Från demokrati till diktatur på fyra veckor

2023-01-26 Uwe Wittstock: Februari 33. Litteraturens vinter (2021; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2022; 366 s.). Det råder ingen brist på litteratur om tiden runt Machtübernahme och människorna som agerade eller drabbades. Häromåret kom Feber. Berlins universum 1930–1933 av Peter Walther, som porträtterade några av de centrala förövarna och offren, och nu föreligger denna mycket omskrivna och hyllade bok. Wittstocks fokus är på dem som drabbas, och han poängterar det utomordentligt snabba förloppet: från (visserligen bräcklig) demokrati till full nazistisk diktatur på fyra veckor. Boken kunde ha handlat om många andra kategorier av yrkesutövare eller politiker, men Wittstock valde författarna eftersom deras öden är så väldokumenterade i samtida källor, inte minst brev och dagböcker. Och kanske också för att så många av dem är kända namn: Heinrich, Thomas, Klaus och Erika Mann, Erich Kästner, Gottfried Benn, Carl von Ossietzky, Else Lasker-Schüler, Ricarda Huch, Joseph Roth, Ernst Toller, Egon Erwin Kisch, Bertolt Brecht, Alfred Döblin, Carl Zuckmayer …

Berättelsen börjar 28 januari med ett ”alla var där”-party, Berlins stora Presseball, där vi presenteras för ett flertal av protagonisterna, samtidigt som den nya regeringen med Hitler som rikskansler börjar ta form. Sedan skildras utvecklingen dag för dag med korta avsnitt om de enskilda personerna, korsklippta med utvecklingen i maktens centrum. Varje dagskapitel avslutas med notiser om våldsdåd och dödsoffer, med ett allt brutalare SA som snart tar överhanden.

Genom att Weimarrepublikens författning ger presidenten (i det här fallet den gamle och senile Hindenburg) befogenhet att utlysa nödläge kan nazisterna snabbt sätta demokratin ur spel. Några, som Joseph Roth inser direkt vad klockan är slagen och lämnar Tyskland på en gång, vilket ännu går att göra under ordnade former; inte så få avvaktar i tron på att det är en övergående kris men flyr senare när det redan har blivit svårare att lämna landet; åter andra stannar kvar, vissa för att de sympatiserar eller åtminstone inte direkt motsätter sig regimen, andra, som Carl von Ossietzky, i full medvetenhet att de står på nazisternas svarta lista. Sätten att undkomma polisens och SA:s nattliga påhälsningar är många, och bitvis läser man boken nästan som en spänningsroman. Många grips förstås också och tas, om de har tur, till den vanliga polisen eller om de har otur till SA:s ”vilda” fängelser, där fångarna behandlas så brutalt att till och med Gestapochefen Rudolf Diels till slut reagerar mot barbariet. Det drabbade t.ex. Ernst Toller och Egon Erwin Kisch, men då de var tjeckoslovakiska medborgare utvisades de i stället för att sättas i koncentrationsläger.

Ett återkommande ämne i boken är förvecklingarna inom Preussische Akademie der Künste och speciellt dess litterära sektion. Ska man följa signalerna från den nya regimen eller göra motstånd och riskera suspendering? Läsaren bestås en provkarta på förhållningssätt: kröka rygg, försöka förhandla, göra passivt eller aktivt motstånd, lämna akademin för att rädda sitt eget skinn. Jag skulle tro att samma dilemma gäller och har gällt inom många organisationer under liknande omständigheter.

Metoden att berätta historia genom att välja ut en kort tidsperiod och skildra den bit för bit har varit populär en längre tid. Oftast har det handlat om ett år som skildrats månad för månad. Att det fungerar lika bra med en dryg månad, dag för dag, visar Uwe Wittstock med denna engagerande, välskivna och viktiga bok.

Kärlek och politik i DDR:s dödsryckningar

2023-01-20 Jenny Erpenbeck: Kairos (Penguin Verlag 2021; 382 s. Finns i svensk övers. av Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2022). Kairos är det förbiilande ögonblickets gud. Det gäller att fånga hans pannlock i flykten, för på bakhuvudet är han skallig. Just det gör den nittonåriga Katharina och den 34 år äldre författaren och radiomannen Hans när deras ögon möts på en buss i Östberlin en regnig dag hösten 1986. Tillfälligheten stryks under med tjocka streck av berättaren Erpenbeck: hade inte bussföraren väntat på den springande Katharina hade de två aldrig mötts.

Med den ögonblickliga förälskelsen inleds ett fyra år långt, småningom alltmer dysfunktionellt förhållande mellan den unga, men sexuellt inte oerfarna, typograflärlingen Katharina och den medelålders, gifte kulturmannen Hans. Samtidigt går den kommunistiska diktaturstaten DDR med accelererande fart mot sin upplösning. De två förloppen flätas samman och speglas i varandra i den skickliga romanförfattaren Erpenbecks händer. Katharina är hennes uppenbara jämnåriga språkrör, rentav hennes alter ego. Hans har nog drag av flera framstående kulturpersonligheter i DDR. (Att förebilden skulle vara dramatikern Heiner Müller har Jenny Erpenbeck bestämt förnekat.) Trots den ömsesidiga förälskelsen är förhållandet svårt ojämlikt. Kulturmannen Hans docerar om musik och poesi för den ingalunda obildade Katharina. Han lever ett ordnat familjeliv som han inte tänker avstå från, samtidigt som han ser med misstänksamhet och svartsjuka på Katharinas fria studenttillvaro, där även manliga vänner ingår. När Katharina flyttar till Frankfurt an der Oder, bara en timmes tågresa bort, för att studera scenografi, leder Hans självömkan nära nog till en brytning, och Katharina begår en enstaka otrohet med en jämnårig teaterman. Hans straffpredikningar, inlästa på timslånga kassettband, är raffinerad psykisk tortyr. Katharina är förtvivlad men finner sig undergivet. Förhållandet repareras hjälpligt men blir inte detsamma.

Båda har önskat sig grundläggande reformer i landet, men utvecklingen efter murens fall och DDR:s upplösning blir inte vad någondera tänkt sig. Erpenbecks kritik av Förbundsrepubliken hantering av ”återföreningen” är svidande. Händelsernas gång kommer också att få avgörande betydelse för Katharinas och Hans relation.

Erpenbeck skriver ett skenbart enkelt språk, med raka satser och med upprepningar som ett ofta använt stilmedel. I början kändes det lite som att läsa en elementär läsebok i tyska, men i takt med att huvudpersonernas relation kompliceras gör även språket det i viss mån. Bortsett från de rätt många ord som var okända för en som har sin tyska från gymnasiet åren runt 1960 hade jag inga problem med språket i boken, men det blev inte den djupa läsupplevelse som en bra översättning ger.

Jenny Erpenbeck är en av de mest betydande tyskspråkiga författarna i sin generation och kanske den främsta av dem som vuxit upp i DDR. Med denna roman befäster hon sin ställning. Jag rekommenderar den varmt men tillråder Ulrika Wallenströms prisade översättning för dem som inte är helt och hållet hemma i tyskan.

Bör sättas i händerna på varje litteraturstudent

2023-01-08 Ingrid Elam: Romanens segertåg (Natur & Kultur 2022; 236 s.). Det är ett vittomfattande ämne Ingrid Elam påtagit sig att skriva om: romankonstens historia inklusive idéhistoriska och litteratursociologiska aspekter, dess innehållsliga förhållande till omvärlden och romanens egen formvärld. Romanens formvärld, javisst, det är ju titeln på Staffan Björcks klassiska lärobok från 1953, som Elam i ett efterord nämner främst bland sina föregångare. Med sin bredare ambition och mindre omfång är detta dock en helt annan bok, som väl knappast fungerar som lärobok men som jag ändå skulle vilja sätta i händerna på varje universitetsstuderande i litteraturvetenskap. För dess kunskapsstoff, dess rikedom på skarpa och ofta överraskande iakttagelser, för dess briljanta språk samt för författarens uppenbara kärlek till sitt ämne.

Om man ser till innehållsförteckningen är framställningen välstrukturerad. Första avdelningen är historisk. I ett antal kapitel föds romanen, hittar sina läsare, finner sina former. Andra avdelningen, ”Romanen och världen”, fokuserar på innehållet, hur olika aspekter på omvärlden tar plats i romanerna. Några kapitelrubriker är ”Bildningen”, ”Nationsbygge och historieskrivning”, ”Kolonialism, postkolonialism och migration”, ”Kärleken och begäret”, ”Döden”. Den tredje, kortare, avdelningen behandlar romanens kriser men slutar med det hoppfulla kapitlet ”Och ändå lever den”. Men det är ett ramverk som Elam inte håller sig till. Samma romaner, samma form- och innehållsfrågor återkommer gång på gång genom hela boken. Nå, det som står på raderna är nästan alltid intressant, så det stör inte så mycket, men nog riskerar läsaren att tappa orienteringen emellanåt. En kanske allvarligare anmärkning är att hennes exempel ur romanhistorien är så förhållandevis få och ständigt återkommande. Det är Wilhelm Meister, Jane Eyre, Anna Karenina och Krig och fred, Madame Bovary, Virginia Woolf och Camus. Visst, även många andra tas upp men hamnar i skymundan för de nämnda. Och nyare litteratur lyser nästan helt med sin frånvaro. Lite synd; å andra sidan blir favoriterna desto grundligare analyserade, och skickligt.

Elam har vinnlagt sig om att återge titlar och citat i svensk översättning. På ett ställe spelar det henne ett spratt. Hon skriver, om Meursault i Camus Främlingen: ”… han är så främmande inför sig själv att han inte kan säga jag: ’Mamma dog idag. Eller i går kanske, vet inte’”. Men det är i Jan Stolpes översättning; i det franska originalet är jaget där: ”je ne sais pas”.

Ingrid Elam har skrivit ett personligt, essäistiskt verk, utan stor notapparat och utan litteraturförteckning. Det är som sådant man ska läsa den, och som sådant är det ett storverk i behändigt format.

Skogen, gården och människorna under 400 år

2023-01-02 Maria Turtschaninoff: Arvejord (Förlaget M 2022; 371 s.). Svenskfinlands sentida svar på Selma Lagerlöf? Ja, så känns det faktiskt ibland vid läsningen av denna utomordentliga roman. Maria Turtschaninoff är med rätta prisad som författare av fantasyromaner för ungdom, men steget över till vuxenlitteratur har hon tagit på lätta fötter i denna krönika över människorna på och naturen runt en gård i Österbotten under närmare 400 år.

Jag skulle kanske ha nämnt naturen först. För den är bokens huvudrollsinnehavare. Inte en kuliss mot vilken de mänskliga rollerna rör sig utan en aktör i egen rätt, särskilt när den representeras av den mytomspunna och skrämmande mossen som är skogsråets domän, vilken hon värjer med naturväsendets betvingande kraft. Fantasyförfattaren sätter de övernaturliga krafterna i rörelse, mest under de första tvåhundra åren. Ju närmare nutiden vi kommer, desto mer träder de i bakgrunden. Det är i människornas verkliga eller inbillade möten med dessa som det Lagerlöfska tonar fram som starkast.

Vi möter soldaten Mats Mattsson som vid mitten av 1600-talet tar marken, hemmanet Nevabacka, i Mellersta Österbotten i besittning, och det är hans och hans ättlingars historia, släktled för släktled, som berättas på släktkrönikans vis. Förlaget kallar boken ”episodroman”. Det är en bra benämning, för varje kapitel är en avrundad historia, och sedan går berättelsen vidare till en ny generation och en ny historia, där kanske den som var barn i förra kapitlet är vuxen eller gammal i nästa. Så det är ingen jämnt framåtflytande skildring. Tvärtom har Maria Turtschaninoff lagt ner hela sin författarskicklighet på att variera episoderna, narrativt och språkligt. Några episoder är särskilt lyskraftiga och kunde utan vidare publiceras som separata noveller. Dels ”Fågelflickan”, som består av de brev som den 16–17-åriga Alina skriver till sin jämnåriga väninna i Helsingfors år 1898–99. Man glömmer den häpnadsväckande skickligheten att skriva som en svärmisk tonåring från den tiden för den skönhetstörstande Alidas fåfänga längtan till ett annat liv. Lika bra, fast på ett helt annat sätt, är ”Sommaren med Doris”, där tioåringen Stina i mitten av 1950-talet berättar om sin sommar på gården, dit Helsingforsflickan motvilligt förts av sin mor som vuxit upp där. I början avskyr hon det mesta, men vägledd av sin moster, hemmadottern Doris, lär hon sakta men säkert lära känna gården och älska skogen, och det visar sig i följande kapitel att Nevabacka blir hennes fasta punkt i tillvaron.

Nevabacka är en värld i sig. Omvärlden är närvarande bara om den påverkar tillvaron på gården. Stora ofreden och krigen 1939–44 är betydelsefulla, medan finska kriget och rikssprängningen inte nämns alls, liksom inte heller ofärdsåren från 1899, och inbördeskriget nämns en enda gång.

Maria Turtschaninoff är kanske ingen djuplodande psykolog, men de många personerna i boken är pregnant gestaltade och rikt varierade, vilket höjer läsvärdet. Men viktigast för humanekologen Turtschaninoff tycks ändå vara budskapet: människan är inte, som kyrkan en gång hävdade, satt att tukta naturen utan är själv en del av den och ska umgås med den som med en jämlike. Budskapet framförs tydligt – övertydligt skulle kanske några säga – men det förtar inget av den höga konstnärliga kvaliteten på denna roman.