Politiskt och personligt med Tarja Halonen

2026-03-04 Meri Valkama: Arvet. Samtal om Tarja Halonens politik (svensk övers. Tove Djupsjöbacka, Schildts & Söderströms 2024; 282 s.). Det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms gav ut den här boken samtidigt på finska och svenska. I Finland har den naturligt nog blivit omskriven och recenserad, men i Sverige verkar intresset ha varit i stort sett obefintligt. Är expresidenten Halonen så passé här? Tarja Halonen har faktiskt efter sin avgång 2012 varit mycket aktiv i olika internationella organisationer och tycks inte ha några planer på att dra sig tillbaka trots att hon hunnit fylla 80. Så det är en vital och engagerad veteran vi möter.

Lägg märke till undertiteln. Det är samtal om Tarja Halonens politik, inte i första hand samtal med henne. Rösten vi hör är till övervägande del författaren Meri Valkamas. Den är subjektiv och drar rätt långt till vänster, kanske lite som Halonens egen position inom Socialdemokraterna innan hon blev utrikesminister och president. Utöver de politiska samtalen, med Halonen och med många andra, redogör Valkama, på ett personligt och lättsamt sätt, för bokens tillkomst och om träffar och resor med Halonen. Interiörer och episoder från Halonens möten med kolleger runtom i världen lättar också upp läsningen.

Arvet i boktiteln är det förtroendefulla förhållande till Putins Ryssland som Tarja Halonen byggde upp under sina tolv år som president och som raserades med en gång vid det ryska angreppet på Ukraina 2022. Halonen har blivit beskylld för en alltför förstående inställning till Ryssland och rentav som medskyldig till kriget. Hur ser Halonen själv på detta?
 Det är Valkamas viktigaste fråga. Flera andra utrikespolitiska frågor får också utrymme, som Israel–Palestina-konflikten, och på köpet får vi en omfattande inblick i de ofta besvärliga relationerna mellan presidenten och statsministern i frågan om vem som leder utrikespolitiken. Särskilt med partikamraten Paavo Lipponen kunde samarbetsklimatet vara frostigt.

I huvudfrågan, relationerna till Ryssland, anser sig Halonen ha gjort rätt, som förhållandena var då, men medger att hon har ändrat sig och numera till och med är anhängare av Finlands medlemskap i Nato. I en intressant diskussion enas Valkama och Halonen om att man kan mena väl och göra vad som framstår som rätt men som när förhållandena ändras ändå kommer att visa sig ha varit fel.

Jag hade väntat mig en intervjubok där Tarja Halonens egen röst hörts mer, men det vore förstås en annan bok. Den som nu föreligger är nog så intressant och högst läsvärd. Den svenska texten flyter bra, även om översättaren Tove Djupsjöbacka inte alls undviker finlandismer. En var helt ny för mig: ”franska streck”, som lär betyda ’punktuppställning i en text’.

En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Språkhistoria med nya perspektiv

2026-02-24 Tore Janson: Svenskans historia. Språkets roll under 800 år (Historiska Media 2026; 287 s.). Emeritusprofessorn i latin och afrikanska språk Tore Janson har hunnit fylla 90 år, men, som jag kunde konstatera med egna ögon härförleden, är han vid full vigör både andligt och fysiskt. Så han fortsätter att skriva. Efter de mycket intressanta resonemangen om språkets uppkomst i Språket före historien (2019) har han vänt sig till ett mer närliggande och greppvänligt område: svenska språket genom tiderna.

Det är nu ingen konventionell språkhistoria han har skrivit. Förändringar i uttal och grammatik behandlas mycket översiktligt; lite mer utrymme ägnas ordförrådets utveckling och texters utformning. Det är helt i linje med undertiteln ”Språkets roll under 800 år”. Brännpunkten för Janson har varit svenskans funktioner och relationer. Typiskt för författaren är att han inte vill tala om språket svenska förrän talarna själva började benämna det så, det vill säga omkring år 1300. Då först var man medveten om att man i Sverige talade, och i någon, ännu blygsam, mån skrev, ett annat språk än i Danmark och Norge. Relationen till de andra nordiska språken (även finskan) är en av bokens röda trådar. Andra är riksspråk gentemot dialekter, läs- och skrivkunnighet, svenskans funktion för olika texttyper: kyrkans språk, myndighetsspråk, sakprosa och skönlitteratur. Han försummar inte heller svenskan i Finland, även om jag tycker han behandlar den lite väl kortfattat (men det är  ett speciellt intresseområde för mig, så här är jag partisk).

Innehållet är gediget och framställningen pedagogisk. Ibland tycker jag att pedagogen Janson tar över från sakprosaförfattaren: framställningen blir ospännande och språket glanslöst. Upplyftande är däremot att Janson är optimistisk om svenskans roll i ett skede när engelskans inflytande hela tiden växer.

Det här är en utmärkt bok, inte tu tal om den saken, men jag undrar lite över vilka som kommer att läsa den. Min misstanke är att det mest blir seriöst språkintresserade, som i många fall redan har en stor del av de kunskaper Tore Janson vill förmedla. Hoppas jag har fel. Jag är i alla fall mycket glad över att en sammanfattning av svenska språkets historia i detta funktionella perspektiv nu är tillgänglig ( i alla betydelser) för en bred läsekrets.

Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.

En lysande konstnärsbiografi

2026-02-12 Fredrik Sjöberg:  Bruno Liljefors (Albert Bonniers Förlag 2025; 392 s., mycket rikt illustrerad). Fredrik Sjöberg är i grunden biolog men också mycket kunnig i konsthistoria. Han är dessutom en eminent skribent, en driven stilist och mycket rolig. Han är alltså den ideala författaren till en biografi över djurmålaren Bruna Liljefors, avsedd för en bred läsekrets. Och resultatet är lysande. Med den slösande rika illustreringen i mästaren Nina Ulmajas formgivning har det också blivit ett praktverk, tacknämligt moderat i dimensionerna.

Bruno Liljefors liv var rikt men ofta med brist på pengar, rörigt med märkliga familjeförhållanden och rörligt med ständiga flyttningar. Men tid att måla fanns alltid; Liljefors produktion är enorm. Detta virrvarr sorterar Sjöberg upp på ett häpnadsväckande elegant sätt. Han har järnkoll på sitt källmaterial och portionerar ut Liljefors privat- och konstnärsliv pedagogiskt men aldrig tråkigt. Han får också utrymme att porträttera familjemedlemmar (många, bl.a. två fruar som var systrar och 13 barn) och konstnärs- och andra vänner (bland dem Carl Larsson, Zorn, Albert Engström) och sätter in Liljefors i hans samtid, framför allt den konsthistoriska: opponenterna (som Liljefors tillhörde) som revolterade mot det akademiska historiemåleriet och i sin tur utmanades några decennier senare av Matisseeleverna med Isaac Grünewald i spetsen.

Fackboksrecensioner har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Den mallen tänker jag inte följa. Jag nöjer mig med att konstatera att Fredrik Sjöberg värderar Bruno Liljefors mycket högt, en konstnär vars renommé väl annars har dalat en smula. Det är ändå ingen hagiografi han har skrivit, utan en biografi med skuggor och dagrar på hög fackmässig och litterär nivå.

Autofiktiv roadtrip

2026-02-04 Christian Kracht: Eurotrash (Kiepenheuer & Witsch 2021; 210 s). Jag tror det var när den här boken kom ut på svenska som jag först uppmärksammade Christian Kracht. Jag har varit nyfiken på den, och på honom, men nu skulle jag egentligen ha läst hans senaste, Air, i en bokcirkel jag är med i. Bibliotekskön var dock för lång, så jag fick ta en annan bok: Eurotrash, i original på tyska, som råkade finnas inne. Jag blev inte besviken.

Detta är autofiktion. Huvudpersonen Kristian Kracht, hans föräldrar och mor- och farföräldrar har i boken biografier som överensstämmer med författarens och hans anhöriga. Och det är viktigt. C.K, den verklige och den fiktive, försöker komma till rätta med att hans morfar var en ledande nazist, som slapp lindrigt undan i denazifieringen efter kriget, och att hans far, i egenskap av tidningskungen Axel Springers högra hand kunde bygga upp en stor förmögenhet med hus runtom i Europa och en värdefull samling av tyska expressionister. Föräldrarna var tyskar, men Christian växte upp i Schweiz, ett land han innerligt avskyr: dess penningdyrkan, dess brist på kultur och till och med vanlig hyfs.  I avskyn till sitt hemland kan han påminna om grannlandet Österrikes Thomas Bernhard, men Krachts svartsyn är inte lika djup.

Familjebakgrunden och författarens/huvudpersonens reflexioner får vi läsare lära känna under resans gång, den resa runtom i västra Schweiz som Christian företar med sin mor (och som framstår som rent fiktiv). Modern, 80 +, bor i Zürich, är sjuklig och drog- och alkoholberoende. Christian besöker henne motvilligt men trevar efter något slags försoning. Han får idén att de ska ut och resa; de tar en taxi, först till banken, där modern tar ut 600 000 franc i kontanter, sedan mot Christians barndomsmiljöer i kantonen Bern, med linbana till en alpplatå för att se edelweiss i deras rätta miljö (vilket misslyckas), därefter till franskspråkiga Schweiz (Welschland): Montreux och Genève. Den senare staden är ännu värre än det avskyvärda Zürich: ”… diese furchtbare, verlogene, eiskalte protestantische Stadt, voller Angeber und Aufschneider [skrävlare] und Erbsenzähler [pedantiska snåljåpar]. Calvingrad hatten wir Genf immer gennant,”

Sådana tirader kunde bli outhärdliga i längden, men det som gör romanen njutbar är författarens humor. Det är helt enkelt en förbålt rolig bok, full av situationskomik och kvicka repliker i rapp dialog. Min studenttyska räckte ganska långt, men det fanns förstås en hel del ord jag inte kände till, och meningsbyggnaden i de berättande partierna var stundom rätt invecklad.

Vår sekulära religion?

206-01-28 Katarina Barrling: Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom (Bokförlaget Stolpe 2024; 288 s.). ”Extremt lagom” (eller ”lagom extremt”?) låter som ett oxymoron. Och det är för att förklara denna självmotsägelse mellan vad svenskar tror om sig själva och vad Sverige och svenskarna faktiskt är som statsvetaren och den kända debattören Katarina Barrling har skrivit denna bok.

Utgångspunkten är den plats längst upp i högra hörnet på World Values Surveys världskarta som Sverige intar: både mer sekulärt och mer individualistiskt än något annat land. Förklaringen finner Barrling i att svenskarna fortfarande är helt impregnerade i den protestantiska statskristendom som rådde i Sverige i många hundra år, men där själva gudstron har ersatts av en annan sorts tänkande som är lika religiöst till sin karaktär. Det är en tes hon driver, effektivt men inte invändningsfritt. Det är inte den akademiska statsvetaren Barrling som skriver utan den engagerade debattören. Vi ska fortfarande bli saliga genom tron, det vill säga vår åsiktsgemenskap; kättare och avvikare ska frysas ut; orena får inte beröras (Sverigedemokraterna när de var nya i riksdagen); vår nationaltillgång tillit är en sammansmältning av Paulus ord ”tro, hopp och kärlek”; folkhemmet är vår kyrka, Per Albin dess profet, Tage Erlander dess trygga kyrkoherde och Olof Palme dess främsta predikant. Jag kan ta fel, men i det sistnämnda läser jag in en viss polemik mot socialdemokratiska hegemonianspråk.

Det kan nog ligga en hel del i att den gamla svenskprotestantismen har spelat en viktig roll även i det sekulariserade Sverige, och Barrling driver sin tes med övertygelse och gott humör. Men många gånger hårdrar hon sina konkreta paralleller. Liksom flera recensenter har jag svårt att till exempel se Anders Tegnells presskonferenser under pandemin som en form av gudstjänst. Men även om hennes teser inte håller hela vägen är det en bok som är rolig att läsa, och som stimulerar, om än i inte obetydlig utsträckning till invändningar.

Pennskaften i verkligheten

2026-01-18 Fatima Bremmer: Ligan. Klarakvarterens blodsystrar eller ”En märklig explosion av kvinnlig intelligens” (Forum 2025; 395 s.). Det är verkligen ”en märklig explosion” inte bara av kvinnlig intelligens utan också av ambition och arbetskapacitet de här åren runt 1910, när kvinnliga journalister började bli i allt högre grad synliga i spalterna (fast de ofta dolde sig bakom manliga signaturer). De hade det inte lätt, sågs över axeln, sattes på de lägst ansedda arbetsuppgifterna, som att översätta nyhetsnotiser från utländsk press. Men deras egen viljestyrka, kombinerad med framsynthet och affärsnäsa hos somliga redaktionschefer, som Gustaf Tengwall och Ewald Stomberg i Svenska Dagbladet och Anton Karlgren i Dagens Nyheter, gjorde ändå genombrottsperioden förvånansvärt kort: kring 1920 tycks kvinnliga reportrar vara ett helt accepterat inslag i dagspressen.

Detta är nu inte en bok om alla kvinnliga journalistpionjärer, ”pennskaften”. En storhet som den samtidigt verksamma Else Kleen är inte nämnd ens i förbigående. Framställningen kretsar helt kring den tätt sammanhållna kamratkrets som kallade sig ”Ligan”. De kunde arbeta för konkurrerande tidningar, men ligan uppstod och levde kvar i en anda av solidaritet och systerskap, faktiskt under medlemmarnas hela yrkesliv, som i flera fall blev långt, i något tragiskt kort.

Jag har imiterat författaren genom att i det längsta hålla inne med viktiga nya fakta, ett irriterande stildrag för en otålig läsare. Men nu är det dags: vilka var Ligans medlemmar? De var påfallande jämnåriga, födda i början av 1880-talet eller i ett par fall några år tidigare. Undantag är den sist tillkomna, Ester Blenda Nordström, som var född 1891.

Sedda med eftervärldens ögon finns en som är verkligt stor och berömd men kanske inte främst som journalist: Elin Wägner. Ester Blenda Nordström har ju Fatima Bremmer själv gett ny ryktbarhet genom sin prisade biografi Ett jävla solsken. För oss äldre torde Ellen Rydelius vara väl ihågkommen som författare till den epokgörande guidebokenRom på 8 dagar och kanske också som översättare av klassisk rysk litteratur. Célie Brunius är måhända bättre känd som chefredaktör i den periodiska pressen under många år: Bonniers Veckotidning och Bonniers Månadstidning. Elin Brandells namn är väl bekant främst för dem som intresserar sig för presshistoria; hon hade en lång karriär i olika positioner på Dagens Nyheter. Gerda Marcus borde vara mycket mer känd än hon är. Hon skapade det moderna socialreportaget (där Wendela Hebbe hade varit pionjär i Aftonbladet redan kring 1850) och uträttade senare ett outtröttligt och framgångsrikt arbete för krigsdrabbade och flyktingar efter första världskriget och före och under det andra. Själv judinna ska hon minnas för de omkring 500 ensamkommande judiska barn hon lyckades få till Sverige före krigsutbrottet. Agnes Byström gifte sig med den framstående juristen Arthur Lindhagen. Hon gjorde en ovärderlig insats som Ligans självutnämnda arkivarie, och hennes samlingar har varit en viktig källa för Bremmer. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter, spelar en rätt undanskymd roll i boken.Ellen Landquist dog ung, och om Elisabeth Krey är dokumenten lika tystlåtna som hon själv lär ha varit i livet.

Det var inget lätt liv de hade. I boken finns mycket sjukdom, olycklig kärlek, depressioner, penningbrist, men hur eländigt det än kunde vara tänkte man alltid på varandra, stöttade, tröstade, uppmuntrade, kom ihåg bemärkelsedagar och gav presenter. Brev skickades mellan vännerna runtom i världen. Sammanhållningen, ibland utsatt för påfrestningar, är upplyftande att bevittna.

Fatima Bremmer varvar yrkeskarriär och privatliv, inte minst ofta komplicerat kärleksliv, med en avväpnande berättarglädje. Hon fyller nog i själv här och där, men framställningen bygger på mycket grundlig källforskning, som redovisas både i texten och i den omfattande källförteckningen. Boken är rätt slarvigt korrekturläst, och det finns smärre sakfel , men det är bisaker. Den här boken pryder sin plats i hyllan för svensk kvinnohistoria.

En klassiker – mer aktuell än på länge

2026-01-04 Arthur Koestler: Natt klockan tolv på dagen (1940; svensk övers. Tore Zetterholm 1941, Tidens Förlag 1955; 256 s.). Den ungersk-judiske Arthur Koestler var min ungersk-judiske svärfars jämnåriga favoritförfattare. Den här volymen, som jag inte mindes att jag hade, kommer med all säkerhet från min hustrus föräldrahem.

Koestler hade varit kommunist under 1930-talet men kommit till insikt om den sovjetiska regimens sanna natur, och denna roman blev hans uppgörelse med den. (Trots att han aldrig nämner Sovjetunionen, kommunistpartiet eller Stalin vid namn.) Den kan läsas som ett försök till psykologisk förklaring till hur det gamla partikoryféerna kunde erkänna sig skyldiga till de groteska anklagelserna i Moskvaprocesserna: i korthet den sista tjänst de kunde göra den rörelse de så blint trott på, den regim de så hängivet tjänat. Men den dialog Koestler låter utspinna sig mellan den fängslade partiveteranen Rubasjov och hans båda förhörsledare, den jämnårige Ivanov och den yngre Gletkin, formar sig till en större idédebatt om bolsjevismens väsen och revolutionens krav. Måste partiets vilja styra även på detaljnivå? Om det är beslutat att bygga flera men mindre ubåtar, ska det då bedömas som sabotage och vara belagt med dödsstraff att argumentera för att i stället bygga färre men större? Och är ändamålet, revolutionens slutliga seger, värd vilka medel som helst, som miljoner människors död, vilket Gletkin hävdar?

För den som inte känner till romanen låter detta kanske torrt och teoretiskt, men Koestler är en alldeles för skicklig romanförfattare för gå i en sådan fälla. Skildringen av Rubasjovs fängelsetillvaro är trots gråheten och fukten i cellerna färgstark, och språket i dialogerna (som ofta övergår i monolog från förhörsledarens sida) är spänstiga och saknar inte inslag av humor. Dramatiska scener förhöjer spänningen, glesa kontakter med andra fångar bidrar med lite mänsklig värme.

Natt klockan tolv på dagen har med all rätt klassikerstatus. Man kan läsa om den i essäer och vetenskapliga artiklar. I dagens värld finns det också goda skäl att läsa om den eller läsa den för första gången. Och beröras av ett människoöde och imponeras av Koestlers politiska klarsyn och litterära förmåga.

Blivande Nobelpristagare på gott humör

2026-01-07 László Krasnahorkai: Den sista vargen (2009; svensk övers. Daniel Gustafsson, Norstedts 2020; 128 s.). Det här är en samling av tre noveller. Den längre titelnovellen följs av två kortare, som hänger ihop med varandra. Titelnovellen är skriven på det för fattaren typiska sättet utan punkter, medan de andra två är mer konventionellt interpunkterade. I det här kortare formatet har Krasznahorkai släppt loss mer av den humor som alltid finns i has författarskap men inte så ofta får framträda.

Vilda eller förvildade djur är temat för alla tre berättelserna. I titelnovellen får en författare på dekis, som mest sitter på en bar i Berlin, i uppdrag att skriva en bok om den sista vargen i regionen Extramadura i Spanien, med arvode och alla omkostnader betalda. Det är författaren själv som efter återkomsten sitter i baren och berättar för bartendern och andra gäster om sina upplevelser: hur han, en kvinnlig tolk och chauffören åker runt och letar efter vittnesmål om den sista vargen och dess öde. Det där med ”den sista vargen” visar sig ingalunda självklart, och historien blir alltmer invecklad, och någon bok blir det förstås aldrig. Med det berättartekniska metaplanet ifrågasätter historien sin egen trovärdighet, samtidigt som man läser den som en underhållande skröna.

I de två kortare novellerna ”Herman” och ”Slutet för ett hantverk” har en pensionerad jägmästare fått i uppdrag att utrota alla rovdjur inim ett skogsområde, ett uppdrag han tar sig an med stor entusiasm och uppfinningsrikedom (jag kom att tänka på P.C. Jersilds Grisjakten). Men han börjar tvivla på rättfärdigheten i uppdraget och vänder sig i stället mot människorna med om möjligt ännu större uppfinningsrikedom. Denna moraliska betraktelse får en amoralisk sidobelysning i den sista novellen, där historien ses med ögonen hos några officerare och deras älskarinnor, som har tagit in på ett hotell i området för att idka gruppsex. Temana om sanning och lögn, moral och omoral i all ära; jag läser detta främst som utmärkt underhållning av en blivande Nobelpristagare på gott humör.