En chilensk tragedi

2024-05-03 Alía Trabucco Zerán: Rent hus (2022; svensk övers. Hanna Nordenhök, Wahlström & Widstrand 2023; 228 s.). En liten flicka har dött. En kvinna sitter häktad som på något sätt ansvarig för flickans död. Texten vi läser är kvinnans – muntliga – berättelse om vad som ledde fram till dödsfallet. Hennes åhörare, verkliga eller kanske inbillade, är osynliga för henne, bakom en spegelvägg, och stumma boken igenom.

Kvinnan är den 40-åriga Estela, uppvuxen under mycket små omständigheter i en by i sydligaste Chile. För att bidra till uppehället för sin gamla mor tar hon arbete som hembiträde i en välbärgad familj – mannen läkare, frun advokat – i Santiago samtidigt som parets dotter föds. Estela blir därigenom även flickans nana. Familjen är tämligen dysfunktionell och flickan (som heter Julia men sällan kallas annat än ”flickan”) ett problembarn som gråter och skriker och matvägrar, samtidigt som hon är intelligent och iakttagande. Med tiden uppstår ett intrikat spel om positioner mellan dessa fyra. Från Estelas utgångspunkt är det ett klaustrofobiskt kammarspel där hon inte sällan upplever sig utanför verkligheten. Hon behandlas inte illa men snarare som ett inventarium än som en människa. Hon tillgriper några olika skyddsstrategier. Den viktigaste är den mentala kontakten med modern, vars råd och livsvisdomar hon ofta citerar. Hon ägnar sig åt smärre sabotage, som herrskapet genomskådar men i stort sett låter vara. Och hon tar sig i hemlighet an en gatuhund, en hemlighet som hon dock tvingas inviga flickan i.

Estela grubblar i sin berättelse mycket över orsaker och verkningar, men händelseförloppet tycks lika ödesbestämt som i en grekisk tragedi. Att flickan dör vet vi från första sidan; spänningen ligger i det händelseförlopp som leder till katastrofen.

Det här är den 40-åriga författarens andra roman och den första som översatts till svenska. Förutom att vara en enormt skicklig och gripande gestaltning av en person, Estela, är bokens kanske största styrka skildringen av ett obönhörligt klassamhälle, där de större strukturerna i det chilenska samhället reflekteras i miniatyr i det instängda hemmet. Det här är en oerhört bra roman med intrig, person- och miljöskildring av högsta klass. Därtill med en smått kuslig grundstämning som förtätas i intensiv spänning mot slutet. Så bra att översättningen anförtrotts åt Hanna Nordenhök, väl vår främsta översättare från spanska för närvarande.

Foto- och litteraturhistoria i ett

2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.

Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.

Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”

Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.

Roligt – men för mycket

2024-04-25 Agri Ismaïl: Hyper (Albert Bonniers Förlag 2024; 429 s.). Agri Ismaïl, född 1981, är en kurdisk-svensk jurist och numera också författare. Denna debutroman har han skrivit på både svenska och engelska, och den ges ut samtidigt i Sverige och Storbritannien. Hans kurdiska bakgrund och hans erfarenhet av att arbeta som finansanalytiker i London och affärsjurist i Dubai har varit viktiga för hans berättelse, men han har i intervjuer betonat att det inte är någon nyckelroman.

Romanen är komponerad med många tidshopp och återblickar, men en tidslinje ser ut ungefär så här: Rafiq och hans hustru Xezal är kurder. Rafiq är läkare och från en förmögen familj, men hans kommunistiska aktivism deklasserar honom och familjen, som fått fly till Teheran, till Bagdad och till sist till en förort till London. De har tre barn. Sonen Mohammed, ”M”, får arbete på en investmentbank i London, dottern Siver gifter sig med en rik irakier och flyttar med honom till Bagdad. Yngste sonen Laika (uppkallad efter rymdhunden) är en enstöring som blir skicklig på datorer, gör några ekonomiska klipp och flyttar till New York, där han försöker skapa algoritmer som ska tjäna pengar åt honom på börsen. Bokens tre huvuddelar ägnas de tre barnens respektive historia, medan familjehistorien kommer fram i återblickar.

Texten väller fram som en vårflod som drar med sig allt i sin väg, utan några kill-your-darlings-barriärer. Men liksom vårfloden är den yster och ofta riktigt rolig, särskilt i Mohammed-delen, där skildringen av arbete och liv i Londons City ligger på hög satirisk nivå. Ysterheten avtar efter hand. Sivers liv som, så småningom, ensamstående mamma i den artificiella lyxstaden Dubai är inte mycket att skratta åt. Och Laikas tillvaro i New York är mest bara elände, fast han inte verkar begripa det själv. Modern Xezal, tidigt änka, är en sorglig figur, som tillbaka i Slemani i Kurdistan klagar på allt och alla och bombarderar sina barn med skuldbeläggande mejl och sms. Romanens slutår är 2011. Hur det går för de fyra i familjen får vi inte veta.

Jag brukar uppskatta intrikata romankompositioner, och för att vara en romandebut får väl den här sägas vara mer än man kan förvänta sig. Det ohämmade ordflödet för dock med sig dels att boken är onödigt lång (vissa avsnitt är rätt sega), dels, och värre, att berättandet sker på bekostnad av gestaltandet. Alla personerna beskrivs utifrån, de förblir romanfigurer, inte människor av kött och blod. Det är synd.

Han vill leva i Europa

2024-04-17 Timothy Garton Ash: Europa. En personlig historia (2023; svensk övers. Hans Dalén, Historiska Media 2023; 428 s.). Författaren är en välkänd brittisk historiker, publicist och debattör med Centraleuropa som huvudsakligt intresse. Han blev snabbt ett namn när han rapporterade direkt från sammetsrevolutionen i Prag 1989, och hans texter har kunnat läsas i tidningar på många språk, inkl. svenska. Nu när han närmar sig de 70 (han är född 1955) har han skrivit denna tillbakablickande bok om Europa sedan 1945 och om sitt eget liv i detta Europa. Akademikern Garton Ash lyser i stort sett med sin frånvaro, för det här är, som undertiteln säger, en mycket personlig bok, där författaren pendlar mellan England och kontinenten i åskådliga bilder av möten med människor, både gräsrötter och makthavare, i reflexioner om det europeiska jämfört med det brittiska och i berättelsen om Centraleuropa med talande kapitelrubriker som ”Delningen” (1961–1979), ”Resningen” (1980–1989), ”Segern” (1990–2007) och ”Vacklandet” (2007–2022).

Garton Ash är helt öppen med sina sym- och antipatier. Han är en liberal vän av fördjupat europeiskt samarbete och är skarpt kritisk till olika brittiska regeringars vacklande hållning i Europafrågan, vilket slutligen ledde till brexit. Hans idol är den tysk-brittiske liberale statsvetaren Ralf Dahrendorf, hans äldre kollega vid St. Antony’s College i Oxford, och en favoritantipati är den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Sin biografi är han återhållsam med. Mest personlig är han när han skriver om fadern, artilleriofficer i andra världskriget, en konservativ nationalist som, enligt Garton Ash, säkert hade röstat för brexit om han varit i livet.

Garton Ash skriver trevligt på brittiskt vis, ofta med en humoristisk twist. Jag tyckte om att läsa boken för dess personliga anslag och som en repetitionskurs i Europas efterkrigshistoria, men jag är samtidigt besviken över att den håller sig så på ytan. Av en Oxfordprofessor i European Studies har man rätt att vänta sig mer av analys och fördjupning.

Topelius styckevis och delt

2024-04-07 Zacharias Topelius: Noveller i urval (utgiven av Anna Movall och Jörgen Scholz med inledning av Yvonne Leffler; Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell Förlag, Stockholm 2024; 218 s.). Den i alla genrer mycket produktive Zacharias Topelius skrev mängder med både kortare och längre berättelser, men i hans och tidens språkbruk är det inte bara de korta berättelserna som benämns noveller utan även skönlitterär prosa av ansenlig längd, vad vi utan vidare skulle kalla romaner. Titeln på denna bok är såtillvida missledande som den innehåller, förutom en längre och fem kortare noveller i deras helhet, korta utdrag ur fyra berättelser av romankaraktär samt en något kortad längre novell.
Hur utgivarna har tänkt med publiceringen av två–tre kapitel ur romaner som innehåller det tiodubbla antalet förstår jag faktiskt inte. Det hänvisas i slutet av varje utdrag till den fullständiga versionen på nätet, men hur många tar sig dit för att läsa texten på en skärm? Läser man med litteraturvetarglasögon får man väl ut en del, men hur stor andel av läsekretsen är iförda sådana? Jag tycker, som Nalle Valtiala i Hufvudstadsbladet, att utgivarna har gjort Topelius en otjänst.
Nå, förutom dessa smakprov ur ”Gamla baron på Rautakylä” (1849), ”Tant Mirabeau” (1863), ”Gröna kammarn på Linnais gård” (1859) och ”Pastorsvalet i Aulango” (1867) och fem korta novelletter bjuds vi på två fullödiga längre noveller. I ”Vincent vågbrytaren” (1860) – vilken härlig titel – är titelpersonen en i en grupp nyblivna studenter. Han är adopterad till Finland; hans föräldrar var grekiska frihetskämpar i frigörelsen från Osmanska riket. Han är väl omhändertagen och helt integrerad men ändå på något sätt rotlös, och när födelselandet lockar har han svårt att motstå. En konflikt med rysk milis blir livsavgörande. Novellens inledning lider av en av Topelius vanligaste svagheter: hans didaktiska strävan att alltid lära läsarna något om Finlands historia, så det tar ett tag innan berättelsen sätter fart. Sedan är den både gripande och spännande med flera intressanta gestalter.
”Fröken Drifva” är av ett helt annat slag. Där har humorn, som alltid finns hos Topelius, fått fritt spelrum. Titelpersonen är en nittonårig flicka som kommer från en prästgård på landet till den rätt inskränkta borgerliga miljön i Uleåborg, där hennes moster förgäves försöker lära henne vett och etikett. Det leder till ett antal dråpliga scener i balsalen, på teatern, i dansskolan osv. Men det hela slutar förstås lyckligt. De korta novellerna är mer av älskvärda bagateller. En hel del läsvärt i denna utgåva alltså, men, som sagt, jag förstår inte riktigt avsikten med helheten.

Nya tankar om medborgerliga friheten

2024-04-30 Bo Rothstein: Grundbulten. Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023; 327 s.) och Ulf Bjereld: Röd frihet? En essä om hur Socialdemokraterna övergav sin frihetsvision och blev repressiva (Verbal Förlag 2023; 81 s.). Titlarna visar vad dessa två skrifter har gemensamt: liberal socialism och röd frihet innebär ju i stort sett samma sak, om än från olika utgångspunkter. Rothstein och Bjereld tänker i liknande banor, och båda är eller har varit professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och, att döma av det möte med båda jag bevistade, gamla trätobröder med respekt för varandra. Annars är böckerna ganska olika: Rothsteins en serie artiklar i två avdelningar i ett normalt bokformat; Bjerelds en lite glest satt pamflett som man läser snabbt. Rothstein döljer inte sina värdepremisser, men han skriver inte direkt partipolitiskt. Bjereld däremot skriver lika mycket som socialdemokrat som i egenskap av akademiker.
I Grundbultens första del tar Bo Rothstein upp frågan om vad som skapar fungerande liberala demokratier som kan hålla stånd mot olika antiliberala eller rentav antidemokratiska strömningar. På ett omfattande empiriskt underlag menar han att grundbulten heter tillit: människors tillit till varandra och medborgares tillit till samhällsinstitutionerna. I Norden är den sociala tilliten högre än någon annanstans i världen, och här finns några av de mest välfungerande demokratierna. För tillit till institutionerna krävs oväldiga och okorrumperade ämbetsmän, tillsatta efter förtjänst och skicklighet. Från tidigare ”försumpning” reformerades den svenska statsförvaltningen i den riktningen vid mitten av 1800-talet, och där lades grunden till den fungerande demokrati som växte fram under 1900-talet. Omvänt visar Rothstein, med stark kritik mot Sidas demokratibistånd, att demokratiska reformer i tredje världen inte kommer att fungera där det inte först finns oväldiga institutioner och medborgerlig tillit till dessa.
I bokens andra del tar Rothstein upp en frihet som det talas mycket tyst om i Sverige numera: ekonomisk demokrati i form av personalägda företag. Med utgångspunkt från den amerikanske ekonomisk-politiske filosofen David Ellerman hävdar han att det inte är någon självklarhet att den som äger kapitalet också ska äga (och driva) företagen. Och faktum är att många av de största ägarna, pensionsfonder och framför allt s.k. indexfonder, i praktiken har abdikerat från ägarinflytande. Personalägda företag har visat sig på alla plan fungera lika bra som eller bättre än traditionellt ägda. I det ”superkapitalistiska” USA är det en vanlig företagsform, men i Sverige är den försvinnande liten. Dels finns det inget fungerande regelverk för anställda som vill ta över ett företag, dels, och kanske viktigast, har fackföreningsrörelsen varit ytterst negativ till formen. Det senare hänför Rothstein till fackets egenintresse: ju fler löntagare som äger företagen de jobbar på, desto mindre inflytande för facket. I USA, där facket är mycket svagt, finns inte det problemet.
Ulf Bjereld har läst Socialdemokraternas valmanifest för de senaste valen och sett hur den – individuella – frihet som var ett honnörsord för Mona Sahlin inte längre är närvarande i Magdalena Anderssons parti, där man hellre talar om krav och kontroll. Det är en utveckling åt fel håll, menar han, och gynnar i längden bara ett riktigt auktoritärt parti som Sverigedemokraterna. Politiken och retoriken bygger på människors rädsla i stället för att, vilket borde vara dess uppgift, skapa framtidstro, hopp och tillförsikt. Men det är inte bara Socialdemokraternas framtid som står på spel utan hela den liberala demokratin med dess rättsstatliga institutioner och fria medier. Läst så har Ulf Bjerelds pamflett en räckvidd långt utanför det socialdemokratiska partiet.
En gammal vänsterliberal som jag kan inte annat än glädjas åt denna återupplivning för den ”för liberalismen och arbetarrörelsen gemensamma tanketraditionen”, som det heter i den likaledes återupplivade Studentföreningen Verdandis portalparagraf. Men de är välskrivna och välargumenterade skrifter som borde attrahera även andra än de redan frälsta.

Har nått Jernbanans slutstation

2024-03-22 Sara Lidman: Jernbanan band 2 (Den underbare mannen 1983, Järnkronan 1985; Albert Bonniers Förlag 2003; 428 s. [volymen innehåller även de fristående fortsättningarna Lifsens rot och Oskuldens minut, som jag inte läst]). Så är jag igenom detta mäktiga epos (se min tidigare interimsrapport i detta forum). Det är stort, det är imponerande, men jag är något mindre entusiastisk nu än efter läsningen av de tre första delarna. En viss övermättnad har väl infunnit sig efter intensivläsning av en så stor textmängd, men jag tycker nog också att intensiteten i både berättelsen och språket mattas en smula.

Man kan läsa de här två delarna (och hela sviten) på olika sätt. Om man håller sig till huvudpersonen, ”olförarn” Didrik Mårtensson, är det en historia om hur högmod går före fall. När Den underbare mannen börjar är Didrik en välbärgad hemmansägare och handlare, ordförande i kommunalnämnden och med ett finger med i spelet i all ekonomisk verksamhet i socknen. Dessutom är hans livslånga ambition på väg att förverkligas: ”Jernbanan” (Norra stambanan) är under byggnad, och banan ska dras genom socknen, som får en station, ”Vattnet”. Didrik engagerar ortsborna, ”hemfödingarna” i arbetet, de utlovas bra betalt, men när de känner sig lurade uppstår en första spricka i olförarns fasad: han kan inte tas med cheferna för bygget eller ens med den kraftfulle rallarbasen Goliat (som för övrigt tar Didriks syster Matilda som frilla men överger henne när bygget är klart). Jernbanan är för Didrik inte ett mål i sig utan ett medel att förkovra den eftersatta norrländska glesbygden. Didrik månar om sockenborna och beviljar dem omfattande krediter i lanthandeln. Hans inköp görs också med kredit, så Didrik hamnar i en kredit- och räntekarusell han får allt svårare att bemästra. När Järnkronan börjar har D. Mårtensson försatts i konkurs. Dessutom döms han (orättvist hårt som det tycks) till nio månader på Långholmen för förskingring, med den skärande ironiska följden att när tågen börjar trafikera Vattnet blir Didrik en av dess första passagerare söderut, men som kedjefånge.

I hemsocknen har Didrik inte många försvarare. De som litat på honom dras med i konkursen och ställs mer eller mindre på bar backe. Dessutom har Didriks livsstil stuckit i ögonen på dem: ett överstort boningshus, herrskapskläder. Den motvilliga hustrun Anna-Stava ska kallas ”madam” (en titel tidigare förbehållen länsmannens fru) och tvingas bära bahytt i stället för bondkvinnornas vanliga huckle. Så går det för den som bländas av världens härlighet, kan man utläsa. Men Didrik har bara i mindre grad sig själv att skylla. Han vill uppriktigt hela socknens väl, men han förstår inte hur han själv utnyttjats av patronerna från kusten och överhetspersoner som länsman Holmgren. Läst så är böckernas tendens en kritik mot den ohämmade kapitalismen, och historien om Didriks fall blir något av en lokal Kreugeraffär.

En central relation som riskerar att hamna i skymundan är den mellan Didrik och Anna-Stava. Den bygger på äkta kärlek från båda håll, men Didrik förstår inte Anna-Stavas känslomässiga behov och accepterar inte att hans ”äktenskapliga rättigheter” förvägras honom. Ett svart orosmoln är hans – aldrig utlevda – passion för den mystiska Hagar, vilken som amma räddat livet på Didriks enfödde ”storson” Isak Mårten. Detta är en tragedi, att läggas till de många andra, som drabbar invånarna i socknen.

Med sitt myller av personer och deras relationer (familje- och andra) är sviten också en socialpsykologisk skildring av ett lokalsamhälle i fattigdomens tid. Det är ett samhälle där misstro och ressentiment dominerar över tilltro och gemenskap även inom kärnfamiljer. Anna-Stavas frostiga förhållande till brodern Ansgar är ett illustrativt exempel. I ett samtal med en ortsbo uttrycker Anna-Stava det tydligt:

”Att det ska bli så här? [säger Fridolf Karlsson] Att det inte ska räcka med det att de rika och klyftiga plåga oss från fjärran? Utan att vi som vara mindre bemedlade ska plåga varann dessutom? Vad beror det på?

Vi vara Vredens barn. Därför är det, sa Anna-Stava.”

Och där, på en av de sista sidorna i den mäktiga pentalogin, fick vi nyckeln till titeln på den andra delen.

Till sist något om språket, som onekligen är det drag som skiljer dessa romaner mest från andra verk i samtiden. Sara Lidman skriver själv på något ställe att det hade varit omöjligt att låta personerna tala genuin dialekt. (När hon några gånger ändå gör det följs dialektinslaget direkt av en översättning till rikssvenska inom parentes.) Men både i dialogen och i relationen (vilka kan vara svåra att skilja åt) lägger hon in ett stort antal dialektala ord och vändningar, även grammatiska särdrag, med ordförklaringar i en förteckning sist i böckerna. Som historien utspelar sig på 1880- och 90-talen brukar hon också gammalstafning på åtskilliga ord, som ”Jernbanan”. Stilen präglas också, liksom tillvaron, av Bibelns ständiga närvaro: fullt av bibliska uttryck och allusioner, särskilt gammaltestamentliga. Jag har förstått att språket vållat problem för en del läsare. Själv har jag bara njutit av det.

Halvvägs med Jernbanan

2024-03-12 Sara Lidman: Jernbanan band 1 (Din tjänare hör 1977, Vredens barn 1979, Nabots sten 1981; Albert Bonniers Förlag 2003; 740 s.). Interimsrapport under binge-läsning av Sara Lidmans magnum opus. Detta är det första jag läser av Sara Lidman. Hennes offentliga person kom emellan mig och hennes verk. Nu är det lätt att se vad jag gått miste om. Ty detta är ett storverk utan motstycke i svenska litteratur. För att bara hålla sig till hennes samtida västerbottniska kolleger, förefaller både P.O. Enqvist och Torgny Lindgren rätt anemiska jämförda med Sara Lidman och hennes urkraft. Miljöerna, människorna och framför allt språket samverkar till att skapa en värld i miniatyr som något tål att skrattas åt (tänk att a’Sara hade sån humor) men mera hedras ändå. Den stora världen, främst representerad av centralorten Skjellet (Skellefteå) frestar med pengar och flärd, och motståndskraften varierar, men med bibelordens hjälp försöker många hålla stånd.

Den röda tråden är den begåvade bondsonen Didrik Mårtenssons karriär i både sockenpolitiken och affärsverksamheten och hans fixa idé om Jernbanans (Norra stambanans) dragning genom hemsocknen Lillvattnet. Den ojämna kampen om skogens rikedomar mellan bolagsherrarna vid kusten och de skogsägande bönderna är ett nog så viktigt sidotema. I slutet av tredje boken står Didrik på höjden av inflytande, men han är inte lycklig privat, för äktenskapet med den vackra, goda och gudfruktiga bonddottern Anna-Stava fungerar allt sämre. Hur ska det gå …?

Men den röda tråden omfattar bara en del av textmassan. Kring den spinns ett garn av bihistorier, tillbakablickar och skrönor, befolkade av ett galleri pregnant tecknade sockenbor: bönder, pigor och drängar, inhyseshjon och snallare (åkare som forslade varor från kusten till inlandet). Det är oemotståndlig läsning. Jag återkommer när jag tagit mig igenom hela sviten.

En kunskapsförmedlare med värderingar

2024-02-22 Yvonne Hirdman: Mellankrigstider (Ordfront 2023; 382 s. Omarbetad, uppdaterad och utvidgad nyutgåva av den del av Sveriges historia 1920–1965 (Norstedts 2012) som omfattar perioden 1919–1939). Pluralformen Mellankrigstider sticker i ögonen. För den här boken handlar helt om tiden mellan de båda världskrigen och inget annat. Kanske är det en fingervisning om bokens bredd, där från den politiska historiens huvudfåra många exkurser görs till ekonomisk historia, demografi, socialhistoria, genushistoria, kulturhistoria och annat. ”Exkurser” är förresten fel ord, eftersom det bestående intrycket är hur väl Yvonne Hirdman håller ihop och integrerar de olika beståndsdelarna så att mellankrigstiden ända framstår som en och odelbar.

Framställningen kan beskrivas som cyklisk. En inledning om de sista krigsåren ger förutsättningarna och sätter Sverige i ett internationellt perspektiv; en epilog sammanfattar de två decennierna. Däremellan återfinns bokens två huvuddelar, en för vardera årtiondet. I varje huvuddel finns längre kapitel om levnadsförhållanden, kultur, ekonomi, politik och ideologi, i sin tur indelade i kortare avsnitt om enskilda frågor. Varje kapitel avslutas med en minibiografi över en i tiden viktig person samt ett fylligt citat av något denne skrivit eller sagt. Urvalet säger väl något om Hirdmans egna värderingar (som nog får sägas framkommer mellan raderna även på andra ställen i boken): Elin Wägner, Hjalmar Branting, Ivar Kreuger, Ernst Rolf, Nelly Thüring (en av de första socialdemokratiska riksdagskvinnorna), Ernst Wigforss, Axel och Signe Höjer, Karin Boye, Barbro Alving.

Hirdmans sympatier ligger tydligt hos Socialdemokraterna, särskilt generationen Per Albin, Möller, Wigforss. Antipatiska är på ena kanten de socialistiska splittrarna: vänstersocialister och kommunister, på andra kanten den reaktionära förstakamarhögern, som visserligen tvangs accepterar rösträttsreformen 1919 men fortsatte att sätta käppar i hjulet för sociala och demokratiska reformer.

Den politiska röda tråden är hur minoritetsregerandet på 20-talet ersätts av majoritetsstyre efter valet 1932. Ständiga regeringsskiften och hoppande majoriteter, där viktiga beslut antingen inte kunde fattas alls eller kom till genom förhandlingar och uppgörelser i riksdagens utskott, förhindrade långsiktig planering och bromsade samhällsutvecklingen. Genom samarbetet med Bondeförbundet, först kohandeln 1933, sedan koalitionsregeringen från 1936, kunde välfärdssamhället börja byggas på allvar. Tänkandet och personerna bakom detta ägnas ett helt kapitel, ”Den utopiska socialismen”, med beskrivningar av hur ideologi omsätts i praktisk politik för vanliga människor: bostäder, sociala förhållanden, kris i befolkningsfrågan och sexualpolitik.

En annan huvudlinje i framställningen är hur arbetsmarknadens parter går från total antagonism på 1920-talet, när Sverige hade världsrekord i strejkdagar, till begynnande samförstånd på 30-talet, beseglat i Saltsjöbadsavtalet 1938 och senare känt i världen som ”den svenska modellen”. Trots kvinnor i riksdagen från 1921 hände sedan nästan ingenting med kvinnors deltagande i det offentliga livet under hela mellankrigstiden. Detta är ett viktigt tema för Hirdman, som belyser frågan från flera håll och söker förklaringar. Viktigast kanske det manliga motståndet mot att kvinnor skulle överge sitt ”yrke” som husmor och barnvårdare. Den kvinnliga frigörelsen under ”det glada” 20-talet skrapade bara på ytan.

I epilogen ställer Yvonne Hirdman frågan om det egentligen hade hänt så mycket mellan 1919 och 1939. Mycket var sig onekligen likt i vanliga människors levnadsvillkor. Men i motsats till de flesta länder i Europa hade demokratin överlevt och till och med stärkts. Sverige hade fått en regering som hade vilja och makt att genomföra reformer, och arbetsmarknaden hade fått fred. Välfärden låg om hörnet, men utvecklingen bröts av andra världskriget.

Hirdman har som sagt sina egna betoningar, men de framkommer främst i ett medvetet och inte överdrivet bruk av känslomässiga ord och vändningar, vilket är till stor fördel för läsningen. Men innehållsligt är Mellankrigstider saklig och kunskapsförmedlande och har mycket att ge även den som tror sig kunna sin svenska 1900-talshistoria.

Värd alla lovord

2024-02-14 Andrev Walden: Jävla karlar (Polaris 2023; 376 s.). Kan den här romanen vara så bra som alla priser och strålande recensioner ger vid handen? Ja, den kan faktiskt det. Det är en berättelse som rycker med läsaren från första sidan och sedan inte släpper taget. Det är ett sådant driv i språket att sidorna bara flyger förbi. 376 sidor låter mycket, men det är det inte i det här fallet.

Det har skrivits mycket om de sju papporna som passerar revy under de sju åren i Andrevs uppväxt, mellan 7 och 14. Och det är verkligen en samling ”jävla karlar”, mammans och hennes väninna storrökaren Lilla Molnets mantra om männen i deras liv. Somliga är värre eller farligare, andra mer udda och illa fungerande. Andrev gör vad han kan för att vara dem till lags, samtidigt som han iakttar dem med barnets oförvillade blick (även om han inte förstår allt). Den första pappan, Växtmagikern, har levt med mamman flera år och givit Andrev två halvsyskon, men han åker ut när han slår Andrev en gång för mycket och för hårt. Sedan avlöser ”papporna” varandra tätare, för antingen tröttnar mamman eller kommer polisen och tar dem. I denna kaotiska tillvaro är ändå mamman en fast punkt, som inte bara barnet utan även den vuxne Andrev kärleksfullt håller fast vid. Det är vacker gjort och vackert berättat.

Men sett till boken som helhet är papporna ändå bifigurer i en bred uppväxtskildring, där jämnåriga och deras föräldrar, skola, fritidshyss, så småningom sommarjobb och förälskelser dominerar. Berättelserna är detaljrika, fulla av tidsmarkörer i både scenografi och språk. Det är en roman, men man läser som om allt verkligen hänt, så skickligt skriver Andrev Walden. Och framför allt är det hejdlöst roligt. Hur tråkiga eller upprörande händelser han än skriver om lägger författarens humor ett försonande skimmer över skildringen.