Lättläst om Portugals koloniala arv

2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.

En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosseri fått fäste. I Macao hade pengar och girighet tagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.

Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.

Lättläst om Portugals koloniala arv

2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.

En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosserifått fäste. I Macao hade pengar och girighettagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras tillbaka av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.

Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.

Kommentarer

Skriv en kommentar …

Läsning för 1800-talets barn

2021-01-10 Zacharias Topelius: Sagor i urval (utgiven av Hanna Kurtén med inledning av Olle Widhe; Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2020; 149 s.). Detta är ett litet urval från Topelius omfångsrika ”Läsning för barn” i åtta volymer 1865–96. Boken innehåller elva sagor, ett sagospel och åtta dikter, försedda med sparsamma ordförklaringar och korta kommentarer. Utgivarna tycks ha valt inslag som exemplifierar olika genrer inom Topelius verk för barn.

Jag har inte haft något nära förhållande till Topelius sagor, varken som barn eller som  högläsande förälder. Av de få jag ändå läst minns jag bäst berättelsen om samepojken Sampo ”Lappelill”, som inte är med i urvalet. Av dem som är med har jag nog bara läst ”Hallonmasken” tidigare. Det är ju en av de mest kända, och berömd inte minst för sin klatschiga inledning:

– Hu! skrek Therese.
– Fy! skrek Aina.
– Vad nu? skrek storasyster.
– En mask! skrek Therese.
– På hallonet! skrek Aina.
– Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.
– Och så mycket väsen för en stackars liten mask! sade storasyster förtretad.

Efter en sådan inledning bara måste man läsa vidare! Den är också ett karaktäristiskt exempel på Topelius förmåga att tala till sina läsare, vare sig de är barn eller vuxna. Som författare, och kanske särskilt som sagoberättare, var han en eklektiker som tog till både teman och berättargrepp från folksagosamlingar från olika länder men även från konstsagoberättare som H.C. Andersen. Historierna är ofta både spännande och roliga, rentav drastiska som den om jätteskeppet Refanut, men det uppfostrande syftet finns alltid med. Det märks särskilt i de vardagsrealistiska berättelserna om raska gossar och snälla flickor, en genre där Topelius var pionjär. De dygder han främst vill inpränta är ödmjukhet, gudsfruktan och fosterlandskärlek; ett karaktärsdrag som alltid bestraffas är högmod, som i den kända ”Adalminas pärla”. Pedagogiken är dock alltid underordnad det goda berättarhumöret. Ett fint, ganska rörande, exempel på hur moral, patriotism och berättelse samsas är ”Pojken från Sammatti”, som i sagobokston skildrar en fattig men begåvad pojkes kamp mot alla odds för att få läsa och utbilda sig. När han till slut har lyckats och blivit en stor och berömd man glömmer han inte sitt fattiga ursprung och för ett anspråkslöst leverne. Vem han var får läsaren veta först i sista meningen: ”Gossen från Sammatti hette Elias Lönnrot.”

Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Lätt att läsa, svår att tolka

2021-01-04 Hermann Hesse: Stäppvargen (1927; svensk övers. Sven Stolpe 1932, ny uppl. 1951, Albert Bonniers Förlag; 223 s.). Jag trodde tills jag kollade inför läsningen av denna bok att ”stäppvarg” (Steppenwolf) var ett ord som Hesse hittat på, men nu vet jag att det är en underart av varg som finns främst i Kaukasien. Det framgår inte att den skulle vara mer enstörig än andra vargar, så varför detta val? Kanske för att det låter bra.

Harry Haller (lägg märke till initialerna) är en medelålders högt bildad, mycket ensam man, som vantrivs i kulturen, dvs. den tongivande ytliga 1920-talskulturen. Hans husgudar är Mozart, Goethe och Novalis. Han är frånskild och bor i hyresrum i olika städer. Trots sin eremittillvaro har han inget emot sällskap då och då, och han dras till den borgerliga ombonade tillvaro som han samtidigt föraktar och har flytt ifrån. Efter en ganska omständlig inledning, där Harry ses utifrån av brorsonen till en hyresvärdinna, följer huvudberättelsen. Det är anteckningar som brorsonen hittat, där Harry Haller berättar sin egen historia, alltså i jagform.

Det är en mycket märklig historia, fylld av närmast orimliga sammanträffanden och hallucinatoriska upplevelser. Berättaren, som redan betraktat sig som hälften människa, hälften varg, får ett litet häfte i sin hand. ”Boken om stäppvargen”, återgiven in extenso på 20 tättryckta sidor, är en text där en särskild personlighetstyp beskrivs i detalj från närmast psykoanalytiska utgångspunkter. Inte bara stämmer beskrivningen till punkt och pricka in på Harry; han kallas också så i den mystiska texten. Efter läsningen faller Harry in i ännu tyngre introspektivt grubblande över sin multipla personlighet. Efter en katastrofal middagsbjudning hos ytligt bekanta, högst konventionella borgare står han på självmordets rand. Han vill inte leva, men han fruktar själva ”avrättningen” och vågar inte gå hem. Han sätter sig i stället på en nattöppen krog, där han träffar en ung kvinna, ett möte som kan bli livsavgörande. Här höjs pulsen i berättelsen påtagligt, och det blir bitvis riktigt spännande, för att inte säga dramatiskt.

Hur mycket Harry Haller än beskriver sig som stäppvargen, outsidern, den som föraktar och förkastar lyckan, får jag som läsare intrycket att detta är ett tillkämpat drag, ett slags rationalisering av det faktum att han blivit utan familj och vänner. Men i djupet av sin själ söker han tillhörighet och trygghet. Om han någonsin ska finna det är oklart. Slutet kan läsas på olika sätt. Hesses språk i Sven Stolpes svenska dräkt är en njutning i sin stilrena elegans. Om det är en ”svår” bok beror det inte på språket utan på det svårgenomskådade idéinnehållet och en huvudperson med så många motstridiga egenskaper att han stundom kan tyckas vara helt utan.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Bestämda artiklar

2020-12-23 Anders Svensson: Nusvenska. En modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020; 319 s.). Anders Svensson är en mångårig medarbetare på Språktidningen och numera även tidningens chefredaktör. Han kan konsten att skriva både intresseväckande och underhållande, vilket han demonstrerar i ledare och artiklar i Språktidningen och i krönikor i Dagens Nyheter. Även denna 1900-talets och det begynnande 2000-talets språkhistoria är uppbyggd i artikelform: en artikel för varje år, utgående från ett ord som var aktuellt just då. Någon sammanhängande språkhistoria är det inte fråga om, men det fungerar bra ändå, allra bäst när orden står för en verklig språklig nyhet, som ”stavningsreform för 1906, ”enhetsform” för 1945, om avskaffande av verbens pluralformer, och ”du” för 1967; över huvud taget är det intressant läsning när Svensson behandlar nymodigheter och trender i språkutvecklingen. Det blir lite plattare när han snarare tar upp samhällsutvecklingen i stort. Då hamnar han i ungefär samma problem som Elisabeth Åsbrink i ”Orden som formade Sverige”, att kopplingen mellan ledordet och texten blir långsökt och författaren ger sig in på områden som hen inte är expert på. En artikel som helt faller ur ramen är ”retoriker”, ett ord som inte har någon egentlig koppling till året 1927, Olof Palmes födelseår. Men utgående från det ordet tecknar Anders Svensson i artikeln ett mycket negativt porträtt av Palme som politiker och människa. Häpnadsväckande i mina ögon!

Men detta, liksom med en del faktafel i denna faktaspäckade bok, har man lätt överseende med när så mycket annat är välfunnet och välbeskrivet. Av över 100 artiklar är det svårt att välja ut de bästa, men här är några axplock: ”efternamn” (1904) om det svenska släktnamnsskicket; ”bamba” (1957) om hur göteborgskan sprider sig i Västsverige; ”tvångssvenska” (1987) om språksituationen i Finland; ”björntjänst” (1998) om hur ord kan missuppfattas och få diametralt ny betydelse; ”w” (2005) om hur Sture Allén påbjöd att w ska betraktas som egen bokstav och inte samsorteras med v. Det sista ordet, för 2020, är ”coronahälsning”. Knappast en djärv gissning att detta och många andra corona-ord återfinns på 2020 års nyordslista som presenteras i övermorgon, den 28 december.

En stor liten roman

2020-12-17 Agota Kristof: I går (1995, Hier, svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2020; 102 s.). Agota Kristof (1935–2011) upplever en postum berömmelse, inte bara i Sverige. Det gäller främst hennes trilogi från 1985–91 Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen när de kom i svensk nyöversättning förra året (jag har inte läst dem). Trilogin omfattar i en volym 431 sidor, så hon skriver koncentrerat, och denna lilla roman går ännu längre och lyckas gestalta flera livsöden på bara 100 sidor. Den är välskriven och spännande, och man läser den fortare än man nog borde.

Agota Kristof var ungerska som 1956 flydde med sin man och hamnade i Neuchâtel i den franskspråkiga delen av Schweiz. Trots att hon sagt att hon aldrig känt sig hemma i exillandets språk började hon skriva skönlitteratur på franska. Jag vet inte hur hennes franska ter sig, men att döma av översättningen är hennes språk ganska rakt och enkelt, vilket passar bra till den historia hon berättar.

Romanen berättas i jagform av en ung man, Sandor, som rymt hemifrån efter ett våldsdåd och hamnat i exil i ett annat land, där han har ett monotont arbete på en urfabrik. Vilka länderna är skrivs aldrig ut, men det är inte svårt att tänka sig Ungern respektive Schweiz. Han växte upp i en liten by som son till en halvt utstött prostituerad med antydd romsk bakgrund. När han får klart för sig att byns respekterade skollärare är hans far brister något i honom, särskilt som han är förtjust i lärarens dotter, som han kallar Line. I sin nya tillvaro har han sex på helgerna med Yolande, som han inte älskar, men han drömmer om Line. Så dyker Line plötsligt upp i samma stad, med man och halvårsgammal dotter. Sandors och Lines återseende och hur deras relation utvecklas är romanens huvudmotiv. Båda är känslomässigt skadade men av olika anledningar, och Sandor mer än Line, och även här ligger katastrofen på lut.

Att Agota Kristof med hela sin varelse visste vad landsflykt och exil innebar är uppenbart, och hon lyckas också förmedla dessa känslor i gestaltningen av den unge mannen liksom av de landsmän som är hans enda umgänge. Det är en mästerlig och fullödig roman trots sitt ringa omfång.

Vart är vi på väg?

2020-12-16 Partiernas vägskäl. Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona; Appell Förlag 2020; 171 s.). Bakom denna bok står Kulturfonden för Sverige och Finland, som låtit ge ut den samtidigt på svenska och på finska (Puolueet tienhaarassa, Scriptum). Bokens syfte är att på ett lättillgängligt sätt informera om hur yttre faktorer har påverkat och kommer att påverka politiken och beslutsfattandet i de två länderna. Viktigast är de förändringar som medlemskapet i EU har medfört. De flesta författarna är ledande forskare i statsvetenskap och angränsande ämnen. Artiklarna är korta, konkreta och sakliga. Den i förordet uttalad avsikten att de medverkande skulle skriva personligt och essäistiskt har inte infriats, men jag är inte säker på att det är en nackdel. Personligast och intressantast uttrycker sig de förra EU-kommissionärerna Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, intervjuade av journalisten Annika Ström Melin i bokens slutdel.

Boken inleds med en översikt av valsystemen i Finland och Sverige, med tonvikt på den stora skillnaden: personval i Finland, listval i Sverige. Efter reflexioner om riksdagens och den representativa demokratins roll av respektive talman (f.d. i Finland, då Matti Vanhanen numera är finansminister) följer bokens huvuddel: fem ”teman”, där en svensk och en finsk expert behandlar var sin aspekt på temat i fråga. Temana rör vertikal och horisontell maktdelning, opinionsförskjutningar och nya partier, rättighetsfrågor och maktförskjutningen från politik till juridik, samt utrikes- och säkerhetspolitik. Volymen avrundas med intervjuerna med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström samt en sammanfattande kommentar till hela boken av redaktören Olof Ehrenkrona. Det blir en bra och nyttig sammanfattning av politiska och samhälleliga trender under två decennier av 2000-talet, utan att just meddela några nyheter (vilket knappast heller var utgivarnas mening). Intressantast fann jag temat ”Politiken och rätten – rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken” där juristerna Fredrik Bergman från Sverige och Emil Waris från Finland belyser sambandet mellan det ökade fokuset på individuella rättigheter och domstolarnas konstitutionella roll.

En fråga man kan ställa sig är vilken målgrupp utgivarna tänkt sig. Störst utbyte torde studenter i statsvetenskap och juridik på grundnivå ha, men jag misstänker att de flesta som nås av boken är redan någotsånär välinformerade, som jag själv. Om jag får tala för denna heterogena grupp är det trevlig läsning som jag gärna rekommenderar men som ger få nya kunskaper eller insikter.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.