2022-07-10 Lea Ypi: Free. A Child and a Country at the End of History (W.W. Norton & Company 2021; 284 s.; utkommer i augusti i svensk övers. av Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag). Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och beröm och nyligen belönats med Ondaatjepriset, som går till ett litterärt verk oavsett genre, som ”evokes the spirit of a place”. Och det gör denna verkligt läsvärda bok bok med besked! Platsen är Albanien och Tirana. Tiden är stalinistregimens sista år, omvälvningen 1990 och kriserna i dess spår fram till de väpnade konflikterna 1997. Författaren är född 1979, och det är sina egna upplevelser hon skildrar, uttryckligen icke-fiktivt. Lea Ypi är numera väletablerad professor i politisk teori vid London School of Economics och skriver på engelska.

Särskilt första halvan av boken, som berättar om året 1990, med tillbakablickar, har klara litterära kvaliteter. Den elvaåriga Lea är en klipsk flicka som undrar över åtskilliga konstigheter men är via skolan helt indoktrinerad av regimen och älskar ”uncle Enver”. Den vuxna Ypi ser med barnets ögon, men förtrycket, bristerna, köerna, rädslan skiner igenom. Föräldrarna, med sina underordnade jobb, framstår inte som några entusiastiska regimanhängare, men de är inte oppositionella. Den intressantaste i familjen är farmodern, Nini kallad, som kommer från Thessaloniki och har franska som förstaspråk, vilket hon också tvingar på Lea. Så här långt är boken ett mästerverk.

I slutet av 1990 imploderar regimen av det folkliga missnöjestrycket. Allmänna och fria val utlyses. ”Fria?” undrar Lea, till valen under den gamla regimen gick varenda människa frivilligt och röstade. Här börjar den diskussion som är bokens egentliga ärende. Vem är fri? Kan man vara fri om samhället är sådant att inte alla kan utnyttja sin frihet? I bokens andra del, som omfattar åren 1990–97, återkommer frågan då och då, men huvudsakilgen är den en skildring av den politiska och samhälleliga utvecklingen i Albanien fram till de förödande pyramidspelen, väpnade uppror och samhällskollaps. Nu får vi också veta allt om familjens bakgrund, som man förtigit för att skydda Lea. Familjerna på båda föräldrarnas sida var förknippade med den förkommunistiska tiden; deras ”biografi” (ett centralt ord) var alltså sådan att de inte kunde betros högre befattningar trots kvalifikationer. Nu kan fadern bli chef för Tiranas hamn, men att administrera den ”chockterapi” som påbjudits av internationella kreditgivare passar denne idealistiske liberal-socialist illa. Trots flera allmänna val med skifte vid makten blir inget bättre. År 1997, laglöshetens år, tar Lea studenten och reser till Italien för att studera filosofi. Denna del är också intressant, men står litterärt inte på samma nivå som den första. Inte minst saknar man den humor som gör sig gällande i första delen.

I en epilog berättar Lea Ypi om hur det gick sen, för henne själv och för familjen. Här återupptar hon diskussionen om friheten i olika samhällssystem. Till min förvåning har hon landat i att socialism är det system som maximerar människors frihet, medan hon är mycket kritisk mot liberalismen. Men man ska understryka att det är från teoretiska utgångspunkter hon hamnat där.

För några år sedan läste jag Peter Kadhammars Vi som var så lyckliga, som handlar om Enver Hoxha och hans kumpaner i den albanska Politbyrån. Läser man den och den här boken får man en fördjupad förståelse av modern albansk historia. Jag länkar till min anmälan av den: https://minlasning.blog/2019/08/22/totalitar-makt-en-fallstudie/ .