Mot en Delblanc-renässans

2021-06-27 Sven Delblanc: Kastrater (1975; 151 s.), Speranza (1980; 187 s.), Jerusalems natt (1983; 145 s.; samtliga Albert Bonniers Förlag). Sven Delblanc meddelar i slutet av den tredje volymen att dessa tre böcker utgör en trilogi. De tre berättelserna är helt fristående från varandra, men de har mycket gemensamt i tematik. I motsats till Delblancs mer kända verk, som Hedebysviten eller Kära farmor, händer inte så mycket; det är idéinnehållet som är det centrala. Alla tre utspelar sig i en angiven historisk kontext, de två första strax före resp. strax efter franska revolutionen, den tredje strax före Titus erövring av Jerusalem år 70 e.Kr. I Kastrater och Jerusalems natt uppträder historiska personer, medan gestalterna i Speranza är fiktiva, även om huvudpersonen greve Malte Moritz von Putbus föräldrar och andra släktingar är verkliga. (Putbus var ett litet grevskap på Rügen, då i Svenska Pommern.)

Kastrater utspelar sig i Rom år 1786, under ett nattligt besök av Gustaf III och hans favorit Armfelt hos den landsflyktiga, gamla och försupna skotska tronpretendenten Karl Edvard Stuart (”Bonnie Prince Charlie”). Till supésällskapet hör också två kastratsångare, den ene spöklikt nog den sedan länge avlidne Farinelli. Delblancs förtjusning i burlesk, grotesk och grovkornigheter hotar ta loven av de isande beskrivningarna av otyglat våld, mest här, mindre i de två andra romanerna. Här möter vi temat för trilogin: makten och dess missbruk. I Kastrater ställs, med Farinelli som språkrör, makten mot den konstnärliga friheten.

Speranza är namnet på det fartyg med vilket den unge idealisten Malte Moritz von Putbus år 1794 färdas mot Danska Jungfruöarna för att under ett år fostras av sin morbror Hamilkar Sehested, som är guvernör där. Malte är en Candide-figur, en naiv världsförbättrare, som får mycket hårda törnar av verkligheten, här det faktum att Speranza visar sig vara ett slavskepp. Hans idealism bryts sakta ner av hans vilja att ingå i en gemenskap och av hans åtrå till en av slavinnorna. Skräckväldet har usurperat franska revolutionen, och i allegorins former visar Delblanc hur makten förkväver den medborgerliga friheten. Särskilt groteskt är att slavlasten visar sig tillhöra en jesuitkongregation i Amerika, vars representant ombord, abbé Marcello, likt en Pangloss får lägga ut texten om hur nödvändigt detta onda är för det kommande stora goda gudsriket.

Jerusalems natt är stillsammare i anslaget. Vi befinner oss i härföraren Titus läger inför erövringen av Jerusalem. Berättaren, den grekiske lärde Filemon av Megara, har förutsett en solförmörkelse, som mycket riktigt inträffar men som pågår alldeles för länge och skrämmer upp de vidskepliga romarna, från Titus ner till den enklaste soldat. Tillsammans med Titus och Filemon befinner sig den judiske överlöparen Josefus. Till dem förs en fånge, den gamle Eleasar, som visar sig vara en anhängare till Jesus och en av de få ännu levande som känt honom. För sällskapet berättar Eleasar sin version av Jesu liv och verk, som skiljer sig påtagligt från evangeliernas. Framför allt har alla de kvinnor som följde Jesus eliminerats ur historien. Även här är det en fråga om makt. I vakuumet efter Jesus död är det Simon Petrus och Paulus som tar över och från sin maktposition korrumperar den ursprungliga läran. Kristendomen predikar befrielse från tvång och nöd, men i församlingen finns ingen frihet. I ett sidospår får Titus konstatera att inte ens makthavare har någon frihet: de är bundna av och vid makten.

Det visade sig fungera utmärkt att läsa dessa tre romaner i en följd. Temat binder dem samman och berättelsernas olikhet förhindrar monotoni. Trots det djupa allvaret präglas böckerna av Delblancs spiritualitet och hans barockiserande stilkonst. Sven Delblanc tycks vara på väg mot en renässans. Den här trilogin hör definitivt till det som kommer att lyftas fram.

En finländsk märkesman

2021-06-19 Moral, evolution och samhälle. Edvard Westermarck och hans närmaste krets (red. Otto Pipatti och Petteri Pietikäinen; svensk övers. av originalkapitel på finska Mattias Lehtinen; Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors/Appell Förlag, Stockholm 2021; 277 s.). Sociologin är en ung vetenskap men har hunnit med flera teoribildningar och vetenskapliga kontroverser. En inriktning som var inflytelserik runt förra sekelskiftet och kom att bli dominerande i Finland under mellankrigstiden var evolutionistisk, i delar rent darwinistisk. Den såg som sociologins uppgift att spåra ursprunget till och utvecklingen av olika samhällsföreteelser. När den moderna, USA-influerade sociologin, som med statistiska metoder studerade det nutida samhället, slog igenom efter kriget, med Erik Allardt som främsta namn i Finland, marginaliserades den äldre inriktningen och utdefinierades från sociologin av företrädarna för det nya paradigmet.

Edvard Westermarck (1862–1939) var på sin tid Finlands internationellt mest kända vetenskapsman och en ledande företrädare för den evolutionistiska skolan. Flera av hans lärjungar blev också framstående forskare, vilket förklarar skolans dominans i Finland. Det var i och för sig långt ifrån självklart eftersom Westermarck och hans krets av anglosaxiskt influerade och empiriskt inriktade akademiker i mycket var främmande för vetenskapssamhället i Finland, som stod under starkt inflytande av tysk idealism och spekulation. Flera i kretsen hade också liberala eller socialistiska sympatier i ett starkt konservativt Finland.

Nu ser tiden ut att vara mogen för en renässans för den Westermarckska skolan. Några doktorander vid Uleåborgs och Helsingfors universitet upptäckte att de hade ett gemensamt intresse: Edvard Westermarck, och lyckades få till stånd ett idéhistoriskt forskningsprojekt, stött av Svenska litteratursällskapet, kring honom och hans krets. Denna bok är projektets slutredovisning; det har tidigare resulterat i fyra doktorsavhandlingar. Medlemmarna i gruppen har skrivit enskilda kapitel, och alla utom Helsingforshistorikern Julia Dahlberg har skrivit på finska, som översatts av Mattias Lehtinen.

Även om biografiska fakta strös in i artiklarna är boken inte biografisk utan helt inriktad på kretsmedlemmarnas forskning och dess resultat. Störst utrymme får förstås Edvard Westermarck. Han blev internationellt känd med sin doktorsavhandling 1891 om äktenskapets uppkomst, vilken ledde till en professur i sociologi vid London School of Economics, som han upprätthöll samtidigt med professurer i filosofi först i Helsingfors, sedan vid Åbo Akademi. Den kan ses som en förstudie till hans huvudverk The origin and development of the moral ideas (1906–08). Westermarck argumenterar för att moral uppkommer som känslor av gillande och avståndstagande i mindre grupper, vilka småningom institutionaliseras inom större samhällen. Även om han tidstypiskt talar om ”primitiva” samhällen menar han att synen på moral (eller äktenskap) inte skiljer sig i princip mellan dessa och våra ”utvecklade” samhällen.

Det skulle föra för långt att referera alla verk som behandlas i boken, men det känns angeläget att nämna de andra medlemmar av kretsen som behandlas. Gunnar Landtman (1878–1940) kartlade klassamhällets rötter; Rafael Karsten (1879–1956) skrev om religionens uppkomst; Rudolf Holsti (1881–1945), som också var diplomat och utrikesminister, ägnade sig åt statens uppkomst; Ragnar Numelin (1890–1972), också han diplomat, behandlade diplomatins uppkomst och den kände esteten Yrjö Hirn (1970–1952) tecknade konstens ursprung. Dessutom finns ett kapitel om Westermarcks syster konstnären och författaren Helena Westermarck (1857–1938), som var sin brors nära förtrogna och som han diskuterade olika samhällsfrågor med. Det är viktigt att ”uppkomst” och ”ursprung” ses ur ett evolutionärt och kulturantropologiskt perspektiv (vad är det t.ex. som ligger bakom att människor ur olika stammar drar nytta av att skicka sändebud till varandra?, som Numelin beskriver det). Historisk forskning är det inte fråga om.

Edvard Westermarck har jag länge varit nyfiken på, så detta har varit en bok för mig. Att dessutom få lära sig så mycket om hans elever har varit en bonus. Boken är inte svårläst; Julia Dahlberg skriver utmärkt svenska, och översättningarna är av god kvalitet.

En klassiker, men vem läser?

2021-06-11 Anatole France: Les opinions de M. Jérôme Coignard (1893, nytryck ca 1900 Calmann-Lévy Éditeurs; 290 s.). Anatole France är kanske inte bortglömd, men nog förpassad till periferin, och hans böcker läses väl inte mycket. I DN:s digitala arkiv kan man hitta en graf över omnämnanden genom åren. Den når sin topp årtiondena efter hans död 1924 för att från 1970-talet sjunka brant till nivån i dag, ett par tre förekomster om året, vanligen i förbigående. Mest typiskt nämns han som en av Hjalmar Söderbergs förebilder och idoler. Söderberg översatte också en av hans mest kända romaner, Drottning Gåsfot. Mitt intryck från franskstudierna på 1960-talet är att France också ses över axeln av den franska akademiska litteraturexpertisen, som en underhållare utan större djup. Helt klart är att han på sin tid retade gallfeber på det konservativa etablissemanget med sin kulturradikalism, framförd med subtil ironi och stilistisk briljans. Hans svenska discipel Hjalmar Söderberg har mött ett gunstigare öde.

Jag nämnde Drottning Gåsfot (La rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893). I denna kombinerade idéroman och pikaresk introduceras författarens språkrör abbé Jérôme Coignard, som meddelar sin elev Jacques Stekvändare sina oförgripliga åsikter i tidens frågor om politik, moral och religion. Tiden är visserligen 1700-talet, men att det är Frances egen tids eliter och deras hyckleri han vänder sig mot är uppenbart.

De åsikter M. Coignard får framföra i romanen var tydligen inte tillräckligt, för redan samma år, 1893, utkom denna följevolym, som i en tunn fiktiv dräkt låter abbén ytterligare, och mer oförblommerat, lägga ut texten, vanligen i dispyter med representanter för etablissemanget. Ironin är bitskare och antar stundom rent Voltaireska former, och samhällskritiken går djupare, är mer desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. T.ex. är det engelska systemet, där partier fredligt växlar om vid makten, meningslöst då institutionerna ändå inte rubbas. I bokens längsta och tyngsta del går abbén tillrätta med juridiken: lagstiftningen och rättskipningen, som han finner vara till inte för att skipa rättvisa på det individuella planet utan för att upprätthålla samhällsordningen. (Ett känt citat från annan bok av France, Le lys rouge, lyder: « [L]a majestueuse égalité des lois […] interdit au riche comme au pauvre de coucher sous les ponts, de mendier dans les rues et de voler du pain ».)

Den här boken är nästan helt förbisedd i översikter av Anatole Frances författarskap, vilket är begripligt eftersom den skönlitterära fernissan är så tunn och innehållet, med kännedom om författarens åsikter, tämligen förutsebart, vilket gör läsningen stundom tröttande trots det eleganta språket.

Ljunggren behärskar begränsningens mästerskap

2021-06-05 Magnus Ljunggren: Tjugo ryska klassiker (egen utgivning 2021; 138 s.). Anton Tjechov ser uppfordrande på mig från bokomslaget, och manar mig att skriva något om hans pjäs ”Måsen” och de nitton andra verk som utgör ämnet för denna bok. Enkel aritmetik ger vid handen att i genomsnitt ägnas varje verk 6–7 sidor. Men i sådan kortessäistik ligger Magnus Ljunggrens mästerskap. Det har han utövat inte minst i tidningsartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och sådana utgör huvuddelen i denna bok. Ett par artiklar sticker ut genom sin längd och är hämtade från akademiska skrifter. Längst är artikeln om Dostojevskijs fyra stora romaner. Tre är nyskrivna: om Gogols ”Revisorn”, Tolstojs ”Ivan Iljitjs död” och Gorkijs ”Min barndom”. Det är ju författare som knappast kan utelämnas i en samling som denna, även om Ljunggren understryker att urvalet är personligt och osystematiskt.

Magnus Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och är alltså väl lämpad att skriva en bok som denna. Men som slavist är han också känd för sin enorma personkännedom. Det återspeglas i artiklarna, som lika mycket handlar om författarna som om deras verk. Ljunggren är inte en litteraturvetare som bara borrar ner sig i texten. Tvärtom placerar han verken tydligt i deras samhälleliga och politiska kontext. En intressant kontext har rentav varit ett urvalskriterium. I de flesta artiklarna är också en koncentrerad författarbiografi interfolierad.

Artiklarna är kronologiskt ordnade: börjar med Pusjkins dikt ”Bronsryttaren” och roman ”Kaptensdottern” och slutar med Solzjenitsyns ”Cancerkliniken”. Även Osip Mandelstam (”Amiralitetet”), Aleksandr Blok (”De tolv”) och Anna Achmatova (”Requiem) är representerade med poetiska verk. Två artiklar handlar om teaterpjäser, Gogols ”Revisorn” och Tjechovs ”Måsen”; resten är om prosaverk, i huvudsak romaner. Mest engagemang lägger Ljunggren nog ner i artikeln om Andrej Belyjs ”Petersburg”, en roman vilken han ägnat en akademisk livstid. Utom av alla ovannämnda fick jag ut mycket av texterna om Leskovs ”Den förseglade ängeln” (som jag aldrig hört talas om tidigare), Jurij Olesjas ”Avund” (dito) och Vasilij Grossmans ”Liv och öde” (som jag (ännu) inte läst). Men alla artiklarna – liksom helheten – har högt läsvärde.

Carina Burmans valfrändskap

2021-06-01 Carina Burman: God natt Madame (Albert Bonniers Förlag 2021; 271 s.). Carina Burman disputerade på en avhandling om Kellgren 1988, och som en utlöpare av den skrev hon den hyllade debutromanen Min salig bror Jean Hendrich (1993). Efter såväl skön- som facklitterära resor i tid och rum återkom hon till 1700-talet häromåret med den monumentala Bellman. Biografin. Och nu har den fått sin spinoff med denna roman om en av Bellmans närmaste vänner. Titeln är slutraden i Fredmans epistel nr 79, ”Charon i luren tutar”.

Kellgrenromanen utger sig som ett autentiskt manuskript, omhändertaget av Burman, medan den nya boken uttryckligen är en roman, enligt Burmans efterord. Annars har de formella likheter. Båda är berättade i jagform, och det finns en historia bakom textens tillkomst. Båda har inslag av 1700-talets svenska i en i övrigt nutida språkform: franska citat- och lånord, tidstypiska men numer urmodiga svenska ord å ena sidan, inga pluralformer på verb å den andra. Den viktigaste skillnaden är att i Kellgrenromanen berättar två personer som stått skalden nära om honom, medan i denna huvudpersonen skildrar sitt eget liv.

Vem är då vi talar om? Hon heter Anna Charlotta von Stapelmohr, kallad Lotta, född 1754 i en nyadlad familj, vacker, vitter, spirituell, känd för sin snabba och inte sällan vassa replik. Genom sitt äktenskap med Elis Schröderheim, ungdomsvän till Gustaf III och länge en av kungens gunstlingar, får hon tillträde till hovet. På 1770-talet står det ett skimmer över Gustafs dagar, där vitterhet, konst och musik – gärna i lekfulla former – står högst på dagordningen. Lotta deltar med liv och lust och ägnar sig i tidens anda även åt erotiska eskapader, liksom maken. Äktenskapet framställs ändå som ett inklinationsparti fast utan krav på sexuell trohet. Även om sorger drabbar henne – en älskad bror dör i en hastigt uppflammande epidemi, Lotta föder ett dött barn och blir inte gravid igen – är livsglädje hennes dominerande personlighetsdrag. Umgänget är stort, en mängd verkliga och några fiktiva personer passerar revy, men utanför familjen är Bellman, av Lotta kärleksfullt kallad Bella, den enda konstanten.

Skimret övergår med tiden i mörknande skyar. Kungen utökar sin makt på adelns bekostnad, oppositionen tilltar. Som alla auktoritära ledare blir Gustaf misstänksam till och med mot sin närmaste omgivning, och ett faux-pas kan sänka en gunstling i djupaste onåd. Burmans Lotta är sannerligen inte blind för kungens mer betänkliga sidor. Förvisad från hovet sitter hon hösten 1790, äntligen gravid igen, dock icke med maken som barnafar, och skriver ned sina minnen ända från barndomen. Levnadsminnena varvas med korta inslag från det skrivande nuet: yttre händelser, reflexioner, oro för framtiden. Anna Charlotta von Stapelmohr lägger ned pennan på julafton 1790, dagen före barnets födelse.

Carina Burman är lika vitter och spirituell som sin huvudperson, det är en valfrändskap. Genom det direkta berättandet i jagform lyckas hon till läsaren förmedla liv och ande från den tid som hon känner bättre än de flesta. Samtidigt drar hon in läsaren, efter en kanske något trög start, i den fängslande levnadshistorien. En tour de force, Madame!