Tyskt trettiotal i moraliserande backspegel

2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.

Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.

Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.

För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.

Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.

En roman så magnifik att den bländar

2020-01-15 Amanda Svensson: Ett system så magnifikt att det bländar (Norstedts 2019; 549 s.). Vilket härligt självförtroende den unga författaren (född 1987) har: att få ihop en tegelsten med tre huvudpersoner och ett dussintal bifigurer, en handling som hoppar fram och tillbaka i tiden under 26 år och flyttar sig mellan Lund, London, Västerbottens kustland och Påskön och detta på ett språk som med uppfinningsrikedom och fräckhet flyter rakt in i läsarens ögon och fastnar i hjärnan och med en dialog som låter som avlyssnad. Lägg därtill ett stort antal litterära allusioner som smygs in alldeles oförmedlat. Men betänker man det litterära påbråt – mamman är litteraturvetare och pappan en av Sveriges ledande kultur- och politikskribenter, Per Svensson – och att hon debuterade som 21-åring och detta är hennes fjärde roman, är självförtroendet trots allt inte så förvånande.

Det är alltså ett vågstycke och ett komplicerat romanbygge, men Amanda Svensson fogar ihop det med bravur. Jag hade en liten svacka i mitten av den ändå kanske väl långa boken, men den kan ha berott på mig själv lika väl som på romanen.

Jag vill helst inte referera historien, för den bjuder på ideliga överraskningar som jag inte vill förmena den presumtiva läsaren, men någon information måste jag väl ge. Utgångspunkten är en trillingfödsel år 1989, då Sebastian, Clara och Matilda kommer till världen. I romanens nutid är de 26 år och spridda i världen och alla tre med olika former av psykiska problem. Fokus ligger på Sebastian, som är neurolog och anställd på ett privat och ganska mystiskt hjärnforskningslaboratorium i London. Clara är en avskedad journalist som dragit så långt bort man kan komma: till Påskön, där hon hamnar i sällskap med andra udda människor som sökt sig dit, av olika anledningar. Matilda har varit intagen för sluten psykiatrisk vård flera gånger, men nu bor hon i Berlin med en annan svensk och dennes femåriga dotter. Och hemma i Lund finns modern, prästen, som förgäves försöker hålla ihop sin lilla flock. Motorn i romanen är den omväxlande repulsionen och attraktionen mellan syskonen, men mycket hinner hända var och en innan det sker ett avgörande i deras relationer.

Boken är, som framgått, mycket underhållande, men den har också ett äkta allvar. Psykisk sjukdom har jag nämnt; det handlar också om miljöförstöring och klimatkris och en död som är ständigt närvarande och ibland slår till med full tragik. Och så det här med Systemet, som ljuder genom hela boken som en bordunton. Alla jagar det, någon ser bitar av mönster och försöker foga dem till en helhet, andra letar efter en högre världsförklaring, åter andra vill gärna tro på ett system men hittar ingen tråd att börja nysta i. Men författaren håller alla trådar i ett säkert grepp och knyter samman dem, men först på de allra sista sidorna, i denna strålande roman.

Sally Salminen – en omvärdering

2020-01-05 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen (Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). Om Sally Salminen har jag själv, och många med mig, trott oss veta ungefär detta: Den Ålandsbördiga Sally vaknar en dag år 1936 i sin pigkammare i New York och finner sig berömd. Hon har nämligen vunnit Wahlström & Widstrands och Schildts nordiska romanpristävling med Katrina, en skildring av en kvinnas hårda liv på en åländsk ö. Hon skriver många böcker efter den, som ges ut och läses men föraktas av det litterära etablissemanget som ”folklivsskildringar”, och i senare litteraturhistorier är hon marginaliserad eller helt bortglömd.

Med sin biografi vill den finlandssvenska litteraturvetaren, förlagsredaktören m.m. Ulrika Gustafsson uttryckligen upplysa oss fåkunniga om att Sally Salminen (1906–76) var så mycket mera och bättre. Hennes böcker bedömdes visserligen påfallande njuggt i hennes eget Svenskfinland, men inte ens där var bemötandet entydigt negativt, och i Sverige och särskilt i Danmark, som var hennes hemland från 1940, togs hennes författarskap på allvar och behandlades uppskattande. Hennes romaner utspelar sig i många olika miljöer, inte alls bara i bondemiljö, och har ofta en socialkritisk tendens. Det gäller inte minst hennes självbiografiskt baserade skildringar av emigranttillvaron i USA. Till de riktigt stora kom hon dock aldrig att räknas.

Ulrika Gustafsson har gjort en mycket grundlig genomgång av Salminens liv och författarskap och redovisar läsning av bl.a. Salminens dagböcker och otryckta manuskript, samtida recensioner, intervjuer, hemma hos-reportage (förvånansvärt många) och litteraturvetenskapliga böcker och artiklar; avdelningen Källor och litteratur omfattar 18 sidor med liten stil. Hon hittar många samverkande orsaker: den nästan krossande uppmärksamheten efter debuten; att allt hon senare skrev mättes med Katrina som måttstock; det litterära klimatet i Svenskfinland, som dominerades av modernismen; Salminens position helt utanför det litterära etablissemanget både socialt och geografiskt; och att hennes produktion faktiskt var rätt ojämn. Framför allt kunde hon vara påfrestande mångordig. Gustafsson själv suckar några gånger över långrandiga passager.

Om Sally Salminen själv blir det tydligt att hon inte var någon lycklig människa och tidvis var beroende av starka sömnmedel. Hon gifte sig, med tvekan, med den danske konstnären Johannes Dührkop, och äktenskapet fungerade, trots slitningar, främst genom hans stöttande lojalitet. Paret hade inga egna barn men tog en liten judisk pojke som fosterbarn 1943, en modig motståndshandling i det tyskockuperade Danmark, och följde honom under hela uppväxten även sedan de biologiska föräldrarna återkommit till landet. Hennes litterära självförtroende kunde svikta, men hennes självkänsla var stark och hon stod på sig mot sin förläggare i fråga om omarbetningar och strykningar. Författare var det enda hon ville vara; det hade hon drömt om redan som flicka i elvabarnsfamiljen på Vårdö. (Faktiskt blev inte mindre än fem syskon författare, den enda mer kända utöver Sally var Aili Nordgren).

Ulrika Gustafsson skriver bra. Prosan är spänstig och drar läsaren med sig. Hon är ovanligt personlig för en författare i denna genre. Här tar hon en risk – läsaren vill lära känna Sally, inte Ulrika – men hon klarar balansgången fint och det subjektiva blir en krydda i texten. Hon kan också glädja sig åt en viss renässans för Sally Salminen: Katrina har kommit i nyöversättning till finska och förlaget Saga Egmont har gett ut fyra romaner som e-böcker.