På kryss i Skärgårdshavet – för 70 år sedan

2022-12-29 Björn Landström (text och teckningar): Regina och Gullkronan (1951; nyutgåva med efterord av Martin Welander, Schildts & Söderströms 2022; 132 s.). Namnet Henrik Ramsay är väl numera bekant bara för oss (vi är i och för sig många) som intresserar oss för Finlands 1900-talshistoria. Född 1886, industriman och företagsledare, vd för rederiet FÅA, men också politiker, utrikesminister 1943–44 och som sådan dömd till två och ett halvt års fängelse i krigsansvarighetsprocessen 1946. Han var därtill en framstående seglare och ägare till den stora yachten Regina. Meningen var att Ramsay skulle ha skrivit denna bok, som skulle illustreras av hans 30 år yngre vän konstnären och fartygshistorikern Björn Landström, men då han avled hastigt bara några månader efter seglatsen som är bokens ämne, tog Landström över även skrivandet. Ramsay, i boken respektfullt och tillgivet benämnd Skepparn, är ändå bokens huvudperson, i kraft av sin auktoritet och sina vidsträckta kunskaper.

Gullkronan heter egentligen Gullkrona fjärd och är en stor fjärd som sträcker sig i nord–sydlig riktning i Skärgårdshavet söder om Åbo mellan mängder av större och mindre, bebodda och öde öar och skär. År 1951 var ”boarna” runt fjärden nästan uteslutande skärgårdsbönder och levde rätt isolerat. Fritidsseglationen var förbehållen ett exklusivt fåtal. . Landström berättar att man såg en annan segelbåt under hela resan, och boare sade sig inte ha fått besök utifrån på ett år.

Detta är bakgrunden till berättelsen om den cirka tio dagar långa segelturen. Utom Landström och Skepparn deltar Ramsays hustru (Skepparinnan) och dotter (Kockan) och två besättningsmän (Högbåtsman och Lillbåtsman). Seglatser har skildrats på liknande sätt av andra, men Landström talar med egen röst och tecknar med egen blick. Text och teckningar samspelar i den enkelt men attraktivt formgivna volymen, med minst en teckning på varje uppslag, ofta flera. Författaren blandar noggranna seglingsbeskrivningar med sinnligt konkreta naturbeskrivningar, möten med människor och bebyggelse och historiska och kulturhistoriska notiser. Han återger tillvaron och samtalen ombord, skriver ner Skepparns improviserade limerickar och andra verser. Hans litterära stil är lika precis som hans teckningar av öar, vatten, båtar, byggnader och föremål av alla slag. För mig, som själv seglat i dessa vatten, har det varit fängslade läsning, men boken bör tilltala alla med intresse för båtfärder och skärgårdsliv.

Nesser i böckernas värld

2022-11-27 Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers Förlag 2021; 394 s.). Det börjar intrikat med metalitteratur på flera nivåer. Författaren Franz J. Lunde skriver en långnovell med titeln ”En skriftställares sista dagar och död”, om en författare som intill förväxling påminner om honom själv. Efter ett författarbesök på stadsbiblioteket i Kymlinge, där han utsätts för ett förtäckt hot, försvinner han spårlöst. Poeten Maria Green skriver ett slags dagbok med tillbakablickar på sitt liv. Efter ett författarbesök på en bygdegård nära Kymlinge, där hon utsätts för ett förtäckt hot, försvinner även hon spårlöst. Kommissarie Gunnar Barbarotti (i Nessers sjunde bok om honom) sätts att utreda försvinnandena; var de frivilliga, människorov eller mord? Slut på metalitteraturen, men några månader senare försvinner den berömde essäisten och fruktade litteraturrecensenten Jack Walde lika spårlöst i Stockholm, även han efter ett förtäckt hot. Mystiken tätnar.

Det har uppenbart roat Nesser att placera handlingen i den nya romanen i en miljö som han själv verkar i: bokbranschen. Utöver de försvunna skribenterna figurerar här redaktörer och förläggare, bibliotekarier och ideella kulturföreningsdamer och till spelplatserna hör bokförlag och bokmässor. Det är ingen skarp satir, snarare en vänligt ironisk blick, beskriven på Nessers sedvanliga avspända och humoristiska prosa. Som sig bör står de litterära allusionerna som spön i backen. T.ex. är Lundes novelltitel en parafras på Lars Gustafssons Poeten Brumbergs sista dagar och död från 1959.

Som kriminalroman är boken, som vanligt hos Nesser, mer eftertänksam än rafflande. Utredningen av de mystiska försvinnandena går påfallande långsamt framåt, och det är skickligt av författaren att ändå hålla läsarens intresse vid liv. Upplösningen kommer plötsligt, med en rätt typisk Nessersk twist.

Jag skulle säga att det här är en rätt ordinär Nesser: underhållande, välskriven men utan det där extra som genomsyrar hans bästa romaner.

Ner i kaninhålet – och sen?

2022-11-23 Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland (1865; e-bok Project Gutenberg 2009; ca 100 s.). Jag skrev nyligen om A som i Alice, Jonas Ellerströms och Isabella Nilssons kongeniala uppslagsbok om Lewis Carroll och hans verk. Hans portalverk hade jag dock aldrig läst, men nu är den bristen åtgärdad. Här bara en kort reflexion: man måste vara en relativt avancerad läsare för att fullt ut tillgodogöra sig den sofistikerade humorn i denna bok. En vanlig låt oss säga åtta-tioåring kan nog roas av själva handlingen och särskilt åt de drastiska figurerna som The Queen of Hearts, som vill hugga huvudet av alla som förtörnar henne det minsta eller The Cheshire Cat, som kan göra hela eller delar av sig själv osynliga. Men risken är att hen tröttnar, för det händer egentligen inte så väldigt mycket efter den briljanta inledningen med Alice följande efter den jäktade The White Rabbit ner i kaninhålet.Berättelsen stegar på fram till sitt nav, kortleksdrottningens krocketmatch, och tappar i tempo igen efter det. Carrolls egenart ligger inte i sagoberättandet utan i språket, särskilt i dialogerna, som är bokens viktigaste inslag. Här kan han bedriva sitt språkspel med verser, ordlekar, parodier och rent nonsens, ibland på en nivå som väl inspirerade Joyce. Jag har läst med nöje men också ett stänk av besvikelse. Man får betänka att detta var Carrolls förstlingsverk. Jag tror han tog ut svängarna mer i fortsättningen Through the Looking-Glass (1872) och senare verk. Jag avslutar med att citera en typisk dialog (mock turtle = falsk sköldpadda, det djur som man gör falsk sköldpaddssoppa på):

”Well, there was Mystery,” the Mock Turtle replied, counting off the subjects on his flappers, ”—Mystery, ancient and modern, with Seaography: then Drawling—the Drawling-master was an old conger-eel, that used to come once a week: he taught us Drawling, Stretching, and Fainting in Coils.”

”What was that like?” said Alice.

”Well, I can’t show it you myself,” the Mock Turtle said: ”I’m too stiff. And the Gryphon never learnt it.”

”Hadn’t time,” said the Gryphon: ”I went to the Classical master, though. He was an old crab, he was.”

”I never went to him,” the Mock Turtle said with a sigh: ”he taught Laughing and Grief, they used to say.”

”So he did, so he did,” said the Gryphon, sighing in his turn; and both creatures hid their faces in their paws.

”And how many hours a day did you do lessons?” said Alice, in a hurry to change the subject.

”Ten hours the first day,” said the Mock Turtle: ”nine the next, and so on.”

”What a curious plan!” exclaimed Alice.

”That’s the reason they’re called lessons,” the Gryphon remarked: ”because they lessen from day to day.”

Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland.  Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

Journalisten som blev politiker

2022-10-30 Isabella Lövin: Oceankänslan. Om behovet av en berättelse (Natur & Kultur 2022; 268 s.). Jag har, i motsats till den stora majoriteten av den svenska väljarkåren, stort förtroende för Miljöpartiets förra språkrör och statsråd Isabella Lövin. Och efter läsningen av denna bok än större respekt för hennes engagemang, seriositet och sakkunskap. I en tid som premierar politikers slagfärdighet och gå-genom-rutan-egenskaper har hon varit en välgörande avvikare.

Bland annat om detta handlar hennes bok, som kan beskrivas som en politisk memoar och en debattskrift om de krafter som försöker lyfta fram de lösningar som faktiskt finns för klimatfrågan och de krafter som bromsar och motarbetar. I första kapitlet, utgående fån sin debut som språkrör, bryter hon, med all rätt, staven över SvT:s s.k. partiledardebatter, som i själva verket är hårt styrda utfrågningar där den som inte strikt följer den förutbestämda mallen blir bryskt avbruten av programledarna. Varför samlar sig inte partiledarna och gör uppror mot denna mediala diktatur?

Sedan går hon ut i världen. Lövins politiska karriär hade sin upprinnelse i den mycket uppmärksammade boken Tyst hav (2007). Hon engagerades i Miljöpartiet, valdes in i EU-parlamentet 2009 och var en drivande kraft i förändringen av EU:s fiskepolitik. Med återhållen vrede skildrar hon rovdriften på havets resurser, där det storskaliga trålfisket leder till beståndens kanske oåterkalleliga kollaps. I ett annat kapitel blickar hon tillbaka på när miljöfrågorna började ventileras i politiken och där konservativa politiker som Lyndon Johnson och Margaret Thatcher var tidigt ute och det verkade råda konsensus om vikten av att snabbt ta fram alternativ till fossila bränslen. Men så blir det tyst, och bl.a. Thatcher svänger. Vad har hänt? Jo, de stora oljebolagen anlägger moteld med alla sina ekonomiska resurser och politikerna backar. I Lövins ögon är bolagen den enskilt viktigaste faktorn i klimatpolitikens stagnering.

Samtidigt är hon hoppfull om politiken. Hon ger ett, möjligen väl detaljerat, åskådningsexempel från sin ministertid, där en reform av utsläppsrätterna är på tapeten. Det blir många turer fram och tillbaka, hårda manglingar och försök till urvattnade kompromisser. Men med tufft ledarskap och en verklig vilja att komma överens är ett enligt Lövin bra avtal till sist i hamn. Detta kallar hon ”politiskt hantverk. Politik på riktigt”. Men många gånger är den politiska oviljan starkare än den politiska viljan. Det är nedslående att läsa om alla dessa konferenser i FN:s regi där ingenting händer trots att alla känner de katastrofala följderna av en global temperaturstegring på två grader eller över. I ett känslostarkt avsnitt får Kiribatis president komma till tals. Hans lilla örike kommer att försvinna om havsnivån höjs två meter.

Och oceankänslan? Det är en känsla släkt med en religiös upplevelse men utan gudomlig närvaro, beskriven först i ett brev 1927 från Romain Rolland till Sigmund Freud. För Isabella Lövin är den känslan av att vara en del av allt levande och triggas av konkreta naturupplevelser: ”[J]ag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havsvinden”. Lövin är journalist i grunden, och skriva kan hon. Det här är en politikermemoar med litterära kvaliteter samtidigt som den är angelägen läsning.

Visst är den på Augustprisnivå

2022-10-25 Klas Östergren: Större trygghet aldrig fanns (Polaris 2022; 264 s.). Varför är inte den här romanen nominerad till Augustpriset, tänkte jag när jag läst ut den samma dag som tidningarna kommenterade årets kandidater. Det är nämligen en mycket bra bok: en originell och fängslande berättelse, håller hög litterär kvalitet och är ett intressant inlägg i samhällsdebatten.

Boktiteln är hämtad från en psalm av Lina Sandell, men historien bygger på en utställning, ”In memoriam”, av den framlidne men just i år aktualiserade konstnären Björn Lövin. En mycket känd svensk affärsman och filantrop, doktor John Löwenskjöld, mördas 1971 på flygplatsen i Bremen. Gärningsmannen tar sitt liv i häktet och vad eller vem som ligger bakom mordet förblir ouppklarat. I romanens nutid närmare 50 år senare berättar Hans Haraldsson, i jagform, hur han kommit över en väska med dokument som får honom att starta en privatundersökning om mordet. Haraldsson är en produkt av Löwenskjölds stora idé: en livförsäkring med ”negativ risk” som ska garantera människor livslång trygghet. Idén förverkligas i idealsamhällen uppbyggda av Löwenskjölds globala företag ILAC, International Life Assurance Company. Haraldssons far är barndomsvän med Löwenskjöld och bosätter sig med hustru, son och dotter i ett sådant samhälle, kallat Gråstena.

Men det har inte gått så bra för Hans Haraldsson och knappast heller för hans syster Anna-Lena. Han är ur takt med tiden, döttrarna kallar honom irrelevant, hans hustru har gått ifrån honom och han är hänvisad till att hyra ett rum intill gillestugan i en villa. Senare hamnar han i en lägenhet i ett fuskbyggt hus i en fejkat medeltida Hansastad på den skånska slätten, med en växande fuktfläck på väggen. Något övertydlig symbolik, möjligen. Haraldsson har svårt med sina känslor och lika svårt att uttrycka dem i skrift. Han medger själv att inte har något annat språk än ”[e]en bruten kanslisvenska”. Det är det språk romanen är skrivet på. Författaren Östergren har mejslat ut det oerhört skickligt, en prestation att avsiktligt skriva på ett halvtaffligt sätt. För läsaren blir det ibland långrandigt, men det får man sätta sig över. För Haraldssons redogörelse för sitt detektivarbete blir småningom riktigt spännande. Läsaren kompenseras också av flera väl berättade och humoristiska episoder. En höjdpunkt är skildringen av hur den nyskilde Haraldsson firar julafton hos sin gamla familj, kompletterad med ex-hustruns älskare och numera sambo.

Vad skapar ett liv i total trygghet för sorts människor? ILAC och Gråstena ska kanske inte tas bokstavligt utan som allegorier över en alltför avancerad social ingenjörskonst, extra kuslig när den som här kombineras med kommersiella intressen. En ironisk knorr är att Hans Haraldsson arbetar med konsumentfrågor utan att inse vilken sorts ”konsument” han själv är. En annan är att systern Anna-Lena får en mening i tillvaron när hon engagerar sig i ett lokalt högerpopulistiskt parti. Klas Östergren presenterar som väl är inga färdiga svar, men läsaren har fått mycket att fundera över samtidigt som hen har blivit underhållen på hög litterär nivå.

Något gemensamt men mest olika

2022-10-19 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: A som i Alice. En Lewis Carroll-encyklopedi (Ellerströms 2021; 312 s.) och Dorothy Parker: Jag älskar dig till döds ändå (urval [ur samlingen Enough Rope, 1926] och tolkning Isabella Nilsson, Ellerströms 2022; 100 s.). De här böckerna har lite mer gemensamt än namnen Ellerström och Nilsson (och att jag köpte dem samtidigt i Ellerströms monter på Bokmässan). Både Lewis Carroll och Dorothy Parker var formsäkra humoristiska poeter med känsla för tillvarons absurditeter. Det har lockat deras minst lika formsäkra sentida kollega Isabella Nilsson och den mångsysslande förläggaren, författaren, översättaren m.m. till bådas författarskap. Men olikheterna mellan 1920-talsflappern Parker i New York och den tillbakadragne matematikern Carroll (eg. Charles Lutwidge Dodgson) i det slutande 1800-talets Oxford är naturligtvis större än likheterna. Och de två böckerna är av helt olika karaktär.

A som i Alice är en bok om Lewis Carroll och hans verk, uppställd i form av alfabetiskt ordnade artiklar. Som gammal lexikograf brukar jag hävda att alfabetik är en väldigt dålig ordning för förmedling av information eftersom den bryter upp naturliga samband och därför inte bör tas till i oträngt mål. Men här fungerar det, som kongenialt med Carrolls absurda sagovärld och splittrade personlighet. Den här boken ska ju inte läsas som en standardbiografi utan som en lekfull men ändå allvarligt menad vägvisare i Lewis Carrolls landskap, i verkligheten och i fantasin.

Bland uppslagsorden återfinns förstås verk och delar av verk, t.ex. en analys av den gåtfulla dikten ”Jabberwocky”, som ingår i Through the Looking-Glass, gestalter i böckerna som Cheshirekatten och den galne hattmakaren, Carrolls biografi styckevis och delt, Alice Liddell och andra av de småflickor som var Carrolls favoritumgänge och även vuxna i Carrolls/Dodgsons miljö. Andra personartiklar är ägnade översättare, illustratörer, dramatiker, musiker och kritiker som tagit sig an Carroll och hans skapelser, som Åke Runnquist, Tove Jansson, Knut Jeanson och Tom Waits. Viktiga artiklar behandlar centrala begrepp som nonsens och surrealism. Några sådana har överlåtits åt extern expertis. Sålunda har docent Gudrun Brattström skrivit om logik och matematik och professor Elisabeth Mansén om religion. Stilen är saklig, tonen lätt och ledig, med glimten i ögonvrån ständigt närvarande. Läsvärdet förhöjs ytterligare av Inger Edelfelts tidsenliga vinjetteckningar till varje ny bokstav. Jag, som aldrig läst Alice i Underlandet, bara en hel del om den och om Carroll, har lärt mig mycket nytt under nöjsam läsning.

Dorothy Parker (1893-1967) var en välkänd figur i New Yorks sällskapsliv från 1920-talet och framåt, kvick och vasstungad men med mycket mörker inom sig. (Hon kan påminna om sin yngre svenska kollega Marianne Höök.) Hon var journalist och kritiker och skrev dramatik, men i eftervärlden är hon kanske mest ihågkommen för sina dikter på formsäker, rimmad vers. Dikterna är humoristiska men oftast med en ironisk eller bitter vändning i slutet. Temat är (olycklig) kärlek och det egenartade släkte som kallas män. I det här urvalet står det engelska originalet på vänstersidorna med Isabella Nilssons svenska version på högersidorna. Som hon redogör för i förordet har Nilsson tagit sig rätt stora friheter gentemot originalet i ordalydelsen, men tema och tonträff är originalets, liksom metriken. Ibland tycker jag hon krånglar till Parkers vanligen rätt enkla språk, men på det hela taget har hon lyckats mycket bra. Jag avslutar med ett exempel.

UNFORTUNATE COINCIDENCE                         
By the time you swear you’re his,                   
    Shivering and sighing,                                  
And he vows his passion is                              
    Infinite, undying –                                        
Lady, make a note of this:                                
    One of you is lying.

TYVÄRR                                                              

Du skälver i hans famn och svär:

    min förste och min siste!

Och han är lika evigt kär,

    han såg dig och han visste.

Ledsen, syrran, men såhär:

    en av er tar miste.

Slavarbetare får ansikte och röst

2022-10-13 Joanne Joseph: Children of Sugarcane (Jonathan Ball Publishers 2021; pocketutg. 2022, 352 s). Äntligen en ny volym I mitt afrikanska bibliotek! (Hela biblioteket med mina omdömen finns här: https://minlasning.blog/category/skonlitteratur/afrikansk-litteratur/ .) Jag hörde författaren tala om sin bok på ett seminarium under bokmässan och köpte den direkt efteråt. Joanne Joseph är en välkänd sydafrikansk radio- och tv-journalist. Hennes bakgrund är blandad. Ett foto av hennes mormorsmor fick henne att börja utforska sin indiska familjehistoria. Resultatet blev denna roman, som ger ansikte och röst åt den stora grupp av indier som kom som arbetskraftsinvandrare till Sydafrika de sista decennierna av 1800-talet. Systemet, kallat indenture, var på papperet en kontraktsanställning för tre eller fem år på framför allt sockerrörsplantager, i praktiken nära nog ett slavarbete, där de kontrakterade, coolies, inte hade några rättigheter gentemot arbetsgivarna och deras handgångna, ofta brutala arbetsledare. Boken rymmer också en förödande kritik av det brutalt rasistiska brittiska rättsväsendet men också av det indiska civilsamhället med dess kastsystem och kvinnoförtryck.

I en prolog som utspelar sig 1916 hittar Raksha, en kvinna i yngre medelåldern, sin mor Shantis hemliga dagbok. Den utgör sedan huvuddelen av boken. Vi möter Shanti som 14-åring i en liten by i Madrasregionen år 1878. Hon är begåvad och lite rebellisk. I hemlighet har hon fått skolning av en äldre, bildad kvinna i byn och kan läsa och skriva både modersmålet tamil och engelska. Hon brukar all sin list till att undvika att bli bortgift med en äldre kusin och blir desperat när det inte längre tycks gå. Att jobba på en plantage i Natal i Sydafrika i fem år ter sig mer lockande: värvarna utlovar guld och gröna skogar. Verkligheten är dock en helt annan; detaljer behöver jag inte gå in på här. Shanti klarar sig främst genom sin sociala förmåga: vänskapen med olyckskamrater, främst väninnan Devi blir en livlina, liksom de fortsatta studierna för prästen i den lokala anglikanska kyrkan. Katastrofen inträffar ändå.

Det här är en väldigt bra bok som borde locka alla slags läsare. Handlingen är engagerande och spännande, rymmer dramatik och yttre och inre konflikter och starka känslor av kärlek, hat, skuld och skam, förbannelse och försoning. Det är också en stark skildring av en historisk epok som knappast belysts inifrån på detta sätt tidigare. Joanne Joseph skriver en utsökt men inte svår engelska. Språket är kanske lite för bra för att vara skrivet av en indisk arbeterska, även om Shantis begåvning ofta framhålls. Fiktionen med dagboken haltar alltså lite, men det är min enda invändning mot denna verkligt läsvärda och rentav viktiga bok.

Skandinavismen omvärderad

2022-10-05 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottesen: Union eller undergång. Del 1: Kampen för ett enat Skandinavien (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 487 s.). Skandinavismen har dåligt rykte i historien, som en svärmisk och utopisk rörelse dömd att misslyckas. Det är en vrångbild, menar författarna, och tar till stora artilleriet för att vederlägga den. Av de två digra banden har jag nu läst del 1, som kronologiskt sträcker sig till och med det första slesvigska kriget 1848–50 men i sina resonerande delar även fram till det andra, som innebar skandinavismens sammanbrott. Slutsatsen att en skandinavisk union under en svensk-norsk kung mycket väl hade kunnat bli verklighet förefaller mig väl underbyggd och är baserad på omfattande källstudier. Men det som gör boken mest läsvärd är framställningen av Danmarks historia under den här perioden i en skandinavisk kontext.

Att Danmark är i fokus beror inte, i varje fall inte enbart, på att författarna är danskar utan på att skandinavismen har sin grogrund i Danmarks utsatta läge efter Napoleonkrigen och Preussens växande styrka. Utsattheten berodde i sin tur på hertigdömena Slesvigs och Holsteins oklara statsrättsliga läge. Den danske kungen var hertig i både Slesvig och Holstein, men de var inte delar av Danmark. Och den gamla Oldenburgska kungaätten var på utdöende. Två program stod mot varandra. Enligt helstatsprogrammet skulle hertigdömena knytas fastare till det danska riket; enligt Ejderprogrammet skulle Danmark släppa det helst tyskspråkiga Holstein men införliva det språkligt delade Slesvig, intill ån Ejderen med riket – båda programmen oantagliga för de tysksinnade.

Men om Preussen skulle sluka hertigdömena vore hela Danmarks existens hotad, enligt tidens synsätt, där alltför små stater inte kunde – eller ens borde – fortleva som suveräna. En skandinavisk union (eller rentav en nordisk, inkluderande Finland) skulle lösa det problemet, tänkte skandinavisterna, medan antiskandinavisterna i Sverige-Norge inte ville ta onödiga risker för Danmarks sak och de i Danmark fruktade svensk dominans i en union. Oscar I eller hans son Karl (XV) var den närmast självskrivna regenten, en utsikt som verkar ha tilltalat Oscar.  Någon kompromiss var knappast möjlig, vare sig i fråga om hertigdömena eller om skandinavismen. Preussens långa återhållsamhet berodde på de andra stormakternas, främst Rysslands, motstånd mot att rubba status quo. Det första kriget utlöstes av ett protyskt uppror i Slesvig. Sverige skickade hjälptrupper, men de sattes aldrig in i strid. Preussen förmåddes dra tillbaks sitt stöd för upproret. Status quo bestod, och därmed förblev den slesvigska frågan olöst.

Hela denna historia, med alla dess aspekter och konflikter i alla dimensioner, med mängder av statsmän, enklare politiker, publicister och studenter som aktörer, skrivs fram i detalj och stundom tålamodsprövande långsamt. Men författarnas grepp om sitt material imponerar och helheten fascinerar. Det är en bok som bör intressera alla historieintresserade nordister och många andra. Jag ser fram mot att läsa den andra delen men sticker nog emellan med lite annat innan jag tar itu med den.