En poetisk entreprenör

2023-01-29 Ralf Andtbacka: Bok av tröst och Bönematriserna (Duck Press 2023; 132 resp. 68 s.). Ralf Andtbacka är inte bara en av Svenskfinlands, för att inte säga hela det svenska språkområdets, främsta poeter, han är också en litterär entreprenör. På sitt förlag Ellips ger han ut kollegers verk och på Duck Press egna i sparsmakat exklusiva upplagor. De här är volym 4 och 5 av aviserade sex. De två närmast föregående, Avnämnandet och Bok av råd från 2020 har jag skrivit om tidigare. Den yttre formen är densamma: kvadratiskt format med ett gammalt konstverk som omslagsbild, begränsad satsyta i förhållande till formatet. Innehållet och diktformerna varierar, även inom de enskilda verken, men det finns en kontinuitet, särskilt tydlig från Avnämnandet till Bönematriserna.

I Bok av tröst står på vänstersidorna bara orden ”Tänk på:” På högersidorna finns dikterna som meddelar vad som ska tänkas på. Till vem riktar sig uppmaningen? Det ”du” som ofta förekommer tycks ibland vara läsaren, ibland en vidare krets, ibland en enskild, verklig eller fiktiv interlokutör men stundom poeten själv. Och det är mycket man bör tänka på: från naturens minsta beståndsdelar till världsrymdens oändlighet, från tillvarons alldagliga händelser till de stora existentiella frågorna. Andtbacka har en enastående förmåga att konkretisera det abstrakta, att hitta ord som inte bara står för det betecknade utan har en verkan i sig. Det finns hos Andtbacka en språkmaterialistisk sida som han odlar med viss försiktighet men som därför fungerar desto bättre när han sätter den sidan till. Här ett exempel:

Det alltid pågående, själva
fallandet, ut i rymden, faller ut,
länge, svindlande, faller ut
ur dina händer, ur munnen,
mellan sönderfallande läppar,
mellan expansionskärlet och
släcksatsen, ur svalflamman
och svavelboet, genom fönster-
imman och immaterialiteten,
ut ur dårkistan och smitt-
kedjan, genom dödsarbetet
och arbetsskyggheten, genom
maskregnet, radioskuggan
och vårdinnehavarens svagt
självlysande piktur, sedan ut i
Oise, Oder, eller Glötanviken.

I Bönematriserna återkommer den dragning till barocken som Andtbacka gett prov på tidigare. I första avdelningen är dikterna figurdikter, alltså dikter vars typografiska utformning avbildar ett föremål eller en form. Här genomgående ellipsoider med lite varierande proportioner. Under dikterna, i mindre stil följer ordlekande verser med dragning åt nonsenspoesi. I figurdikterna beskrivs en naturprocess baklänges, som i en bakåtspolad film. Andra avdelningen består av dikter numrerade från XIV till I, alla i tretton lika långa rader. Här tar språkspelet överhanden, och det är svårare att utläsa ett innehåll; kanske spårar man en fascination över naturens mångfald och en oro för vad som ska hända den. Tredje delen, ”Tllägnan”, har dikter numrerade från VII till I, alla sju rader långa, alla inledda med ordet ”För” följt av föremålet för tillägnan. ”Föremål” ska förstås i sin konkreta betydelse. Jag avslutar min anmälan av dessa betydande poetiska verk med den avslutande dikten ur Bönematriserna.

För smultronmunnen, smolkfågeln och mullskoveln.

För drönarna och dränen, för blocket och blacken.

För totalförmörkelsen, för blindspenen, för skaksållet.

För skallgången och galläpplet. För motfotingen.

För båsbalken och skållbaljan. För botövningen.

För nedsövningen. För jordbranden och dravelstingen.

För pilgrimsstavarna. För dig och för ingen.

Från demokrati till diktatur på fyra veckor

2023-01-26 Uwe Wittstock: Februari 33. Litteraturens vinter (2021; svensk övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt/litteratur 2022; 366 s.). Det råder ingen brist på litteratur om tiden runt Machtübernahme och människorna som agerade eller drabbades. Häromåret kom Feber. Berlins universum 1930–1933 av Peter Walther, som porträtterade några av de centrala förövarna och offren, och nu föreligger denna mycket omskrivna och hyllade bok. Wittstocks fokus är på dem som drabbas, och han poängterar det utomordentligt snabba förloppet: från (visserligen bräcklig) demokrati till full nazistisk diktatur på fyra veckor. Boken kunde ha handlat om många andra kategorier av yrkesutövare eller politiker, men Wittstock valde författarna eftersom deras öden är så väldokumenterade i samtida källor, inte minst brev och dagböcker. Och kanske också för att så många av dem är kända namn: Heinrich, Thomas, Klaus och Erika Mann, Erich Kästner, Gottfried Benn, Carl von Ossietzky, Else Lasker-Schüler, Ricarda Huch, Joseph Roth, Ernst Toller, Egon Erwin Kisch, Bertolt Brecht, Alfred Döblin, Carl Zuckmayer …

Berättelsen börjar 28 januari med ett ”alla var där”-party, Berlins stora Presseball, där vi presenteras för ett flertal av protagonisterna, samtidigt som den nya regeringen med Hitler som rikskansler börjar ta form. Sedan skildras utvecklingen dag för dag med korta avsnitt om de enskilda personerna, korsklippta med utvecklingen i maktens centrum. Varje dagskapitel avslutas med notiser om våldsdåd och dödsoffer, med ett allt brutalare SA som snart tar överhanden.

Genom att Weimarrepublikens författning ger presidenten (i det här fallet den gamle och senile Hindenburg) befogenhet att utlysa nödläge kan nazisterna snabbt sätta demokratin ur spel. Några, som Joseph Roth inser direkt vad klockan är slagen och lämnar Tyskland på en gång, vilket ännu går att göra under ordnade former; inte så få avvaktar i tron på att det är en övergående kris men flyr senare när det redan har blivit svårare att lämna landet; åter andra stannar kvar, vissa för att de sympatiserar eller åtminstone inte direkt motsätter sig regimen, andra, som Carl von Ossietzky, i full medvetenhet att de står på nazisternas svarta lista. Sätten att undkomma polisens och SA:s nattliga påhälsningar är många, och bitvis läser man boken nästan som en spänningsroman. Många grips förstås också och tas, om de har tur, till den vanliga polisen eller om de har otur till SA:s ”vilda” fängelser, där fångarna behandlas så brutalt att till och med Gestapochefen Rudolf Diels till slut reagerar mot barbariet. Det drabbade t.ex. Ernst Toller och Egon Erwin Kisch, men då de var tjeckoslovakiska medborgare utvisades de i stället för att sättas i koncentrationsläger.

Ett återkommande ämne i boken är förvecklingarna inom Preussische Akademie der Künste och speciellt dess litterära sektion. Ska man följa signalerna från den nya regimen eller göra motstånd och riskera suspendering? Läsaren bestås en provkarta på förhållningssätt: kröka rygg, försöka förhandla, göra passivt eller aktivt motstånd, lämna akademin för att rädda sitt eget skinn. Jag skulle tro att samma dilemma gäller och har gällt inom många organisationer under liknande omständigheter.

Metoden att berätta historia genom att välja ut en kort tidsperiod och skildra den bit för bit har varit populär en längre tid. Oftast har det handlat om ett år som skildrats månad för månad. Att det fungerar lika bra med en dryg månad, dag för dag, visar Uwe Wittstock med denna engagerande, välskivna och viktiga bok.

Kärlek och politik i DDR:s dödsryckningar

2023-01-20 Jenny Erpenbeck: Kairos (Penguin Verlag 2021; 382 s. Finns i svensk övers. av Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2022). Kairos är det förbiilande ögonblickets gud. Det gäller att fånga hans pannlock i flykten, för på bakhuvudet är han skallig. Just det gör den nittonåriga Katharina och den 34 år äldre författaren och radiomannen Hans när deras ögon möts på en buss i Östberlin en regnig dag hösten 1986. Tillfälligheten stryks under med tjocka streck av berättaren Erpenbeck: hade inte bussföraren väntat på den springande Katharina hade de två aldrig mötts.

Med den ögonblickliga förälskelsen inleds ett fyra år långt, småningom alltmer dysfunktionellt förhållande mellan den unga, men sexuellt inte oerfarna, typograflärlingen Katharina och den medelålders, gifte kulturmannen Hans. Samtidigt går den kommunistiska diktaturstaten DDR med accelererande fart mot sin upplösning. De två förloppen flätas samman och speglas i varandra i den skickliga romanförfattaren Erpenbecks händer. Katharina är hennes uppenbara jämnåriga språkrör, rentav hennes alter ego. Hans har nog drag av flera framstående kulturpersonligheter i DDR. (Att förebilden skulle vara dramatikern Heiner Müller har Jenny Erpenbeck bestämt förnekat.) Trots den ömsesidiga förälskelsen är förhållandet svårt ojämlikt. Kulturmannen Hans docerar om musik och poesi för den ingalunda obildade Katharina. Han lever ett ordnat familjeliv som han inte tänker avstå från, samtidigt som han ser med misstänksamhet och svartsjuka på Katharinas fria studenttillvaro, där även manliga vänner ingår. När Katharina flyttar till Frankfurt an der Oder, bara en timmes tågresa bort, för att studera scenografi, leder Hans självömkan nära nog till en brytning, och Katharina begår en enstaka otrohet med en jämnårig teaterman. Hans straffpredikningar, inlästa på timslånga kassettband, är raffinerad psykisk tortyr. Katharina är förtvivlad men finner sig undergivet. Förhållandet repareras hjälpligt men blir inte detsamma.

Båda har önskat sig grundläggande reformer i landet, men utvecklingen efter murens fall och DDR:s upplösning blir inte vad någondera tänkt sig. Erpenbecks kritik av Förbundsrepubliken hantering av ”återföreningen” är svidande. Händelsernas gång kommer också att få avgörande betydelse för Katharinas och Hans relation.

Erpenbeck skriver ett skenbart enkelt språk, med raka satser och med upprepningar som ett ofta använt stilmedel. I början kändes det lite som att läsa en elementär läsebok i tyska, men i takt med att huvudpersonernas relation kompliceras gör även språket det i viss mån. Bortsett från de rätt många ord som var okända för en som har sin tyska från gymnasiet åren runt 1960 hade jag inga problem med språket i boken, men det blev inte den djupa läsupplevelse som en bra översättning ger.

Jenny Erpenbeck är en av de mest betydande tyskspråkiga författarna i sin generation och kanske den främsta av dem som vuxit upp i DDR. Med denna roman befäster hon sin ställning. Jag rekommenderar den varmt men tillråder Ulrika Wallenströms prisade översättning för dem som inte är helt och hållet hemma i tyskan.

Bör sättas i händerna på varje litteraturstudent

2023-01-08 Ingrid Elam: Romanens segertåg (Natur & Kultur 2022; 236 s.). Det är ett vittomfattande ämne Ingrid Elam påtagit sig att skriva om: romankonstens historia inklusive idéhistoriska och litteratursociologiska aspekter, dess innehållsliga förhållande till omvärlden och romanens egen formvärld. Romanens formvärld, javisst, det är ju titeln på Staffan Björcks klassiska lärobok från 1953, som Elam i ett efterord nämner främst bland sina föregångare. Med sin bredare ambition och mindre omfång är detta dock en helt annan bok, som väl knappast fungerar som lärobok men som jag ändå skulle vilja sätta i händerna på varje universitetsstuderande i litteraturvetenskap. För dess kunskapsstoff, dess rikedom på skarpa och ofta överraskande iakttagelser, för dess briljanta språk samt för författarens uppenbara kärlek till sitt ämne.

Om man ser till innehållsförteckningen är framställningen välstrukturerad. Första avdelningen är historisk. I ett antal kapitel föds romanen, hittar sina läsare, finner sina former. Andra avdelningen, ”Romanen och världen”, fokuserar på innehållet, hur olika aspekter på omvärlden tar plats i romanerna. Några kapitelrubriker är ”Bildningen”, ”Nationsbygge och historieskrivning”, ”Kolonialism, postkolonialism och migration”, ”Kärleken och begäret”, ”Döden”. Den tredje, kortare, avdelningen behandlar romanens kriser men slutar med det hoppfulla kapitlet ”Och ändå lever den”. Men det är ett ramverk som Elam inte håller sig till. Samma romaner, samma form- och innehållsfrågor återkommer gång på gång genom hela boken. Nå, det som står på raderna är nästan alltid intressant, så det stör inte så mycket, men nog riskerar läsaren att tappa orienteringen emellanåt. En kanske allvarligare anmärkning är att hennes exempel ur romanhistorien är så förhållandevis få och ständigt återkommande. Det är Wilhelm Meister, Jane Eyre, Anna Karenina och Krig och fred, Madame Bovary, Virginia Woolf och Camus. Visst, även många andra tas upp men hamnar i skymundan för de nämnda. Och nyare litteratur lyser nästan helt med sin frånvaro. Lite synd; å andra sidan blir favoriterna desto grundligare analyserade, och skickligt.

Elam har vinnlagt sig om att återge titlar och citat i svensk översättning. På ett ställe spelar det henne ett spratt. Hon skriver, om Meursault i Camus Främlingen: ”… han är så främmande inför sig själv att han inte kan säga jag: ’Mamma dog idag. Eller i går kanske, vet inte’”. Men det är i Jan Stolpes översättning; i det franska originalet är jaget där: ”je ne sais pas”.

Ingrid Elam har skrivit ett personligt, essäistiskt verk, utan stor notapparat och utan litteraturförteckning. Det är som sådant man ska läsa den, och som sådant är det ett storverk i behändigt format.

Skogen, gården och människorna under 400 år

2023-01-02 Maria Turtschaninoff: Arvejord (Förlaget M 2022; 371 s.). Svenskfinlands sentida svar på Selma Lagerlöf? Ja, så känns det faktiskt ibland vid läsningen av denna utomordentliga roman. Maria Turtschaninoff är med rätta prisad som författare av fantasyromaner för ungdom, men steget över till vuxenlitteratur har hon tagit på lätta fötter i denna krönika över människorna på och naturen runt en gård i Österbotten under närmare 400 år.

Jag skulle kanske ha nämnt naturen först. För den är bokens huvudrollsinnehavare. Inte en kuliss mot vilken de mänskliga rollerna rör sig utan en aktör i egen rätt, särskilt när den representeras av den mytomspunna och skrämmande mossen som är skogsråets domän, vilken hon värjer med naturväsendets betvingande kraft. Fantasyförfattaren sätter de övernaturliga krafterna i rörelse, mest under de första tvåhundra åren. Ju närmare nutiden vi kommer, desto mer träder de i bakgrunden. Det är i människornas verkliga eller inbillade möten med dessa som det Lagerlöfska tonar fram som starkast.

Vi möter soldaten Mats Mattsson som vid mitten av 1600-talet tar marken, hemmanet Nevabacka, i Mellersta Österbotten i besittning, och det är hans och hans ättlingars historia, släktled för släktled, som berättas på släktkrönikans vis. Förlaget kallar boken ”episodroman”. Det är en bra benämning, för varje kapitel är en avrundad historia, och sedan går berättelsen vidare till en ny generation och en ny historia, där kanske den som var barn i förra kapitlet är vuxen eller gammal i nästa. Så det är ingen jämnt framåtflytande skildring. Tvärtom har Maria Turtschaninoff lagt ner hela sin författarskicklighet på att variera episoderna, narrativt och språkligt. Några episoder är särskilt lyskraftiga och kunde utan vidare publiceras som separata noveller. Dels ”Fågelflickan”, som består av de brev som den 16–17-åriga Alina skriver till sin jämnåriga väninna i Helsingfors år 1898–99. Man glömmer den häpnadsväckande skickligheten att skriva som en svärmisk tonåring från den tiden för den skönhetstörstande Alidas fåfänga längtan till ett annat liv. Lika bra, fast på ett helt annat sätt, är ”Sommaren med Doris”, där tioåringen Stina i mitten av 1950-talet berättar om sin sommar på gården, dit Helsingforsflickan motvilligt förts av sin mor som vuxit upp där. I början avskyr hon det mesta, men vägledd av sin moster, hemmadottern Doris, lär hon sakta men säkert lära känna gården och älska skogen, och det visar sig i följande kapitel att Nevabacka blir hennes fasta punkt i tillvaron.

Nevabacka är en värld i sig. Omvärlden är närvarande bara om den påverkar tillvaron på gården. Stora ofreden och krigen 1939–44 är betydelsefulla, medan finska kriget och rikssprängningen inte nämns alls, liksom inte heller ofärdsåren från 1899, och inbördeskriget nämns en enda gång.

Maria Turtschaninoff är kanske ingen djuplodande psykolog, men de många personerna i boken är pregnant gestaltade och rikt varierade, vilket höjer läsvärdet. Men viktigast för humanekologen Turtschaninoff tycks ändå vara budskapet: människan är inte, som kyrkan en gång hävdade, satt att tukta naturen utan är själv en del av den och ska umgås med den som med en jämlike. Budskapet framförs tydligt – övertydligt skulle kanske några säga – men det förtar inget av den höga konstnärliga kvaliteten på denna roman.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.

Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Urmakare Hammar får en idé

2022-12-09 Eyvind Johnson: Stad i mörker (Albert Bonnier 1927; 289 s.). Det här var Eyvind Johnsons blott tredje bok och andra roman, men tjugosjuåringen har redan hittat en egen röst. Tematiskt kan man spåra influenser från tiotalister som Ludvig Nordström och Hjalmar Bergman, men språket, i sin blandning av inkännande och ironi är omisskännligt Johnsons eget.

Staden i titeln är en liten norrländsk stad i mörkrets och köldens februari. Särskild kölden spelar en viktig roll: människorna fryser, i kroppen och i själen. Staden befolkas synbarligen av hantverkare, handlare och lägre tjänstemän; överklass saknas och arbetare figurerar inte. Personteckningen av dessa alldagliga människor med deras hemligheter och drömmar är mästerlig, men de flesta spelar biroller i förhållande till de tre som författaren lyfter fram.

En alternativ titel kunde ha varit ”Urmakare Hammar får en idé”. I romanens inledningsscen, en bankett till stadens 25-årsjubileum, grips urmakar Hammar av inspiration och håller ett tal som blir allmänt uppskattat. Den redan framgångsrike fabrikören inser att han är ämnad för något större och siktar, till att börja med bara i tankarna, på stadsfullmäktige, dit det är val i höst. En som ser med misstänksamhet på Hannars ambitioner är skollärar Andersson, som till att börja med hånfullt ifrågasätter urmakarens motiv. Men de båda männen dras motvilligt till varandra. I till att börja med tröga samtal under allt längre nattliga vandringar inser Andersson att Hammar drivs av äkta ideal och Hammar att Anderssons hånleende är mask för en man hamnat fel i tillvaron och vantrivs i sitt yrke. Den tredje centrala gestalten är postkassörskan fröken Ågren, en tunn och bräcklig ung kvinna vars sjukdom och död skakar om det lilla samhället men sporrar Hammar i hans samhälleliga aktiviteter. Som en komisk motvikt till allvaret kring de tre huvudpersonerna fungerar stadens tidningsredaktion, där redaktionssekreteraren Alex sliter med morgondagens nummer under redaktör Nilssons övervakning per telefon. Ett pojkgäng med bland andra Hammars son Sture, är ett oroande inslag.

Utöver fröken Ågrens död händer det inte så mycket under större delen av berättelsen. Det visar Johnsons skicklighet att han ändå förmår hålla läsarens intresse vid liv genom sin gestaltning av de sammansatta karaktärerna. På slutet får romanen en annan nerv: det drar ihop sig på flera fronter och kommer till en urladdning och en final som inrymmer både tragik och hopp om lycka.

Stad i mörker fick goda recensioner när den kom ut, men den har senare hamnat i skuggan för Eyvind Johnsons stora romaner från Strändernas svall och framåt. Det är synd, för det är en riktigt bra roman, alltjämt mycket läsvärd, och står sig väl i jämförelse med det mesta som utkommer i dag.

Kunskapsrikt och underhållande

2022-12-04 Annika Luther: Rågen. En spretig historia (Schildts & Söderströms 2022; 270 s.). Böcker som skildrar en viss naturtillgång historiskt och kulturellt har varit populära på senare år. Ett pionjärverk var Mark Kurlanskys Torsk (på svenska 1999). Att genren går att kombinera med en personlig vinkling visade Patrik Svensson härom året med Ålevangeliet. Rågen ligger närmare Ålevangeliet men har inte dennas närmast skönlitterära kvalitet – och har väl heller inte eftersträvat den.

Annika Luther, finlandssvensk lärare och tidigare mest känd som barnboksförfattare, har skrivit ett par vuxenromaner som jag är mycket förtjust i: Lärarrummet (2013) och Fördärvaren (2016). Här är det den entusiasmerande biologilektorn vid Tölö gymnasium som fört pennan, och läsarna agerar klass som häpet och förtjust tar till sig kunskapen. Som förvisso utgår från rågens biologi, men, som undertiteln antyder, sticker ut åt alla möjliga håll i historien, geografin och etnologin, dock hela tiden med tyngdpunkten på rågens roll i Finland. Författaren är själv närvarande i berättelsen, vilket tillsammans med det goda berättarhumöret och den stilistiska skickligheten ger liv och färg åt framställningen.

Rågen började som ett ogräs i veteåkrar, men småningom fann man att dess korn kunde användas till föda. Rågen sågs på med förakt av romare som Plinius d.ä. och har aldrig blivit populär i södra Europa, men i Finland blev den livsviktig eftersom den är mycket härdigare än vetet. I motsats till vetet är rågen vindpollinerad (rågen ”ryker”), vilket gör att den lättare hybridiserar till lokalt anpassade lantsorter. Vissa sorter anpassade sig speciellt till svedjebruk: rågen och svedjebruket (som vi får en grundlig lektion i) är intimt sammanflätade i Finlands agrara historia. Hur säden bärgats, behandlats och förvarats genom tiderna berättar Luther också sakligt och åskådligt, och med egna barndomsminnen. Recept på bröd och andra produkter av råg saknas inte heller. Odlingshistorien vore inte komplett utan en skildring av svältkatastroferna 1866 och 1867, skakande läsning, och historien förs fram till i dag, när rågen söker nya roller efter att inte längre vara en basvara i folkhushållet. Rolig är historien om kompisarna i Österbotten som utan förkunskaper ger sig på att destillera gin och whisky av råg – och lyckas. Även framtiden får sitt, med en redogörelse av de genbanker som anlagts på olika håll i världen, den mest kända på Svalbard. Vid sidan om huvudberättelsen återger Luther i återkommande avsnitt historien om den sovjetiske växtgenetikern Vavilovs tragiska öde.

Vän av ordning kan tycka att framställningen spretar väl mycket, men den välvilligt inställde läsaren trivs i den entusiastiska kunskapsförmedlaren Annika Luther sällskap.

På kryss i Skärgårdshavet – för 70 år sedan

2022-12-29 Björn Landström (text och teckningar): Regina och Gullkronan (1951; nyutgåva med efterord av Martin Welander, Schildts & Söderströms 2022; 132 s.). Namnet Henrik Ramsay är väl numera bekant bara för oss (vi är i och för sig många) som intresserar oss för Finlands 1900-talshistoria. Född 1886, industriman och företagsledare, vd för rederiet FÅA, men också politiker, utrikesminister 1943–44 och som sådan dömd till två och ett halvt års fängelse i krigsansvarighetsprocessen 1946. Han var därtill en framstående seglare och ägare till den stora yachten Regina. Meningen var att Ramsay skulle ha skrivit denna bok, som skulle illustreras av hans 30 år yngre vän konstnären och fartygshistorikern Björn Landström, men då han avled hastigt bara några månader efter seglatsen som är bokens ämne, tog Landström över även skrivandet. Ramsay, i boken respektfullt och tillgivet benämnd Skepparn, är ändå bokens huvudperson, i kraft av sin auktoritet och sina vidsträckta kunskaper.

Gullkronan heter egentligen Gullkrona fjärd och är en stor fjärd som sträcker sig i nord–sydlig riktning i Skärgårdshavet söder om Åbo mellan mängder av större och mindre, bebodda och öde öar och skär. År 1951 var ”boarna” runt fjärden nästan uteslutande skärgårdsbönder och levde rätt isolerat. Fritidsseglationen var förbehållen ett exklusivt fåtal. . Landström berättar att man såg en annan segelbåt under hela resan, och boare sade sig inte ha fått besök utifrån på ett år.

Detta är bakgrunden till berättelsen om den cirka tio dagar långa segelturen. Utom Landström och Skepparn deltar Ramsays hustru (Skepparinnan) och dotter (Kockan) och två besättningsmän (Högbåtsman och Lillbåtsman). Seglatser har skildrats på liknande sätt av andra, men Landström talar med egen röst och tecknar med egen blick. Text och teckningar samspelar i den enkelt men attraktivt formgivna volymen, med minst en teckning på varje uppslag, ofta flera. Författaren blandar noggranna seglingsbeskrivningar med sinnligt konkreta naturbeskrivningar, möten med människor och bebyggelse och historiska och kulturhistoriska notiser. Han återger tillvaron och samtalen ombord, skriver ner Skepparns improviserade limerickar och andra verser. Hans litterära stil är lika precis som hans teckningar av öar, vatten, båtar, byggnader och föremål av alla slag. För mig, som själv seglat i dessa vatten, har det varit fängslade läsning, men boken bör tilltala alla med intresse för båtfärder och skärgårdsliv.