Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Albert Bonnier 200 år

2020-11-13 Per T. Ohlsson: Albert Bonnier och hans tid (Albert Bonniers Förlag 2020; 320 s.). Förlags- och dynastigrundaren Albert Bonnier, min morfars farfar, föddes i Köpenhamn den 22 oktober 1820. Till 200-årsminnet av denna tilldragelse har förlaget som fortfarande bär hans namn och nu styrs av hans barnbarns barnbarns generation inbjudit Per T. Ohlsson att skriva hans biografi. Denne är väl skickad för uppgiften, som erfaren politisk journalist och historisk skribent med det dynamiska 1800-talet som ett specialområde. Det har förvisso skrivits om Albert Bonnier och hans tid förut, men detta är den första heltäckande levnadsteckningen, som fyller ut luckan mellan Svante Hanssons Den förste Bonnier om stamfadern Gerhard och Per I. Gedins Litteraturens örtagårdsmästare om Alberts son Karl Otto. Som sig bör till ett jubileum är boken ett påkostat praktverk, formgivet av mästaren Nina Ulmaja och mycket rikt illustrerat med bilder från tiden.

De yttre dragen i Alberts historia är välbekanta. Den 14 år äldre brodern Adolf är redan verksam i Stockholm när 15-åringen Albert kommer från Danmark och sätts i lära hos brodern i dennes bokhandel på Norrbro. Bara två år senare ger han ut sin första bok, den satiriska pamfletten Bevis att Napoleon aldrig existerat. Något förlag driver han ännu inte; han arbetar hos Adolf, skickas på praktik till kontinenten och ger ut en bok då och då. I motsats till sin far och sin bror är han en försiktig affärsman, som låter rörelsen växa långsamt och expandera med egna medel. Så småningom frigör han sig från Adolf och markerar sin självständighet med köpet av ett eget tryckeri. Hans mest framgångsrika metod är att knyta författare fast till sitt förlag på lång sikt. På köpet blir han nära personlig vän till flera av de mest framgångsrika, särskilt Viktor Rydberg och Zacharias Topelius. Ett stort antal författare, deras verk och deras förbindelser med Bonnier passerar revy i boken. Albert väjer inte för att ge ut kontroversiell litteratur, vilket i några fall vållar honom stort personligt obehag. Ohlsson lägger stor vikt vid tidens antisemitism, som finns med i de flesta angrepp på Albert Bonnier. Men han framhåller också den fortskridande judiska emancipationen, som kulminerade i fulla medborgerliga rättigheter 1870. Från att ha varit vänsterliberal i sin ungdom – rabulist med tidens språkbruk – blir Albert med åldern politiskt mer försiktig, men ännu på ålderns höst ansåg han att förläggarens uppgift var att sprida, inte döma.

Per T. Ohlsson lyfter också fram Albert Bonnier som person: hans karaktär, umgänge, familjeförhållanden. Mycket av detta kan utläsas ur den rika bevarade korrespondensen. Efter ett glatt ungkarlsliv gifte sig Albert tämligen sent, med Betty Rubenson. Deras relation var djupt kärleksfull men genomgick flera kriser på grund av Bettys återkommande depressioner. Efter Bettys död hade Albert en lång relation med en annan kvinna, men att hon också födde honom två barn har inte varit allmänt bekant tidigare.

Man kan tycka, som några recensenter, att Per T. Ohlssons bild av sitt föremål är väl okritisk, även om han inte döljer Albert Bonniers svagheter. Men det är ett faktum att Albert var väldigt framgångsrik: en ensamkommande invandrarpojke av främmande religion och utan ett öre på fickan slutar som en förmögen man med aktad samhällsställning, efter banbrytande insatser i den svenska kulturens och litteraturens tjänst. Det livsödet är inte lätt att förminska ens om man skulle vilja. Per T. Ohlsson har all heder av denna grundliga, vederhäftiga och välskrivna biografi.

Ett kammarspel med dubbla bottnar

2020-11-03 Agneta Pleijel: Dubbelporträtt (Norstedts 2020; 204 s.). Agneta Pleijel har skrivit fiktion om verkliga personer förr, t.ex. den mäktigt episka Lord Nevermore om antropologen Bronislaw Malinowski. Om den var en symfoni för full orkester är denna roman ett rondo capriccioso för kammarensemble. Det är briljant underhållning om hur det kan ha låtit när den brittiska deckardrottningen Agatha Christie inför sin 80-årsdag 1969 motvilligt satt modell för den åldrade centraleuropeiske expressionisten Oskar Kokoschka. Båda har låtit sig övertala av Christies make sir Max Mallowan (av Pleijel, stilvidrigt och förvånande, genomgående omnämnd som ”sir Mallowan”) och den avgudade dottersonen Mathew Pritchard. Kokoschka vill måla en personlighet och inte ett ansikte och försöker få Christie att tala om sig själv men tvingas först svara på Christies nyfikna frågor om honom. På det eleganta sättet får läsaren Kokoschkas biografi i sammandrag och hans affär med Alma Mahler mer utförligt (den tillåts kanske dominera väl mycket). Agathas livshistoria serveras i brottstycken som inre monologer fram till slutet av boken. Då har Kokoschka mjukat upp henne så mycket att hon berättar ”sanningen” om sitt gåtfulla försvinnande under elva dagar år 1926.

Underhållande, ja, men inte utan djup. Det två protagonisterna har helt olika syn på konsten och dess förhållande till livet: Kokoschka som två sidor av samma mynt och Christie som separata entiteter. När Kokoschka antyder att Christie kunde ha blivit en ”riktig” författare men inte vågat släppa till sig själv bränner det till. Liksom när Christie menar att Kokoschka utnyttjat människor för sina konstnärliga syften. De underhållande och de idédebatterande ingredienserna gifter sig till en mycket smaklig anrättning.

Helheten skäms tyvärr av en hel del fel och onöjaktigheter i texten. ”Sir Mallowan” är redan nämnt. Alma Mahlers tredje make Franz Werfel kallas poet. Visserligen gav han även ut dikter, men både kvantitativt och kvalitativt var han främst prosaist och dramatiker. Agatha Christies pseudonym när hon skrev annat än deckare var Mary Westmacott, men i boken är det genomgående Westmancott. Detektivhjälten Poirots förnamn skrivs en gång Hercules (fel) och en gång Hercule (rätt). Sådana skönhetsfel hade varit förlagets ansvar att putsa bort.

Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Minns ni Göran Schildt?

2020-10-16 Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus 2020; 472 s.). Man bör nog vara minst i min ålder för att tydligt minnas finländaren Göran Schildt (1917–2009) som ett stort namn inte minst i Sverige från omkring 1950 och flera decennier framåt. Han var flitig litteraturkritiker och kulturskribent i Svenska Dagbladet och, framför allt, bästsäljande skildrare av seglingar med ketchen Daphne i Medelhavet, särskilt dess grekiska farvatten. Han skrev många andra böcker, bland annat en stor tredelad monografi om nära vännen Alvar Aalto och hans verk. Numera är han väl rätt bortglömd. Men förutom genom sina verk intresserar han genom sin rika, snarast multipla personlighet och ett rätt speciellt levnadsöde.

Göran Schildts liv präglades av två katastrofer i hans unga år. Fadern, författaren Runar Schildt, begick självmord när Göran var åtta år, och i vinterkrigets sista dagar trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften hade han i fullt behåll. Den tog han sig stora friheter med, även som gift, åtminstone tills han träffade sin blivande andra hustru Christine 1963. Sin första hustru, den svenska glasformgivaren Mona Morales, hade han träffat redan före kriget, och de gifte sig 1941. Han bodde länge omväxlande i Stockholm och utanför Helsingfors. Med Christine bodde han stora delar av året på ön Leros utanför Turkiets kust och andra tider i Villa Skeppet i Ekenäs, ritat för paret av Alvar Aalto.

Sitt intresse, för att inte säga vurm, för antiken grundlade Schildt redan 1937 på en resa till södra Italien med den livslånga bästa vännen Georg Henrik von Wright. Vid ungefär samma tid gjorde han i Frankrike två avgörande valfrändskaper, målaren Cézanne och författaren André Gide. Om Cézanne skrev Schildt en föga akademisk doktorsavhandling i konsthistoria. Gide översatte han och skrev en bok om som även gavs ut i Frankrike. Båda påverkade djupt hans inställning till konsten och livet. Han blev antiromantiker och apolitisk individualist, för att uttrycka det i stark förenkling. Schildt var totalt orädd för konflikter och inlät sig gärna i offentlig polemik. Privat kunde han fatta humör, men biografen gör en poäng av att han aldrig var långsint. Nära relationer, familjära eller vänskapliga, bestod även efter hårda ordväxlingar.

Henrik Knif är en kulturellt kunnig historiker som kan sätta in Göran Schildts tänkande och skrivande i dess rätta kulturhistoriska sammanhang med eleganta utvikningar. De många människor som passerar revy får egna minibiografier; mycket läsvärd är t.ex. den om skådespelaren Ulf Palme. Han skriver med vetenskaplig akribi och personligt inkännande – men alls inte okritiskt – i denna högst läsvärda biografi. Den är också rikt illustrerad med Schildts egna bilder; han var en ypperlig fotograf utöver sina andra talanger.

Mannen som personifierade svensk språkvård

2020-09-08 Sven-Göran Malmgren & Birgitta Agazzi: Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare (i serien ”Lärda i Sverige”, Kungl. Vitterhetsakademien och Bokförlaget Langenskiöld 2020; 303 s.). ”Lärda i Sverige” är en sympatisk serie av gedigna och välskrivna biografier men utan stora anspråk och begränsade till omfånget. Jag har tidigare läst, och skrivit om, Olof Ruins Analys och engagemang om sex statsvetare under 1900-talet. I serien finns också Erik Norbergs Emil Hildebrand och Birgit Arrhenius Forngreta, om arkeologen Greta Arwidsson. Nu är turen kommen till en yngre storhet, född 1919, död 1995.

Transparens: jag är god vän med båda författarna. Birgitta Agazzi (då Lindgren) var anställd på Språknämnden hela den tid jag satt i dess styrelse (1995–2007), och Sven-Göran Malmgren har jag haft professionellt utbyte med som lexikografkollega. Men Bertil Molde kände jag knappast; jag träffade honom vid ett par tillfällen och vi hade någon korrespondens om en recension jag skrev för tidskriften Språkvård.

Inte heller den Göteborgsbaserade Malmgren var personligen bekant med Molde. Han har varit huvudansvarig för den första avdelningen av boken, som sträcker sig fram till Moldes tillträde som chef för Språknämnden 1961. I boken redovisas Moldes familjebakgrund och uppväxt i Storängen i Nacka utanför Stockholm, hans skolgång i Södra Latin och studier vid Stockholms högskola. Men det är när Molde redan före krigsslutet 1945 kommer som svensk lektor till universitet i Århus som skildringen får nerv. Där får Molde utlopp för sin mångsidiga begåvning och sin energi: han bygger upp något som liknar en institution, undervisar, forskar, deltar med hustrun Inger i sällskapsliv och får vänner för livet, skriver artiklar om danska förhållanden i svensk press och vice versa. Här tar han också initiativet till ett av sina stora bokprojekt, en omfattande dansk-svensk ordbok, som kom ut 1958, åtta år efter att familjen Molde lämnat Danmark. Under Danmarkstiden hinner han också med att disputera, på en avhandling om källorna till Christian III:s bibel 1550. Moldes enorma arbetskapacitet och förmåga att sköta flera uppgifter samtidigt är ett genomgående tema i boken.

Tillbaka i Sverige efter vad han senare skulle beteckna som sin kanske lyckligaste tid i livet verkar Molde ha varit osäker om sin fortsatta karriär. Bland annat för att trygga sin försörjning tog han anställning som redaktör på Svenska Akademiens ordbok i Lund. Han var en skicklig lexikograf (den sentida kollegan Malmgren illustrerar med ett par artiklar) men trivdes inte med den underordnade ställningen. Parallellt med SAOB-tjänsten åtog han sig att slutföra projektet Illustrerad svensk ordbok för förlaget Natur och Kultur (samtidigt som han sökte avsluta den dansk-svenska ordboken). När det stod klart att han inte skulle få tjänsten som ordbokschef efter Pelle Holm antog han ett erbjudande om fast anställning på NoK, där han började 1956.

Mellanspelet (som kapitelrubriken säger) i förlagsvärlden (NoK och därefter det nystartade Prisma) varade till 1961 och var långt ifrån friktionsfritt. Men då hamnade Bertil Molde på rätt plats i livet, som chef för Nämnden för svensk språkvårds sekretariat, en post som han med skiftande benämningar skulle behålla till sin pension 1985. Då var han redan känd för en bred allmänhet som spåkspaltsskribent och språkfrågebesvarare i radion. Nu hade han en plattform från vilken han kunde föra ut sin – funktionella och toleranta – språksyn än vidare, bland annat genom den nystartade tidskriften Språkvård. Språknämnden blev också basen för hans praktiska nordism, som kröntes med inrättandet av det nordiska språksekretariatet i Oslo 1986. Mycket viktig var Moldes och Språknämndens insats för förenkling av myndighetsspråket, en verksamhet som blivit bestående under namnet klarspråksarbete. Interiörer från Språknämnden och karaktäristiker av Molde som chef får vi av Birgitta Agazzi, medarbetare på nämnden från 1975, och flera av hennes kolleger, som vittnar om Moldes färgstarka personlighet. Moldes språksyn, kontroversiell i mångas ögon men alltjämt språkvårdens ledstjärna, ägnas ett eget kapitel, liksom hans sista svåra år, då han var märkt av sjukdom och handikapp.

Bertil Moldes privat- och familjeliv skildras boken igenom parallellt med karriärberättelsen. Det är en mångbottnad personlighet, inte alltid så lätt att förstå sig på, som träder fram i biografin. Den lär väl inte få någon vidsträckt läsekrets men borde intressera många, särskilt bland alla oss som minns hans trygga röst i radio och hans pedagogiska språkspalter och artiklar. Jag beskrev inledningsvis böckerna i serien ”Lärda i Sverige” som välskrivna och gedigna. Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bidrag till serien jävar inte det omdömet.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.

God berättare, tveksam historiker

2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.

Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.