Psykologisk skärpa och brutal spänning

2022-08-17 Lina Wolff: Djävulsgreppet (Albert Bonniers Förlag 2022; 270 s.). Den som läste Lina Wolfs förra roman, Köttets tid, kommer att känna igen sig och samtidigt bli överraskad. Båda romanerna utspelar sig i Sydeuropa, och har köttets tvångsmässiga lust som tema. Första halvan i båda har ett lugnare tempo och är mer ordrikt resonerande, medan tempot efter en dramatisk vändning skruvas upp i andra delen med våldsamma och bitvis absurda inslag. Men medan Köttets tid hade fler och bredare spelplatser är Djävulsgreppet ett kammarspel i fysiskt och psykiskt stängda rum och skriven ur en enda persons perspektiv.

Denna, en ung kvinna med oro i kött och själ, har lämnat Sverige för att söka något annat i Italien, närmare bestämt Florens. Hon är namnlös men kallas av den älskare hon snabbt hittar för Minnie (det engelska namnet för Musse Piggs flickvän, eftersom hon är tystlåten som en mus). Älskaren får förstås heta Mickey men omtalas boken igenom som den Renlige. Älskarinnan har nämligen lyckats förvandla den ursprungligen överviktige och otvättade ”Mickey” till en attraktiv man, mån om sitt yttre, som får andra kvinnor att titta efter honom. Med sitt nyvunna självförtroende blir mannen alltmer dominant, krävande – och våldsam. Romanen är skriven i tredje person men kunde lika gärna vara i jagform; så total är Lina Wolfs inlevelse i sin huvudperson. Hon har hittat en berättarteknik som sömlöst växlar mellan vanligt narrativ och svävande anföring där ”Minnies” psykiska tillstånd kan återges med en detaljskärpa jag sällan stött på. Det kan nämnas att författaren och hennes huvudperson har en del gemensamt i sina biografier, som att ha levt i en destruktiv relation och ha varit barn i ett litet samhälle när ett bestialiskt flickmord ägde rum. Det senare tycks ligga bakom att ”Minnie” i sitt alltmer förvirrade tillstånd ser sig och Mickey som offer i en kamp mellan demoner.

Efter att ha flytt Florens hamnar huvudpersonen ur askan i elden. Den andra halvan av boken har en helt annan dynamik, dramatisk, spännande, brutal och närmast surrealistisk. Nästan alla recensenter har påpekat inflytandet från den chilenske författaren Roberto Bolaño, som Lina Wolff översatt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken innan man fått veta hur det slutar. Det är ett betyg så gott som något, men det är första delen som är ett fläckfritt mästerverk och den psykologiska inlevelsen som är Lina Wolfs vassaste litterära vapen. Med sina tre senaste romaner, Augustprisvinnaren De polyglotta älskarna, Köttets tid och denna, framstår hon som en av de främsta svenskspråkiga romanförfattarna, inte bara i sin generation utan över huvud taget.

Det evigt ryska

2022-08-11 Bengt Jangfeldt: Vi och dom. Om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017; 207 s.). Om ryska självuppfattningar och deras följder inom och utom landet har det skrivits många böcker de senaste åren, med olika vinklingar och betoningar. Tidigare i somras skrev jag om Per Arne Bodins Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland, som fokuserar på den andlighet som utgår från den ortodoxa kyrkan. För att bara nämna ett exempel. Jangfeldts ingång är politisk-filosofisk. Hans fruktbara grepp är att varva idéhistorien med den politiska historien, så att den senare ger relief åt den förra; tidsspannet är ca 1700 och framåt.

Redan från början finns den grundläggande motsättningen mellan dem som höll fast vid det genuint ryska (slavofiler, russofiler) och dem som såg behovet av västerländskt inflytande (zapadniker, av Jangfeldt benämnda ”européer”, med citationstecknen utsatta). Konjunkturerna har växlat, men västanhängarnas inflytande har varit kortvarigt och deras reformförsök har oftast lett till bakslag. Så det är anhängarna av den speciella ryska idén som dominerat, och fått ett kraftigt uppsving under Putin, en brygd av ortodox kristendom, nationalism och imperialism: det tredje Rom. Till idén hör att Ryssland alltid sett sig omgivet av fiender, att landet måste stå starkt och enat, dvs. under en stark ledare. Samtidigt har man sett på väst som dekadent, ett samhälle i upplösning – och detta under flera hundra år. Vad som förkroppsligat den ryska idén har varierat genom tiderna. Det går t.ex. utmärkt att hävda att sovjetregimen gjorde det på sitt sätt, bortsett från kyrkofientligheten.

Nu är ju slavofilin långtifrån någon enhetlig rörelse, och till Jangfeldts förtjänster hör att han tydligt beskriver olika riktningar och uppfattningar och hur de har stötts mot varandra. Boken vimlar av namn som jag inte ska låtsas att jag lagt på minnet, men bland annat har jag fått min uppfattning av Alexander Herzen rejält nyanserad. Detta är förstås inte en kursbok att tentera på; behållningen ligger i överblicken och i Bengt Jangfeldts eleganta skrivsätt.

”George Orwell möter John Le Carré”

2022-08-05 Sergej Lebedev: Debutant (2020; svensk övers. Nils Håkanson, Nilsson Förlag 2021; 256 s.). Den här boken har formen av en spänningsroman och kan absolut läsas som en – utmärkt – sådan. Men den som bara är ute efter spänning får beväpna sig med tålamod, för i den spännande huvudberättelsen finns på åtskilliga ställen ganska långa, reflekterande avsnitt, där huvudpersonerna, mördaren och offret, ser tillbaka på sina liv och mediterar över sin situation på ett bitvis närmast poetiskt språk. Det handlar nämligen om vad auktoritära eller totalitära system kan göra med människor som blir delar av systemet utan att direkt bejaka det. Svaret är nedslående.

Sergej Lebedev är född 1981 och bosatt i Berlin. Han anser sig inte själv som dissident i exil, men hans hårda kritik av Putin och hans regim gör det nog svårt för honom att återvända. Hans romaner är samhällskritik och individualpsykologi sammanvävda, här alltså i spänningsromanens form (”George Orwell möter John Le Carré” enligt Staffan Heimerson i Axess).

Spänningen byggs upp successivt genom att vartannat kapitel berättar offrets historia, vartannat mördarens. Den framgångsrike giftforskaren Kalitin har byggt sin karriär på att leverera allt bättre (dvs. säkrare och mer ospårbara) gifter till Sovjetunionens säkerhetstjänst. Han och hans kolleger är verksamma i ett totalhemligt samhälle, kallat Staden, sedermera flyttat till Ön, som Kalitin nostalgiskt, men med tilltagande ruelse, tänker tillbaka på. Han har nämligen gått i landsflykt, sedan förhållandena efter Sovjetunionens fall gjort hans arbete omöjligt. Men nu, 30 år senare, är ordningen återställd i Ryssland, och Kalitins gömställe är upptäckt. Det är bara en tidsfråga innan mördarpatrullen från FSB dyker upp för att avrätta honom med hans egen uppfinning, det ospårbara giftet Debutant.

Den utsände mördaren, Sjersjnev (borde kanske vara Sjersjnjov) är överstelöjtnant i FSB med traumatiska krigserfarenheter från Afghanistan och Tjetjenien, ett havererat äktenskap och ett komplicerat förhållande till sin tonårige son. På resan mot ”objektet” har han gott om tid att grubbla över sina övergrepp i tjänsten, som nog plågar honom mer än han vill medge. Ständiga problem och förseningar under resan får honom och hans kumpan Grebenjuk, yrkesmässiga paranoiker, att misstänka att värdlandets (aldrig utsagt men allt tyder på Tjeckien) säkerhetstjänst är dem på spåren. En viktig person, med några egna kapitel, är den f.d. dissidentprästen Travniček, som intresserat sig för Kalitin i hans isolerade belägenhet och för vilken denne, i djup själanöd, öppnar sig. Prästens civilkurage kontrasterar vältaligt mot Kalitins följsamhet mot makten. Själva upplösningen är en aning snöplig och sker ”not with a bang but with a whimper”.

Lebedev är en allvetande berättare, ömsevis i huvudet på Kalitin och på Sjersjnev. Deras tankar återger han gärna och skickligt genom s.k. svävande anföring, dvs. i deras egen språkdräkt med den indirekta anföringens pronomenväxling och tempusföljd och utan anföringssats:

”Kontrollanterna började diskutera något med varandra. Bakom Sjersjnev och Grebenjuk tryckte kön på. Hörnet på någons väska smällde in i foten på honom. För en stund tyckte han att det var som arrangerat, alltihop. När som helst skulle de gripa honom, trycka ner honom bakifrån med händerna på ryggen, gubbstrutten med portföljen skulle vända sig om och slita fram en automatpistol. Han försökte bemanna sig, pressa tillbaka tankarna.” [Min kursivering]

Nils Håkanson står som synes för en välsittande svensk språkdräkt, som förstärker det höga läsvärdet.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!