En storyteller intar scenen

2020-03-28 Nina Wähä: Testamente (Norstedts 2019; 437 s.). Först som sist: detta är en fantastisk berättelse, Nina Wähä är en urstyv berättare, en storyteller i stort format. Man hör rösten som talar till läsaren, hur hon ibland söker ord eller ändrar en formulering under gång, blandar in jargong och engelska ord och fraser, ja till och med några franska. Men det är förstås ett konstspråk, som hon behärskar till hundra procent.

Wähä har heller inte gjort det lätt för sig med storyn, som är intrikat flätad med många personer och hopp fram och tillbaka i tiden. Det handlar om familjen Toimi i finska Tornedalen. Namnet är ironiskt. Det kan översättas med ”fungerar”, men det är just vad familjen, pappa Pentti, mamma Siri och deras tolv barn, inte gör. Ramhandlingen utspelar sig under bara ett drygt halvår, från juletid 1981 till sensommaren 1982, men vi hinner lära känna föräldrarna och alla barnen från barndom till ramhandlingens tid; barnen är från drygt 30 till 6 år gamla. Alla personerna är försedda med en tydlig och trovärdig karaktär och personlighetsutveckling. Syskonrelationerna är komplicerade men klara i Wähäs framställning, känslorna mellan föräldrarna sinsemellan och mellan dem och barnen likaså. Den som driver handlingen, och får mest utrymme, är äldsta dottern Annie, bosatt i Stockholm och gravid, men i sin helhet är detta en kollektivroman.

Huvudintrigen är att barnen, av vitt skilda anledningar, går samman för att modern äntligen ska skiljas från sin dystre och hårde make. Soldaten Pentti från Lappland hade under vinterkriget träffat den glada femtonåriga tösen från Karelen, och de gifte sig snabbt och bosatte sig i Penttis hemby. Äktenskapet blev inte bra, men Siri intalade sig att det inte kunde vara på något annat sätt, och småningom gick all tid åt till barnen. De två första barnen dör som små, vilket sätter outplånliga spår i båda föräldrarna och slår in en kil mellan dem. Uppväxtmiljön för barnen blir därefter; Siri försöker, men har inte orken att ge dem en ordentlig uppfostran. Det går bra till det yttre för flera av dem, men alla har psykiska problem av olika slag, utom kanske den yngste, Onni (som betyder ”lycka”). För Siri kan det finnas en framtid efter skilsmässan, för Pentti finns det ingen och för barnen …? Slutet är öppet.

Allt detta skrivs alltså fram av en allvetande berättare som vet vad som rör sig i hjärta och hjärna hos alla sina fjorton huvudpersoner. Nina Wähä gestaltar inte, dialogen är sparsam. Det är en begränsning hos en begåvad författare men nog bra att hon själv inser den. För när hon i ett enda längre avsnitt vill låta en person, fadern Pentti, tala med egen röst fungerar det inte utan han talar med författarens röst. Det är synd, men ändå en lite anmärkning i förhållande till allt som är så sensationellt bra i denna roman.

Henry Parlands skrifter – utgåvan fullbordad

2020-03-19 Henry Parland: Kritik och Brev (Henry Parlands skrifter 3 resp. 4, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag 2019 resp. 2020). Detta är de två sista delarna i bokform av den textkritiska utgåvan av Henry Parlands samlade verk. Jag har tidigare skrivit om Dikter och Prosa. Utvidgade versioner av alla delarna finns digitalt på https://parland.sls.fi , där man också hittar en femte del, romanen Sönder, vars textkritiska utgåva kom i bokform redan 2005. Det är beklagligt, om än förståeligt, att inte Sönder fått utkomma i samma förnämliga tryckta form som de övriga skrifterna.

Det finns nämligen en tydligt fallande angelägenhetsordning i utgåvan. Viktigast är utan tvivel Dikter; som poet var Parland helt klart en nydanare. Nummer två är Sönder, som ehuru ofullbordad visar vilken prosadiktare Parland kunde ha blivit. Därnäst kommer Prosa, där man kan följa en ung författares intressanta utveckling.

I Kritik finns många stycken som visar på Parlands exceptionella begåvning och brådmognad, men stilistiskt är han här ännu outvecklad; de flesta artiklarna höjer sig knappt märkbart över de, visserligen utmärkta, skoluppsatser som tagits med. Alla artiklarna är skrivna i Kaunas av en 21–22-åring och är av två skilda slag: artiklar på svenska om litauiska eller sovjetryska ämnen, skrivna för en läsekrets i Finland, och artiklar skrivna på tyska (och översatta till litauiska) om förhållanden i Finland och avsedda för läsare i Litauen. Den förra kategorin är avgjort intressantast. Den läsande allmänheten i Finland visste knappt någonting om sovjetisk kultur, så här gjorde Parland verkligen en insats. Särskilt artiklarna om sovjetisk film, ställd mot Hollywoodfilmen är nydanande i sin teoretiska förståelse av filmens egenart som konstform. Även en artikel om den judiska teatern i Kaunas är ytterst läsvärd än i dag. Artiklarna om finlandssvensk, finsk, svensk och skandinavisk samtidslitteratur är läsvärda men föga originella, medan de om politiska och samhälleliga förhållanden i Finland har mest akademiskt intresse.

Brev borde nog helst läsas i den digitala versionen, där kallad Korrespondens, eftersom den även innehåller brev till Henry Parland (det har jag dock inte gjort). En ohjälplig brist är att Parlands brev till Gunnar Björling saknas (de brann upp vid ett bombanfall under fortsättningskriget), men i den digitala utgåvan finns i alla fall Björlings brev till Parland. I boken är det brev av två slag, till vänner, främst den jämnårige blivande konstnären och kritikern Sven Grönvall, och till föräldrarna. I de förra, i språk och jargong rätt typiska för brev mellan tonårspojkar, känner man igen författaren Parland, medan breven till föräldrarna, i huvudsak från Kaunas, är konventionella och mest går ut på att förklara att han mår bra.

Det är ett viktigt arbete som utgivarna, under ledning av Per Stam, och Litteratursällskapet nu slutfört. Jag skulle dock inte rekommendera dessa två avslutande delar till några andra än Henry Parland-nördar.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.

Historierna om New York

2020-03-06 Henrik Berggren: Historien om New York (Historiska Media 2019; 332 s.). Historien om New York är i hög grad historierna om New York: hur holländarna köpte Manhattan 1607; hur ständigt nya invandrargrupper gjorde staden till den berömda smältdegeln eller, med en annan metafor, en symfoniorkester, där varje medlem med sin stämma bidrar till den harmoniska (?) helheten men också till etniska och sociala konflikter; hur Manhattans rutnätsplan lades ut; hur färgstarka politiker och tjänstemän (med namn som Alexander Hamilton, Aaron Burr, Fiorello La Guardia, bokens hjältegestalt, och stadsplaneraren Robert Moses) satte sin egen prägel på stadslivet och stadsbilden och bekämpade varandra, till och med i en duell med dödlig utgång (det var Burr som sköt Hamilton); om gängrivalitet och kriminalitet under olika tider; om det dynamiska kulturlivet och ekonomiska livet som under efterkrigstiden gjorde New York till ”världens huvudstad”, där högkultur och populärkultur trivs sida vid sida och berikar varandra.

Henrik Berggren, historiker och publicist, berättar historien och historierna med ryckande och med en förtjusning i sitt objekt som smittar av sig på läsaren. Han växte själv upp i New York, vilket präglar bokens slutkapitel med ett personligt anslag som övriga kapitel saknar och som har karaktären av epilog. Den egentliga historieskrivningen tar slut med år 1969, vilket är lite synd. Men hela boken är underhållande och spännande,

Det är alltså inte fackhistorikern Berggren som hållit i pennan, utan den drivna berättaren. Boken bygger inte, vilket Berggren är noga med att framhålla, på egen forskning utan är ett personligt kompilat av andrahandslitteratur, noggrant redovisad och delvis kommenterad i efterhand. En mycket lyckad form av populärhistoria som förtjänar en bred läsekrets.