Briljant återkomst till novellen

2022-09-21 Johanna Holmström: Handbok i klardrömmar (Förlaget M/ Albert Bonniers Förlag 2022; 300 s.). Efter att ha inlett sin författarbana med några välförtjänt lovprisade novellsamlingar övergick Johanna Holmström till romanformen, med blandat resultat, där enligt min mening bara den senaste, Själarnas ö, var riktigt lyckad. Nu är hon tillbaka i novellistiken , med besked. Liksom i hennes kanske bästa bok, Camera obscura från 2009, kuggar novellerna i varandra till en tematisk och konstnärlig helhet. Vi rör oss framåt i tiden, alltmer dystopiskt, tills klimatkris och annat tvingar – för mänsklighetens bästa – artificiella intelligenser att ta över. I skuggan av samhällsutvecklingen begår somliga människor bestialiska handlingar, som är svåruthärdliga att läsa om. Andra försöker med olika medel behålla sin mänskliga värdighet och hamnar på kollisionskurs med makten. Johanna Holmström skriver fram kusligheten mycket skickligt.

Men lika mycket som det fantasifulla berättandet fascinerar Holmströms språk. Jag kan inte påminna mig någon författare i hennes generation som så medvetet och närmast virtuost arbetar med både ordval och syntax för att uppnå önskad effekt. Språkbehandlingen gjorde mig häpen och förtjust många gånger under läsningen.

Av några olika skäl blir den här texten lite kortare än vanligt. Men det är inte relaterat till bokens kvalitet, som är mycket hög.

Framlyft ur skuggan

2022-09-15 Anu Lahtinen: Ebba Stenbock. I maktspelets skugga (2021; svensk övers. Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag 2022; 206 s.). Så här skriver man god populär historia: en professionell historiker väljer ett område som hon behärskar väl genom egen grundforskning. Hon utser en intressant person som hon koncentrerar framställningen kring och skriver in denna i den samtid, det samhälle och de – dramatiska – händelser som personen levde och verkade i. Och hon berättar ledigt och lättillgängligt och förvisar det vetenskapliga finliret till noterna bak i boken.

Anu Lahtinen är en i raden av många yngre begåvade historiker, både finsk- och svenskspråkiga, som Helsingfors universitet har frambragt de senaste årtiondena. De som läst mina anmälningar känner kanske igen namn som Mirkka Lappalainen, Henrika Tandefelt och Sophie Holm för att bara nämna några. Via sin forskning om släkten Flemings inflytande i det svenska riket på 1500- och 1600-talen kom hon att intressera sig för Ebba Stenbock, syster till Gustav Vasas änkedrottning Katarina och gift med Klas Fleming, Finlands hårdföra ståthållare och trogna Sigismundanhängare och därmed dödsfiende till hertig Karl (senare Karl IX). På huvudtextens blott 160 textsidor lyckas Lahtinen framställa händelseförloppet med Karls uppror mot den lagliga kungen, striderna i Finland, hertigens seger och blodiga utrensningar av Sigismunds anhängare, bland dem fru Ebbas unge son Johan Fleming (Klas Fleming dog i sotsäng 1597). Inom samma 160 sidor ryms berättelsen om Ebba, hennes familjeförhållanden, uppväxt, giftermål, det tappra försvaret av Åbo slott mot hertigens trupper och miserabla senare år, fängslad och berövad sin egendom. Källäget är inte det bästa, men Lahtinen utvinner mycket framför allt av brevväxlingen mellan Ebba och hennes systrar. där den högst uppsatta, änkedrottningen, gjorde sitt bästa för att hjälpa och stödja. Utöver det förvånansvärt rika och nyanserade porträttet av Ebba Stenbock får man en god bild av hur högadelns kvinnor levde, och efter vilka regler. Till allt annat är detta ett stycke förnämlig kvinnohistoria.

Ebba Stenbock ingår i litteratursällskapets tämligen nya serie SLS Varia , med lite anspråkslösare utformning men lika gediget innehåll. Det här är en bok som fyller formatet perfekt. Jag rekommenderar den varmt till alla historieintresserade.

Familj och folkhögskola

2022-09-12 Ulla-Lena Lundberg: Lyser och lågar (Förlaget M 2022; 381 s.). Det är tio år sedan Ulla-Lena Lundbergs senaste roman, den Finlandiaprisbelönade Is, utkom, så publiceringen av denna nya är en litterär händelse i sig. Därtill är den en intressant och väl berättad historia, även om den inte riktigt når upp till föregångaren.

Liksom i Is är Lundberg inspirerad av sin egen familjs historia. Den här gången börjar hon vid Vasa brand 1852 och följer tre generationer kvinnor, och deras män, fram till 1920-talet. Det är dock ingen jämnt framrullande släktkrönika, utan den kvantitativa och kvalitativa tonvikten ligger på mormodern Olga och hennes många år på Finns folkhögskola i Esbo, som grundades 1891 av hennes man Robert (Borgstedt i boken, Rostedt i verkligheten) . Ja, folkhögskoletanken och dess tillämpning på Finns är nog bokens viktigaste tema, som får sin styrka genom den professionella etnologen Lundbergs insikter, förmedlade av den framstående författaren.

Med den dispositionen blir första delen, om bonddottern och pigan Bitt (senare Betty) från Vörå i Österbotten och hennes soldat Valentin mest en snabbt berättad prolog. Det är lite synd, för historien om Bitts och två andra flickors vandring från Vörå till Helsingfors är spännande, och Valentins upplevelser med Finska gardet på väg till krigsskådeplatsen Krim är intressant och upprörande och kunde gott ha fått mer utrymme.

Nå, det går bra för Valentin Nyström, han kan bilda familj med sin Betty och etablera sig i Borgå. Han är självlärd och angelägen om barnens bildning, och Olga och hennes syster Ida gör ordentliga klassresor (vilket man inte kan säga om de två sönerna, som går till sjöss och i stort sett försvinner ur historien). Ida blir en av Finlands första utexaminerade gymnastiklärarinnor – och en viktig bifigur romanen igenom. Olga träffar den begåvade idealisten Robert. Deras relation är komplicerad och särskild den långa förlovningstiden blir olycklig för Olga – starkt och inkännande skildrat – men när de kommer till Finns har de ett gemensamt mål och harmonin återställs. För några år. Utan att Olga glöms bort blir nu skolan huvudpersonen, med sina rektorer Borgstedt, Uno Stadius och Arvid Mörne, lärare, elever, lektioner, debatter, förlustelser. Det är ett äreminne som denna viktiga institution i finlandssvensk folkbildningshistoria är väl värd.

Olgas dotter Karin får vi följa, i brottstycken, från födseln, småbarnsåren med en dramatisk skildring av hur Karin är nära att dö i difteri, en ytterst olycklig skoltid och hennes förälskelse i den i moderns ögon olämplige Gunnar, en bondson utan egen gård. Karin är sluten och vrång, och Olga försöker förgäves vinna hennes förtroende.

I tredje delen har Olga och Ida dock all anledning att vara tacksamma mot Gunnar, som under inbördeskriget 1918 hyser in dem på den gård i Tenala (nära Ekenäs) där han är inspektor. Här finns två scener, en med rödgardister på husrannsakan, en med ovilliga kycklingsäljare, där Ulla-Lena Lundberg visar sitt mästerskap med dialog. Efter det blir berättandet åter mer översiktligt, som i första delen, och Karin, med hennes komplicerade psyke, blir läsaren aldrig riktigt klok på.

Tre kvinnor: tre kärlekar. Men det är bara den mellan Olga och Robert som tycks ha intresserat författaren på djupet. Och så kärleken till Finns folkhögskola; det är den som verkligen lyser och lågar. Som jag antytt tycker jag romanen är lite ojämn i sin komposition, men den lever högt på styrkan i Ulla-Lena Lundbergs inlevelse i sina personer och i hennes förmåga att litterärt gestalta den.

90 noveller, 170 år

2022-09-05 Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s.). Det var ett tag sedan jag skrev något här, för jag har grottat ner mig i den här antologin och haft ogement roligt under nästan tre veckor. 90 olika författare under 170 år, vilken läsfest! Det är klart, vill man att läsning ska stanna i minnet och leda till eftertanke är det inte att rekommendera att läsa boken från pärm till pärm, men det var ett sådant äventyr att läsa tio sidor av en författare och så kasta sig över nästa för att se vad hen hade att erbjuda. Det är klart, några dröjer sig kvar (i en del fall för att jag läste dem tidigare), som Almqvists närmast surrealistiska ”Palatset”, Lagerlöfs ”Bortbytingen” om ovillkorlig kärlek, Söderbergs varmt ironiska ”Kyssen” och Dagermans drabbande tragiska ”Att döda ett barn”. Men också en mästerlig novell av Eyvind Johnson, ”Svår stund” från 1934, om en människa som av en avundsman berövas allt: befattning, självförtroende och till och med fästmö; det är Otello (minus svartsjukan) och Jago. Ett par fastnar för att historien som berättas är så vedervärdig att novellen blir svår att läsa till slut, speciellt Rober Kangas ”Arvikakungen” (1994). Men de flesta ger förströelse för stunden och sedan är de borta, vilket alltid har varit mitt problem med noveller.

Urvalet i antologier går ju alltid att ifrågasätta, men jag ska bara göra två reflexioner. Den första är att det är glädjande många finlandssvenska författare representerade, från Topelius till Susanne Ringell (fast jag saknar verkligen Johan Bargum). Den andra: hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel. Annars är det en välfungerande blandning av kända och mindre kända författare, och redaktörerna låter tidsanda och teman återspeglas i den kronologiska ordning efter tillkomstår som novellerna är uppställda i: mycket om kvinnornas ställning i slutet av 1800-talet, arbetets villkor på 1920- och 30-talen. Elam och Virdborg har tydligt undvikit långa noveller; Almqvists ”Palatset” är den i särklass längsta med sina 35 sidor, medan genomsnittet ligger på ca 8 (dock mycket text på varje sida).

Det känns inte meningsfullt att referera eller ens nämna många flera. Maxim Grigorievs ”Resan till Potsdam” (2014) om en alldaglig utflykt från Berlin minns jag för att den så skickligt illustrerar minnets opålitlighet. Den är också, jämte ”Kyssen”, en av de få humoristiska novellerna, även om inslag av humor finns i några andra. Men huvudintrycket är att svenska noveller är en allvarlig sak.

Jag ber om ursäkt för att den här texten är lite fladdrig; det ligger nästan i sakens natur. Det är en bok som bör finnas i varje litterärt intresserat hem och den kan rekommenderas som studentpresent.