Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Om Macchiarini et consortes

2021-05-17 Kjell Asplund: Fuskarna. Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen (Fri Tanke Förlag 2021; 288 s.). Kjell Asplund är läkare, professor, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, tidigare ordförande i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och utredare av Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS). Det sistnämnda uppdraget fick honom att intressera sig djupare för forskningsfusk av olika slag, och man må säga att han med sin bakgrund är sällsynt lämpad att skriva om ämnet. Lägg därtill att han skriver utomordentligt väl, på en prosa som är ledig i stilen, neutral i berättandet med infogande av lagom mycket personliga erfarenheter, lågmäld i tonen utom när han ett fåtal gånger höjer rösten, vilket då blir desto mer verkningsfullt.

Boken har en intrikat berättelsestruktur. I inledningen presenteras tio forskare som ska bli föremål för Asplunds genomgång. Och de första kapitlen ägnas också två av dem i var sitt kapitel; den en är Macchiarini. Men sedan byter Asplund perspektiv. Alla följande kapitel utom det sista handlar om forskningsfuskets många olika aspekter, där fuskarna används som åskådningsexempel. De flesta återkommer flera gånger, och det blir naturligt nog en del upprepningar, men som pedagogisk teknik fungerar det. Kapitelrubrikerna är talande: Vad är forskningsfusk?; Vem fuskar och varför?; Högriskmiljöer och mentalt klimat; Rovtidskrifter och rovkonferenser (om oseriösa aktörer på fältet); Att avslöja forskningsfusk; Offren; Fuskjägarna; Vad hände med fuskarna? Dessa ämnen är onekligen viktigare än de enskilda personerna, men det är ändå de och deras drivkrafter som ger framställningen liv och märg.

Kjell Asplund målar upp ett globalt vetenskapssamhälle som alldeles för länge tagit för lätt på oredlighet (som det heter i svenskt lagspråk) i forskning. Det gäller särskilt hans eget område, medicinen. Både forskaren och hans institution drivs av akademisk prestige, och en avslöjad fuskare ger institutionen dåligt rykte. De vetenskapliga tidskrifternas peer review-system fungerar dåligt för att avslöja fusk, och mycket fusk har avslöjats av några få hängivna fuskjägare. Det omgivande samhällets längtan efter sensationella forskningsrön, mirakelkurer och liknande är också en drivkraft. Det är ingen tillfällighet att flera av fuskarna i boken ägnat sig åt ett område som lovat mycket de senaste årtiondena: stamcellsforskning. Däremot tycks ekonomisk vinning sällan vara en drivkraft. Ett undantag på Asplunds lista ägnas bokens sista kapitel: amerikanskan Elizabeth Holmes. Hon byggde upp ett storföretag och lockade investerare med storslagna löften om en epokgörande apparat för blodanalys, som med ett minimalt blodprov blixtsnabbt kunde göra mängder av analyser simultant. Men någon sådan apparat fanns aldrig, det blev konkurs, skandal och en flod av stämningar. Företagets respekterade forskningschef begick självmord när det stod klart för honom hur han utnyttjats. Bedrägerierna kräver sina offer även utanför bedragarnas krets. I de medicinska fallen drabbas förstås främst patienterna.

Greven på hotellvinden

2021-05-11 Amor Towles: En gentleman i Moskva (2016; svensk övers. Jan Hultman och Annika Hultman Löfvendahl, Wahlström & Widstrand 2019; 518 s.). Så många vänner och bekanta har skrivit sig varma om denna bok. Den har inte, lika lite som Towles förra bok Artighetsreglerna uppmärksammats på de tyngre kultursidorna, däremot i mängder av bokbloggar och liknande. Jag hade inte tänkt läsa den, men nyfikenheten tog överhanden.

Vad är det för slags bok? Den har inga höga litterära anspråk men är skriven med en stilistisk elegans som många högre rankade författare kunde avundas – mycket väl tillvaratagen i den svenska översättningen. Den genomsyras av en mild humor som emellanåt tillåts slå ut i ren skämtsamhet. Den förespråkar en kombination av stoicism och epikurism som i boken förenas i huvudpersonens aristokratiska hållning.

Bokens titel är besynnerligt vag. Gentlemannen är greve Alexander Iljitj Rostov, 33 år vid bokens början år 1922. Den föräldralöse greven har vid bolsjevikernas maktövertagande återvänt från Frankrike till Ryssland för att lotsa sin gamla farmor ut ur landet, men själv väljer han att stanna kvar: han vill leva med sina landsmän. Han är rik och har inrättat sig i en svit på Hotell Metropol i centrala Moskva. För en gammal dikts skull hamnar han i en revolutionsdomstol men lyckas på något vis charma sina domare så att de inte låter skjuta honom utan dömer honom till livstids husarrest på hotellet! Men sviten och det mesta av sina personliga tillhörigheter får han lämna för ett rum på vinden. På hotellet blir han kvar i över 30 år.

Med sin sociala förmåga flyter han omkring bland såväl personal som gäster, vilka bestås träffsäkra porträtt som ibland kan närma sig godmodig karikatyr, som den koleriske men hjärtegode kökschefen Emile. Riktigt negativt tecknas bara anpasslingen Leplevskij, som börjar som hjälpkypare och slutar som hotelldirektör. Det är en vältalig bild av hur auktoritära regimer alltid belönar lojalitet mer än kompetens.

Tillvaron lunkar på utan mycken dramatik, och kanske är 518 sidor 100 för mycket. Kommunistregimens hårdnande grepp märks inte så mycket innanför hotellets väggar, men Towles underlåter inte att, om än en passant, nämna hungerkatastroferna, den brutala kollektiviseringen av jordbruket, terrorn, lägren och försvinnanden. Greven blir dock vän med en högt uppsatt apparatjik, vilket kommer honom till godo flera gånger.

Det som för handlingen framåt är grevens vänskap först med den nioåriga och småningom tonåriga Nina, vilken som vuxen i slutet av 30-talet anförtror honom sin femåriga dotter Sofia. Nina ska resa efter sin man som blivit förd till fångläger. Hon hörs aldrig mer av, och greven anförtros hennes uppfostran. Det blir en kärleksfull relation som Towles tecknar med inlevelse och ömhet. Mot slutet ändrar berättelsen karaktär, när ett spänningsmoment läggs till.

Det säger sig självt att hela handlingen är totalt orimlig, men man förlåter det när den är så utomordentligt välberättad. Jag är förtjust.

Läsvärt trots missvisande titel

2021-05-05 Göran Rydeberg: Utrikes- och säkerhetspolitikens historia från 1800 till idag. En studie i svenska och nordiska perspektivförskjutningar (Hans Blix Centrum vid Stockholms universitet/Santérus Förlag; 129 s.). Det utgivande forskningscentret har det fullständiga namnet Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia, och detta är första numret i centrets skriftserie. Jag köpte boken i tron att få läsa en framställning av det som titeln tycks erbjuda, men titeln är vilseledande. Boken är i själva verket en sammanställning av och redogörelse för befintlig forskning på området och ett program för fortsatt forskning. Författaren vänder sig uppenbart till kolleger, men boken kan läsas med viss behållning även av intresserade lekmän om man tar den som ett jämförande kompendium över de nordiska ländernas olika mål och metoder i utrikes- och säkerhetspolitiken, med inslag av försvarspolitik och handelspolitik. Referaten av äldre forskning är kortfattade men adekvata, medan de tabellariskt uppställda jämförelserna mellan de nordiska ländernas politik på området är mer än lovligt förenklade (vilket författaren tycks vara medveten om). Språket är träaktigt där det inte är knöligt och utan spår av stilvilja. På ett ställe blänker det till, när Rydeberg refererar Folke Lindbergs band i Den svenska utrikespolitikens historia (3:4, 1958):

”Lindberg knyter an till en idag kanske delvis bortglömd verklighet, där stora delar av det svenska etablissemanget hoppades på att Napoleon III:s Frankrike skulle kunna spela en avgörande roll i östersjöregionen och att Sveriges gamla allianspolitik med nära anknytning till Paris under tidigare århundraden åter skulle bli verklighet. Såväl Oscar I som hans båda söner hade villigt satsat på detta kort, som med Preussens seger över Frankrike 1870–71, skulle visa sig ha en obehagligt låg valör.” (S. 28)

Dansk och norsk historieskrivning på området ägnas egna kapitel om 12 resp. 13 sidor, medan Finland styvmoderligt får nöja sig med 5. Det är uppenbart att Rydeberg inte är hemmastadd där, vilket även visar sig i ett häpnadsväckande påstående. Rydeberg refererar Finlands historia, del 3, ”Kejsartiden” (Schildts 1996) av Matti Klinge och skriver sedan (s. 84): ” Något direkt påföljande band som behandlade det självständiga Finlands historia följde inte efter att Klinge gjort sin insats. Istället kom hans yngre professorskollega Henrik Meinander att i ett enbandsverk ta sig an Finlands historia alltsedan stenåldern”. Den första delen av påståendet är helt felaktigt. Rydeberg har inte observerat att av Meinander finns två böcker med titeln ”Finlands historia”, dels del 4 av samlingsverket (1999), som behandlar just självständighetstiden, dels den som Rydeberg nämner, från 2006, med undertiteln Linjer, strukturer, vändpunkter. Det må vara olyckligt med likalydande titlar av samma författare, men en historiker av facket ska inte behöva blanda ihop dem.

Eyvind Johnsons beredskapstjänst

2021-05-02 Eyvind Johnson: Krilons resa (Albert Bonniers Förlag 1942; 552 s.). I andra delen av Landet utanför, som jag senast skrev om här, citerar Henrik Berggren flitigt ur Eyvind Johnsons roman. Den utgör del 2 i trilogin om Krilon, vars första del, Grupp Krilon, jag läste för 20 år sedan. Nu gav Berggren mig en knuff att ta itu med Krilons resa.

Först några ord om trilogin, som är Johnsons herkuliska beredskapsinsats. I tre väldiga romaner, som utkom 1941–43 och utspelar sig 1940–42, skildrar han tiden och tidsandan genom en sammanhållen grupp borgare i Stockholm, vars primus motor är egendomsmäklaren Johannes Krilon. Samtidigt som kriget pågår, och Krilon i denna del blir direkt indragen i motståndshandlingar under sin hemliga resa till Norge, spinner Johnson en intrig kring gruppen som reflekterar de onda och de goda krafterna i tiden, men såsom i en narrspegel. Krilon bekämpas med ytterst ojusta metoder, och hans grupp splittras, av konkurrenterna G. Staph och T. Jekau, men han hoppas på hjälp av en affärsförbindelse i USA, Frank Lind. Namnen talar ju för sig själva. Johnson prövar en mängd olika berättargrepp och sätt att gestalta huvudpersonerna och deras omvärld och inre liv. Djupt allvar paras med rätt munter satir, och man har aldrig tråkigt när man läser. Särskilt inte i denna del, som både till innehåll och stil är mer varierad än den första.

I Krilons resa har de tidigare såta stallbröderna Staph och Jekau blivit ovänner, och Staph drar med lock och pock in Krilons gamla vänner i sin strävan att totalt kontrollera fastighetsmarknaden. Vännerna inser ganska snart vad de har inlåtit sig på och börjar ångra sig, men hur ska de kunna slingra sig ur Staphs grepp? I skildringen av deras våndor visar Johnson sitt mästerskap i nyanserad personkaraktäristik. Vännerna får sina egna berättelser, som korsklipps med varandra och med huvudhandlingen om Krilon. Mest utrymme ägnar Johnson åt gruppens nummer två, möbelrenoveraren Emil Hovall, som grubblar mycket över rätt, sanning och etik, medan han griper efter sin snusdosa eller unnar sig ett eller flera glas för mycket. En lång episod med Hovall är en drömscen där han och två nyfunna vänner hamnar först i 1700-talet och därefter vid kröningen av en kinesisk kejsare, den senare även motivet på en tavla som Krilon skänkt Hovall som avskedsgåva. Denna scen är en av bokens höjdpunkter.

Titelns resa omfattar bara 72 av bokens 552 sidor men är en tät, effektiv och spännande berättelse om Norge under ockupation och en möjlighet för antinazisten Johnson att tala klartext om det tyska övervåldet. Krilon menar att han måste göra denna resa, men priset är att han på oviss tid överger sin väninna Isabelle, en polsk-fransk målare, änka efter en svensk konstnär som stupat i Spanien. Deras relation är fint tecknad, medan de övriga männens äktenskap och kvinnoförbindelser skildras rätt konventionellt.

Eyvind Johnson drar sig inte för att göra upp med sina ovänner. I den här delen är det Sven Stolpe som under namnet doktor Tollius bestås en helt förödande nidteckning. Den känns opåkallad och avsnittet är alldeles för långt, och jag tycker boken tappar sin konstnärliga balans för ett tag. Men man glömmer det snart för allt som är mästerligt med denna roman.