Triss i ess

2026-09-01 Sven Delblanc: Treklöver. Hjalmar Bergman Birger Sjöberg Vilhelm Moberg (Alba 1980; 119 s., litet format). ”Törnrosböcker” hette en serie om 14 småskrifter som det Bonnierägda kvalitetsförlaget Alba gav ut åren runt 1980. Förlagschefen Daniel Hjorth var litteraturvetare och essäist, och hans anda genomsyrar hela serien. Författarlistan inkluderar namn som Lars Gustafsson, Bengt Hallgren, Bengt Holmqvist och Hermann Hesse. Sven Delblanc bidrog med tre titlar.

De tre essäerna i denna bok är skrivna från olika perspektiv. Hjalmar Bergman var en tidig valfrändskap, en författare Delblanc ansåg sig befryndad med, ibland nästan till identifikation. Birger Sjöberg ser han på med empati men diskuterar honom mer strikt litteraturvetenskapligt. Vilhelm Moberg skildras mer som person än som författare; han och Delblanc var vänner under Mobergs sista levnadsår.

Essän (av Delblanc själv kallad kåseri) om Hjalmar Bergman uppehåller sig främst vid hans sena romaner, som Delblanc åsätter ett högre värde än vad litteraturvetare och -kritiker vanligen gjort. Han hävdar bland annat att den privat så konventionelle och konservative Bergman i romanerna är klart samhällskritisk när han låter sina huvudpersoner, en Ingeborg Balzar, en Lotten Brenner, en Jac Tracbac, ställas inför omvärldens oförståelse och hån.

Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes (1924) läser Delblanc främst som en konstnärsroman: Bengt Erlandsson slits mellan konstnärskallet (cellist, poet) och den borgerliga tryggheten med arbete och familj. Även om han inte förnekar andra läsningar tycker jag att han är för ensidig och rentav övertolkar konstnärskonflikten. Men intressant och (förstås!) ypperligt skrivet är det, och jag lockas att läsa om romanen som var en av mina stora läsupplevelser i tonåren.

Porträttet av den en gång så kraftfulle, nu åldrande och sjuke Vilhelm Moberg, som inte längre förmår skriva, är gripande men skildrar också glada tilldragelser och goda måltider. Eftersom Moberg just gett ut första delen av Min svenska historia innehåller essän också diskussioner om historien, Mobergs historiesyn och huruvida en historisk roman (som Rid i natt) kan vara lika värdefull historisk läsning som en renodlad historiebok.

De här tre texterna innehåller mycket mer än jag får plats att återge här. Jag har tyckt mig märka ett lite nyvaknat intresse för Sven Delblanc och hans författarskap. Treklöver har aldrig tryckts om och borde absolut återutges, något för Delblancsällskapet kanske?

Léon Blum – okänd och misskänd

2026-08-24 Olle Svenning: Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers Förlag 2021; 287 s.). Léon Blum är i och för sig ett känt namn; fransk socialistisk politiker, chef för folkfrontsregeringen 1936 och konseljpresident (premiärminister) i ytterligare några kortlivade regeringar, fängslad i Tyskland under andra världskriget; jude. Om jag får ta mig själv som måttstock är väl detta ungefär så mycket även annars allmänbildade personer känt till. Så det var med stor nyfikenhet jag började läsa denna bok, och jag blev inte besviken. Olle Svenning är en välskrivande journalist, historiskt kunnig (med bl.a. en stor Brantingbiografi i bagaget) och särskilt väl insatt i fransk modern historia och politik. Det här verket är inte bara en life-and-letters-biografi över en person utan också en skildring av fransk historia och inrikespolitik från Dreyfusaffären till den första efterkrigstiden.

Léon Blum föddes i en judisk medelklassfamilj 1872. Han var begåvad och gick ut elitskolan École normale supérieure. Han var mycket kulturintresserad, startade sin bana som litteratur- och teaterkritiker och författare av litteraturhistoriska verk. Han var också jurist, verksam vid Frankrikes motsvarighet till Högsta förvaltningsdomstolen. Två händelser blev bestämmande för att hans liv tog en ny riktning: Dreyfusaffären och mötet med den store socialistledaren Jean Jaurès, reformist och pacifist. Dreyfusaffären gjorde Blum till livslång sionist; Jaurès drog honom till politiken. Hans karriär tog fart efter första världskriget, och när kommunisterna bröt sig ur partiet 1920 blev han det kvarvarande reformistiska partiets ledare. När en tillfällig borgfred inom en bred vänster, från borgerliga Radikaler till Kommunistpartiet, blev möjlig, kunde Blum bilda sin folkfrontsregering som Frankrikes första socialistiska konseljpresident (kommunisterna ingick dock inte i regeringen). Fångenskapen under kriget bröt ner Blum fysiskt men inte andligt; han kunde till och med återkomma som regeringschef efter kriget.

Folkfrontspolitiken var ett svar på extremhögerns allt starkare ställning under 1930-talet. Frankrikes demokratiska institutioner stod emot med nöd och näppe. Därtill kom en virulent antisemitism som Blum hade att kämpa med under hela sitt liv. Politiskt var han ändå optimist, men privat var han en känslomänniska med ett behov av att vara omtyckt (därav bokens titel) och som kämpade med djupa depressioner och drabbades av svåra familjesorger.

Ett vimmel av personer, vänner och fiender, passerar revy, och Svenning döljer inte sina sym- och antipatier. Blandningen av det politisk-offentliga och det privata är välbalanserad, jag skulle vilja säga smakfull, och framställningen är gjuten i en stram stil, där få ord räcker för att författaren ska få sagt det han vill. Chapeau!

Berömdhetens historia

2026-07-27 Gunnar Broberg (med Agneta Helmius): Öga mot öga. Svenska möten med märkliga människor (Natur & Kultur 2026; 285 s.). Idéhistorikern Gunnar Broberg, som avled 2022, efterlämnade ett ofullbordat manuskript, som hans hustru och kollega Agneta Helmius färdigställt till denna volym. Om än välresearchad och försedd med en omfattande kommenterad litteraturlista är det inte en forskningsrapport utan ett populärt och underhållande historiskt arbete. Bakgrunden beskrivs i bokens nästan 50 sidor långa, utförliga och spirituella inledning (jag tackar Anders Björnsson, som uppmärksammade mig på de välskrivna förordens tjusning). Broberg skriver berömdhetens historia i elegant essäform, från Platon och Plutarchos till dagens kändiskulter. Stora män (och en del stora kvinnor) har alltid fascinerat omvärlden. Men långt fram i tiden var det personliga mötet enda sättet att komma det beundrade föremålet in på livet. Och det är berättelser om sådana möten Broberg citerar efter brev, dagböcker, memoarer, tidningsartiklar … Undertiteln är lite för kategorisk. I några fall är det utlänningar som möter svenska storheter som drottning Kristina, Linné, Berzelius och Fredrika Bremer. Men de allra flesta är utländska vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, statsmän, i tid från Thomas Hobbes 1600-tal till Judith Butler i början av 2000-talet. Urvalet är personligt och osystematiskt.

För bokens huvuddel har Broberg haft idén att ställa upp mötena alfabetiskt efter föremålet. En sådan ordning är helt slumpartad och förstärker intrycket av tillfällighet. Man förflyttas oförmedlat mellan tider och länder, och läsningen blir fragmentiserad. Någon gång kan slumpen ändå hitta intressanta juxtapositioner, som när barnpedagogen Maria Montessori följs av diktatorn Benito Mussolini. De flesta porträtteras av två eller fler skribenter, som inte alltid är överens, vilket förhöjer läsvärdet.

Varje objekt, och varje skribent, presenteras kort och personligt och ofta humoristiskt av Broberg. Här tycker jag mig märka att verket faktiskt är ofullgånget. I synnerhet skribenterna beskrivs ofta väldigt kortfattat, och faktakontrollen brister någon gång. Lite fatalt är det allt att påstå att slavistprofessorn Alfred Jensen var gift med sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen, en förväxling med hans nästan-namne syndikalisten Albert Jensen. Det har varit roligt att läsa om alla dessa möten öga mot öga, men den verkliga behållningen är den inledande essän.

En lysande konstnärsbiografi

2026-02-12 Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors (Albert Bonniers Förlag 2025; 392 s., mycket rikt illustrerad). Fredrik Sjöberg är i grunden biolog men också mycket kunnig i konsthistoria. Han är dessutom en eminent skribent, en driven stilist och mycket rolig. Han är alltså den ideala författaren till en biografi över djurmålaren Bruna Liljefors, avsedd för en bred läsekrets. Och resultatet är lysande. Med den slösande rika illustreringen i mästaren Nina Ulmajas formgivning har det också blivit ett praktverk, tacknämligt moderat i dimensionerna.

Bruno Liljefors liv var rikt men ofta med brist på pengar, rörigt med märkliga familjeförhållanden och rörligt med ständiga flyttningar. Men tid att måla fanns alltid; Liljefors produktion är enorm. Detta virrvarr sorterar Sjöberg upp på ett häpnadsväckande elegant sätt. Han har järnkoll på sitt källmaterial och portionerar ut Liljefors privat- och konstnärsliv pedagogiskt men aldrig tråkigt. Han får också utrymme att porträttera familjemedlemmar (många, bl.a. två fruar som var systrar och 13 barn) och konstnärs- och andra vänner (bland dem Carl Larsson, Zorn, Albert Engström) och sätter in Liljefors i hans samtid, framför allt den konsthistoriska: opponenterna (som Liljefors tillhörde) som revolterade mot det akademiska historiemåleriet och i sin tur utmanades några decennier senare av Matisseeleverna med Isaac Grünewald i spetsen.

Fackboksrecensioner har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Den mallen tänker jag inte följa. Jag nöjer mig med att konstatera att Fredrik Sjöberg värderar Bruno Liljefors mycket högt, en konstnär vars renommé väl annars har dalat en smula. Det är ändå ingen hagiografi han har skrivit, utan en biografi med skuggor och dagrar på hög fackmässig och litterär nivå.

Pennskaften i verkligheten

2026-01-18 Fatima Bremmer: Ligan. Klarakvarterens blodsystrar eller ”En märklig explosion av kvinnlig intelligens” (Forum 2025; 395 s.). Det är verkligen ”en märklig explosion” inte bara av kvinnlig intelligens utan också av ambition och arbetskapacitet de här åren runt 1910, när kvinnliga journalister började bli i allt högre grad synliga i spalterna (fast de ofta dolde sig bakom manliga signaturer). De hade det inte lätt, sågs över axeln, sattes på de lägst ansedda arbetsuppgifterna, som att översätta nyhetsnotiser från utländsk press. Men deras egen viljestyrka, kombinerad med framsynthet och affärsnäsa hos somliga redaktionschefer, som Gustaf Tengwall och Ewald Stomberg i Svenska Dagbladet och Anton Karlgren i Dagens Nyheter, gjorde ändå genombrottsperioden förvånansvärt kort: kring 1920 tycks kvinnliga reportrar vara ett helt accepterat inslag i dagspressen.

Detta är nu inte en bok om alla kvinnliga journalistpionjärer, ”pennskaften”. En storhet som den samtidigt verksamma Else Kleen är inte nämnd ens i förbigående. Framställningen kretsar helt kring den tätt sammanhållna kamratkrets som kallade sig ”Ligan”. De kunde arbeta för konkurrerande tidningar, men ligan uppstod och levde kvar i en anda av solidaritet och systerskap, faktiskt under medlemmarnas hela yrkesliv, som i flera fall blev långt, i något tragiskt kort.

Jag har imiterat författaren genom att i det längsta hålla inne med viktiga nya fakta, ett irriterande stildrag för en otålig läsare. Men nu är det dags: vilka var Ligans medlemmar? De var påfallande jämnåriga, födda i början av 1880-talet eller i ett par fall några år tidigare. Undantag är den sist tillkomna, Ester Blenda Nordström, som var född 1891.

Sedda med eftervärldens ögon finns en som är verkligt stor och berömd men kanske inte främst som journalist: Elin Wägner. Ester Blenda Nordström har ju Fatima Bremmer själv gett ny ryktbarhet genom sin prisade biografi Ett jävla solsken. För oss äldre torde Ellen Rydelius vara väl ihågkommen som författare till den epokgörande guidebokenRom på 8 dagar och kanske också som översättare av klassisk rysk litteratur. Célie Brunius är måhända bättre känd som chefredaktör i den periodiska pressen under många år: Bonniers Veckotidning och Bonniers Månadstidning. Elin Brandells namn är väl bekant främst för dem som intresserar sig för presshistoria; hon hade en lång karriär i olika positioner på Dagens Nyheter. Gerda Marcus borde vara mycket mer känd än hon är. Hon skapade det moderna socialreportaget (där Wendela Hebbe hade varit pionjär i Aftonbladet redan kring 1850) och uträttade senare ett outtröttligt och framgångsrikt arbete för krigsdrabbade och flyktingar efter första världskriget och före och under det andra. Själv judinna ska hon minnas för de omkring 500 ensamkommande judiska barn hon lyckades få till Sverige före krigsutbrottet. Agnes Byström gifte sig med den framstående juristen Arthur Lindhagen. Hon gjorde en ovärderlig insats som Ligans självutnämnda arkivarie, och hennes samlingar har varit en viktig källa för Bremmer. Vera von Kraemer, Hjalmar Brantings styvdotter, spelar en rätt undanskymd roll i boken.Ellen Landquist dog ung, och om Elisabeth Krey är dokumenten lika tystlåtna som hon själv lär ha varit i livet.

Det var inget lätt liv de hade. I boken finns mycket sjukdom, olycklig kärlek, depressioner, penningbrist, men hur eländigt det än kunde vara tänkte man alltid på varandra, stöttade, tröstade, uppmuntrade, kom ihåg bemärkelsedagar och gav presenter. Brev skickades mellan vännerna runtom i världen. Sammanhållningen, ibland utsatt för påfrestningar, är upplyftande att bevittna.

Fatima Bremmer varvar yrkeskarriär och privatliv, inte minst ofta komplicerat kärleksliv, med en avväpnande berättarglädje. Hon fyller nog i själv här och där, men framställningen bygger på mycket grundlig källforskning, som redovisas både i texten och i den omfattande källförteckningen. Boken är rätt slarvigt korrekturläst, och det finns smärre sakfel , men det är bisaker. Den här boken pryder sin plats i hyllan för svensk kvinnohistoria.

Ett liv med böcker

2025-05-05 Therese Eriksson: En värld av böcker. Eva Bonniers förläggarliv (Albert Bonniers Förlag 2025; 222 s.). Först transparens, som det heter: Eva Bonnier är min syssling, som jag har känt hela livet, och en god vän. Vi har dessutom samarbetat litterärt, under elva år, i prisnämnden för stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne. Det har förstås färgat min läsning.

Boken är ingen biografi eller spökskriven memoar, heller ingen renodlad intervjubok. Jag ser den snarast som ett journalistiskt reportage i bokformat, till arten ganska likt det tidningsreportage som Björn af Kleen gjorde om och med Eva i Dagens Nyheters lördagsmagasin den 3 maj. Texten bygger på samtal med Eva men också med många andra namngivna personer i Evas närhet: den ständiga vapendragerskan och vännen Sara Nyström, förläggarkollegan Jonas Modig, författarna Kerstin Ekman och Ellen Matsson, Förläggareföreningens vd under Evas tid som ordförande (och även före och efter) Kristina Ahlinder och några till, ett överskådligt antal. De citeras rikligt i direkt anföring. Trots den stora åldersskillnaden mellan objekt och intervjuare, 36 år, tycks samarbetet ha varit förtroendefullt, och resultatet har blivit ett i grunden välvilligt men nyanserat porträtt, och en personhistoria med lång räckvidd. Därtill välskrivet och lättläst.

Den röda tråden är Evas kamp för erkännande som bokförläggare. Först att över huvud taget få komma in i branschen, trots motstånd från den patriarkala Bonnierfamiljen inklusive fadern Gerard, och, när hon väl var inne få pröva på misstro och kritik. Men trägen vinner, och så småningom var Eva inte bara accepterad utan uppskattad och efterfrågad även utanför förlagsvärlden, bland annat som styrelseordförande för Konstfack under en turbulent tid.

Eva är en läsande förläggare, och kontakterna med ”sina” författare är det hon värnar mest om. Åren som vd för Albert Bonniers Förlag betraktar hon som ett misstag. Vid 80 är hon fortfarande aktiv förläggare men aviserar nedtrappning.

Eva Bonnier har generellt varit ovillig att dela med sig av personliga angelägenheter, men här öppnar hon sig ändå en del. Både om uppväxten och om sitt eget familjeliv, som erbjudit åtskilliga svårigheter men också trygghet med make nummer två Erik Sidenbladh.

Eva är traditionalist och tror på den tryckta boken, men är orolig för det sviktande intresset bland yngre medlemmar av familjen Bonnier för förläggaryrket. Inget av Evas fem barn har gått i mammans fotspår, och på förlaget finns nu förutom Eva och hennes syssling Abbe endast brorsdottern Emma, som är förlagsredaktör. Är det hon som ska axla familjeansvaret för förlaget? Att det måste finnas någon Bonnier i ledande ställning på förlaget tror Eva är livsviktigt. För att travestera ett latinskt uttryck: Albert Bonniers Förlag utan en Bonnier är som en kropp utan själ.

Hon gör upp med mamma – och sig själv

2025-01-25 Sirpa Kähkönen: 36 urnor (2023; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2025; 265 s.). Sirpa Kähkönen är en favoritförfattare. Jag har entusiastiskt lyft fram hennes böcker, inte minst den magnifika Kuopiosviten, ända sedan 2017, i takt med Lind & Co:s tålmodiga utgivning av dem till en likgiltig litterär omvärld (i Sverige alltså; i Finland är hon jättestor). För detta verk, som markerar något nytt i hennes författarskap, fick hon Finlandiapriset (Finlands motsvarighet till Augustpriset).

Kuopiosviten har biografisk bakgrund i Kähkönens morföräldrars hårda tillvaro på 1930-talet och under krigsåren men är fiktionslitteratur. Här återkommer de oförklädda, liksom deras dotter Riitta, ett litet barn i Kuopiosviten, och dennas dotter Sirpa. 36 urnor är alltså inte en roman utan författarens uppgörelse med de äldre generationerna och vad de gett i arv samt, inte minst. en utlämnande självuppgörelse.

Riitta är bokens centrala gestalt. Hon har nyligen dött efter lång tids ohälsa, och dottern vill nu en gång för alla försöka förstå vad som gjorde modern till en så svår människa och deras relation så konfliktfylld. Framställningen är i du-form: Sirpa talar till Riitta, ställer frågor, kommer med anklagelser, varvade med kärleksbetygelser. Centrala är de dagböcker från yngre år som Sirpa refererar och citerar ur (även Riitta är en uppenbar litterär begåvning). Sirpa gräver också efter sina egna minnen från barn- och ungdomen, den – relativa – tryggheten hos morföräldrarna, uppväxten med en lynnig, oberäknelig och så småningom missbrukande mamma. Fram träder bilden av ett socialt arv, vidarebefordrat av människor som skadats för livet. Morfar Lauri (Lassi), kommunisten som misshandlades fysiskt och psykiskt i tvångsarbetslägret i Ekenäs under sju år, mormor Anna Heleena, ”änka till en levande”, vars förstfödde dog två dagar gammal och som knappt hade ork för de två barnen födda under krigsåren, med maken ånyo borta, nu ute i kriget. Att dottern Riitta tog skada av en sådan uppväxt förvånar väl ingen. Därtill kom en olycka när hon var 15 som hon repade sig från fysiskt men som drabbade henne desto hårdare mentalt.

Det ter sig naturligt att berättelsen kränger mellan tidsplan och perspektiv, även om Riittas liv från födelse till död är dess ryggrad. Sirpa Kähkönens romanspråk har alltid haft en poetisk lyster. Här används det mer för att blotta instängda känslor, ge uttryck för Sirpas sorgblandade vrede, vilket säkert har varit svårt att adekvat återge på svenska i en annars utmärkt översättning. I lugnare partier visar Kähkönens sitt mästerskap som tids- och miljöskildrare. Den som ännu inte stiftat bekantskap med Kähkönens verk ska kanske inte börja med den här (utan med Kuopiosviten, vars första del heter Brudar i svart); för oss andra är den omistlig.

En elit på flykt

2024-11-02 Uwe Wittstock: Marseille 1940. Den tyska litteraturens flykt (2024; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2024; 432 s.). Uwe Wittstocks förra bok, Februari 33. Litteraturens vinter väckte stor uppmärksamhet för några år sedan, och jag skrev mycket positivt om den här (https://minlasning.blog/2023/01/28/fran-demokrati-till-diktatur-pa-fyra-veckor/). Den nya boken är en uppföljare i samma stil och anda men ändå rätt olik föregångaren. Nu har det gått sju år, kriget har brutit ut, och Frankrike är på väg att falla. Många av de författare, konstnärer och intellektuella som figurerade i den förra boken lever i exil där, och nu tvingas de på flykt än en gång. På olika vägar hamnar de i Marseille för att hitta en väg ut ur landet, helst till Portugal för att skeppas till Amerika. Vi följer enskilda flyktingars öden och strapatser, en och en i ständig växling, vecka för vecka. Det är samma närbildsteknik som i Februari 33. Till de mest kända namnen i boken hör Heinrich Mann och hans brorson Golo, Hanna Arendt, Lion Feuchtwanger, Franz Werfel och hans hustru Alma Mahler-Werfel, filosofen Walter Benjamin, som tar sitt liv på gränsen till Spanien, konstnärerna Max Ernst och Marc Chagall.

Flyktingarna är den ena sidan. Den andra är en amerikansk frivillig hjälporganisation som sätts upp med presidentparet Roosevelts goda minne, Centre de secours américain. Den leds osannolikt nog av en intellektuell publicist, den drygt 30-årige Varian Fry. Under täckmantel av nödhjälp ägnar man sig åt flyktingsmuggling i stor skala. Verksamheten växer efter hand, och Fry samlar kring sig en salig blandning av idealister, gangsters och andra. En färgstark gestalt är den rika arvtagerskan Mary Jane Gold, som blir verksamhetens viktigaste finansiär. (Om detta verkar bekant för några, så har de sett tv-serien Transatlantic, som berättar samma historia i fiktionaliserad form.)

Att få transitvisum till Spanien och Portugal och affidavit (garanti om uppehälle) i USA är inte det värsta, även om det kan ta tid. Det stora problemet är att Vichy-Frankrike, den tyska lydstaten under marskalk Pétain, inte utfärdar utresevisum. Därför måste flyktingarna smugglas ut med fartyg (vilket sällan fungerar) eller till fots över Pyrenéerna, vilket är strapatsrikt men fungerar bättre. Det är spännande läsning i sig, och man blir starkt berörd av hur många flyktingar drivs mellan hopp och förtvivlan flera gånger om. Vardagslivet för medarbetarna på centret och för dem som, kvar i Marseille, väntar på sin tur skildras levande och inte utan humor. Komisk på ett otäckt sätt är den franska byråkratin och polisen, vars oförutsägbarhet och nyckfullhet kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Trots beskyddandet från högsta ort motarbetas Fry av State Department, och efter ett år är det slut. I ett efterord får vi veta hur det gick för alla de inblandade.

Uwe Wittstock skriver som en romanförfattare men insisterar på att allt är sant, hämtat ur ett enormt källmaterial. Vare därmed hur som helst. Han har ännu en gång skrivit en läsvärd bok om en mycket svår tid och lyft fram flyktinglivets utsatthet (för oss alla att tänka på i dessa tider) och bortglömda hjältar. Det större materialet och den längre tidrymden gör dock läsningen av denna till en i vissa stycken alltför utdragen historia, men det är ingen vägande invändning.

Romantik i flera bemärkelser

2024-10-20 Andrea Wulf: Fantastiska rebeller. De första romantikerna (2022; svensk övers, Inger Johansson, Albert Bonniers Förlag 2024; 570 s.). Den tyska romantikens plötsliga blomstring åren runt sekelskiftet 1800 har varit föremål för både forskning och skönlitterära återgivningar. Till de senare hör Christa Wolfs Landet som icke är från 1979, som jag skrev om här förra året. Den utspelade sig i den s.k. Heidelbergkretsen, med namn som Achim von Arnim, Clemens och Bettina Brentano, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. Något tidigare verkade Jenakretsen, som är föremålet för denna bok. Jag trodde när jag först läste om den att det var en roman, men så är inte fallet. Det är en dokumentär skildring, byggd på ett stort källmaterial, men skriven på en ledig, berättande prosa som närmar sig det skönlitterära. Stundom låter väl författaren sina personer tänka och tycka sådant som det inte finns säkra belägg för, men det stör åtminstone inte denne läsare.

Jenakretsen verkade i och kring det lilla universitetet i den lilla staden Jena i hertigdömet Sachsen-Weimar, bara ett par mil från staden Weimar. I Jena fanns dramatikern Schiller och i Weimar hans bäste vän, den store Goethe, som gärna lämnade sina plikter vid hertighovet för umgänge med Schiller i Jena. Till denna miljö lockades nu filosofen Fichte och några år senare hans lärjunge det unga stjärnskottet Schelling, som båda fyllde lärosätets salar med sina föreläsningar. Flyttat in hade också August Wilhelm Schlegel med sin nyblivna hustru, den begåvade, vackra, äventyrliga Caroline, som får ses som bokens huvudperson. Deras gemensamma översättningar av Shakespeares pjäser har haft samma betydelse på det tyska språkområdet som Hagbergs på det svenska. Schelling och Caroline blev passionerat förälskade, vilkat Schlegel accepterade. Så småningom skilde sig dock paret och Caroline blev fru Schelling. En orosande var August Wilhelms otyglade bror Friedrich. Till kretsen hörde också Friedrich von Hardenberg, känd som Novalis och den tidiga romantikens främsta poet (”den blå blomman”). I det civila var Novalis något så prosaiskt som gruvingenjör.

I denna krets av begåvade och i många fall temperamentsfulla människor grodde fröet till dess egen undergång. Svartsjuka, yrkesmässig avund och allmän halsstarrighet ledde till att den ene efter den andre bröt upp. Schiller bosatte sig närmare sin vän Goethe i Weimar, Fichte kom i konflikt med de styrande i hertigdömet och drog till Berlin. Och så vidare. Flera dog unga, först Novalis redan 1801.

I bakgrunden hotar ständigt kriget. Länge tycks Napoleons segerrika trupper hålla sig borta från Preussen och Sachsen, men 1806 står det för tyskarna katastrofala slaget vid Jena, som dramatiskt markerar det definitiva slutet för Jenakretsen. Kvar är då bara Schellings lärjunge Hegel, som mirakulöst lyckas rädda sitt stora bokmanus om Andens fenomenologi. Jenakretsen hade varit radikal och revolutionsvänner och från början var de positiva till Napoleon, men nu blev de skakade, och Fichte höll, i Berlin, sina berömda manande Tal till den tyska nationen.

Det här är en bok som mest håller sig på ytan och ibland väl närgånget tränger sig in i personernas privatliv. Men Andrea Wulf refererar också filosofernas läror, de vittras tänkande kring litteratur och konst, så det är verkligen inte bara en skvallerkrönika. Jag gillade att lära mig något om människorna bakom det som tidigare mest bara varit namn. Det är mycket underhållande och ganska bildande. Gott nog så!

24 författare söker en biograf

2024-09-13 Karl Eidem: Tips till bokklubben (Lava Förlag 2022; 303 s.). Bortse från den missledande titeln! Det här är en samling korta biografier över kända författare, 24 närmare bestämt. Med undantag av Shakespeare är alla från 1800- eller 1900-talet; 16 är engelskspråkiga, två är svenska (Astrid Lindgren och Sjöwall/Wahlöö (som jag räknar som en)), två tyska (Nietzsche och Nelly Sachs), två franska (Jules Verne och Simone Weil) och två ryska (Vasilij Grossman och Michail Sjolochov). Bland de engelskspråkiga kan nämnas amerikaner som Edgar Allan Poe, Louisa M. Alcott och J.D. Salinger och britter som Joseph Conrad, Conan Doyle, Agatha Christie, Lawrence Durrell, Graham Greene och spänningsförfattarna Ian Fleming och John le Carré. Den kvantitativa tyngdpunkten är tydlig, men det är biografierna över de mer udda författarna som kvalitativt väger tyngst.

Karl Eidem kunde kallas dilettant i ordets ursprungliga och mer positiva betydelse (med SAOB:s definition: ’person som sysslar med en konst l. en vetenskap o. d. blott för sitt nöje, utan att hafva det till sitt yrke l. lifsuppehälle l. utan att på allvar ägna sig däråt’). Han är fondförvaltare till yrket men med en stor och kanske inte helt besvarad kärlek till skriftställeri, eget och andras. Texterna bygger inte på egen forskning eller närläsning utan är referat av biografier med andra upphovspersoner (ordentligt redovisat), blandat med Eidems egna reflexioner.

Jag är kluven till den här boken. Jag uppskattar ambitionen, och det finns absolut åtskilligt både läs- och tänkvärt i texterna, men det är för mycket som inte håller måttet. Läsefrukterna är ofta halvsmälta, bristen på intentionsdjup stör; stilistiken är svajig; och, värst, boken är så full av både sak- och skrivfel och andra otympligheter att den knappat är användbar för en mindre kunnig läsare. T.ex. får två av de biograferade sina namn genomgående felstavade: Maj Sjöwall och John le Carré (”Sjöwahl” resp. ”LeCarré”); Salingers huvudperson Holden Caulfield kallas ”Caufield”; titeln på Grossmans stora roman Liv och öde återges bara i sin engelska form ”Life and Fate” (detsamma för flera andra icke-engelska boktitlar); den alexandrinsk-grekiske författaren Kavafis kallas genomgående ”Kafavy”; Atrid Lindgrens barndomshem hette Näs, inte ”Näset”. Listan kunde göras mycket längre.

Men för att sluta i en mer positiv ton: artiklarna om de i sammanhanget mer udda författarna är riktigt bra. Särskilt den om Simone Weil, som Eidem uppenbarligen känner sig andligt befryndad med, inte minst som konvertit till katolicismen. Han kan skriva och engagera, när konstellationerna är de rätta.