Berättelser ur deras levnad

2022-06-23 Rachel Cusk: Konturer (2014; svensk övers. Rebecca Alsberg, Albert Bonniers Förlag 2018; 200 s.). Det här är en bok jag inte blir riktigt klok på. Tillsammans med de två andra delarna i trilogin, Transit och Kudos, väckte den stor uppmärksamhet när den kom ut, men nu tycker jag inte man hör så mycket om den. Kanske för att man insett att den var något av en luftpastej?

Boken kallas roman, men som roman i egentlig mening är den dötråkig. Jagberättaren reser till Aten på en vecka, träffar och samtalar med ett antal människor, britter och greker, och reser hem igen. Men man ska förstås läsa den för interlokutörernas berättelser, som Cusk återger ömsom i direkt anföring, ömsom i kommenterande referat. Sedd så är boken snarast en novellsamling med dragning åt det essäistiska. Temat är krisande familjerelationer, mellan makar och mellan föräldrar och barn, och de som berättar är personer som berättarjaget träffar i olika sammanhang, den första redan på flyget till Aten, en man som förlorat sin förmögenhet efter två katastrofala äktenskap; han blir något av en genomgående figur. Andra är vänner och kolleger som hon träffar på kaféer. En tredje, rätt intressant grupp är de elever berättaren undervisar i novellskrivande (anledningen till hennes Atenvistelse), som får berätta muntligt i stället för att skriva. Det är alls inte dåligt, men knappast någon av berättelserna tar riktigt tag, och hela läsningen blir därefter: ganska långtråkig. Det mer essäistiska draget av introspektion, som interfolierar de externa berättelserna, förhöjer inte läsvärdet för denne för dagen griniga anmälare.

Tredje riket inifrån – utifrån

2022-06-16 Kirsten Thorup: Intill vanvett, intill döden (2020; övers. Helena Hansson, Albert Bonniers Förlag 2022; 382 s.). Att läsa denna roman är som att dras in i ett svart hål – men komma ut på andra sidan. Textens dragningskraft är oemotståndlig, uppslukandet är totalt. Hur har hon burit sig åt?

Rent tekniskt är frågan lått att besvara. Berättelsen strömmar fram i ett ohejdat flöde där jaget beskriver det som sker i samma ögonblick det händer, sömlöst blandat med sina reflexioner. Meningarna är korta, mest bara huvudsatser. Dialog återges direkt utan anföringssatser eller citattecken (vilket ibland gör det svårt att veta vem som talar). Styckeindelning saknas, och de rubriklösa avsnitten kan vara flera tiotal sidor långa. Ändå är romanen inte det minsta svårläst. Jag tror det beror på föreningen av författarens totala identifikation med sin huvudperson, intensiteten i uttrycket, berömvärt omhändertagen i den svenska översättningen, och den spännande handlingen.

Handlingen utspelar sig hösten 1942. Jagberättaren Harriet är danska, 33 år, änka, med två små pojkar, efter Gerhard, som av idealistiska skäl kämpat mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig och som frivillig även i fortsättningskriget hamnat i Luftwaffe, i vars tjänst han stupat. Båda är i första hand antibolsjeviker, inte nazister, men de sympatiserar med Tysklands sak. Harriet är nedbruten av sorg efter den make hon älskat ”intill vanvett, intill döden”. För att komma på fötter antar hon en inbjudan från ett par flyktigt bekanta, Luftwaffegeneralen Klaus, och hans danska hustru Gudrun, att bo hos dem i München under några månader. Pojkarna får bo på barnhem under tiden. Romanen börjar med den helvetiska tågresan genom Tyskland, och sen blir det i princip bara värre. Generalsparet lever visserligen det ombonade liv som tillkommer en så högt uppsatt person, men Tyskland är långt ifrån det välordnade samhälle som det framställts som i det tyskockuperade Danmark. Varubristen är kännbar även i värdfamiljen, och värdinnan Gudrun är spänd, neurotisk och mycket ombytlig till humöret. I hushållet finns två ”frivilliga” Ostarbeiter, unga ukrainskor som kallas Ludmilla fast ingen heter så. De kan tyckas haft tur som inte hamnat i den tunga industrin men är i själva verket i livsfara även inom hemmets väggar. Levnadsförhållandena i Tyskland hösten 1942, på väg mot Stalingrad, är helt enkelt urusla, men att inte tro på Endsieg är defaitism och kan medföra dödsstraff. Allt detta noterar Harriet med rätt oförvillad blick, och påtalar missförhållandena för väninnan Gudrun, som slår ifrån sig. Harriet försöker hjälpa där hon kan, men medmänsklighet står inte högt i kurs. Uttalad regimmotståndare blir hon inte, ens inför sig själv.

Romanens första kulmen är en middag för högt uppsatta koryféer som värdparet ordnar när Klaus är hemma på permission. Att säga att den urartar är ett grovt understatement. Efter det förlorar skildringen en del i intensitet, men den återkommer med full kraft på slutet, som en pendang till inledningen.

Allt ses alltså enbart med Harriets blick. Den framstående författaren Kirsten Thorup lyckas ändå gestalta psykologin inte bara hos Harriet utan även hos uttalade nazister, medlöpare, tvivlare, regimmotståndare och slavarbetare. Det är urstyvt!

Kirsten Thorup var 78 år när roman kom ut i Danmark. Jag tror bara en författare med så gedigen erfarenhet kunde har rott detta stora och svåra projekt i land – och med så lysande litterärt resultat. Av eftertexten framgår vilken oerhörd research som ligger bakom, och litteraturlistan är värdig ett akademiskt historieverk. För att öka berättelsens autencitet och närvaro finns många ord, fraser och till och med meningar på tyska i texten. Till icke tyskkunnigas hjälp finns dessa översatta i ett appendix i boken.

Att den svenska översättningen utkommer samtidigt som Ukraina åter drabbats av krig är förstås en tillfällighet, men det gör denna roman ännu mer samtida än den redan är i sig själv.

Lärdom och tankeflykt i snårig form

2022-06-06 Torbjörn Elensky: Absolut text. Om att läsa världen (Fri Tanke 2021; 199 s.). Torbjörn Elensky är en intellektuell med vida intressen och brett register som essäist, debattör, kritiker och skönlitterär författare. Han har en flödande penna och hans textproduktion är omfattande. Jag har inte läst någon hel bok av honom tidigare men skulle säga att den är representativ för hans förhållningssätt till världen och skrivandet.

Om jag har haft problem med boken torde det bero i första hand på mina egna tillkortakommanden men nog också på framställningen. Elensky har ett associativt skrivsätt, där en tanke föder en annan, och tankeflödet omsätts genast i text. Boken är uppdelad i tematiska kapitel: Ordet, Språket, Kunskapen etc., men jag har svårt att se att de skiljer sig mycket åt. Teman, detaljer, tankegångar återkommer genom hela boken, som är en lång, vindlande essä. Det går inte att referera innehållet på ett begränsat utrymme.

En annan svårighet är att syntaxen vindlar med tankegångarna. Elensky skriver gärna långa meningar utformade som klassiska perioder, men det skapar inte klarhet, ofta tvärtom. Och han går själv ibland vilse bland sina satser. På flera ställen gör han sig skyldig till anakoluter. Som här, där det inledande subjektet saknar finit verb:

Insikten att vi sitter i strukturer som vi inte kommer ur, som vi inte kan veta om det är vi själva som skapat eller om de faktiskt finns i världen, omöjligheten att veta vad vi missar för att vi ser det vi tittar efter, för att våra tankar, sinnen, språkspel låser oss i förhållande till en verklighet som det inte går att få direkt tillgång till, och även om vi skulle få det egentligen inte förstå i dess helhet, annat än via glimtar, i fragment, tolkning som aldrig blir färdig.

Nu undrar du, otåliga läsare, med all ätt vad boken handlar om. Citatet ovan ger kanske en antydan. Det är filosofins eviga grundfråga: hur är världen egentligen beskaffad, hur och på vad sätt kan vi veta något om den och hur och med vilka verktyg kan vi uttala oss om det vi tror oss veta. Bidrar språket, genom att det låter oss namnge och kategorisera, till klarhet eller lägger det sig tvärtom som en slöja mellan verkligheten och vår förståelse? Kan vi läsa naturen som vi läser text? Elenskys text formar sig till en idéhistorisk genomgång och diskussion av dessa frågor med vidast tänkbara utblickar i rum och tid. Det är, med mina reservationer ovan, ofta nöjsamt och stimulerande att läsa. Bäst är Elensky när han stannar upp vid olika företeelser eller gestalter ur historien. Jag lärde mig en del om Spinoza och Leibniz, jag fick något att fundera på när han går in på några författarskaps förhållande till verkligheten: Flaubert, Joyce, Thomas Mann. Mystik och mystiker spelar en framträdande roll, med exempel främst från det gamla Egypten: Isis med sin slöja, Hermes Trismegistos. Det finns mycket att hämta, men en del man kan sakna. I en bok om språket och världen hade jag nog väntat mig mer om Wittgenstein och skillnaden mellan den tidige och den sene W., men han berörs bara ytligt. Ett personligt önskemål hade varit en diskussion om hur lexikografin speglar språket och världen genom ordböcker och allmänna uppslagsverk. Det är en fråga jag sysselsatt mig mycket med under mitt yrkesliv. Andra recensenter har efterlyst annat.

Sammanfattningsvis har Torbjörn Elensky skrivit en bok med mycken lärdom och digert tankestoff, men formen har gjort den onödigt otillgänglig för en större läsekrets.

Viktig forskning i läsvärd sammanfattning

2022-05-31 Reflektioner om svenskan i Finland – i dag och i går (red. Marika Tandefelt; Svenska litteratursällskapet i Finland 2022, fritt nedladdningsbar som e-bok på https://www.sls.fi/sv/utgivning/reflektioner-om-svenskan-i-finland-i-dag-och-i-gar ; 107 s. i e-pubformat). ”Svenskan i Finland – i dag och i går” var ett stort forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, lett av Marika Tandefelt och med sex volymer utgivna 2015–2019. I projektet behandlas svenska språket i Finland ur allehanda tematiska aspekter: dialekter, talspråk, samtalsspråk, språk i skola, samhälle, prosa och press och som avslutning två volymer om språkhistoria. (På min blogg har jag skrivit om språkhistorievolymerna.) Den nu föreliggande skriften är resultatet av ett uppföljande slutseminarium 2019. Innehållet spretar en del, beroende på dels att bidragsgivarna haft olika relationer till projektet, dels att de tycks ha uppfattat sin uppgift på olika sätt. Men boken innehåller mycken nyttig lärdom och kan rentav läsas som ett kompendium till de sex forskningsrapporterna.

Uppsalaprofessorn emeritus Mats Thelander tillhörde projektets styrgrupp men deltog inte aktivt i arbetet. Han ser projektet ”från sidan”, alltså som sverigesvensk, sammanfattar intressanta forskningsrön, nämner några få saker han saknar och finner det mesta ganska gott. Hans Stockholmskollega Olle Josephson, känd språkvårdare och språkdebattör, bekänner inledningsvis att han är avundsjuk: varför har inte ett sådant här projekt genomförts i Sverige? I sin artikel tar han ett i vid mening språkpolitiskt grepp när han jämför förhållandena i Finland – som de framkommer i projektet – med dem i Sverige. I slutet är han inte längre avundsjuk utan tacksam över vad detta projekt kan lära oss sverigesvenskar om vårt eget språk. Pirkko Nuolijärvi, professor i finska och mångårig chef för Forskningscentralen (numera Institutet) för de inhemska språken i Finland samt medlem av projektets styrgrupp, reflekterar över vad det svenska språket betytt och betyder för de finskspråkiga och vice versa, och över huvud taget vad samexistens mellan två språk i ett land betyder för respektive språkgrupp. Reflexionerna görs inom ramen för ett utförligt referat av de olika volymerna i projektet. Professor emerita Ann-Marie Ivars är den enda medverkande forskaren som medverkar i denna skrift. Hennes artikel formar sig till en sammanfattning av dialektsituationen i Finland, med sidoblickar på Sverige. Avslutningsvis redogör Nina Martola, lexikograf och tidigare föreståndare för Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken, för de många språkdatabaser och korpusar, både äldre och speciellt framtagna, som varit en förutsättning för projektets genomförande. Alla skriver väl, med ett brett läsartilltal, och boken borde kunna intressera många med intresse för svenska språket i allmänhet och svenskan i Finland i synnerhet.