Ett återseende med Somerset Maugham

2020-06-24 W. Somerset Maugham: Ett urval noveller (I huvudsak 1920-tal) samt romanen Cakes and Ale (1930; ca 300 s.) (i: Delphi Complete Works of W. Somerset Maugham, e-bok Delphi Classics 2017). En god vän som hyser omotiverat höga tankar om mitt litterära omdöme frågade mig för en tid sedan varför Somerset Maugham, denna på sin tid mycket lästa och uppskattade brittiska författare, aldrig fick nobelpriset. Han hade nyligen återknutit bekantskapen med denne, som vi läste i gymnasiet men sedan tappat bort. Jag svarade att han väl ansetts för lite litterär, en skicklig hopsnickrare av bra historier och kanske inte så mycket mer. Men vad tyckte jag själv? Inte kom jag ihåg mycket av en gymnasists läsning för mer än ett halvsekel sedan, så det blev till att läsa. De samlade verken på läsplatta, över 8 000 sidor, var ett fynd för 34 kronor på Adlibris men också en svårbemästrad embarras de richesse. Jag plockade ut i stort sett på måfå tretton noveller och romanen Cakes and Ale (i svensk översättning Honung och malört), den senare därför att det var Maughams egen favoritroman (även om han medgav att Of Human Bondage/Människans slaveri från 1915 var hans bästa).

Läser man Maugham i dag är det väl främst novellerna. Han skrev noveller hela sitt långa författarliv, med tyngdpunkt på 1920- och 30-talen; alla jag läste är från den perioden. Många av 20-talsnovellerna utspelar sig brittisk kolonialmiljö i Söderhavet och handlar om engelsmäns och andra européers, eller amerikaners, tillvaro: som utsända tjänstemän, som skeppare, handelsmän, missionärer eller bara vinddrivna. Attityden är kolonial, urinvånarna är bifigurer och beskrivs nedlåtande. ”Half-castes” (halvblod) förekommer ofta som en kategori med egen problematik. Maugham kan konsten att berätta en historia, och personerna är ofta intressanta men författaren tränger sällan under ytan psykologiskt. Ett bra drag är att Maugham är programmatiskt icke-moraliserande: synden segrar ofta över dygden och kvinnors sexualitet skildras positivt. Novellerna skrevs i allmänhet för någon mondän tidskrift och avslutas vanligen med en oväntad vändning eller anekdotisk poäng, ofta ganska abrupt. Det är något av serietillverkning över dem. Några höjer sig litterärt över resten, t.ex. den kända ”Rain”, om en missionär som ska rädda en prostituerad från synden och går under själv, men huvudintrycket är god underhållning för stunden, inte mycket mer.

I Cakes and Ale (titeln är ett citat från Shakespeares ”Trettondagsafton”) är spelplatsen London och södra England. Jagberättaren, Maughams alter ego författaren Ashenden, blir kontaktad av en kollega som ska skriva en biografi över en nyligen avliden framstående författare, Edward Driffield. Ashenden hade lärt känna Driffield och hans unga, vackra men simpla hustru Rosie som tonåring i en by i Kent. Han får nu tillfälle att rekapitulera alla minnen av paret, inte minst av Rosie, med vilken han som student i London hade ett förhållande. Det kärleksfulla porträttet av Rosie, med famn och sköte öppet för många, är bokens behållning. Ett annat tema i boken är en rundmålning av den litterära scenen i det senviktorianska England, som formar sig till en satir över främst konstens och litteraturens aristokratiska beskyddare, vars enskilda representanter dock snarare tecknas med ömsint ironi än med gift i pennan. Litterärt står romanen högre än novellerna, men nobelprisklass? Ledsen, min vän, om du läser det här, det håller den inte.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

En romandebutant som tar för sig

2020-06-05 Lydia Sandgren: Samlade verk (Albert Bonniers Förlag 2020; 690 s.). Lydia Sandgren skriver in sig i raden av yngre kvinnliga författare som verkligen tar för sig: Lina Wolff och Amanda Svensson med vindlande fantasifulla berättelser, Nina Wäha med minutiös koll på sin überrika familjekrönika. Och så Sandgren med sin 690-sidiga debutroman som inte skäms ett ögonblick över sitt omfång. Detta trots att det är en i grunden rätt enkel historia, ett slags triangeldrama med förväntat olyckligt slut. Förhållandet historia/sidantal hade kunnat bli fatalt, men är det inte här på grund av bokens för en debutant häpnadsväckande höga litterära kvalitet på alla plan: berättartekniskt, gestaltningsmässigt, språkligt. Sandgren hade inte behövt maximera som hon har gjort; en 100 sidor kortare berättelse hade varit precis lika bra. Som läsare är man ändå tacksam över att ha fått umgås med de här romangestalterna så länge.

Det här är en Göteborgsroman, och vi som inte har så god koll på stadens geografi, enkannerligen dess barer och krogar, går nog miste om en del underförstådd information. ”Samlade verk” är en ironisk titel. Vi möter den 50-årige bokförläggaren Martin på boken första sidor men i dess kronologiskt sista scen. Han har dragit fram alla sina litterära utkast, skisser och anteckningar till en stor roman och till en författarbiografi som han sysslat med i över 25 år utan att ro något projekt i hamn. Martin, med tämligen enkel bakgrund, är boken skenbara huvudperson, den som författaren följer konsekvent från artonårsåldern till femtioårsdagen. Genom honom lär läsaren känna de andra centrala gestalterna, den bäste vännen skeppsredarsonen Gustav, som blir en framgångsrik konstnär men utvecklar svåra alkoholproblem (det dricks väldigt mycket i boken) och läkardottern Cecilia, uppvuxen i Etiopien, som blir både Gustavs musa och Martins flickvän och senare hustru och mor till parets två barn, Rakel, i romanens nutidsplan en 25-årig psykologistudent, och Elis, 18-årig gymnasist. Det hela är egentligen rätt alldagligt: man pluggar, umgås, festar, får ett stipendieår i Paris och en sommar i Antibes. Cecilia blir med barn och gifter sig med Martin, som startar ett litet bokförlag med en kompanjon. Gustav flyttar till Stockholm och etablerar sig som målare. Den studiebegåvad Cecilia disputerar i idéhistoria drygt 30 år gammal, men bara några veckor efter disputationen inträffar den stora omvälvningen, som är berättelsens nav: en morgon är Cecilia försvunnen. Hon har lämnat familjen och lämnar inga spår efter sig. Genom berättelsestrukturen, med ständiga hopp mellan olika tidsplan, är läsaren förvarnad om denna peripeti, men den kommer ändå som en chock.

Och om inte förr förstår man nu att Cecilia är romanens egentliga huvudperson, en gåta som de andra försöker lösa. Hon får själv aldrig komma till tals utan ses med framför allt Martins ögon och i bokens senare del också dottern Rakels och i kortare men viktiga avsnitt två bipersoners. Det är ett beprövat men avancerat litterärt grepp, att skildra en romangestalt enbart utifrån; Lydia Sandgren behärskar det fullt ut. Hon har också lyckats med att öka spänningen och tempot de sista ca 150 sidorna, så att läsarintresset hålls på topp boken igenom, bokstavligen till sista sidan.

Som om inte detta vore tillräckligt vimlar boken av litterära allusioner och metalitterära konststycken och litteraturteoretisk och filosofiska diskussioner, hållna på en realistisk studentnivå. Lydia Sandgren beskriver sina gestalter med roat överseende och ömsint ironi. Längesedan jag läste om så äkta och levande fiktiva personer.