Platsens ande fångad i långdikt

2019-05-30 Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz. En dikt (Förlaget M 2019). Den här långdikten (370 sidor men vanligen bara några rader på varje sida) är egentligen en del i en större konstnärlig helhet, som utöver den tryckta texten innehåller ljud, foton och film med anknytning till Potsdamer Platz i Berlin, samlade på https://potsdamer platz.fi. Detta s.k. arkiv innehåller flera hundra enheter, och jag har bara ögnat igenom det. Men jag tror det är en viktig nyckel till förståelse av dikten.

Ett centralt avsnitt i boken, betydligt mer texttätt och på vanlig prosa, berättar platsens historia från äldsta tider till i dag men med tonvikt på 1800- och 1900-talets urbana centrum, dess förstörelse och återuppbyggnad. Platsen och dess omgivningar återfinns även annorstädes i dikten men sparsamt. Man får snarare tänka sig den som bakgrund till ett myllrande liv av människor och andra varelser, starka känslor inåt och utåt och frågor om meningen med livet. Fraserna är korta, syntaxen ofta björlingskt upplöst. Verbala motiv återkommer och varieras (”vinden, molnen”, ”tornfalk, aftonfalk”, ”människans möjlighet är …”. Nya ordbildningar är vanliga, ofta av teleskoptyp: ”iblandskapet”, ”vemoderlivet”, ”fraseriutbrott”, ”ofrivilegium”. Slagkraftiga enradingar är vanliga inslag: ”att formulera sig är att göra sig till”, ”om du bara skulle lära dig en enda sak så är det att orka tänka annorlunda oftare”. Texten är uppsatt med två stycken (inte sällan bara en rad) på varje sida, enbart små bokstäver, även på namn Varje stycke avslutas med punkt; inget annat skiljetecken förekommer. Det är oavbrutet intellektuellt stimulerande och, vågar jag faktiskt påstå, underhållande.

Österbottningen Ralf Andtbacka är uppskattad av litteraturkännare i Sverige, belönad med pris av bl.a. Samfundet De Nio och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne, men annars knappast något välkänt namn här. I Svenskfinland är han en viktig aktör på det litterära fältet, inte bara poet utan också kritiker och bokutgivare med det egna förlaget Ellips. Det här verket befäster hans ställning högt upp på parnassen.

En analytisk diplomat låser upp sitt dokumentskåp

2019-05-28 Tomas Bertelman: Från ett kallt krig till ett annat. Stockholm, Leningrad och Moskva 1983–2012 (Medströms Bokförlag 2019). Undertiteln ger en antydan om vad det här är för sorts bok. Veterandiplomaten Bertelman har valt ur sitt arkiv och återger här rapporter och analyser han skrivit i tjänsten som alla berör sovjetisk/rysk politik och Sveriges förhållande till detta grannland. Alla utom författarens inträdesanförande i Krigsvetenskapsakademin har tidigare varit hemliga, men även i de nu frisläppta dokumenten har meningar strukits här och var. Dokumenten, i längd från 7 till drygt 60 sidor, vanligast omkring 20, återges annars helt oredigerade och okommenterade, varför de två nyskrivna inledande och sammanfattande kapitlen verkligen fyller sin funktion. Även så bör läsaren ha mer än elementära kunskaper om ämnesområdet för att få fullt utbyte av texterna.

De tre första aktstyckena är från 1980-talet, när Sovjetunionen fortfarande var en supermaktskoloss – om än på fullt synliga lerfötter. Här har analyserna av stormaktsgrannens drivkrafter i utrikes- och säkerhetspolitiken, dess operationella tänkande och synen på Sveriges neutralitet en nerv och en skärpa som visar att detta var allvar. Rapporterna från tiden runt sekelskiftet är mer eftertänksamma och i något fall tillbakablickande, medan de från Bertelmans sista år som ambassadör i Moskva 2010–12 andas genuin oro över vart Putins Ryssland är på väg. Det är en tidsresa för läsaren och en nyttig historisk repetitionsläxa.

Dessa drygt 300 sidor hade kunnat vara en mastig läsning om det inte vore för Bertelmans briljans i två avseenden. Dels är han en skarp analytiker. Han tar ofta sin utgångspunkt i amerikanska eller tyska forskares verk, som han refererar distinkt och sedan drar egna genomtänkta slutsatser av. Dels är han en framstående stilkonstnär. Hans stil verkar utan att synas; den märks framför allt på frånvaron av konventionell utredningsprosa, stundom kallad SOUenska. En torr humor får komma till uttryck ibland och lätta upp läsningen ytterligare. För sin målgrupp är detta en utmärkt och viktig bok, men målgruppen är måhända inte så stor som önskvärt vore.

Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).