Vår sekulära religion?

206-01-28 Katarina Barrling: Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (Bokförlaget Stolpe 2024; 288 s.). ”Extremt lagom” (eller ”lagom extremt”?) låter som ett oxymoron. Och det är för att förklara denna självmotsägelse mellan vad svenskar tror om sig själva och vad Sverige och svenskarna faktiskt är som statsvetaren och den kända debattören Katarina Barrling har skrivit denna bok.

Utgångspunkten är den plats längst upp i högra hörnet på World Values Surveys världskarta som Sverige intar: både mer sekulärt och mer individualistiskt än något annat land. Förklaringen finner Barrling i att svenskarna fortfarande är helt impregnerade i den protestantiska statskristendom som rådde i Sverige i många hundra år, men där själva gudstron har ersatts av en annan sorts tänkande som är lika religiöst till sin karaktär. Det är en tes hon driver, effektivt men inte invändningsfritt. Det är inte den akademiska statsvetaren Barrling som skriver utan den engagerade debattören. Vi ska fortfarande bli saliga genom tron, det vill säga vår åsiktsgemenskap; kättare och avvikare ska frysas ut; orena får inte beröras (Sverigedemokraterna när de var nya i riksdagen); vår nationaltillgång tillit är en sammansmältning av Paulus ord ”tro, hopp och kärlek”; folkhemmet är vår kyrka, Per Albin dess profet, Tage Erlander dess trygga kyrkoherde och Olof Palme dess främsta predikant. Jag kan ta fel, men i det sistnämnda läser jag in en viss polemik mot socialdemokratiska hegemonianspråk.

Det kan nog ligga en hel del i att den gamla svenskprotestantismen har spelat en viktig roll även i det sekulariserade Sverige, och Barrling driver sin tes med övertygelse och gott humör. Men många gånger hårdrar hon sina konkreta paralleller. Liksom flera recensenter har jag svårt att till exempel se Anders Tegnells presskonferenser under pandemin som en form av gudstjänst. Men även om hennes teser inte håller hela vägen är det en bok som är rolig att läsa, och som stimulerar, om än i inte obetydlig utsträckning till invändningar.

Pennskaften i verkligheten

2026-01-18 Fatima Bremmer: Ligan. Klarakvarterens blodsystrar eller ”En märklig explosion av kvinnlig intelligens” (Forum 2025; 395 s.). Det är verkligen ”en märklig explosion” inte bara av kvinnlig intelligens utan också av ambition och arbetskapacitet de här åren runt 1910, när kvinnliga journalister började bli i allt högre grad synliga i spalterna (fast de ofta dolde sig bakom manliga signaturer). De hade det inte lätt, sågs över axeln, sattes på de lägst ansedda arbetsuppgifterna, som att översätta nyhetsnotiser från utländsk press. Men deras egen viljestyrka, kombinerad med framsynthet och affärsnäsa hos somliga redaktionschefer, som Gustaf Tengwall och Ewald Stomberg i Svenska Dagbladet och Anton Karlgren i Dagens Nyheter, gjorde ändå genombrottsperioden förvånansvärt kort: kring 1920 tycks kvinnliga reportrar vara ett helt accepterat inslag i dagspressen.

Detta är nu inte en bok om alla kvinnliga journalistpionjärer, ”pennskaften”. En storhet som den samtidigt verksamma Else Kleen är inte nämnd ens i förbigående. Framställningen kretsar helt kring den tätt sammanhållna kamratkrets som kallade sig ”Ligan”. De kunde arbeta för konkurrerande tidningar, men ligan uppstod och levde kvar i en anda av solidaritet och systerskap, faktiskt under medlemmarnas hela yrkesliv, som i flera fall blev långt, i något tragiskt kort.

Jag har imiterat författaren genom att i det längsta hålla inne med viktiga nya fakta, ett irriterande stildrag för en otålig läsare. Men nu är det dags: vilka var Ligans medlemmar? De var påfallande jämnåriga, födda i början av 1880-talet eller i ett par fall några år tidigare. Undantag är den sist tillkomna, Ester Blenda Nordström, som var född 1891.

Sedda med eftervärldens ögon finns en som är verkligt stor och berömd men kanske inte främst som journalist: Elin Wägner. Ester Blenda Nordström har ju Fatima Bremmer själv gett ny ryktbarhet genom sin prisade biografi Ett jävla solsken. För oss äldre torde Ellen Rydelius vara väl ihågkommen som författare till den epokgörande guidebokenRom på 8 dagar och kanske också som översättare av klassisk rysk litteratur. Célie Brunius är måhända bättre känd som chefredaktör i den periodiska pressen under många år: Bonniers Veckotidning och Bonniers Månadstidning. Elin Brandells namn är väl bekant främst för dem som intresserar sig för presshistoria; hon hade en lång karriär i olika positioner på Dagens Nyheter. Gerda Marcus borde vara mycket mer känd än hon är. Hon skapade det moderna socialreportaget (där Wendela Hebbe hade varit pionjär i Aftonbladet redan kring 1850) och uträttade senare ett outtröttligt och framgångsrikt arbete för krigsdrabbade och flyktingar efter första världskriget och före och under det andra. Själv judinna ska hon minnas för de omkring 500 ensamkommande judiska barn hon lyckades få till Sverige före krigsutbrottet. Agnes Byström gifte sig med den framstående juristen Arthur Lindhagen. Hon gjorde en ovärderlig insats som Ligans självutnämnda arkivarie, och hennes samlingar har varit en viktig källa för Bremmer. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter, spelar en rätt undanskymd roll i boken.Ellen Landquist dog ung, och om Elisabeth Krey är dokumenten lika tystlåtna som hon själv lär ha varit i livet.

Det var inget lätt liv de hade. I boken finns mycket sjukdom, olycklig kärlek, depressioner, penningbrist, men hur eländigt det än kunde vara tänkte man alltid på varandra, stöttade, tröstade, uppmuntrade, kom ihåg bemärkelsedagar och gav presenter. Brev skickades mellan vännerna runtom i världen. Sammanhållningen, ibland utsatt för påfrestningar, är upplyftande att bevittna.

Fatima Bremmer varvar yrkeskarriär och privatliv, inte minst ofta komplicerat kärleksliv, med en avväpnande berättarglädje. Hon fyller nog i själv här och där, men framställningen bygger på mycket grundlig källforskning, som redovisas både i texten och i den omfattande källförteckningen. Boken är rätt slarvigt korrekturläst, och det finns smärre sakfel , men det är bisaker. Den här boken pryder sin plats i hyllan för svensk kvinnohistoria.

En klassiker – mer aktuell än på länge

2026-01-04 Arthur Koestler: Natt klockan tolv på dagen (1940; svensk övers. Tore Zetterholm 1941, Tidens Förlag 1955; 256 s.). Den ungersk-judiske Arthur Koestler var min ungersk-judiske svärfars jämnåriga favoritförfattare. Den här volymen, som jag inte mindes att jag hade, kommer med all säkerhet från min hustrus föräldrahem.

Koestler hade varit kommunist under 1930-talet men kommit till insikt om den sovjetiska regimens sanna natur, och denna roman blev hans uppgörelse med den. (Trots att han aldrig nämner Sovjetunionen, kommunistpartiet eller Stalin vid namn.) Den kan läsas som ett försök till psykologisk förklaring till hur det gamla partikoryféerna kunde erkänna sig skyldiga till de groteska anklagelserna i Moskvaprocesserna: i korthet den sista tjänst de kunde göra den rörelse de så blint trott på, den regim de så hängivet tjänat. Men den dialog Koestler låter utspinna sig mellan den fängslade partiveteranen Rubasjov och hans båda förhörsledare, den jämnårige Ivanov och den yngre Gletkin, formar sig till en större idédebatt om bolsjevismens väsen och revolutionens krav. Måste partiets vilja styra även på detaljnivå? Om det är beslutat att bygga flera men mindre ubåtar, ska det då bedömas som sabotage och vara belagt med dödsstraff att argumentera för att i stället bygga färre men större? Och är ändamålet, revolutionens slutliga seger, värd vilka medel som helst, som miljoner människors död, vilket Gletkin hävdar?

För den som inte känner till romanen låter detta kanske torrt och teoretiskt, men Koestler är en alldeles för skicklig romanförfattare för gå i en sådan fälla. Skildringen av Rubasjovs fängelsetillvaro är trots gråheten och fukten i cellerna färgstark, och språket i dialogerna (som ofta övergår i monolog från förhörsledarens sida) är spänstiga och saknar inte inslag av humor. Dramatiska scener förhöjer spänningen, glesa kontakter med andra fångar bidrar med lite mänsklig värme.

Natt klockan tolv på dagen har med all rätt klassikerstatus. Man kan läsa om den i essäer och vetenskapliga artiklar. I dagens värld finns det också goda skäl att läsa om den eller läsa den för första gången. Och beröras av ett människoöde och imponeras av Koestlers politiska klarsyn och litterära förmåga.

Blivande Nobelpristagare på gott humör

2026-01-07 László Krasnahorkai: Den sista vargen (2009; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2020; 128 s.). Det här är en samling av tre noveller. Den längre titelnovellen följs av två kortare, som hänger ihop med varandra. Titelnovellen är skriven på det för fattaren typiska sättet utan punkter, medan de andra två är mer konventionellt interpunkterade. I det här kortare formatet har Krasznahorkai släppt loss mer av den humor som alltid finns i has författarskap men inte så ofta får framträda.

Vilda eller förvildade djur är temat för alla tre berättelserna. I titelnovellen får en författare på dekis, som mest sitter på en bar i Berlin, i uppdrag att skriva en bok om den sista vargen i regionen Extramadura i Spanien, med arvode och alla omkostnader betalda. Det är författaren själv som efter återkomsten sitter i baren och berättar för bartendern och andra gäster om sina upplevelser: hur han, en kvinnlig tolk och chauffören åker runt och letar efter vittnesmål om den sista vargen och dess öde. Det där med ”den sista vargen” visar sig ingalunda självklart, och historien blir alltmer invecklad, och någon bok blir det förstås aldrig. Med det berättartekniska metaplanet ifrågasätter historien sin egen trovärdighet, samtidigt som man läser den som en underhållande skröna.

I de två kortare novellerna ”Herman” och ”Slutet för ett hantverk” har en pensionerad jägmästare fått i uppdrag att utrota alla rovdjur inim ett skogsområde, ett uppdrag han tar sig an med stor entusiasm och uppfinningsrikedom (jag kom att tänka på P.C. Jersilds Grisjakten). Men han börjar tvivla på rättfärdigheten i uppdraget och vänder sig i stället mot människorna med om möjligt ännu större uppfinningsrikedom. Denna moraliska betraktelse får en amoralisk sidobelysning i den sista novellen, där historien ses med ögonen hos några officerare och deras älskarinnor, som har tagit in på ett hotell i området för att idka gruppsex. Temana om sanning och lögn, moral och omoral i all ära; jag läser detta främst som utmärkt underhållning av en blivande Nobelpristagare på gott humör.

Makt, rätt och fred i 200 år

2025-12-28 Martin Kragh: Historiens återkomst. Europa och världsordningens sammanbrott (Fri Tanke 2025; 277 s.). Martin Kragh är välkänd som forskare om Ryssland och landets relationer till omvärlden i nutid och dåtid. I den här boken tar han ett bredare grepp om säkerhetspolitik och internationella relationer i främst Europa sedan Wienkongressen 1815. Det var där Europa skulle ordnas upp efter Napoleonkrigen. Kronologiskt och metodiskt går han igenom skiftande maktförhållanden, allianser och statsteorier, lite som i en lärobok. För att understryka att egentligen inget är nytt går han återkommande tillbaka till Thukydides historik över peloponnesiska kriget på 400-talet f.Kr. Det är ett bra grepp.

Det är ett otal konflikter som behandlas, så det är inte möjligt att gå in på detaljer här. Jag fäste mig bl.a. vid hur bestämmande Bismarcks råa maktpolitik blev för utvecklingen. Ingen tvekan där att det var den starkares rätt son rådde. Hade en litet land som Danmark ens något existensberättigande? Efter en lång period av åtminstone teoretiskt likaberättigande för alla suveräna stater bevittnar vi just nu en återgång till geopolitiska intressesfärer och ”realism” i de mellanstatliga relationerna. Putin var öppen om det redan i München 2007, men det dröjde femton år innan omvärlden insåg att han menade allvar. Trump är på samma väg även om han (ännu) inte startat fullskaligt krig mot något grannland. Det är kusligt, och Kraghs bok är en nyttig repetitionskurs i den långa och slingriga vägen till där vi är i dag.

En invändning har jag, och den gäller Martin Kraghs stil. Han försöker skriva på en stilistisk nivå som han inte riktigt behärskar. Det blir ibland långa meningar med onödigt krånglig syntax och udda, stundom direkt felaktiga ordval: ”Som kompensation för förlusten av sin östra rikshalva tillfogades Sverige Norge från Danmark, liksom Danmark fått behålla jätteområdet Grönland.” Ett exempel av många som faktiskt försvårade läsningen av denna annars så intressanta och tankeväckande bok.

Skön litteratur som läses för sin egen skull

2025-12-18 Erik Bergqvist: Ljustäljaren. Roman om en flamländsk mästare (Nirstedt/litteratur 2025; 285 s.). Poeter borde skriva fler romaner. Så tänker jag efter läsningen av denna kärleksfulla lyriska fantasi över en längst svunnen tid och en människa som vistats i den, känd genom sitt verk men föga så genom sitt liv. Han är i eftervärlden känd som Josquin Desprez eller Des Prez men gick i samtiden under en mängd varianter på detta. På hans förstaspråk nederländska (flamländska) kan han ha hetat Josse, smekform Josken, som förfranskades till Josquin. Hans sångröst upptäcktes tidigt och han sändes hemifrån som gosse för att skolas på olika håll i Flandern och angränsande trakter. Hans begåvning och växande rykte som tonsättare förde honom runt till furstehov i Frankrike och Italien innan han i femtioårsåldern återvände till sina hemtrakter. Han var född i början av 1450-talet och dog 1521.

I korta kapitel, närmast tablåer, berättar Erik Bergqvist, poet med åtta diktsamlingar bakom sig och kritiker, både poetiskt, sakligt och humoristiskt om sin huvudperson och om den oroliga tid han lever i. Josquin för ett kringflackande liv i en orolig värld, men det är ingen pikaresk, just ingen yttre dramatik. Desto mer konversation och reflexion, tankar om liv, musik och religion, möten med människor av olika slag, från furstar till hantverkare och tjänare. Josquin beskrivs som en älskvärd person, som vårdar relationerna till sina lärare och stora föregångare Guillaume Dufay och Johannes Ockeghem och är generös och stöttande mot yngre kolleger. Han är förtjust i god mat och dryck, åtrår kvinnor men tycks inte ha någon riktig tur i kärlek. Han är dock epikureiskt måttfull, ingen lebeman.

Jag läser denna bok som rent skön litteratur och njuter av språket, bildningen, de litterära och ibland anakronistiska allusionerna. (Som: ”Här är förstås alla alltid, skämtar Alain. Ja ja. Här har man alltid med sig, funderar Philippe Becqer”, med en blinkning till ”Fem myror är fler ön fyra elefanter”.) Visst kan man läsa den som en roman om den skapande konstnärens villkor i det medeltida Europa, men det är en bisak. Liksom bra lyrik ska den här texten läsa för sin egen skull. Det är den värd.

Personkult i teori och praktik

2025-12-09 Tuomas Tepora: Mannerheim. Hjälte och antihjälte (2023; svensk övers. Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland och Lind & Co, Stockholm, 2025, 319 s.). Undertiteln kunde ha varit tydligare Det här är inte en bok om människan och militären Gustaf Mannerheims fel och förtjänster utan om bilden av generalen och marskalken, om hur bilderna blev till myt och om hur personkulten kring Mannerheim uppstod och vidmakthölls.

Boken är både teoretisk och sakligt redovisande. Historiedocenten (och alldeles nyutnämnde professorn) Tepora diskuterar hur personkulter uppkommer och uppehåller sig särskilt vid skillnaderna mellan auktoritära och demokratiska samhällen. I auktoritära stater, som Sovjetunionen, är personkulten statisk och allomfattande. I demokratier kan kulter förändras över tid och användas av olika grupper för åtminstone delvis olika syften, vilket Mannerheim är ett gott exempel på. För de vita segrarna efter inbördeskriget (”frihetskriget” enligt dem) var Mannerheim i första hand den vite generalen, befriaren från det ryska oket och den inhemska bosjevismen. För den samlade borgerligheten och efter hand alltfler socialdemokrater var ”marskalken av Finland” (hederstiteln från 1942) hela landets krigstida ledare och en samlande symbol, vilket aldrig har erkänts av yttervänstern. Personkulten i en demokrati uppkommer liksom dialektiskt, när olika ideologier bryts mot varandra och den ena får överhanden.

Så mycket för teorin. Den beläggs med åtskilliga utförliga skildringar av kultens praktiska återverkningar, där de många turerna och de heta debatterna kring Mannerheimstatyer och andra krigsmonument runtom i Finland dominerar. De livar upp den annars något torra teoretiska diskussionen, även om turerna stundom beskrivs väl detaljerat.

Teporas forskningsresultat äger allmängiltighet men är nog av störst intresse för alla oss som har ett särskilt intresse för Finland och finsk historia.

Jag kunde ha slutat här men måste göra ett tillägg om översättningen. Att översätta från finska till svenska i Finland har sina fallgropar, och Elisabeth Stubb har snubblat här och där men i stort sett klarat sig från fadäser. Dock finns ett grovt fel, för vilket Litteratursällskapets förlag bär ett stort ansvar. Mannerheims militära grad från mitten av 1930-talet heter på finska sotamarsalkka. Den återkommer i boken flera tiotals gånger med den ordagranna men helt felaktiga svenska benämningen ”krigsmarskalk”. Jag tycker det här till allmänbildningen att veta att den svenska titeln är fältmarskalk. En gåta att ingen på det högkvalitativa SLS:s förlag observerat detta.

Åbo 1820: litteratur, filosofi och politik

2025-11-29 Jukka Sarjala: Åboromantiken. Idéer, läslust och nätverk på 1810-talet (2020; svensk övers. Sofia Gustafsson, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2025; 295 s.). Åboromantiken var en kortlivad rörelse vid Akademin i Åbo under senare delen av 1810-talet och några år in på 1820-talet. Den var en utlöpare av den internationella romantiska litterära och ideologiska rörelsen, som uppkommit och utvecklats i Tyskland av bland andra Herder, Fichte, Schelling, bröderna Schlegel, Schleiermacher. Den kunde stundom ta sig mer militanta uttryck när den vände sig mot representanter för äldre tiders läror och smak. Det gjorde t.ex. fosforisterna i Uppsala, med Atterbom som främsta namn. Åboromantikerna var nära förbundna med dem och kom att, mot sin vilja, bli indragna i rent politiska aktiviteter. Om något namn i kretsen ännu är känt är det Adolf Ivar Arwidsson, som blev avskedad från sin tjänst vid akademin och tvingades i exil till Sverige.

Arwidsson var den, inte oomstridde, informelle ledaren av det informella nätverk som utgjorde Åboromantikerna. (De försök till formell organisation som gjordes rann ut i sanden.) Många av de andra är intressanta som människor och akademiker, men jag får nöja mig med att lyfta fram två av dem, Anders Johan Sjögren och Carl Axel Gottlund. Många av medlemmarna var gediget finskkunniga, men Sjögren, son till en skomakare i Itis i Kymmenedalen, är såvitt jag förstår den ende som hade finska som förstaspråk. Han förefaller ha varit Arwidssons motsats: lugn, välbalanserad, metodisk. Det var egenskaper han bör ha haft nytta av som framstående finsk-ugrisk språkforskare baserad i Sankt Petersburg. Gottlund förlade en stor del av sina studier till Uppsala, blev länge kvar i Sverige och är känd för sina vistelser bland ”skogsfinnarna” i Dalarna och Värmland.

Intresset för det finska folket och dess kulturyttringar var livligt i kretsen. Några reste runt och upptecknade folkdikter (runor) och inspirerade den något yngre Elias Lönnrot. Ingen i gruppen blev själv någon framstående poet, även om försök gjordes. Den litterära verksamheten bestod i huvudsak i utgivande av kortlivade tidskrifter som Mnemosyne och Åbo Morgonblad och publicerande av artiklar som hyllade de romantiska idealen och polemiserade mot upplysning och kantianism.

I det nybildade storfurstendömet var banden till Sverige ännu starka, och Åboromantikernas förbindelser med i synnerhet Uppsala täta. Detta, och att ideologin kunde uppfattas som politiskt radikal, väckte myndigheternas misstänksamhet, och konflikterna med inte bara romantikerna utan hela studentkåren urartade flera gånger till våldsamheter. Sedan Arwidsson utsetts till ledande syndabock 1822 lugnade det hela ner sig, men då var också den lilla löst knutna kretsens saga all.

Det har varit ett utsökt nöje att läsa historiedocenten Jukka Sarjalas bok. Den är uppställd tematiskt, inte kronologiskt, vilket gör att det blir en del upprepningar, men det kan man behöva i myllret av personer och händelser. Författaren behärskar sitt material suveränt, vilket han också lyckas förmedla utmärkt i skrift, i varje fall som det framstår i Sofia Gustafssons översättning. Inte en bok för alla, kanske, men en njutning för historiska finsmakare (om jag får räkna mig dit).

Monikas nya underbara kvinnor

2025-11-17 Monika Fagerholm: Döda trakten/Kvinnor i revolt (Albert Bonniers Förlag 2025; 384 s.). De bästa romanerna är inte de som man läser mödolöst, hur stor behållning man än har av dem. Nej, en riktigt bra roman ska göra motstånd, väcka invändningar, samtidigt som den inte går att lägga ifrån sig. Den första roman som gav mig den insikten var Kerstin Ekmans Gör mig levande igen. Och Monika Fagerholm är sin generations motsvarighet. Hur kan man skriva så egensinnigt, så bryta mot vedertagna regler för litterärt innehåll och form – och ändå vara så bra? Det krävs väl minst en doktorsavhandling för att reda ut; jag nöjer mig med att konstatera faktum.

Redan titlarna på den nya romanen är ett etikettsbrott: en bok ska ha en titel (och möjligen en undertitel), inte två som är avdelade med snedstreck. Och berättelsen: även om det finns en kronologisk axel hoppar den fram och tillbaka i tiden, blandar narration med inte bara en utan två metanivåer, går händelserna i förväg, så läsaren får veta hur illa det kommer att gå, först genom antydningar, småningom alltmer konkret. Och som en muntlig berättare kan författaren rätta sig själv, gå tillbaka, upprepa betydelsebärande ord och fraser. Men tro för all del inte att det är talspråk Monika Fagerholm skriver. Nej, det är en egen, noggrant utmejslad konstprosa.

Och vilken sorts historia har hon denna gång nedlagt sin författarskicklighet i? Det är inte lätt att beskriva. Den utspelar sig under bara drygt ett år, med noggranna tidsangivelser, från våren 1976 till hösten 1977. Huvudpersonen, Alice, är som oftast hos Fagerholm en flicka eller ung kvinna, 18 år. Hon är ingen superbegåvning som Diva, ingen neurotiker som Doris Flinkenberg (i Den amerikanska flickan) utan en rätt vanlig tjej, men med mer ovanliga människor i sin omgivning. Alice utvecklas mycket under detta år, och man kan absolut läsa boken som en bildningsroman. Men hon är också författarens ställföreträdande iakttagare. Berättelsen är i tredje person men kunde lika gärna ha varit en jagroman. Efter att under sommaren ha umgåtts i sin hemtrakt med den gåtfulla flickan ”Honecker” och den amerikanska desertören Timothy flyttar hon plötsligt från sin mor till sin far och hans nya familj i ett radhus i en förort till Helsingfors. Fadern Max är fotograf med ett stort internationellt genombrott på kommande. Hans fru Siri är internationell topptjänsteman. Här finns också två halvbröder, den nästan jämnårige Michael och den tre år yngre ”Prinsen”, begåvad men odrägligt bortskämd och självupptagen. Med Siri kan Alice prata litteratur, och flera ikoniska kvinnliga författare lyfts fram och citeras. Framför allt Doris Lessing och hennes självbiografiska verk men även Sylvia Plath och Adrienne Rich. Tillvaron i radhuset, ”dockhuset”, är skenbart idyllisk, och att familjen i själva verket är dysfunktionell märker de inte ens själva. En viktig roll spelar också familjens bekant, den framstående teaterkvinnan Veronica Seger, som håller stora fester i sin paradvåning i centrala Helsingfors.

Alice ska egentligen gå i aftonläroverk och ta studenten till våren, men inspirerad av Honecker och av artiklar om Baader–Meinhof-ligan börjar hon skriva på en roman om en hemlig terroristcell i en skola. Romanen, som vi får läsa långa utdrag ur, antas entusiastiskt för utgivning av ett ledande förlag. Alice får också en pojkvän, Pelle, och framtiden verkar ljus, när den, tidigt i boken förebådade, katastrofen inträffar.

Mycket mer funnes att säga om denna vindlande berättelse, men min text hotar redan att bli för lång. Jag har varit en entusiastisk men inte okritisk läsare (hotar inte en del av Fagerholms favoritgrepp att bli maner?). En riktig värdering får anstå, eftersom den här romanen ska utgöra första delen i en trilogi. Hur fortsättningen ska bli kan man, med Monika Fagerholms oförutsägbarhet, inte veta. Kanske kommer Honecker att få en mer framträdande roll; en episod i slutet av boken tyder på det. Vi som gillar Monika Fagerholm och hennes författarskap har högtidsstunder att se fram mot.

Romandebut med den äran

2025-11-06 Yvonne Hirdman; Kungshamra 67 (Ordfront 2025; 228 s.). Yvonne Hirdman är en välkänd historiker: professor emerita, pionjär för genusforskning, författare till många både akademiska och populärvetenskapliga böcker. Men hon vilar inte på lagrarna. Vid 82 års ålder debuterar hon som romanförfattare, och hon gör det med den äran. Genren ”studenter super och ligger runt” är vansklig, men Hirdmans variant är originell, och hon har hittat ett eget litterärt språk, vitt skilt från hennes sakprosa. Med sina långa, polysyndetiska meningar räcker hon lång näsa åt allt vad svensklärare genom åren försökt lära ut. Så här kan det låta: ”Den där dagen i juni 1967 inte långt före midsommar och luften stod stilla mellan gårdarna i Kungshamra och hon slängde sin fimp ner mot gården och Krister klev på cykeln och plötsligt hördes musik från höghuset på gården bredvid och det sög i henne av längtan till ett av de där små rummen i korridoren där Sigge bodde […]” Det är faktiskt effektivt och utrymmesbesparande och fungerar bra när det är sju personers historia som ska berättas på bara lite över 200 sidor.

Tiden är som sagt 1967, och Kungshamra är ett nybyggt studentbostadsområde i Solna, mellan Bergshamra och Ulriksdal. Yvonne Hirdman bodde där själv det året, ensam med två barn, och liknar på så sätt en av sina personer, Christa. Christa har relationsproblem och råkar ut för olämpliga män. Här finns två par med barn, Krister och Mona, vars äktenskap är skakigt från början, och Jonne och Unni, med olika klassbakgrund men som ändå håller ihop bra. Åke är en allvarlig historiestudent som är, obesvarat, förälskad i Christa; Sigge är charmören som alla gillar och som Christa är kär i. Vänstervågen växer i styrka och drar dem alla med sig mer eller mindre. Man debatterar och demonstrerar. Och röker och festar. Romanens kulmen är en långt utdragen fest, egentligen för att fira att arkitektstudenten Jonne fått ett fint resestipendium till Italien, men den kommer att spåra ur på flera sätt.

Det är ett kort utsnitt ur tiden som huvudhandlingen utspelas i, men vi hinner lära känna alla sju rätt väl. De är fint karaktärstecknade och bakgrundsbelysta av sin uppväxt i olika samhällsklasser. Det hinner också hända en del under den här korta tiden, som kommer att få betydelse i framtiden.

Och, ja, plötsligt förflyttas vi 30 år framåt i tiden. Författaren har kanske tyckt att läsarna har rätt att få veta hur det gick för dessa ungdomar som vi lärt känna så väl, och så serverar hon facit (som jag inte ska avslöja). Jag tycker nog det försvagar romanen konstnärligt men förstår att det inte varit lätt att få till ett trovärdigt slut på något annat sätt. Men för en läsare som själv levde i ett liknande studentbostadsområde 1967, i Uppsala, har det varit ett stort nöje att ta del av denna väl berättade historia.