En klassiker, men vem läser?

2021-06-11 Anatole France: Les opinions de M. Jérôme Coignard (1893, nytryck ca 1900 Calmann-Lévy Éditeurs; 290 s.). Anatole France är kanske inte bortglömd, men nog förpassad till periferin, och hans böcker läses väl inte mycket. I DN:s digitala arkiv kan man hitta en graf över omnämnanden genom åren. Den når sin topp årtiondena efter hans död 1924 för att från 1970-talet sjunka brant till nivån i dag, ett par tre förekomster om året, vanligen i förbigående. Mest typiskt nämns han som en av Hjalmar Söderbergs förebilder och idoler. Söderberg översatte också en av hans mest kända romaner, Drottning Gåsfot. Mitt intryck från franskstudierna på 1960-talet är att France också ses över axeln av den franska akademiska litteraturexpertisen, som en underhållare utan större djup. Helt klart är att han på sin tid retade gallfeber på det konservativa etablissemanget med sin kulturradikalism, framförd med subtil ironi och stilistisk briljans. Hans svenska discipel Hjalmar Söderberg har mött ett gunstigare öde.

Jag nämnde Drottning Gåsfot (La rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893). I denna kombinerade idéroman och pikaresk introduceras författarens språkrör abbé Jérôme Coignard, som meddelar sin elev Jacques Stekvändare sina oförgripliga åsikter i tidens frågor om politik, moral och religion. Tiden är visserligen 1700-talet, men att det är Frances egen tids eliter och deras hyckleri han vänder sig mot är uppenbart.

De åsikter M. Coignard får framföra i romanen var tydligen inte tillräckligt, för redan samma år, 1893, utkom denna följevolym, som i en tunn fiktiv dräkt låter abbén ytterligare, och mer oförblommerat, lägga ut texten, vanligen i dispyter med representanter för etablissemanget. Ironin är bitskare och antar stundom rent Voltaireska former, och samhällskritiken går djupare, är mer desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. T.ex. är det engelska systemet, där partier fredligt växlar om vid makten, meningslöst då institutionerna ändå inte rubbas. I bokens längsta och tyngsta del går abbén tillrätta med juridiken: lagstiftningen och rättskipningen, som han finner vara till inte för att skipa rättvisa på det individuella planet utan för att upprätthålla samhällsordningen. (Ett känt citat från annan bok av France, Le lys rouge, lyder: « [L]a majestueuse égalité des lois […] interdit au riche comme au pauvre de coucher sous les ponts, de mendier dans les rues et de voler du pain ».)

Den här boken är nästan helt förbisedd i översikter av Anatole Frances författarskap, vilket är begripligt eftersom den skönlitterära fernissan är så tunn och innehållet, med kännedom om författarens åsikter, tämligen förutsebart, vilket gör läsningen stundom tröttande trots det eleganta språket.

Ljunggren behärskar begränsningens mästerskap

2021-06-05 Magnus Ljunggren: Tjugo ryska klassiker (egen utgivning 2021; 138 s.). Anton Tjechov ser uppfordrande på mig från bokomslaget, och manar mig att skriva något om hans pjäs ”Måsen” och de nitton andra verk som utgör ämnet för denna bok. Enkel aritmetik ger vid handen att i genomsnitt ägnas varje verk 6–7 sidor. Men i sådan kortessäistik ligger Magnus Ljunggrens mästerskap. Det har han utövat inte minst i tidningsartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och sådana utgör huvuddelen i denna bok. Ett par artiklar sticker ut genom sin längd och är hämtade från akademiska skrifter. Längst är artikeln om Dostojevskijs fyra stora romaner. Tre är nyskrivna: om Gogols ”Revisorn”, Tolstojs ”Ivan Iljitjs död” och Gorkijs ”Min barndom”. Det är ju författare som knappast kan utelämnas i en samling som denna, även om Ljunggren understryker att urvalet är personligt och osystematiskt.

Magnus Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och är alltså väl lämpad att skriva en bok som denna. Men som slavist är han också känd för sin enorma personkännedom. Det återspeglas i artiklarna, som lika mycket handlar om författarna som om deras verk. Ljunggren är inte en litteraturvetare som bara borrar ner sig i texten. Tvärtom placerar han verken tydligt i deras samhälleliga och politiska kontext. En intressant kontext har rentav varit ett urvalskriterium. I de flesta artiklarna är också en koncentrerad författarbiografi interfolierad.

Artiklarna är kronologiskt ordnade: börjar med Pusjkins dikt ”Bronsryttaren” och roman ”Kaptensdottern” och slutar med Solzjenitsyns ”Cancerkliniken”. Även Osip Mandelstam (”Amiralitetet”), Aleksandr Blok (”De tolv”) och Anna Achmatova (”Requiem) är representerade med poetiska verk. Två artiklar handlar om teaterpjäser, Gogols ”Revisorn” och Tjechovs ”Måsen”; resten är om prosaverk, i huvudsak romaner. Mest engagemang lägger Ljunggren nog ner i artikeln om Andrej Belyjs ”Petersburg”, en roman vilken han ägnat en akademisk livstid. Utom av alla ovannämnda fick jag ut mycket av texterna om Leskovs ”Den förseglade ängeln” (som jag aldrig hört talas om tidigare), Jurij Olesjas ”Avund” (dito) och Vasilij Grossmans ”Liv och öde” (som jag (ännu) inte läst). Men alla artiklarna – liksom helheten – har högt läsvärde.

Carina Burmans valfrändskap

2021-06-01 Carina Burman: God natt Madame (Albert Bonniers Förlag 2021; 271 s.). Carina Burman disputerade på en avhandling om Kellgren 1988, och som en utlöpare av den skrev hon den hyllade debutromanen Min salig bror Jean Hendrich (1993).  Efter såväl skön- som facklitterära resor i tid och rum återkom hon till 1700-talet häromåret med den monumentala Bellman. Biografin. Och nu har den fått sin spinoff med denna roman om en av Bellmans närmaste vänner. Titeln är slutraden i Fredmans epistel nr 79, ”Charon i luren tutar”.

Kellgrenromanen utger sig som ett autentiskt manuskript, omhändertaget av Burman, medan den nya boken uttryckligen är en roman, enligt Burmans efterord. Annars har de formella likheter. Båda är berättade i jagform, och det finns en historia bakom textens tillkomst. Båda har inslag av 1700-talets svenska i en i övrigt nutida språkform: franska citat- och lånord, tidstypiska men numer urmodiga svenska ord å ena sidan, inga pluralformer på verb å den andra. Den viktigaste skillnaden är att i Kellgrenromanen berättar två personer som stått skalden nära om honom, medan i denna huvudpersonen skildrar sitt eget liv.

Vem är då vi talar om? Hon heter Anna Charlotta von Stapelmohr, kallad Lotta, född 1754 i en nyadlad familj, vacker, vitter, spirituell, känd för sin snabba och inte sällan vassa replik. Genom sitt äktenskap med Elis Schröderheim, ungdomsvän till Gustaf III och länge en av kungens gunstlingar, får hon tillträde till hovet. På 1770-talet står det ett skimmer över Gustafs dagar, där vitterhet, konst och musik – gärna i lekfulla former – står högst på dagordningen. Lotta deltar med liv och lust och ägnar sig i tidens anda även åt erotiska eskapader, liksom maken. Äktenskapet framställs ändå som ett inklinationsparti fast utan krav på sexuell trohet. Även om sorger drabbar henne – en älskad bror dör i en hastigt uppflammande epidemi, Lotta föder ett dött barn och blir inte gravid igen – är livsglädje hennes dominerande personlighetsdrag. Umgänget är stort, en mängd verkliga och några fiktiva personer passerar revy, men utanför familjen är Bellman, av Lotta kärleksfullt kallad Bella, den enda konstanten.

Skimret övergår med tiden i mörknande skyar. Kungen utökar sin makt på adelns bekostnad, oppositionen tilltar. Som alla auktoritära ledare blir Gustaf misstänksam till och med mot sin närmaste omgivning, och ett faux-pas kan sänka en gunstling i djupaste onåd. Burmans Lotta är sannerligen inte blind för kungens mer betänkliga sidor. Förvisad från hovet sitter hon hösten 1790, äntligen gravid igen, dock icke med maken som barnafar, och skriver ned sina minnen ända från barndomen. Levnadsminnena varvas med korta inslag från det skrivande nuet: yttre händelser, reflexioner, oro för framtiden. Anna Charlotta von Stapelmohr lägger ned pennan på julafton 1790, dagen före barnets födelse.

Carina Burman är lika vitter och spirituell som sin huvudperson, det är en valfrändskap. Genom det direkta berättandet i jagform lyckas hon till läsaren förmedla liv och ande från den tid som hon känner bättre än de flesta. Samtidigt drar hon in läsaren, efter en kanske något trög start, i den fängslande levnadshistorien. En tour de force, Madame!

Utanförskap, erfarenhetsunderskott och förståelsegap

2021-05-28 Bengt Lindroth: Vi som inte var med i kriget. Om Sverige, Norden, Europa & coronan (Carlssons 2021; 278 s.). Bengt Lindroth har under ett helt yrkesliv och i många år efter pensioneringen ägnat sig åt Norden: bott, rest, läst, skrivit. Det han inte vet om våra grannar, deras historia, politik, samhällsliv och kultur – vet ingen annan heller. Den här boken har kommit till för att svara mot hans eget behov av överblick och syntes: ”Nu […] har jag utifrån mina samlade erfarenheter skrivit elva kapitel för att reda ut vad jag egentligen varit med om, se mönstren därbakom.” När boken var nästan klar kom pandemin, och hanteringen av den bekräftade för Lindroth de mönster han tyckt sig se och som har sin utgångspunkt i andra världskriget. Han sammanfattar den svenska positionen i förhållande till grannländerna i begreppen erfarenhetsunderskott, förståelsegap och utanförskap och ägnar bokens elva kapitel åt att konkretisera och exemplifiera.

Sverige var inte med i kriget. Det har lett till ett utanförskap (begreppet används även av Henrik Berggren i hans trilogi Landet utanför) i den nordiska gemenskapen och även i förhållande till de flesta länder i Europa. Avsaknaden av erfarenheten att leva i ett land i krig eller under ockupation är ett erfarenhetsunderskott gentemot dessa länder, vilket leder till att vi missförstår och ibland rentav misstror varandra, ett förståelsegap. I motsats till de andra två kriterierna är förståelsegapet ömsesidigt. Särskilt Sveriges förmenta passivitet under kriget har legat landet i fatet i grannländerna. Utanförskapet gentemot Europa var en bidragande orsak till att Sverige ratade EEC och sökte sig en global roll som företrädare för små nationers rättigheter mellan öst och väst. Att samnordiska satsningar som försvarsförbundet i slutet av 1940-talet, Nordek runt 1970, Volvos affär med norska staten och samgåendet mellan Telia och Telenor alla misslyckades är ett resultat av det svenska erfarenhetsunderskottet; planerna var dömda att misslyckas. Det som verkligen lyckades, passunionen och den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, tillskriver Lindroth en nordistisk högkonjunktur på 1950-talet som sedan knappast har kommit åter. Då startades också många samarbeten på olika fackområden och inom vetenskapliga discipliner, med regelbundet återkommande samnordiska konferenser, varav många äger bestånd än i dag.

Detta är alltså boken huvudtema, men som väl är tar Bengt Lindroth ett mycket bredare grepp på sitt ämne och går djupt in på varje lands historia, samhällsordning och kultur utan att nödvändigtvis relatera till de andra. Jag är särskilt imponerad av hans beläsenhet i alla ländernas litteratur (Lindroth behärskar även finska). Hans texter kunde användas i litteraturhistorieundervisningen på högskolenivå. Att han kan ländernas inrikespolitik på sina fem fingrar visste vi sedan tidigare, vi som läst hans Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden från 2016.

Flyktingkrisen 2015 och nu coronan har ytterligare försvagat det sedan länge gnisslande nordiska samarbetet. Men Bengt Lindroth låter inte pessimismen få sista ordet. Som den optimist han i grunden är hittar han ljuspunkter, tecken på självrannsakan i coronans spår och samlat nordiskt uppträdande i frågan om EU:s långtidsbudget och återställningspaket. Bejakande av och samfällt uppträdande i Europa ser Bengt Lindroth, i bokens sista mening, som den enda vägen framåt.

Om Macchiarini et consortes

2021-05-17 Kjell Asplund: Fuskarna. Om Macchiarinis och andras svek mot vetenskapen (Fri Tanke Förlag 2021; 288 s.). Kjell Asplund är läkare, professor, tidigare generaldirektör för Socialstyrelsen, tidigare ordförande i Statens medicinsk-etiska råd (SMER) och utredare av Macchiariniskandalen vid Karolinska institutet (KI) och Karolinska universitetssjukhuset (KS). Det sistnämnda uppdraget fick honom att intressera sig djupare för forskningsfusk av olika slag, och man må säga att han med sin bakgrund är sällsynt lämpad att skriva om ämnet. Lägg därtill att han skriver utomordentligt väl, på en prosa som är ledig i stilen, neutral i berättandet med infogande av lagom mycket personliga erfarenheter, lågmäld i tonen utom när han ett fåtal gånger höjer rösten, vilket då blir desto mer verkningsfullt.

Boken har en intrikat berättelsestruktur. I inledningen presenteras tio forskare som ska bli föremål för Asplunds genomgång. Och de första kapitlen ägnas också två av dem i var sitt kapitel; den en är Macchiarini. Men sedan byter Asplund perspektiv. Alla följande kapitel utom det sista handlar om forskningsfuskets många olika aspekter, där fuskarna används som åskådningsexempel. De flesta återkommer flera gånger, och det blir naturligt nog en del upprepningar, men som pedagogisk teknik fungerar det. Kapitelrubrikerna är talande: Vad är forskningsfusk?; Vem fuskar och varför?; Högriskmiljöer och mentalt klimat; Rovtidskrifter och rovkonferenser (om oseriösa aktörer på fältet); Att avslöja forskningsfusk; Offren; Fuskjägarna; Vad hände med fuskarna? Dessa ämnen är onekligen viktigare än de enskilda personerna, men det är ändå de och deras drivkrafter som ger framställningen liv och märg.

Kjell Asplund målar upp ett globalt vetenskapssamhälle som alldeles för länge tagit för lätt på oredlighet (som det heter i svenskt lagspråk) i forskning. Det gäller särskilt hans eget område, medicinen. Både forskaren och hans institution drivs av akademisk prestige, och en avslöjad fuskare ger institutionen dåligt rykte. De vetenskapliga tidskrifternas peer review-system fungerar dåligt för att avslöja fusk, och mycket fusk har avslöjats av några få hängivna fuskjägare. Det omgivande samhällets längtan efter sensationella forskningsrön, mirakelkurer och liknande är också en drivkraft. Det är ingen tillfällighet att flera av fuskarna i boken ägnat sig åt ett område som lovat mycket de senaste årtiondena: stamcellsforskning. Däremot tycks ekonomisk vinning sällan vara en drivkraft. Ett undantag på Asplunds lista ägnas bokens sista kapitel: amerikanskan Elizabeth Holmes. Hon byggde upp ett storföretag och lockade investerare med storslagna löften om en epokgörande apparat för blodanalys, som med ett minimalt blodprov blixtsnabbt kunde göra mängder av analyser simultant. Men någon sådan apparat fanns aldrig, det blev konkurs, skandal och en flod av stämningar. Företagets respekterade forskningschef begick självmord när det stod klart för honom hur han utnyttjats. Bedrägerierna kräver sina offer även utanför bedragarnas krets. I de medicinska fallen drabbas förstås främst patienterna.

Greven på hotellvinden

2021-05-11 Amor Towles: En gentleman i Moskva (2016; svensk övers. Jan Hultman och Annika Hultman Löfvendahl, Wahlström & Widstrand 2019; 518 s.). Så många vänner och bekanta har skrivit sig varma om denna bok. Den har inte, lika lite som Towles förra bok Artighetsreglerna uppmärksammats på de tyngre kultursidorna, däremot i mängder av bokbloggar och liknande. Jag hade inte tänkt läsa den, men nyfikenheten tog överhanden.

Vad är det för slags bok? Den har inga höga litterära anspråk men är skriven med en stilistisk elegans som många högre rankade författare kunde avundas – mycket väl tillvaratagen i den svenska översättningen. Den genomsyras av en mild humor som emellanåt tillåts slå ut i ren skämtsamhet. Den förespråkar en kombination av stoicism och epikurism som i boken förenas i huvudpersonens aristokratiska hållning.

Bokens titel är besynnerligt vag. Gentlemannen är greve Alexander Iljitj Rostov, 33 år vid bokens början år 1922. Den föräldralöse greven har vid bolsjevikernas maktövertagande återvänt från Frankrike till Ryssland för att lotsa sin gamla farmor ut ur landet, men själv väljer han att stanna kvar: han vill leva med sina landsmän. Han är rik och har inrättat sig i en svit på Hotell Metropol i centrala Moskva. För en gammal dikts skull hamnar han i en revolutionsdomstol men lyckas på något vis charma sina domare så att de inte låter skjuta honom utan dömer honom till livstids husarrest på hotellet! Men sviten och det mesta av sina personliga tillhörigheter får han lämna för ett rum på vinden. På hotellet blir han kvar i över 30 år.

Med sin sociala förmåga flyter han omkring bland såväl personal som gäster, vilka bestås träffsäkra porträtt som ibland kan närma sig godmodig karikatyr, som den koleriske men hjärtegode kökschefen Emile. Riktigt negativt tecknas bara anpasslingen Leplevskij, som börjar som hjälpkypare och slutar som hotelldirektör. Det är en vältalig bild av hur auktoritära regimer alltid belönar lojalitet mer än kompetens.

Tillvaron lunkar på utan mycken dramatik, och kanske är 518 sidor 100 för mycket. Kommunistregimens hårdnande grepp märks inte så mycket innanför hotellets väggar, men Towles underlåter inte att, om än en passant, nämna hungerkatastroferna, den brutala kollektiviseringen av jordbruket, terrorn, lägren och försvinnanden. Greven blir dock vän med en högt uppsatt apparatjik, vilket kommer honom till godo flera gånger.

Det som för handlingen framåt är grevens vänskap först med den nioåriga och småningom tonåriga Nina, vilken som vuxen i slutet av 30-talet anförtror honom sin femåriga dotter Sofia. Nina ska resa efter sin man som blivit förd till fångläger. Hon hörs aldrig mer av, och greven anförtros hennes uppfostran. Det blir en kärleksfull relation som Towles tecknar med inlevelse och ömhet. Mot slutet ändrar berättelsen karaktär, när ett spänningsmoment läggs till.

Det säger sig självt att hela handlingen är totalt orimlig, men man förlåter det när den är så utomordentligt välberättad. Jag är förtjust.

Läsvärt trots missvisande titel

2021-05-05 Göran Rydeberg: Utrikes- och säkerhetspolitikens historia från 1800 till idag. En studie i svenska och nordiska perspektivförskjutningar (Hans Blix Centrum vid Stockholms universitet/Santérus Förlag; 129 s.). Det utgivande forskningscentret har det fullständiga namnet Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia, och detta är första numret i centrets skriftserie. Jag köpte boken i tron att få läsa en framställning av det som titeln tycks erbjuda, men titeln är vilseledande. Boken är i själva verket en sammanställning av och redogörelse för befintlig forskning på området och ett program för fortsatt forskning. Författaren vänder sig uppenbart till kolleger, men boken kan läsas med viss behållning även av intresserade lekmän om man tar den som ett jämförande kompendium över de nordiska ländernas olika mål och metoder i utrikes- och säkerhetspolitiken, med inslag av försvarspolitik och handelspolitik. Referaten av äldre forskning är kortfattade men adekvata, medan de tabellariskt uppställda jämförelserna mellan de nordiska ländernas politik på området är mer än lovligt förenklade (vilket författaren tycks vara medveten om). Språket är träaktigt där det inte är knöligt och utan spår av stilvilja. På ett ställe blänker det till, när Rydeberg refererar Folke Lindbergs band i Den svenska utrikespolitikens historia (3:4, 1958):

”Lindberg knyter an till en idag kanske delvis bortglömd verklighet, där stora delar av det svenska etablissemanget hoppades på att Napoleon III:s Frankrike skulle kunna spela en avgörande roll i östersjöregionen och att Sveriges gamla allianspolitik med nära anknytning till Paris under tidigare århundraden åter skulle bli verklighet. Såväl Oscar I som hans båda söner hade villigt satsat på detta kort, som med Preussens seger över Frankrike 1870–71, skulle visa sig ha en obehagligt låg valör.” (S. 28)

Dansk och norsk historieskrivning på området ägnas egna kapitel om 12 resp. 13 sidor, medan Finland styvmoderligt får nöja sig med 5. Det är uppenbart att Rydeberg inte är hemmastadd där, vilket även visar sig i ett häpnadsväckande påstående. Rydeberg refererar Finlands historia, del 3, ”Kejsartiden” (Schildts 1996) av Matti Klinge och skriver sedan (s. 84): ” Något direkt påföljande band som behandlade det självständiga Finlands historia följde inte efter att Klinge gjort sin insats. Istället kom hans yngre professorskollega Henrik Meinander att i ett enbandsverk ta sig an Finlands historia alltsedan stenåldern”. Den första delen av påståendet är helt felaktigt. Rydeberg har inte observerat att av Meinander finns två böcker med titeln ”Finlands historia”, dels del 4 av samlingsverket (1999), som behandlar just självständighetstiden, dels den som Rydeberg nämner, från 2006, med undertiteln Linjer, strukturer, vändpunkter. Det må vara olyckligt med likalydande titlar av samma författare, men en historiker av facket ska inte behöva blanda ihop dem.

Eyvind Johnsons beredskapstjänst

2021-05-02 Eyvind Johnson: Krilons resa (Albert Bonniers Förlag 1942; 552 s.). I andra delen av Landet utanför, som jag senast skrev om här, citerar Henrik Berggren flitigt ur Eyvind Johnsons roman. Den utgör del 2 i trilogin om Krilon, vars första del, Grupp Krilon, jag läste för 20 år sedan. Nu gav Berggren mig en knuff att ta itu med Krilons resa.

Först några ord om trilogin, som är Johnsons herkuliska beredskapsinsats. I tre väldiga romaner, som utkom 1941–43 och utspelar sig 1940–42, skildrar han tiden och tidsandan genom en sammanhållen grupp borgare i Stockholm, vars primus motor är egendomsmäklaren Johannes Krilon. Samtidigt som kriget pågår, och Krilon i denna del blir direkt indragen i motståndshandlingar under sin hemliga resa till Norge, spinner Johnson en intrig kring gruppen som reflekterar de onda och de goda krafterna i tiden, men såsom i en narrspegel. Krilon bekämpas med ytterst ojusta metoder, och hans grupp splittras, av konkurrenterna G. Staph och T. Jekau, men han hoppas på hjälp av en affärsförbindelse i USA, Frank Lind. Namnen talar ju för sig själva. Johnson prövar en mängd olika berättargrepp och sätt att gestalta huvudpersonerna och deras omvärld och inre liv. Djupt allvar paras med rätt munter satir, och man har aldrig tråkigt när man läser. Särskilt inte i denna del, som både till innehåll och stil är mer varierad än den första.

I Krilons resa har de tidigare såta stallbröderna Staph och Jekau blivit ovänner, och Staph drar med lock och pock in Krilons gamla vänner i sin strävan att totalt kontrollera fastighetsmarknaden. Vännerna inser ganska snart vad de har inlåtit sig på och börjar ångra sig, men hur ska de kunna slingra sig ur Staphs grepp? I skildringen av deras våndor visar Johnson sitt mästerskap i nyanserad personkaraktäristik. Vännerna får sina egna berättelser, som korsklipps med varandra och med huvudhandlingen om Krilon. Mest utrymme ägnar Johnson åt gruppens nummer två, möbelrenoveraren Emil Hovall, som grubblar mycket över rätt, sanning och etik, medan han griper efter sin snusdosa eller unnar sig ett eller flera glas för mycket. En lång episod med Hovall är en drömscen där han och två nyfunna vänner hamnar först i 1700-talet och därefter vid kröningen av en kinesisk kejsare, den senare även motivet på en tavla som Krilon skänkt Hovall som avskedsgåva. Denna scen är en av bokens höjdpunkter.

Titelns resa omfattar bara 72 av bokens 552 sidor men är en tät, effektiv och spännande berättelse om Norge under ockupation och en möjlighet för antinazisten Johnson att tala klartext om det tyska övervåldet. Krilon menar att han måste göra denna resa, men priset är att han på oviss tid överger sin väninna Isabelle, en polsk-fransk målare, änka efter en svensk konstnär som stupat i Spanien. Deras relation är fint tecknad, medan de övriga männens äktenskap och kvinnoförbindelser skildras rätt konventionellt.

Eyvind Johnson drar sig inte för att göra upp med sina ovänner. I den här delen är det Sven Stolpe som under namnet doktor Tollius bestås en helt förödande nidteckning. Den känns opåkallad och avsnittet är alldeles för långt, och jag tycker boken tappar sin konstnärliga balans för ett tag. Men man glömmer det snart för allt som är mästerligt med denna roman.

Folkhemmet står pall i Landet utanför

2021-04-23 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1940–1942 (Norstedts 2021; 486 s.). Det här är andra delen i Berggrens planerade trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur min anmälan från januari 2019. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Det som präglar den nu utkomna andra delen är att den behandlar de tyngsta krigsåren 1940–42. Det gör den mer dramatisk och direkt spännande att läsa. Själva krigshändelserna beskrivs kortfattat och placeras som en fond mot vilken den svenska regeringen och myndigheterna agerar och Astrid Lindgren, Karin Bergman och den nya bekantskapen hemmafrun Rut Berggren (ej släkt med författaren) i Sandviken kommenterar. Det här är åren då den fria opinionsbildningen är under hård press. På tidningar som uttryckt sig alltför kritiskt eller nedsättande om Tyskland och dess regim tillämpar justitieminister K.G. Westman obskyra paragrafer i tryckfrihetsförordningen som transportförbud och regelrätta beslag. Men Berggren lyfter förtjänstfullt fram orädda antinazistiska röster och rörelser: Torgny Segerstedt och Handelstidningen, Tisdagsklubben ledd av Amelie Posse, Ture Nerman Med Trots Allt! och föreningen och tidskriften Nordens Frihet, där bl.a. Eyvind Johnson (som 1941 publicerar sin första beredskapsroman Grupp Krilon) och bokförläggaren Kaj Bonnier, min morfar, var verksamma. Den gradvisa omsvängningen under 1942 mot en tro på allierad seger i kriget kommer fram fint i Berggrens framställning. Vad de tyska judeförföljelserna, även i ockuperade länder i Västeuropa, egentligen innebär börjar gå upp för allt fler under 1942; i Sverige är deportationerna av judarna i Norge en ögonöppnare och den direkta orsaken till att Sverige helt lägger om sin dittills ytterst restriktiva flyktingpolitik. Mot slutet av året har tyskarna drivits bort från Nordafrika och en allierad invasionsarmé landstigit i Marocko och Algeriet, en tysk armé är inringad i Stalingrad och USA har hejdat Japans expansion i Stilla havet i slaget vid Midway. Med den cliffhangern slutar denna del av Henrik Berggrens mäktiga verk.

Underhållande på liv och död

2021-04-14 Karl Ove Knausgård: Morgonstjärnan (2020; svensk övers. Staffan Söderblom, Norstedts 2021; 664 s.). Den norska utgåvan av denna roman lär vara på 666 sidor. Om det är en slump eller en av bokens många allusioner på Uppenbarelseboken låter jag vara osagt. Hur som helst är det bokens huvudtema: liv och död och särskilt vad som kan ligga däremellan. Man må säga att Knausgård belyser sitt tema allsidigt. Nio romangestalter som var och en i jagform berättar sin historia. Några återkommer flera gånger, andra får bara berätta en gång. Arne och Egil är sommargrannar, och Turid och Jostein är gifta med varandra, annars har personerna inget gemensamt. Händelserna utspelar sig under två heta sensommardygn år 2023 i Bergen och i skärgården utanför. Mot kvällen den första dagen visar sig en ny, oerhört ljusstark stjärna, så stark att den syns även i dagsljus dagen därpå. De olika berättarna reagerar på stjärnan men upplever också andra märkvärdigheter, t.ex. en invasion av krabbor på land och andra djur som beter sig skrämmande. En patient som förklarats hjärndöd vaknar till liv. En person som varit död i flera veckor och nu ska begravas, hade tilltalat begravningsprästen på flygplatsen i Oslo bara två dagar tidigare. En man berättar om ett tillstånd mellan liv och död som påminner om det som beskrivs i George Saunders roman Lincoln i Bardo (anmäld i detta forum). Ingen av historierna har något egentligt slut, och somliga bryts väldigt abrupt. Kanske följer fortsättning i de två aviserade uppföljarna?

Jag har uppehållit mig vid romanens tema, men det är knappast vad den handlar om, sett till de enskilda berättelserna. För här visar Knausgård sitt mästerskap. På ytan kan de likna varandra. Språket är inte särskiljande, och alla berättar detaljerat om dagliga göromål, som att duka fram en måltid, eller leta rätt på bilnycklarna, gå ut och sätta sig i bilen, starta den och köra i väg. Det skapar enhetlighet i framställningen. Men genom händelserna de relaterar, tankarna och känslorna de refererar, lyckas Knausgård trovärdigt ge dem individualitet och karaktär – bättre eller, oftare, sämre. De flesta är egoister, som litteraturprofessorn Arne med psykotisk hustru, eller till och med en renodlad skitstövel, som den supande och kvinnojagande journalisten Jostein. Alla är ensamma på sitt sätt, även de med familj, och flera är på gränsen till sammanbrott, som prästen Kathrine, som vantrivs i sitt äktenskap och anklagas, felaktigt, för otrohet av sin make; eller sjuksköterskan Solveig, vars godhet ska räcka till både för patienterna och för hennes åldriga mor och stökiga dotter. Livet levs ohälsosamt på de flesta håll: mycket skräpmat, alkohol och cigaretter. Det är ogement underhållande nästan hela tiden – dropouten Egils kvasifilosofiska funderingar, även i en vidhängande ”essä” som tillskrivs honom – är ett undantag. De 664 sidorna kändes inte för många.