Framlyft ur skuggan

2022-09-15 Anu Lahtinen: Ebba Stenbock. I maktspelets skugga (2021; svensk övers. Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag 2022; 206 s.). Så här skriver man god populär historia: en professionell historiker väljer ett område som hon behärskar väl genom egen grundforskning. Hon utser en intressant person som hon koncentrerar framställningen kring och skriver in denna i den samtid, det samhälle och de – dramatiska – händelser som personen levde och verkade i. Och hon berättar ledigt och lättillgängligt och förvisar det vetenskapliga finliret till noterna bak i boken.

Anu Lahtinen är en i raden av många yngre begåvade historiker, både finsk- och svenskspråkiga, som Helsingfors universitet har frambragt de senaste årtiondena. De som läst mina anmälningar känner kanske igen namn som Mirkka Lappalainen, Henrika Tandefelt och Sophie Holm för att bara nämna några. Via sin forskning om släkten Flemings inflytande i det svenska riket på 1500- och 1600-talen kom hon att intressera sig för Ebba Stenbock, syster till Gustav Vasas änkedrottning Katarina och gift med Klas Fleming, Finlands hårdföra ståthållare och trogna Sigismundanhängare och därmed dödsfiende till hertig Karl (senare Karl IX). På huvudtextens blott 160 textsidor lyckas Lahtinen framställa händelseförloppet med Karls uppror mot den lagliga kungen, striderna i Finland, hertigens seger och blodiga utrensningar av Sigismunds anhängare, bland dem fru Ebbas unge son Johan Fleming (Klas Fleming dog i sotsäng 1597). Inom samma 160 sidor ryms berättelsen om Ebba, hennes familjeförhållanden, uppväxt, giftermål, det tappra försvaret av Åbo slott mot hertigens trupper och miserabla senare år, fängslad och berövad sin egendom. Källäget är inte det bästa, men Lahtinen utvinner mycket framför allt av brevväxlingen mellan Ebba och hennes systrar. där den högst uppsatta, änkedrottningen, gjorde sitt bästa för att hjälpa och stödja. Utöver det förvånansvärt rika och nyanserade porträttet av Ebba Stenbock får man en god bild av hur högadelns kvinnor levde, och efter vilka regler. Till allt annat är detta ett stycke förnämlig kvinnohistoria.

Ebba Stenbock ingår i litteratursällskapets tämligen nya serie SLS Varia , med lite anspråkslösare utformning men lika gediget innehåll. Det här är en bok som fyller formatet perfekt. Jag rekommenderar den varmt till alla historieintresserade.

Vittert och välskrivet

2022-07-22 Stellan Ottosson: Krossa den skändliga. En biografi om Voltaire (Fri Tanke 2022: 405 s.). Stellan Ottosson är en i raden av vittra och välskrivande diplomater. Hans intresse för idéhistoria har tidigare visat sig i bland annat en biografi om Darwin och ett par böcker om biblisk historia. Att han är en kännare av upplysningen i allmänhet och Voltaire i synnerhet bevisar han i denna bok. Det råder i och för sig ingen brist på Voltairebiografier på svenska, som Olof Nordbergs Voltaire. En introduktion från 1979 eller Carl-Göran Ekerwalds Voltaire. Liv och tänkesätt från 2000. Dem har jag inte läst och kan inte avgöra hur Ottosson skiljer sig från sina föregångare, men han refererar frekvent till båda. Över huvud taget är han mycket väl inläst på den mycket omfattande litteraturen om Voltaire, där hans främsta ledfyrar är Theodore Besterman, grundaren av Voltaire Foundation i Oxford, och den store franske Voltairespecialisten René Pomeau.

Ottosson har alltså skrivit en berättelse byggd på andras forskning. Han skriver personligt och döljer inte sin beundran för sitt föremål men lyfter också fram Voltaires kontroversiella och mindre goda sidor. Framställningen löper i stort sett kronologiskt men blir stundom mer tematisk och kan då hoppa en del i tiden. De yttre dragen i Voltaires liv är ju väl kända, så jag avstår från referat.

Voltaire var sin tids mest spelade dramatiker och ville bli ihågkommen som sådan, men hans pjäser är stendöda. Mer lästa är väl en del av hans skönlitterära berättelser, framför allt romanen Candide med dess satiriska kritik av uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Men främst är det samhälls- och religions- och kyrkokritikern vi minns, skribenten som angrep förstockning och maktmissbruk varhelst han träffade på den. Samtidigt var han fåfäng och svag för dyrbart överklassliv och umgänge i de högsta kretsarna. En bekymmersfri tillvaro kunde han unna sig, då han var en skicklig affärsman som skapade sig en stor förmögenhet. Liksom många adelskritiker förr och senare var han anhängare av en stark kungamakt, men kungarna Ludvig XV och XVI uppskattade honom inte för det. Han kunde vara naiv i sin tro på upplysta despoter, men en lång sejour som intim gäst vid Fredrik den stores hov tog honom ur den villfarelsen, åtminstone för stunden. Sina bästa år sammanlevde han med markisinnan Émilie de Chatelet, en bildad och lärd kvinna som översatte Newtons Principia mathematica till franska. Hon dog tragiskt i barnsäng; barnafadern var en ung älskare, inte Voltaire.

Som slottsherre på Ferney vid gränsen mot Genève kom Voltaire för första gången i direkt kontakt med det vanliga folket och dess usla levnadsvillkor. I patriarkal anda gjorde han mycket för att underlätta deras tillvaro: en filosof som fått möjlighet att uträtta något i praktiken, inte bara teoretisera och polemisera. Men sin största insats gjorde han när han ingrep i ett antal rättsskandaler, där framför allt genom kyrkans inflytande oskyldiga personer dömts till döden och avrättats. Han gav sig inte förrän offren för justitiemorden rehabiliterats.

”Écrasez l’infâme”, krossa den skändliga! Genom hela Voltaires skrivarbana går kritiken av (den katolska) kyrkan, dess dogmatism och inhumana praktiker, som en röd tråd. Så ock i Stellan Ottossons bok. Den är skriven på ett enkelt och klart språk, helt i upphovsmannens anda. Den har mycket att ge även läsare som är väl bekanta med tiden och dess personager. Jag rekommenderar den varmt.

Onkel Enver och jag

2022-07-10 Lea Ypi: Free. A Child and a Country at the End of History (W.W. Norton & Company 2021; 284 s.; utkommer i augusti i svensk övers. av Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag). Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och beröm och nyligen belönats med Ondaatjepriset, som går till ett litterärt verk oavsett genre, som ”evokes the spirit of a place”. Och det gör denna verkligt läsvärda bok bok med besked! Platsen är Albanien och Tirana. Tiden är stalinistregimens sista år, omvälvningen 1990 och kriserna i dess spår fram till de väpnade konflikterna 1997. Författaren är född 1979, och det är sina egna upplevelser hon skildrar, uttryckligen icke-fiktivt. Lea Ypi är numera väletablerad professor i politisk teori vid London School of Economics och skriver på engelska.

Särskilt första halvan av boken, som berättar om året 1990, med tillbakablickar, har klara litterära kvaliteter. Den elvaåriga Lea är en klipsk flicka som undrar över åtskilliga konstigheter men är via skolan helt indoktrinerad av regimen och älskar ”uncle Enver”. Den vuxna Ypi ser med barnets ögon, men förtrycket, bristerna, köerna, rädslan skiner igenom. Föräldrarna, med sina underordnade jobb, framstår inte som några entusiastiska regimanhängare, men de är inte oppositionella. Den intressantaste i familjen är farmodern, Nini kallad, som kommer från Thessaloniki och har franska som förstaspråk, vilket hon också tvingar på Lea. Så här långt är boken ett mästerverk.

I slutet av 1990 imploderar regimen av det folkliga missnöjestrycket. Allmänna och fria val utlyses. ”Fria?” undrar Lea, till valen under den gamla regimen gick varenda människa frivilligt och röstade. Här börjar den diskussion som är bokens egentliga ärende. Vem är fri? Kan man vara fri om samhället är sådant att inte alla kan utnyttja sin frihet? I bokens andra del, som omfattar åren 1990–97, återkommer frågan då och då, men huvudsakilgen är den en skildring av den politiska och samhälleliga utvecklingen i Albanien fram till de förödande pyramidspelen, väpnade uppror och samhällskollaps. Nu får vi också veta allt om familjens bakgrund, som man förtigit för att skydda Lea. Familjerna på båda föräldrarnas sida var förknippade med den förkommunistiska tiden; deras ”biografi” (ett centralt ord) var alltså sådan att de inte kunde betros högre befattningar trots kvalifikationer. Nu kan fadern bli chef för Tiranas hamn, men att administrera den ”chockterapi” som påbjudits av internationella kreditgivare passar denne idealistiske liberal-socialist illa. Trots flera allmänna val med skifte vid makten blir inget bättre. År 1997, laglöshetens år, tar Lea studenten och reser till Italien för att studera filosofi. Denna del är också intressant, men står litterärt inte på samma nivå som den första. Inte minst saknar man den humor som gör sig gällande i första delen.

I en epilog berättar Lea Ypi om hur det gick sen, för henne själv och för familjen. Här återupptar hon diskussionen om friheten i olika samhällssystem. Till min förvåning har hon landat i att socialism är det system som maximerar människors frihet, medan hon är mycket kritisk mot liberalismen. Men man ska understryka att det är från teoretiska utgångspunkter hon hamnat där.

För några år sedan läste jag Peter Kadhammars Vi som var så lyckliga, som handlar om Enver Hoxha och hans kumpaner i den albanska Politbyrån. Läser man den och den här boken får man en fördjupad förståelse av modern albansk historia. Jag länkar till min anmälan av den: https://minlasning.blog/2019/08/22/totalitar-makt-en-fallstudie/ .

Scener ur ett äktenskap

2022-05-24 Maria Vainio-Kurtakko: Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv (Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag, Stockholm, 2022; 416 s.). Titeln är välfunnen. Äktenskapsfrågan i de högre stånden under 1800-talets senare decennier är vad den här boken handlar om. Det är något av en övergångstid, där inklination börjar spela en roll även för resonemangspartierna. De senare gick ut på att bilda eller stärka familjeallianser, främst ekonomiskt men även politiskt. Nu tillkom ”tycke”.

Anna Elise, ”Ellan”, de la Chapelle (1857–1921) tillhörde en friherrlig familj med senatorer och höga ämbetsmän bland medlemmarna, med ordnad ekonomi, bl.a. ett lantgods, men inte direkt rik. Den lågadliga familjen Edelfelt hade flyttat till Finland från Sverige med Albert Edelfelts (1854–1905) far, som var arkitekt och ämbetsman. Familjen saknade förmögenhet, och livsstilen var mer borgerlig än aristokratisk. Ellan och Albert lärde känna varandra redan i barndomen, då familjerna bodde grannar i Helsingfors. De var goda vänner, men det tändes ingen ”gnista” mellan dem. Ellan var en bildad, självständig och frisinnad ung kvinna, stark nog att avfärda oönskade friare men inte tillräckligt stark för att bryta sig ur ståndsfamiljens bojor. Albert gjorde snabb och framgångsrik karriär som målare men var tvungen att leva på konstmarknadens villkor. Ellan var med sin börd, sin karaktär och sin omvittnade skönhet utan tvivel ett gott parti men inte alls pigg på att gifta sig och förlora sin självständighet. Inte heller Albert var intresserad av äktenskap. Som konstnär i Paris hade han en friare tillvaro. Han tycks ha varit varmt fäst vid sin modell och älskarinna Virginie, men att gifta sig med henne var förstås otänkbart. En förälskelse i en ung ryska av god och rik familj kunde ha resulterat i äktenskap, men det strandade på hennes familjs motstånd. Som en av Finlands främsta konstnärer var han ett gott parti; pengar och familjerenommé saknade han dock.

Men båda förväntades av sina familjer och av Helsingforssocieteten att gifta sig, och de pekades ut som lämpliga för varandra. Så till slut gav de efter, fattade, med viss ansträngning, tycke för varandra och gifte sig 1888 efter en kort förlovning. Familjen bosatte sig i Paris, där sonen Erik föddes 1889.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Ellan kände sig låst i rollen som konstnärshustru och otillräcklig som mor, och Albert led av den dåliga stämningen. Sjukdom och svåra penningproblem fördystrade tillvaron ytterligare Så småningom förbättrades ekonomin, och familjen uppnådde ett slags modus vivendi, där Albert tillbringade vintrarna i Paris, där han hade flera älskarinnor, men återförenades med hustru och son om somrarna. En hjärtinfarkt lade honom i graven redan 1905, och Ellan tvingades uppleva den gränslösa sorgen av sonen Eriks bortgång redan fem år senare. Hennes andra äktenskap, med gamla vännen Victor Magnus von Born, två gånger änkling och far till 13 barn, blev inte heller lyckligt. Ellan de la Chapelle avled 1921.

Maria Vainio-Kurtakko berättar denna historia i huvudsak utifrån bevarade brev, främst från Albert till hans mor Alexandra och från Ellan till hennes kusin och förtrogna Hulda von Born (gift med Victor Magnus). Av brev mellan makarna finns nästan inget bevarat. Vittnesmål från samtida, avgivna flera decennier senare, använder hon också, med försiktighet. Över huvud taget övertolkar Vainio-Kurtakko inte sina källor utan lämnar många frågetecken. Hon får ändå till stånd en tydlig bild av makarna, deras åsikter och karaktärer. Porträttet av Ellan, en helgjuten personlighet, blir vackert och gripande – och korrigerar en del äldre beskrivningar, som sett henne mer med hennes berömde makes ögon. Boken ger också en utmärkt bild av hur ett litet ståndssamhälle, där alla kände alla, fungerade vid den här tiden. Skildringen får på så vis allmängiltighet utöver de biografiska porträtten av två var på sitt sätt märkvärdiga människor.

Förutom smärre sakfel, som att den svensk-judiske skalden och kritikern Levertin kallas Isaac och inte Oscar, som hans tidstypiska modenamn löd, störde jag mig på en sak: manin att omnämna alla personer (utom ”Edelfelt”) genomgående med deras fullständiga namn. Det är väldigt tröttsamt att läsa om ”Ellan de la Chapelle” tre, fyra gånger på varje sida, och närmast komiskt när den lille sonen nämns som ”Erik Edelfelt”. Jag har noterat fenomenet i andra texter av finländska akademiker. Undviker man ensamma förnamn för att inte bli alltför intim med sitt föremål?

En bok om Sven, P.O. – och Lars

2022-04-26 Lars Lönnroth: Parallella liv. Om Sven Delblancs och P.O. Enquists författarskap (Ellerströms 2022; 215 s.). När litteraturprofessorn Lars Lönnroth skriver om andra skriver han gärna om sig själv också. Men han står inte självupptaget i vägen för sina objekt utan berikar framställningen med sin närvaro och lägger till en dimension till texten. Här handlar det om två mycket långvariga bekantskaper, varav en nära vän, Sven Delblanc, vilkas gemensamma historia går tillbaka till litteraturvetenskapliga institutionen och Litteraturklubben i Uppsala under 1950- och 60-talet. Lönnroth är noga med att han inte skriver vetenskapligt utan essäistiskt när han parallellställer Sven Delblancs och P.O. Enquists liv och verk. Om än inte vetenskapliga håller ändå Lönnroths analyser av deras verk hög kritisk nivå med för denne läsare återseendets glädje i många fall och inspiration till läsning i många andra.

Som Lönnroth framhåller i inledningen har parallellbiografin gamla, rentav antika anor, med portalnamnet Plutarchos. Det moraliserande syftet hos denne är dock Lönnroth främmande. Här handlar det mest om att ta fasta på de likheter han hittar men också framhålla de mycket stora olikheterna. Sven och P.O. (som Lönnroth kallar dem) var ungefär jämgamla, uppvuxna i landsorten och med fromma mödrar, P.O. utan far och Sven med en skräckinjagande fadersgestalt som följde honom hela livet. Sven var en enstörig pessimist, P.O. en utåtriktad optimist. Båda greps av vänstervågen i slutet av 60-talet; P.O förblev vänsterman som god socialdemokrat medan Sven drogs allt längre åt kulturkonservatism. (Lars menar sig ha varit trogen den kulturradikalism med liberala förtecken han insöp i Föreningen Verdandi, vilket gläder denne något yngre verdandist.) Och inte minst, vilket Lönnroth betonar gång på gång, skrev de väldigt olika: Sven yvigt, grovkornigt, barockt, P.O. återhållsamt men med känsla i undertexten. Uppräkningen kunde fortsätta ett gott stycke till.

Men jag tycker inte man ska fästa sig för mycket vid jämförelserna. Greppet med dubbelbiografin är just ett grepp – dock ett mycket lyckat sådant. Lars Lönnroth bjuder läsaren på två fullödiga, oavbrutet intressanta och mycket välskrivna biografier över två av Sveriges viktigaste författare under det sena 1900-talet och (i P.O:s fall) början av 2000-talet. Och detta på bara drygt 200 sidor! Jag slås av hur mästerligt han disponerar texten: i stycken, avsnitt, kapitel, som ger överblick, erbjuder vilopunkter och gör att man aldrig tröttnar. Må inte heller Lars Lönnroth tröttna; vad kan komma härnäst?

Oakademiskt men gediget historieverk

2022-04-19 Erik Åsbrink: Gunnar Emanuel Sträng. Med hängslen och livrem i välfärds-Sverige (Albert Bonniers Förlag 2019; 494 s.). Undertiteln slår an tonen. Det är den halvt mytiske rikshushållaren som Erik Åsbrink tagit till utgångspunkt, en bild som nyanseras och modifieras under bokens gång. Åsbrink har inte fått tillgång till Strängs privata arkiv, som är i händerna på en annan Strängbiograf, Anders L. Johansson, men har vänt den svagheten till en styrka genom att mångfacetterat beskriva Gunnar Sträng genom andras ögon – och i någon mån sina egna. Det finns en uppsjö av vittnesbörd av samtida politiker, tjänstemän, nationalekonomer, näringslivsföreträdare från Strängs hela karriär, och Åsbrink själv har nära anknytningar. Dels var han ung tjänsteman på Finansdepartementet under Strängs sista tid som minister, dels var hans far Per Åsbrink riksbankschef under praktiskt taget samma tid som Sträng var finansminister och inte sällan i konflikt med denne.. Sträng var omvittnat viljestark, dominant och bufflig men paradoxalt nog omtyckt som person även av många meningsmotståndare, som uppskattade de raka diskussionerna, att man kunde lita på Strängs ord och att han stundom kunde visa värme och omtanke. Mindre uppskattad kunde han vara av partikamrater i regeringen eller LO, när deras i egna ögon berättigade krav bryskt avvisades. En personlighet av Strängs typ blir lätt föremål för anekdoter av allehanda slag; tacknämligt nog har Åsbrink inte dragit sig för att återge ett stort antal av dem, även en del apokryfiska. Han missar inte heller att ta upp Strängs mycket personliga språkbruk och bifogar rentav en alfabetisk lista med typiska ”strängicismer”.

Gunnar Sträng växte upp under knappa omständigheter och började arbeta, som trädgårdsdräng, direkt efter sju år i skola, hans enda formella utbildning; breda insikter och färdigheter inhämtade han genom självstudier. Sträng kom tidigt i kontakt med fackliga strävanden genom Svenska Lantarbetareförbundet. Där uppmärksammades den unge mannens begåvning och energi, och som ombudsman reste han runt i landet, agiterade och rekryterade medlemmar. Som förbundsordförande från 1938 genomdrev han till slut, 1945, det förhatliga statsystemets avskaffande. Samma år inträdde han, på posten som jordbruksminister, i den rent socialdemokratiska regering som efterträtt samlingsregeringen. Han förblev statsråd oavbrutet i 31 år, till 1976, ett svårslaget rekord.

Det är Strängs regeringstid som ägnas huvuddelen av Åsbrinks framställning. Och det som gör den särskilt intressant och läsvärd är att författaren knyter Strängs karriär till de politiska frågor han hade att hantera, som jordbruksminister (subventioner, självförsörjningsgrad), folkhushållningsminister (ransoneringarna), socialminister (den allmänna sjukförsäkringen) och, från 1955, som finansminister (skatter, räntor, oms och moms, ATP). Med noggranna beskrivningar av hur ärenden uppkom, bereddes internt (ofta konfliktfyllt) och framställdes och debatterades offentligt är biografin lika mycket en kortkurs i hur Sverige styrs och en sammanfattning av Sveriges politiska historia under 1900-talets andra hälft. Det är roligt och lärorikt att bli påmind om det jag själv upplevt, från välfärdsbygget under 50-talets tonår, rekordåren på 60-talet, när jag var en ung man, till det besvärliga 70-talet, när jag bildat familj. Åsbrink sparar inte på kritiken mot den ekonomiska politiken under stagflationens 70-tal med dess spiral av pris- och löneökningar, inflation och höjda skatter. Den mäktige finansministern framstår hos Åsbrink som en i grunden konservativ natur, som ogärna prövade nya lösningar och mot slutet av sin ämbetsperiod var rejält ur takt med tiden (tänk på Pomperipossa!). Sträng i den för honom obekväma rollen som oppositionspolitiker under de borgerliga åren 1976–82 blir också utförligt berättade.

Med sin nyktra och distanserade blick för Gunnar Strängs förtjänster och brister och sin på kunskap, erfarenhet och beläsenhet baserade historieskrivning har Erik Åsbrink åvägabragt ett visserligen oakademiskt men icke desto mindre gediget historiskt arbete.

”Life and letters” i idérik essäistik

2022-03-02 Tatjana Brandt: Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv (Förlaget 2021; 242 s.). Tatjana Brandts förra bok, Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet (2017) var en glad överraskning. Om den skrev jag bl.a.: ”Tatjana Brandt skriver så lustfyllt, infallsrikt och medryckande och med ett flödande språk där hon alltid tycks hitta det rätta, inte alltid så lättfunna ordet. Att hon är doktor i litteraturvetenskap har inte stått i vägen för denna i bästa mening oakademiska essäbok.” Denna bok är upplagd på likartat sätt: ett fåtal långa essäer om enskilda författare och författarskap, där liv och verk är tätt sammanflätade. Litteraturvetaren Brandt har ett gott öga till engelskspråkig 1700- och 1800-talslitteratur och fantasy. Då Frances Burney, nu den ”gotiska” Ann Radcliffe; då Henry James, nu hans vän och konkurrent George Eliot (eg. Mary Anne eller Marian Evans); då J.K. Rowling och Harry Potter, nu Ursula K. Le Guin och romansviten om Övärlden. Utan pendang i den förra boken är en essä om Dostojevskij, som rekapitulerar hans liv men främst uppehåller sig vid romanen Idioten. Och liksom i den förra boken infogas i den egentliga framställningen personliga, ibland närmast privata, reflexioner av olika slag. Där tar det stopp för mig. Jag förstår faktiskt inte vissa skribenters behov av att ge ut så mycket av sitt privata jag, särskilt inte när det knappast tillför något av allmänt intresse och inte höjer kvaliteten på essäistiken.

Jag är alltså inte lika förtjust i denna bok som i den förra. Jag saknar också den lätthet i både tankeflykten och språket som präglade Fängslad. Över Läsa tankar vilar ett större allvar, och inget ont i det, men som läsare blir jag inte förförd på samma sätt. Ann Radcliffe får Brandt inte grepp om. Författaren är rätt gåtfull som person, men Brandt lyckas inte heller låsa upp författarskapet. Essän om Le Guin blir i huvudsak ett detaljerat referat av handlingen i Övärlden-serien, fängslande i sig i sin fantasirikedom, men essäistens fördjupning uteblir.  Essäerna om Dostojevskij och George Eliot är däremot högst läsvärda, och man kan mycket väl skaffa sig boken bara för dem. I båda tecknas trovärdigt författarnas intellektuella och moraliska utveckling och åskådliggörs hur den färgar av sig på författarskapet. Referaten av bådas romaner lockar till vidare läsning (själv har jag fortsatt med Eliots sista roman Daniel Deronda, som ni får läsa om här så småningom).

Tatjana Brandt är tvivelsutan en både idérik och skrivskicklig litteraturvetare och essäist, det visar hon även här. Men för det mesta når hon i mina ögon inte upp till sin högsta nivå i detta verk.

”Babylon Berlin” i verkligheten

2022-02-12 Peter Walther: Feber. Berlins universum 1930–1933 (2020; svensk övers. Anna Hörmander Plewka, Lind & Co 2021; 383 s.). Franz von Papen, Heinrich Brüning, Kurt von Schleicher … Kända namn från historien om Weimarrepublikens kris och kollaps mellan 1930 och 1933, eller kanske lika gärna 1934, när kretsen kring Hitler likviderar all opposition inom nazistpartiet (NSDAP). Men människorna bakom dessa och andra namn från samma tid har åtminstone jag inte vetat så mycket om. Det är om dem denna bok handlar, samtidigt som den ger en närbild av upplösningen.

Peter Walther (född 1965) har en bakgrund som konst- och litteraturkritiker och har gett ut biografier över bl.a. Goethe, Thomas Mann och Hans Fallada. Här ger han sig in på mer renodlad historisk mark. Boken har en originell disposition. I första halvan biograferas de nio huvudpersonerna i tur och ordning. I den andra skildras händelseförloppet ur dessas perspektiv, även om flera andra personer dras in i berättelsen. Personerna är dels sådana som var aktörer i skeendet på högsta nivå, som de ovan nämnda liksom kommunistledaren Ernst Thälmann, dels kritiska betraktare som pacifisten och publicisten Carl von Ossietzky (även om fokus ställs in på hans brittiskfödda hustru Maud) och den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, dels ett par mer perifera figurer: illusionisten Erik Jan Hanussen med band till högt uppsatta nazister trots att han var jude, och SA-koryfén greve Wolf Heinrich von Helldorff. En gestalt som också får fylligt utrymme utan att ha ett eget biografiskt kapitel är den gamle fältmarskalken och numera rikspresidenten Hindenburg, som bestås ett påfallande välvilligt porträtt. Av de icke nazistiska politiska aktörerna ser Walther med sympati även på Brüning och Schleicher, medan han är kritisk mot Thälmann och totalsågar von Papen.

Den andra delen är ett enda accelerando i åtta satser som avslutas med ett ”Finale furioso” (kapitelrubriken). De etablerade partierna Zentrum (i boken genomgående kallat ”det katolska centrumpartiet”, som om det inte var ett riktigt partinamn) och SPD misslyckas med att häva depressionen, ytterkantspartierna vinner mark och våldet ökar stadigt. Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig omfattningen av blodigt och dödligt våld, orkestrerat främst av SA, under dessa år. Brüning håller sig heroiskt kvar i kanslersstolen i två år, medan efterträdarna von Papen och Schleicher blir kortvarigare. Riksdagen upplöses gång på gång och NSDAP blir allt starkare men får ett märkbart bakslag i november 1932. Högernationalister intrigerar fram Hitler till rikskanslersposten i januari 1933 i en regering med bara tre nazister. Men riksdagshusbranden i februari spelar partiet i händerna, och Hitler tilltvingar sig de fullmakter han behöver för att snabbt etablera sin diktatur. Efter ett år är han så säker i sadeln att han kan göra upp med motståndare både utanför och inom partiet. I ”de långa knivarnas natt i juni 1934 mördas bl.a. Kurt von Schleicher, och vänsteroppositionen inom partiet, främst i SA, likvideras blodigt. Kommunistledaren Thälmann torteras men sparas som ett slags gisslan i fängelse och koncentrationsläger ända till 1944.

Det här person- och händelseorienterade sättet att skriva historia har blivit populärt på senare år (jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrik Berggrens Landet utanför och Per T. Ohlssons 1918), och Peter Walther varierar metoden fruktbart och framgångsrikt och skriver med närmast skönlitterära kvaliteter: en dokumentär spänningsroman, Babylon Berlin i verkligheten.

Dante i sin samtid

2022-01-15 Anders Cullhed: Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur 2021; 308 s.). Det har väl knappast undgått någon att 2021 var ett Danteår: man högtidlighöll 700-årsninnet av skaldens bortgång i Ravenna, 56 år gammal, flyktad från sin älskade hemstad Florens, som han i det längsta hade hoppats återvända till. Hela kedjan av händelser som ledde fram till detta slut utgör stommen i Anders Cullheds oavlåtligt fängslande bok.

Märkesåret har förstås sett en flod av Dantelitteratur välla fram. I februari förra året skrev jag här om Conny Svenssons De läste Dante och i mars om själva Komedin, som jag läste i Ingvar Björkesons översättning. Att ha innehållet i Komedin så pass present har varit en stor fördel vid läsning av Cullheds bok. Anders Cullhed är litteraturvetare med specialiteter som senantik och medeltida litteratur, särskilt från det sydromanska språkområdet dvs. spanska och italienska. Han är inte historiker, men hans historiska kunnande om epoken och området som Dante Alighieri levde i är djupgående. Dantes verk är tätt knutet till hans liv och går inte att förstå utan att sättas in i sitt historiska sammanhang, vilket Cullhed gör med pedagogisk åskådlighet.

Vi befinner oss i ett Italien med rivaliserande stadsstater i norr, den påvliga Kyrkostaten i mitten och kungariket Neapel/Sicilien i söder. Norr om Alperna finns de tyska kungarna med maktambitioner i Italien som tysk-romerska kejsare och därigenom i ständig konflikt med påven. Det kejsartrogna partiet ghibellinerna har en kort tid makten i Florens men besegras av påvepartiet guelferna. Detta delas dock i två fraktioner, de vita, som i viss mån distanserar sig från den regerande påven, och de Svarta. Familjen Alighieri tillhör inte Florens elit. Den unge Dante försöker sin lycka i både litteraturen och politiken. Han ingår under några år runt 1300 det i vita styret. Det störtas av de Svarta, som låter döma de Vitas ledare för korruption och maktmissbruk (låter det bekant?). Dante döms först till höga böter, som skärps till dödsstraff, men då har han hunnit fly staden. Italiensk politik, samhälls- och kulturliv på tröskeln till renässansen: det är en fascinerande miljö att få en inblick i, och Cullhed är en utmärkt ciceron. Det är slående hur samhället uppvisar motstridiga sidor. Vi har ett högt utvecklat, kulturbärande civilsamhälle på många håll, men de löser sina konflikter, interna och mot varandra, med våld och till och med öppet krig. Var man på den förlorande sidan, om så bara, som Dante, i en intern partikonflikt, kunde det stå en dyrt.

Som jag läser Cullhed menar han att för att förstå Dantes skapande i allmänhet och Komedin i synnerhet måste man känna till denna historiska bakgrund. Boken är inte ett litteraturvetenskapligt arbete, men Dantes verk har ändå en viktig roll i framställningen. Verklighetens Beatrice inspirerade inte bara till Komedin utan redan till ungdomsverket Vita nuova, Dantes första på folkspråk och banbrytande för ett nytt litterärt uttryckssätt, ”il dolce stil nuovo”. Komedin är helt och hållet skriven under exilen och starkt påverkad av dess villkor. Den tillspetsade undertiteln ”den förste författaren” syftar bland annat på det nya i att en författare ger så mycket av sig själv i sitt verk. Cullhed skriver, nästan i förbigående, att ”en närmare analys av verket får anstå till ett senare tillfälle”. En utfästelse som jag hoppas han infriar.

Biografi med hög specifik vikt

2021-12-14 Åke Lundqvist, Catharina Grünbaum: Vägen genom H. En bok om Alf Henrikson (med bidrag av Alf Henrikson, Christer Åsberg, Gil Dahlström, Björn Barlach; Alf Henrikson-sällskapet/Explicare 2021 (375 s.). Ibland vet man inte att man saknat något förrän det faktiskt materialiseras. En sådan företeelse är denna bok. Alf Henrikson (1905–1995) var verksam som tidningsman och författare i 45 år fram till sin död för 26 år sedan. Hans produktion i alla litterära genrer var enorm, och intresset för hans författarskap är fortfarande livligt, diskret underblåst av det aktiva Alf Henrikson-sällskapet, som tagit initiativet till den första heltäckande boken om sitt föremåls liv och verk.

Bokens upplägg är lite ovanligt. Del 1, ”Alf Henrikson – ett författarliv”, är skriven av Åke Lundqvist, pensionerad DN-journalist med kulturreportage som specialitet. Den upptar halva boken och är en regelrätt biografi från Henriksons uppväxt i Huskvarna till hans sista dag i livet 90 år senare. Del 2, ”Alf Henrikson bit för bit”, till övervägande del skriven av Catharina Grünbaum, som bland annat var språkvårdare och språkskribent på DN under 20 år, analyserar själva författarskapet i dess olika aspekter.

Åke Lundqvist har inte haft en lätt uppgift med Alf Henriksons barn- och ungdom. Han var programmatiskt förtegen om sig själv och hans efterlämnade arkiv kastar inte mycket ljus över hans liv heller. Släktingar har berättat en del, och annat källmaterial har Lundqvist hittat i olika arkiv och andra källor. Av detta har han pusslat ihop ett trovärdigt porträtt. Uppväxten i bruksorten Huskvarna måste ha format Henrikson på avgörande sätt. Hans samhällssyn tycks ha legat nära den socialdemokratiska folkhemsideologin, och hantverkskunnande och yrkesskicklighet låg högt på hans värdeskala. Åtminstone det senare kan utläsas ur åtskilliga av hans verser.

Alf Henrikson var tidigt klar över att han skulle bli författare. Han fick en diktsamling utgiven redan 1927, sände kåserier till Dagens Nyheter och blev anställd där 1929. Han fick från början chansen att först vikariera för och snart nog ersätta DN:s dagsversskald Georg Paulsson (signaturen Den Blyge), och dagsversskrivandet blev snart hans huvudsyssla. Men den outtröttlige och ständigt verksamme Henrikson publicerar sig tidigt i många andra genrer, länge främst för teatern med lustspel och krönikespel. Lundqvist understryker att för Henrikson var författandet ett hantverk; han höll sig till lättare genrer och avvisade djupsinnig och svårbegriplig litteratur. Han hade ett djupt rotat motstånd mot all konstnärlig modernism, en konservatism som svär mot hans progressiva samhällssyn.

Från slutet av 1950-talet breddas Alf Henriksons författarskap påtagligt. Kunnig sedan ungdomen i de klassiska språken hade han med tiden fördjupat sig i den antika historien och kulturen. Resultatet blev tvåbandsverket Antikens historier (1958), som blev ett andra genombrott i Henriksons författarkarriär, med sin oefterhärmliga blandning av kunskapsförmedlande innehåll och ironisk respektlöshet i formen. I fortsättningen strömmade verk av samma typ ur hans penna: Svensk historia (1963), Kinesisk historia (1967), Bysantinsk historia (1971) med flera. På 1970- och 80-talet, när han etablerar samarbete med Bokförlaget Bra Böcker, slår Henrikson sig på alfabetiska verk, som mytlexikonet Hexikon (1981) och den mycket personliga och originella encyklopedin En uppslagsbok A–Ö (1990). (Alfabetiskt ordnade texter hade han prövat på redan 1949 i ungdomsboken Vägen genom A, som titeln på denna bok anspelar på.) – Och under alla år flödar verserna, i DN och i ett dussin diktsamlingar. Ytterligare en genre där han kom att visa mästerskap är översättningar av operalibretton; mest känd är förstås det till ”Trollflöjten”, som gick över världen i Ingmar Bergmans filmatisering.

I jämbredd med levnadsbeskrivningen redogör Åke Lundqvist för den litterära verksamheten, med rikliga kommenterade exempel på författarskapet. Boken kunde ha tagit slut där, men Alf Henrikson-sällskapet ville tydligen ha något fylligare, vilket vi läsare ska vara glada för. I bokens andra del analyseras Henriksons texter, deras innehåll, språk och stil, genre för genre och även ur del andra aspekter. Några exempel: ”Den intelligenta handen”, ”Tankelek, ordmagi, nonsens”, ”Översättaren” (av Gil Dahlström), ”’Att någon som vet får berätta’ – folkbildaren Alf Henrikson”. Denna del förhöjer avsevärt värdet av boken, och jag skulle önskat att flera av de enskilda texterna här varit längre. Några tar slut när det börjar bli intressant. Men det är förlåtet för de tre diktanalyserna i slutet, som på ett lysande sätt sammanfattar hela boken. Den har inte varit helt lätt att läsa. Inte för språkets skull – både Åke Lundqvist och Catharina Grünbaum är framstående stilister – utan för att den är så innehållsrik, dess specifika vikt så hög. Man måste läsa boken noga och med eftertanke. Då blir man rikligt belönad.

Själva den tryckta boken har varit något av ett familjeföretag. Catharina Grünbaum är inte bara en av huvudförfattarna utan också bokens redaktör, hennes make Tommy har layoutat – mycket snyggt och professionellt – och stått för den tekniska produktionen, och parets lilla bolag Explicare har upphöjts till bokförlag för att boken ska kunna distribueras i bokhandeln. Det är att hoppas att läsarna och inte minst dagspressens recensionsavdelningar hittar till boken, på det att dess namn må ärat flyga över Norden. Dagens Nyheter – Alf Henriksons, Åke Lundqvists och Catharina Grünbaums tidning – kom an!