Mellanspel med feelgood

2019-12-07 Antoine Laurain: Presidentens hatt (2012; svensk övers. Oskar Séverac, Lavender Lit 2014). På väg till Stockholm i går med pendeltåget tog batteriet i min läsplatta slut. Vad göra? Jag hade flera timmar mellan två evenemang som jag tänkt ägna åt läsning. På NK:s bokhandel hittade jag denna 200-sidiga feelgoodroman som kunde utgöra ett kort mellanspel innan läsplattan återfått sin kraft.

Det är inget fel med ett par timmars ren underhållning, om det är en bra story och välskriven. Storyn här är en variation på ett klassiskt sagotema: det magiska föremålet som bringar sina ägare lycka. I romanen är det president Mitterrand som glömmer sin hatt på en restaurang. Bordsgrannen lägger beslag på den, och med presidentens hatt på huvudet får han ett mod och en självsäkerhet han aldrig haft förut. Den lägre tjänstemannen börjar uppträda med pondus på jobbet och blir befordrad till en chefspost på annan ort, men på tåget dit glömmer han kvar hatten. Den hittas av en ung kvinna, som med hatten på huvudet får förmåga att förändra sitt liv, och så rullar det på med ytterligare ett par innehavare. Det är smart och roligt och känns mycket franskt. Upplösningen är lite segdragen, men det räddas av en skicklig och överraskande epilog.

Berättandet är effektivt, även om författaren har lite för stor kärlek till onödiga detaljer och utbyggda liknelser. Översättningen är habil men tyngs av en del slarvfel.

Som det anstår en nobelpristagare

2019-12-05 Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009; svensk övers. Jan-Henrik Swahn, Ariel Förlag 2010; nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2019). Den märkliga och suggestiva titeln är hämtad från William Blakes dikt ”Proverbs of Hell”:

In seed time learn, in harvest teach, in winter enjoy.
Drive your cart and your plow over the bones of the dead.

Citat från Blake förekommer ymnigt i romanen, som kapitelvinjetter men även i texten. Jagberättaren Janina Duszejko, pensionerad byggnadsingenjör, engelsklärare, ägnar sig nämligen åt att översätta Blake till polska tillsammans med sin unge skyddsling, it-specialisten Dyzio. Blake har författaren valt inte av en tillfällighet. Den engelske mystikern bildar en passande fond till den mystik som omger berättaren och den underutvecklade landsbygd i sydvästra Polen där hon dväljs. Av de andra invånarna i byn betraktas hon som en knäpp tant. Det bekommer henne inte; hon vet att hon har rätt. Hon tror benhårt på djurens rätt och är motståndare till all jakt. Och lika benhårt tror hon på astrologi: himlakropparna och deras inbördes positioner bestämmer varje detalj i en människas liv, även hennes dödsögonblick, som en skicklig astrolog kan förutse.

Död handlar det mycket om i den här romanen. Ett dödsfall inträffar redan på de första sidorna, men det dröjer innan läsaren inser att detta faktiskt är en kriminalroman. Offren är alla lokala pampar: polischefen, den rike rävfarmaren, byns högste politiker, prästen. Alla är jägare, och fru Duszejko är övertygad om att det är djur som har dödat sina plågoandar. Som en miss Marple ansätter hon polisen med sina hypoteser, som naturligtvis avfärdas. Upplösningen är oväntad.

Det verkar ha roat Olga Tokarczuk att skriva om denna excentriska kvinna och starka karaktär, som hon försett med psykologiskt utmejslade drag. Till exempel att fru Duszejko skapar egna namn åt alla i sin omgivning vilkas verkliga namn inte faller henne i smaken. Hennes gode granne refereras genomgående till som Tröger, prästen kallas Prassel, expediten i secondhandbutiken är Goda Nyheten. Också genren kriminalroman tycks ha tilltalat henne. Framställningen är livfull med en god portion humor tillsatt. Men här finns också politisk kritik av byråkrati och inkompetens och som en underton genom hela romanen ljuder de existentiella frågorna: vadan, varthän, varför? Som helhet är romanen mycket skickligt komponerad och läsvärdet är högt, som det anstår en nobelpristagare.

Sakligt och personligt om rymdfart

2019-11-29 Maria Küchen: Rymdens alfabet (Natur och Kultur 2019). Maria Küchens förra bok, Att flyga (2016), blev en stor och välförtjänt framgång på ett för denna erfarna författare nytt område: den populärhistoriska och personliga essän. Jag citerar ur vad jag skrev om den då, för det stämmer bra in även på den nya boken:Den har allt som en riktigt bra essä ska ha: som skelett ett väl avgränsat ämne, som behandlas med sakkunskap och stilistisk elegans, samt som påbyggnad associationer i tid och rum och ämnessfärer.” Fascinationen för rymden och rymdfärder har följt Maria sedan hon var barn, så denna är en naturlig uppföljning till den förra boken.

Titelns ”rymd” begränsas i huvudsak till rummet mellan jorden och månen och hur människan erövrat detta sedan 1950-talet. Fokus ligger på dels Apolloprojektets bemannade månfärder, dels dettas efterföljare rymdfärjorna. Författaren är väl påläst i det tekniska och förmedlar det bra till läsarna. Men det är det personliga anslaget som genomsyrar framställningen: Marias upplevelser på ort och ställe av raketbaserna i USA och Kazakstan och de människor hon träffar där, allt från astronauter och kosmonauter till markpersonal i olika befattningar. Att hon är fängslad av männen ”av rätta virket” är inte att ta miste på, även om hon vinnlägger sig om att vara nyanserad – och ägnar ett viktigt kapitel åt kvinnorna, de som fick chansen och de många flera som blev kvar på jorden. Kulturella referenser är det gott om, till sf-författare och rymdfilmer och, inte minst till populärmusiken med åtskilliga textcitat från bl.a. David Bowie. Mitt omdöme om den förra boken gäller även denna.

Jag har dock en reservation. Bokens titel är ”Rymdens alfabet”, vilket syftar på att den är indelad i 29 kapitel, alfabetiskt sorterade från A till Ö efter kapitelrubriken. Som gammal lexikograf vet jag att alfabetisk ordning är en i grunden olämplig metod att förmedla kunskap. Den är praktisk i uppslagsverk och ordböcker, men inte i en vanlig faktabok. Här börjar det bra med långa, gedigna kapitel om Apolloprojektet, Bajkonur (den numera raketbasen i Kazakstan), Cape Canaveral, men snart blir det problem. Kapitlet om Marsfärder heter inte så utan ”Framåt mot Mars”, kapitlet om kometer ”Om kometen kommer”. Boken är förstås inte avsedd som ett uppslagsverk, men detta gör att upplägget känns krystat. Därtill har det självpåtagna tvånget att skriva 29 kapitel lett till att berättelsen tappar fart på slutet när kapitlen blir allt kortare. Det är synd på en annars så bra bok och hade kunnat undvikas med en mer naturlig disposition.

En folklivsskildring från södra Afrika

2019-11-20 Bessie Head: When rain clouds gather (1969; pocketutgåva tillsammans med Maru (1971), Virago Modern Classics 2010. Finns i svensk övers. av Leif Duprez: När regnmolnen hopas, Askild & Kärnekull 1984). Nummer fem i mitt afrikanska bibliotek. Som övergiven dotter till en vit kvinna och en okänd svart man kände sig Bessie Head (1937–1986) inte hemma i vare sig apartheids Sydafrika, där hon växte upp och arbetade som journalist, eller i det 1966 självständiga Botswana, dit hon kom som flykting 1964 och blev kvar resten av sitt liv. Sitt nya land, dess människor och deras sätt att leva ser hon på med ögonen hos en socialantropolog. Skildringen av byn Golema Mmidi, där handlingen utspelas, kan påminna om Ulla-Lena Lundbergs blick på Örarna (eg. Kökar) i hennes roman Is. Men Bessie Head är mer kritisk och satirisk, särskilt i beskrivningen av maktmänniskor, som byhövdingen Matenge, för vilken byinvånarna bara är ett medel att berika honom själv. Som i alla böcker om södra Afrika från den här tiden är konflikten vita herrar–svarta underordnade allestädes närvarande. Men Head är också mycket kritisk mot tribalismen, stamsystemet och den hämsko det lägger på personligheten, inte minst på förhållandet mellan kvinnor och män.

Till byn kommer sydafrikanen Makhaya som flykting. Han blir skyddsling hos byns ålderman Dinorego och god vän och snart kompanjon till engelsmannen Gilbert, en idealist med stora planer för att utveckla byn agrikulturellt och ekonomiskt. I byn finns också den vackra och energiska änkan Paulina, och den långsamt framväxande kärlekshistorien mellan henne och Makhaya är romanens nav, kring vilket övriga händelser rör sig. Byns kvinnor svarar för familjernas subsistensjordbruk medan männen vaktar deras betande boskap långt därifrån. Gilberts plan är att involvera först kvinnorna, sedan männen i ett kooperativ som tillsammans ska odla och bereda tobak, och man sätter entusiastiskt i gång under ledning av Makhaya och Paulina. Torka drabbar plötsligt trakten, men tobaksodlingarna är förberedda med regnvattenreservoarer. Däremot slås större delen av boskapen ut, vilket vänder upp och ner på tillvaron och är fröet till en dramatisk omvälvning.

Romanens styrka är den levande skildringen av livet i en botswansk by före moderniseringen. Rent litterärt har den brister. Bessie Head är en allvetande berättare som hela tiden vet vad som rör sig inuti alla hennes gestalter och som skriver ut det, men hon gestaltar inte. Personerna får inte komma till tals med sina egna röster – dialogen är sparsam – utan allt filtreras genom berättarens röst. Hon har viktiga saker att säga om kolonialism, apartheid och stamsamhällen, men hon lyckas inte riktigt gjuta ihop det med den traditionella romanformen.

Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.

En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro.  Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

 

En ny roman från Sydafrika

2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.

Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.

Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.

Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.