanen Livets fest (1998) översatt till svenska (2008). Ikstena är utan tvivel en framstående författare som borde röna mer uppmärksamhet här. Denna roman har det dock skrivits en del om, och det är förhoppningsvis en vändpunkt.

Modersmjölken är postsovjetisk också i sitt tema. Den utspelar sig mellan 1944, när Sovjetunionen för andra gången ockuperade Lettland, och 1989, när Berlinmurens fall visade att en ny frihet var möjlig. Det är kvinnor i tre generationer, mormor, mor och dotter, som förkroppsligar historien, och den berättas växelvis av de båda yngre. (De är alla namnlösa, så jag refererar till dem så.) Mormodern har haft möjlighet att fly till Sverige, men vill föda sitt barn på lettisk jord. Hennes man har deporterats till Sibirien och återvänder aldrig. Hon gifter om sig, och styvfar/styvmorfar är en god människa och blir en fast punkt i familjen. Modern, som är romanens centralgestalt, är olycklig, depressiv, hatar systemet och inte minst sig själv. Hon blir med barn efter en engångsaffär, men när dottern föds, 1969, samma år som författaren, överger hon barnet för en kort tid med motiveringen att denna inte ska dricka hennes förgiftade modersmjölk. Dottern tas om hand av morföräldrarna medan modern utbildar sig till läkare, gynekolog. Hon ser en lovande karriär som fertilitetsforskare i Leningrad gå om intet efter en våldshandling och tvingas tjänstgöra på en sjukstuga i landsorten. Dottern rycks upp ur sin trygga tillvaro i Riga till en stuga på landet utan moderna bekvämligheter men finner sig snabbt väl till rätta, med morföräldrarna som säkerhetsventil i bakgrunden. Den behövs, för modern för ett alltmer självdestruktivt leverne. Dottern ifrågasätter till en början inte det sovjetiska systemet, vaknar upp gradvis, men det är svårt att vara oppositionell om man vill gå ut skolan med goda betyg och komma in på universitetet.

De frihetsälskande men resignerade morföräldrarna, modern som gör motstånd men krossas, dottern som kommer till medvetenhet och blir del av en ny frihetslängtan: de parallelliserar den politiska utvecklingen i landet och förhållandet till sovjetmakten på ett nästan övertydligt sätt. Jag kommer att tänka på Eyvind Johnsons Krilon-trilogi. Men liksom hos Johnson tar författarens litterära förmåga loven av sådana invändningar. Den mänskliga historien tar överhanden, gripande i sitt elände, rörande i sin hoppfullhet. Symbolmättade bipersoner och bihistorier fördjupar framställningen. Det är storartat.

*

Modersmjölken blev Juris Kronbergs sista översättning. Kronbergs (1946–2020) var född i Sverige av lettiska flyktingar och blev en produktiv och outtröttlig förkämpe för lettisk kultur och litteratur i Sverige, som poet, översättare från och till lettiska, kulturdebattör och under tio år det fria Lettlands kulturattaché i Sverige. Det har känts angeläget för mig att tillägga detta.

En bok om Sven, P.O. – och Lars

2022-04-26 Lars Lönnroth: Parallella liv. Om Sven Delblancs och P.O. Enquists författarskap (Ellerströms 2022; 215 s.). När litteraturprofessorn Lars Lönnroth skriver om andra skriver han gärna om sig själv också. Men han står inte självupptaget i vägen för sina objekt utan berikar framställningen med sin närvaro och lägger till en dimension till texten. Här handlar det om två mycket långvariga bekantskaper, varav en nära vän, Sven Delblanc, vilkas gemensamma historia går tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen och Litteraturklubben i Uppsala under 1950- och 60-talet. Lönnroth är noga med att han inte skriver vetenskapligt utan essäistiskt när han parallellställer Sven Delblancs och P.O. Enquists liv och verk. Om än inte vetenskapliga håller ändå Lönnroths analyser av deras verk hög kritisk nivå med för denne läsare återseendets glädje i många fall och inspiration till läsning i många andra.

Som Lönnroth framhåller i inledningen har parallellbiografin gamla, rentav antika anor, med portalnamnet Plutarchos. Det moraliserande syftet hos denne är dock Lönnroth främmande. Här handlar det mest om att ta fasta på de likheter han hittar men också framhålla de mycket stora olikheterna. Sven och P.O. (som Lönnroth kallar dem) var ungefär jämgamla, uppvuxna i landsorten och med fromma mödrar, P.O. utan far och Sven med en skräckinjagande fadersgestalt som följde honom hela livet. Sven var en enstörig pessimist, P.O. en utåtriktad optimist. Båda greps av vänstervågen i slutet av 60-talet; P.O förblev vänsterman som god socialdemokrat medan Sven drogs allt längre åt kulturkonservatism. (Lars menar sig ha varit trogen den kulturradikalism med liberala förtecken han insöp i Föreningen Verdandi, vilket gläder denne något yngre verdandist.) Och inte minst, vilket Lönnroth betonar gång på gång, skrev de väldigt olika: Sven yvigt, grovkornigt, barockt, P.O. återhållsamt men med känsla i undertexten. Uppräkningen kunde fortsätta ett gott stycke till.

Men jag tycker inte man ska fästa sig för mycket vid jämförelserna. Greppet med dubbelbiografin är just ett grepp – dock ett mycket lyckat sådant. Lars Lönnroth bjuder läsaren på två fullödiga, oavbrutet intressanta och mycket välskrivna biografier över två av Sveriges viktigaste författare under det sena 1900-talet och (i P.O:s fall) början av 2000-talet. Och detta på bara drygt 200 sidor! Jag slås av hur mästerligt han disponerar texten: i stycken, avsnitt, kapitel, som ger överblick, erbjuder vilopunkter och gör att man aldrig tröttnar. Må inte heller Lars Lönnroth tröttna; vad kan komma härnäst?

Ingen skön litteratur – men vilken skönlitteratur!

2022-04-22 Fernanda Melchor: Paradais (2021; svensk övers. Hanna Nordenhök, Bokförlaget Tranan 2022; 174 s.). Fernanda Melchor (född 1982) är en mexikansk författare som fick ett stort internationellt genombrott med kollektivromanen Orkansäsong (på svenska 2021). Paradais är mindre till formatet och mer koncentrerad till handlingen. Det är en förfärlig historia, en skoningslös tragedi, utan ljusglimtar, utan humor, och med en utdragen våldsscen som hör till det värsta jag läst. Men det är en väldigt bra roman.

”Paradais” är den fonetiska stavningen av ”Paradise”, namnet på det grindsamhälle (gated community) där huvudpersonen, den sextonårige Polo, ytterst motvilligt arbetar med enklare sysslor under den förhatlige fastighetsskötaren Urquiza. Själv bor han med sin ensamstående mor och sin jämngamla gravida kusin Zorayda i en fattig byhåla med det ironiska namnet Progreso. Jobbet har Polo tvingats till av sin mamma, som är förtvivlad och rasande över att han straffat ut sig från gymnasiet genom omfattande skolk. Polo har ingen riktning på sitt liv. Han hatar allt och alla, inklusive sina närmaste, och särskilt invånarna han jobbar åt i grindsamhället, som vältrar sig i lyx. Som sin enda utväg ser han att ansluta sig till sin äldre kusin Milton, som sjanghajats in i en knarkmaffia. Och han röker och dricker alldeles för mycket. En omaka vän, som han egentligen djupt föraktar, får han i Franco, en jämnårig pojke som bor i Paradais. Denne är fet och motbjudande, en outsider, men han har pengar till sprit. Och han är besatt av en enda sak: att få ha sex med den vackra grannkvinnan señora Marián. En plan tar så sakteliga form, i Polos ögon fantasier som inte kan tas på allvar. Men … mer ska inte avslöjas här.

Det som är mest anmärkningsvärt med den här korta romanen är inte handlingen utan språket och stilen. Melchor talar Polos språk, även när hon beskriver händelser utanför denne, men i huvudsak ses världen med Polos ögon. Hans tankar återges i svävande anföring i all sin råhet och grovhet i meningar som kan sträcka sig över en halvsida eller mer, och texten är satt i stycken på vanligen fem–sex sidor, ibland upp till tio. Jag hade inledningsvis svårt att läsa dessa av svordomar och könsord späckade textmassor utan vilopunkter men upptäckte efter hand en rytm i framställningen som bar läsningen, och efter knappt halva boken fann jag den rentav lättläst. Det är samhällskritik, inte som skön litteratur men som skönlitteratur, av hög klass. Och äras den som äras bör: översättaren, den mångsidiga skribenten och författaren Hanna Nordenhök, har utfört en bragd i överförandet av Vera Cruz-slummens språk till en lika skitig och våldsam svenska. Finns det något översättarpris hon ännu inte fått ska hon ha det. Nu!

Oakademiskt men gediget historieverk

2022-04-19 Erik Åsbrink: Gunnar Emanuel Sträng. Med hängslen och livrem i välfärds-Sverige (Albert Bonniers Förlag 2019; 494 s.). Undertiteln slår an tonen. Det är den halvt mytiske rikshushållaren som Erik Åsbrink tagit till utgångspunkt, en bild som nyanseras och modifieras under bokens gång. Åsbrink har inte fått tillgång till Strängs privata arkiv, som är i händerna på en annan Strängbiograf, Anders L. Johansson, men har vänt den svagheten till en styrka genom att mångfacetterat beskriva Gunnar Sträng genom andras ögon – och i någon mån sina egna. Det finns en uppsjö av vittnesbörd av samtida politiker, tjänstemän, nationalekonomer, näringslivsföreträdare från Strängs hela karriär, och Åsbrink själv har nära anknytningar. Dels var han ung tjänsteman på Finansdepartementet under Strängs sista tid som minister, dels var hans far Per Åsbrink riksbankschef under praktiskt taget samma tid som Sträng var finansminister och inte sällan i konflikt med denne.. Sträng var omvittnat viljestark, dominant och bufflig men paradoxalt nog omtyckt som person även av många meningsmotståndare, som uppskattade de raka diskussionerna, att man kunde lita på Strängs ord och att han stundom kunde visa värme och omtanke. Mindre uppskattad kunde han vara av partikamrater i regeringen eller LO, när deras i egna ögon berättigade krav bryskt avvisades. En personlighet av Strängs typ blir lätt föremål för anekdoter av allehanda slag; tacknämligt nog har Åsbrink inte dragit sig för att återge ett stort antal av dem, även en del apokryfiska. Han missar inte heller att ta upp Strängs mycket personliga språkbruk och bifogar rentav en alfabetisk lista med typiska ”strängicismer”.

Gunnar Sträng växte upp under knappa omständigheter och började arbeta, som trädgårdsdräng, direkt efter sju år i skola, hans enda formella utbildning; breda insikter och färdigheter inhämtade han genom självstudier. Sträng kom tidigt i kontakt med fackliga strävanden genom Svenska Lantarbetareförbundet. Där uppmärksammades den unge mannens begåvning och energi, och som ombudsman reste han runt i landet, agiterade och rekryterade medlemmar. Som förbundsordförande från 1938 genomdrev han till slut, 1945, det förhatliga statsystemets avskaffande. Samma år inträdde han, på posten som jordbruksminister, i den rent socialdemokratiska regering som efterträtt samlingsregeringen. Han förblev statsråd oavbrutet i 31 år, till 1976, ett svårslaget rekord.

Det är Strängs regeringstid som ägnas huvuddelen av Åsbrinks framställning. Och det som gör den särskilt intressant och läsvärd är att författaren knyter Strängs karriär till de politiska frågor han hade att hantera, som jordbruksminister (subventioner, självförsörjningsgrad), folkhushållningsminister (ransoneringarna), socialminister (den allmänna sjukförsäkringen) och, från 1955, som finansminister (skatter, räntor, oms och moms, ATP). Med noggranna beskrivningar av hur ärenden uppkom, bereddes internt (ofta konfliktfyllt) och framställdes och debatterades offentligt är biografin lika mycket en kortkurs i hur Sverige styrs och en sammanfattning av Sveriges politiska historia under 1900-talets andra hälft. Det är roligt och lärorikt att bli påmind om det jag själv upplevt, från välfärdsbygget under 50-talets tonår, rekordåren på 60-talet, när jag var en ung man, till det besvärliga 70-talet, när jag bildat familj. Åsbrink sparar inte på kritiken mot den ekonomiska politiken under stagflationens 70-tal med dess spiral av pris- och löneökningar, inflation och höjda skatter. Den mäktige finansministern framstår hos Åsbrink som en i grunden konservativ natur, som ogärna prövade nya lösningar och mot slutet av sin ämbetsperiod var rejält ur takt med tiden (tänk på Pomperipossa!). Sträng i den för honom obekväma rollen som oppositionspolitiker under de borgerliga åren 1976–82 blir också utförligt berättade.

Med sin nyktra och distanserade blick för Gunnar Strängs förtjänster och brister och sin på kunskap, erfarenhet och beläsenhet baserade historieskrivning har Erik Åsbrink åvägabragt ett visserligen oakademiskt men icke desto mindre gediget historiskt arbete.

Skickligt – men engagerar inte

2022-04-11 Nina Wähä: Babetta (Norstedts 2022; 328 s.). Nina Wähäs förra roman, Testamente (2019), var ett hejdundrande genombrott för författaren, Augustprisnominerad, tilldelad Sveriges Radios romanpris och prisad även av mig i detta forum. Det var en myllrande familjekrönika med massor av personer, som utspelade sig i finska Tornedalen, berättad i tredje person av en allvetande berättare. Och nu Babetta. Jag tror aldrig jag läst två så olika romaner av samma författare. Den nya är ett kammarspel för tre personer och några bifigurer, den utspelar sig under några högsommarveckor på franska Rivieran och är berättad i jagform. Språket, stilen, är helt annorlunda, vilket är ett gott bevis på Wähäs yrkesskicklighet. Men som helhet är det en svagare roman.

Temat är en asymmetrisk vänskap. Jagberättaren Katja blev vän med Lou på teaterlinjen i Södra Latins gymnasium i Stockholm. Lou slog igenom som filmstjärna bara 19 år gammal i den internationella storfilmen ”Babetta”. Hon blev en berömd filmstjärna, medan Katja inte kom någon vart i sin skådespelarkarriär. Nu, efter 15 år, har hon sadlat om till filmvetare och väntar på besked om hon antagits till doktorandutbildning. Då kommer en inbjudan, ja närmast en order, från Lou: ”Kom hit!” Vänskapen har bestått, på Lous villkor dock, så det ät klart att Katja reser. Arten av relationen står klart redan vid ankomsten, då Katja får vänta flera timmar på Lou, som slarvigt ursäktar sig med trafikproblem. Katja förstår och förlåter, som alltid, och är snar till att skuldbelägga sig själv för varje antydan till fnurra.

Lou lever ihop med Renaud, en 30 år äldre berömd filmfotograf, i hans palatsliknande villa. Tillvaron är rätt händelselös, och läsaren undrar med Katja varför Lou prompt vill ha sällskap av väninnan. Katja lånar Lous kläder, och i en scen även hennes sambo. Det finns här antydningar om att hon äter sig in i väninnans identitet, men det stannar vid antydningar.

Nu-berättelsen avbryts dels av Katjas återblickar på deras tidigare liv, dels av en cineastisk analys av (den fiktiva) filmen ”Babetta”, scen för scen, regikoncept, scenografi, med tonvikt på Lous rollprestation, vilket väl ska säga något om hur Louise Bergström blev den internationella aktrisen Lou Faucher. Personligen är jag svag för den sortens metafiktion, och det är skickligt turnerat av Wähä, men känns ändå inte som en organisk del av romanen.

Boken avslutas dramatiskt, men när man tror sig ha kommit till upplösningen följer kapitlet ”Director’s cut” med ett alternativt slut. Det är ytterligare ett bevis på Wähäs hantverksskicklighet men en verfremdungseffekt som känns påklistrad. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, som dock inte engagerar.

Klassiskt historieproblem i fräsch belysning

2022-04-07 Dag Sebastian Ahlander: Romarrikets undergång. Pandemier klimatkriser folkvandringar (Historiska Media 2022; 192 s.). Att ge sig på ett av världshistoriens mest genomtröskade ämnen kan tyckas djärvt på gränsen till dumdristigt, men Dag Sebastian Ahlander (en god vän sedan skoltiden) gör just det med friskt humör och gott självförtroende – och med utmärkt resultat. Efter först ett antal historiska biografier för ungdom och vuxenböckerna om Gustaf Mannerheim och om Karl (XIV) Johan som Sveriges räddare är Ahlander en driven berättare med livfull stil och spänstig argumentation. Den här boken borde få läsare långt utöver de antikintresserades begränsade krets.

Boken inleds med en inledning om imperiers uppgång och fall i världshistorien och redovisning av tidigare skrifter om just romarriket; naturligt nog uppehåller sig Ahlander särskilt vid Edward Gibbons klassiska The Decline and Fall of the Roman Empire. På den följer två kapitel om romarrikets historia och samhällsskick. Det är en bra introduktions- eller repetitionskurs som ligger till grund för de resonerande kapitel som följer, om än med en i mina ögon alltför positiv värdering av de demokratiska inslagen i samhällsskicket och en överbetoning av rättssäkerhet och oväld i rättssystemet. Därefter följer, kapitel för kapitel, en diskussion om ett antal möjliga orsaker till imperiets fall: ”Kristendomen – den uppochnedvända världen”; ”De stora folkvandringarna”; ”Klimatkriser och pandemier”; ”Beskattning till döds” samt ”Samhällelig dekadens och personligt förfall”. Som Ahlander noterar har det föreslagits mängder av andra orsaker, men han har valt ut ett antal som han menar är relevanta – var och en för sig och i samverkan. Om de första kapitlen var en introduktionskurs får vi i dessa kapitel en fördjupning i flera aspekter av romarrikets senare historia med de valda troliga orsakerna successivt i fokus. Redogörelserna är tydliga och resonemangen lätta att följa. Ahlander ska ha en eloge för att han inte försöker tvinga på läsaren några säkra slutsatser utan nöjer sig med att framhålla dessa fem faktorer som högst troliga bidragande orsaker utan att utesluta andra. Det ska understrykas att det är Västroms förfall och slutgiltiga fall år 476 som är Ahlanders ämne. Att det östromerska riket bestod i ytterligare 1 000 år nämns mest i förbigående.

Framställningen avrundas med ett kapitel om allt det som inte dog med riket utan pånyttföddes gång på gång i ”De många renässanserna” samt ett med några mer historiefilosofiska reflexioner om vår tids imperier och hur det kan tänkas gå för dem. Det är en stilenlig avslutning på denna sympatiskt belärande, resonerande och reflekterande bok.

Tankeväckande, gripande – och vackert

2022-04-02 Eva Ström: Jag såg ett träd (Albert Bonniers Förlag 2022; 70 s.). Eva Ström leker ”gömma nyckeln” med mig som läsare. Ibland tycker jag att det börjar brännas, men någon dikt senare är nyckeln utom räckhåll igen. Världen är återkommande närvarande genom pandemi, klimatkris och Aleksej Navalnyj kämpande för sitt liv på La Charité-sjukhuset i Berlin. Träden, diktsamlingens utgångspunkt, har hon iakttagit hemma i Kristianstad, och funderingar kring helgonen Birgitta och Brigid tycks ha ett besök i Vadstena klosterkyrka som upphov, väl kombinerat med minnen från det Irland som var föremål för en avdelning i Ströms förra samling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig (2016). Allusioner till poetkolleger som Edith Södergran och Ann-Marie Berglund har upptäckts av mer lyrikkunniga recensenter (titeln ”Jag såg ett träd” är ett Södergrancitat). Hon flätar in sitt eget namn som ogift, Ringskog, i dikten ”Ett träd i mitt namn”, men vem är ”du” i den oerhört starka ”Inte ens den storslagna asken” eller den döende i den om möjligt ännu starkare ”Brinnande nymf”? Och vad står grävlingen för i denna suggestiva dikt:

Sjunka till botten bara
sjunka som stenen och ordet
Grovt
Med ett enda ljud
Den skörden som du skurit
Sömngrytan täckt av morgonbark
Lösas och tunnas ut allt efter hand
Ack låt mig då förnimma
Det har aldrig varit gryning
Grävlingens morgon
Tänderna vilar i gommen, krossredskapen,
korsredskapen:
Meles meles

Ovanligt nog för en modern lyriksamling har samtliga dikter titlar som tydligt avgränsar dem från varandra. Trots det läser jag samlingen som en enda långdikt eftersom tematiken är så sammanhållen kring existensens grundfrågor: liv, lidande, död, Gud, där dock skönheten också har en plats. ”Långdikt” betyder inte att formen är enhetlig. Den är tvärtom virtuost varierad som det anstår en språkkonstnär av Eva Ströms klass. Dikter som fyller en boksida med sina breda rader dominerar, men mer traditionella former, fritt använda, med både strofer, rim och meter förekommer också. Men formen är till sist bara ett medel för att förmedla innehållet. Helheten är så rik, så tankeväckande, så gripande att det är en samling att återvända till många gånger.