Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.

En betydande (anti)krigsroman – 65 år försenad

2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur

Mannen som personifierade svensk språkvård

2020-09-08 Sven-Göran Malmgren & Birgitta Agazzi: Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare (i serien ”Lärda i Sverige”, Kungl. Vitterhetsakademien och Bokförlaget Langenskiöld 2020; 303 s.). ”Lärda i Sverige” är en sympatisk serie av gedigna och välskrivna biografier men utan stora anspråk och begränsade till omfånget. Jag har tidigare läst, och skrivit om, Olof Ruins Analys och engagemang om sex statsvetare under 1900-talet. I serien finns också Erik Norbergs Emil Hildebrand och Birgit Arrhenius Forngreta, om arkeologen Greta Arwidsson. Nu är turen kommen till en yngre storhet, född 1919, död 1995.

Transparens: jag är god vän med båda författarna. Birgitta Agazzi (då Lindgren) var anställd på Språknämnden hela den tid jag satt i dess styrelse (1995–2007), och Sven-Göran Malmgren har jag haft professionellt utbyte med som lexikografkollega. Men Bertil Molde kände jag knappast; jag träffade honom vid ett par tillfällen och vi hade någon korrespondens om en recension jag skrev för tidskriften Språkvård.

Inte heller den Göteborgsbaserade Malmgren var personligen bekant med Molde. Han har varit huvudansvarig för den första avdelningen av boken, som sträcker sig fram till Moldes tillträde som chef för Språknämnden 1961. I boken redovisas Moldes familjebakgrund och uppväxt i Storängen i Nacka utanför Stockholm, hans skolgång i Södra Latin och studier vid Stockholms högskola. Men det är när Molde redan före krigsslutet 1945 kommer som svensk lektor till universitet i Århus som skildringen får nerv. Där får Molde utlopp för sin mångsidiga begåvning och sin energi: han bygger upp något som liknar en institution, undervisar, forskar, deltar med hustrun Inger i sällskapsliv och får vänner för livet, skriver artiklar om danska förhållanden i svensk press och vice versa. Här tar han också initiativet till ett av sina stora bokprojekt, en omfattande dansk-svensk ordbok, som kom ut 1958, åtta år efter att familjen Molde lämnat Danmark. Under Danmarkstiden hinner han också med att disputera, på en avhandling om källorna till Christian III:s bibel 1550. Moldes enorma arbetskapacitet och förmåga att sköta flera uppgifter samtidigt är ett genomgående tema i boken.

Tillbaka i Sverige efter vad han senare skulle beteckna som sin kanske lyckligaste tid i livet verkar Molde ha varit osäker om sin fortsatta karriär. Bland annat för att trygga sin försörjning tog han anställning som redaktör på Svenska Akademiens ordbok i Lund. Han var en skicklig lexikograf (den sentida kollegan Malmgren illustrerar med ett par artiklar) men trivdes inte med den underordnade ställningen. Parallellt med SAOB-tjänsten åtog han sig att slutföra projektet Illustrerad svensk ordbok för förlaget Natur och Kultur (samtidigt som han sökte avsluta den dansk-svenska ordboken). När det stod klart att han inte skulle få tjänsten som ordbokschef efter Pelle Holm antog han ett erbjudande om fast anställning på NoK, där han började 1956.

Mellanspelet (som kapitelrubriken säger) i förlagsvärlden (NoK och därefter det nystartade Prisma) varade till 1961 och var långt ifrån friktionsfritt. Men då hamnade Bertil Molde på rätt plats i livet, som chef för Nämnden för svensk språkvårds sekretariat, en post som han med skiftande benämningar skulle behålla till sin pension 1985. Då var han redan känd för en bred allmänhet som spåkspaltsskribent och språkfrågebesvarare i radion. Nu hade han en plattform från vilken han kunde föra ut sin – funktionella och toleranta – språksyn än vidare, bland annat genom den nystartade tidskriften Språkvård. Språknämnden blev också basen för hans praktiska nordism, som kröntes med inrättandet av det nordiska språksekretariatet i Oslo 1986. Mycket viktig var Moldes och Språknämndens insats för förenkling av myndighetsspråket, en verksamhet som blivit bestående under namnet klarspråksarbete. Interiörer från Språknämnden och karaktäristiker av Molde som chef får vi av Birgitta Agazzi, medarbetare på nämnden från 1975, och flera av hennes kolleger, som vittnar om Moldes färgstarka personlighet. Moldes språksyn, kontroversiell i mångas ögon men alltjämt språkvårdens ledstjärna, ägnas ett eget kapitel, liksom hans sista svåra år, då han var märkt av sjukdom och handikapp.

Bertil Moldes privat- och familjeliv skildras boken igenom parallellt med karriärberättelsen. Det är en mångbottnad personlighet, inte alltid så lätt att förstå sig på, som träder fram i biografin. Den lär väl inte få någon vidsträckt läsekrets men borde intressera många, särskilt bland alla oss som minns hans trygga röst i radio och hans pedagogiska språkspalter och artiklar. Jag beskrev inledningsvis böckerna i serien ”Lärda i Sverige” som välskrivna och gedigna. Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bidrag till serien jävar inte det omdömet.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.

Ett polyfoniskt verk

2020-08-30 Kjell Westö: Tritonus. En skärgårdsberättelse (Albert Bonniers Förlag 2020; 381 s.).

”Har du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.”

Inledningsstrofen till Runebergs ”Fänrikens hälsning” kunde stå som motto till ett av temana i en på sådana mycket rik roman: den gryende vänskapen mellan de omaka männen stjärndirigenten och kosmopoliten Thomas Brander och amatörmusikern och den platsbundne skärgårdsbon Reidar Lindell. Brander har byggt en jättevilla, Casa Tritonus, på ön Ravais, och Lindell är hans närmaste granne. Båda har problem med sig själva. Brander har stagnerat i sin karriär och dumpats av sin unga älskarinna, violinisten Krista, som dessutom skickar honom taskiga sms om sitt nya förhållande med en yngre dirigent på uppåtgående. Lindell kan inte komma över sorgen efter sin döda hustru. Den ömsesidiga sympatin finns där redan vid deras första möte, men båda är reserverade och lite misstänksamma, och romanen går mot sitt slut innan de byggt upp ett förtroende. Det är en vacker skildring av två män i Westös egen ålder, som börjat fundera på sitt åldrande. Kanske inte det rent fysiska – ingen av dem är ännu 60 – men hur grunden vacklar under deras tidigare så starka fäste i yrkesliv och samhälle.

En roman rik på teman, ja. Ett framgår av undertiteln: den finländska skärgården. Boken innehåller fina naturbeskrivningar, men det är skärgårdssamhället som är huvudmotivet. De fåtaliga människornas beroende av varandra och de konflikter som ändå uppstår, de långa avstånden och det ständiga färjandet mellan öarna, dragkraften från fastlandet som gör det allt svårare att upprätthålla alla samhällsfunktioner. Miljöerna är fiktiva, men mycket konkreta. Jag har svårt att inte läsa in Väståbolands stora öar och storstaden Åbo i namnen Askinge, Ravais, Bergskär, Reto och Olofshamn.

Men först som sist är detta en musikroman. Kjell Westö har alltid vävt in musik i sina romaner, och här gör han det fullt ut. Branders och hans kollegers klassiska musik refereras, analyseras och kommenteras på ett så inträngande och detaljerat sätt att jag häpnar. Även Lindells och hans vänners musik i deras amatördansband får stort utrymme, men här lägger min egen okunnighet på området hinder för förståelsen. Musiken står inte för sig själv i berättelsen utan ackompanjerar och förklarar skeenden och stämningar i berättelsen.

Kärlek, och sex, är också ett tema. Brander har haft många affärer (och en av dem kostar honom ett chefsdirigentjobb i Stockholm på grund av en metoo-liknande anklagelse); Lindell och bandets vokalist Annette finner varandra i sin ensamhet, men det är komplicerat; en annan bandmedlems hustru är otrogen. Och det inte av en slump som Westö döpt viken vid vilken huvudpersonerna bor till Pungviken.

Ett sidotema, för att låna en musikterm, är generationsgapet. Både Brander och Lindell har komplicerade förhållanden till sina respektive endabarn, Branders son Vincent och Lindells dotter Maja. De får ganska mycket utrymme i Ravais skärgårdssommar för att ställa föräldragenerationen till svars. Båda har valt helt andra liv än sina fäder och ser på världen med andra ögon. I Majas väninna Sandy Miller återser vi en gestalt från Westös förra roman, Den svavelgula himlen, Stella Rabells dotter Sandrine.

Några ord också om ett i sista stund inkastat tema: världen efter pandemin. Romanen har efter en sen bearbetning flyttats några år framåt i tiden, när coronapandemin är överstånden. Det mesta har återgått till det normala, men något har hänt, lite oklart vad. I mina ögon var detta en onödig retusch, särskilt som tidsmarkörerna i övrigt inte är så tydliga. Och om det går bra att skapa en fiktiv spelplats, varför inte en fiktiv speltid också? Detta är min enda invändning mot romanen.

Alla teman flätar Kjell Westö ihop i ett händelseförlopp som utspelar sig under en senhöst och följande sommar. Berättarperspektivet växlar mellan Brander och Lindell; alla andra är bipersoner. Fokus ligger på deras väg till återvunnen balans och harmoni, men det händer saker hela tiden, som det ska i en episk berättelse, och ger belysning åt huvudhandlingen. Casa Tritonus (namnet efter ett beryktat intervall, överstigande kvart) med sina rumsvolymer blir en symbol för Branders tomhet. Det är ett detaljarbete där inget lämnats åt slumpen och som visar Kjell Westös storhet som romanförfattare.

 

God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.

Mysrysigt med Nesser – men han kan bättre

2020-08-20 Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster (Albert Bonniers Förlag 2020; 397 s.). Här finns mycken bråd död, men oavsiktlig. Titelpersonen, busschauffören Albin Runge har kört av vägen med sin buss varvid 18 människor, 17 av dem skolbarn, omkommit. Polisen Gunnar Barbirottis numera sambo Eva Backman skjuter ihjäl en bilbrännare som håller på att tända på en bil med två människor i (hon siktar lågt men han råkar böja sig ner i skottögonblicket). Deras vägar korsas när Runge går till polisen med några anonyma brev som hotar honom till livet. Och han försvinner också från en Finlandsfärja, men kroppen hittas inte. Har den anonyma brevskrivaren lyckats i sitt uppsåt?

Trots den lugubra bakgrunden är det som alltid trivsamt att läsa Håkan Nesser. Han behärskar sin komplicerade historia så bra att läsaren utan svårighet hänger med, och han lägger ut lite ledtrådar här och där liksom i förbigående. Eller är det kanske villospår? Nesser har suverän kontroll över det svenska språket och gestaltar sina personer genom dialogen, mer än han beskriver dem. Miljöskildringen från hösten på Norra Gotland (där Nesser är bosatt) och Fårö är på pricken. Allt detta gör denna bok till en gammaldags mysdeckare som man läser med nöje, och den är också så spännande att man ogärna lägger boken ifrån sig.

Ändå känner jag en vag otillfredsställelse. Håkan Nesser är en så skicklig författare, han borde kunna åstadkomma något mer, gå lite mer på djupet. I några böcker har han gjort det. Kanske är han för produktiv för sitt eget bästa, minst en bok om året sedan 1993.

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa).  Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?

Ett stort litet verk

2020-08-13 Steve Sem-Sandberg: Jägarna i Armentières. Büchnervariationer (Albert Bonniers Förlag 2020; 149 s.). Efter fjolårets magnifika litterära prestation W är Steve Sem-Sandberg tillbaka med en helt annan sorts bok, fyra noveller på tillsammans mindre än 150 sidor, tidigare publicerade i olika litterära kalendrar och magasin. Beröringspunkterna med gestalten Woyzeck och författaren Büchner är dock påtagliga. Det här är material som liksom blivit över, hopplockat ifrån Büchner och samtida författare och omformats av Sem-Sandberg. Den första novellen, ”Nålslukerskan” är kopplad till ”Büchner père”, läkaren Ernst Karl Büchner, som berättar om ett märkligt fall från sin praktik om en kvinna som i ett självmordsförsök svalt ett stort antal nålar men inte tagit någon skada av det. I den andra är det Marie, Woyzecks fästmö i Büchners pjäs, som för en monolog om sina erotiska behov. Texten är snarast ett prosapoem, där Maries svåra liv, mentalt och socialt, lyfts fram. Den tredje, titelnovellern ”Jägarna i Armentières” varierar ett tema från 1700-talsdramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz pjäs Die Soldaten. Den är i alla avseenden boken tyngst vägande text. Drygt 50 sidor lång och uppbyggd i många korta numrerade avsnitt är den en roman i miniformat med en blandad kör av röster, som berättar en grym historia om svek, sexuella övergrepp, blodig hämnd och död. Den fjärde novellen, ”Oberlin”, bygger i sin tur på Büchners berättelse Lenz, om den psykiskt instabile dramatikerns besök hos själasörjaren Oberlin i Elsass och hans långsamma sammanbrott där. Den är berättad i tredje person av en objektiv betraktare, vilket bildar en verkningsfull kontrast till de starka känslor som bemäktigar sig Lenz i hans själsliga upplösning.

Under den litterära variationsformen ligger den tematiska, som är densamma som i W: mänskligt lidande, utsatthet och ensamhet. Helheten upplever jag som sammansatt som ett större orkesterverk, fast i okonventionell ordning: först ett scherzo, följt av ett lyriskt adagio. Titelnovellen utgör ett allegro furioso och avslutningens Oberlin ett molto vivace. Ett stort verk i litet format, alltså.