Stor konst i litet format

2021-03-02 Jonas Gren: Tävlingsdräkten (efterskrift av Sverker Sörlin; Vendels Förlag 2021; 67 s.). Den här boken är uppbyggd av två närmast likvärdiga delar, sonettkransen ”Tävlingsdräkten” och en efterskrift som är en hel essä och upptar halva boken sidantal.

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett återkommer som första rad i nästa samt en avslutande ”mästarsonett” bestående av de övriga fjortons första rader. Det är en konstform som bara riktigt formsäkra poeter bör ägna sig åt. Jonas Gren är en sådan. Han har beviljat sig viss lättnad i rimflätningen – fyrradingarna flätas abab, cdcd i stället för abba, abba – och några rimord har smak av nöd, men metern flyter utan hack och sonettkransens särskilda krav på återkommande rader bemästrar han utmärkt. Det gör läsningen lätt och harmonisk.

Så mycket för formen. Till innehållet är det ett jag som står i en vallabod och omsorgsfullt och tålmodigt vallar sina skidor inför ett lopp. Det är konkret och åskådligt, vallatyper och redskap och själva arbetet beskrivs sakkunnigt:

Med strykjärn, borste, sickel, paraffin.
Att borsta hela undersidan blank.
Sen blocket mot det heta och magin
när smälta röda stängen löper slank

längs skidan …

Men tankarna mal: ska han hinna valla färdigt båda paren? Det är töväder på gång, har han egentligen någon chans att vinna? Tävlingsdräkten hänger i boden som en påminnelse. Segervilja och tvivel blandas. Obehaget växer när han blir varse ångorna från vallorna och börjar tänka på en väns pappa som dött i lungcancer av giftiga gaser på jobbet. Därifrån är steget inte långt till grubbel över existentiella frågor och mer konkret klimatkrisen (som Gren behandlat tidigare i diktsamlingen Antropocen). Och allt det som utvecklats i de fjorton första sonetterna sammanfattas perfekt i den femtonde. Det är mycket skickligt gjort, och hela långdikten en läsupplevelse.

Idéhistorikern Sverker Sörlin är en med poeten Gren besläktad ande, med vurm för längdskidåkning och engagemang i klimatfrågan – även han har skrivit en bok med titeln Antropocen (som jag har anmält i detta forum). Efterskriften har titeln: ”Medlevandekänslan – skidvallning mellan de kosmiska dödsrikena”. Den tar sin utgångspunkt i sonettkransen, som Sörlin hyllar: ”något liknande har jag aldrig läst förut”, och vars innehåll han kommenterar sakligt och med essäistisk briljans. Sedan utvecklar essän sig till en betraktelse över människans plats i två mycket smala zoner: dels den tunna biosfären, som vi håller på att föröda, dels den mikroskopiskt korta tid en människa lever, med ”evighet fram och evighet bak” för att låna Alf Henriksons formulering. Sörlin är en lysande stilist som det är en njutning att läsa. Sammantaget är Tävlingsdräkten ett litterärt verk av hög konstnärlig halt.

Jane Austens sista

2021-02-26 Jane Austen: Övertalning (Persuasion 1818, svensk övers. Jane Lundblad 1954; Modernista 2014; 272 s. Finns även i en nyare övers. av Maria Ekman, Albert Bonniers Förlag 2013). Jag är väl bekant med flera av Jane Austens romaner, men bara genom film och tv. Min fru har länge tyckt att jag borde läsa henne också. Nu har jag gjort det, och jag valde en som jag inte kände till för att inte i förväg veta hur det går. Övertalning blev Austens sista fullbordade roman, och hon var rätt sjuk redan när hon skrev den. Austenkännare menar att hon med den var på väg mot något nytt i författarskapet: grundtonen är allvarligare och berättelsen bygger mer på känsla än förnuft.

Också huvudpersonen Anne Elliot är annorlunda. Här är hon inte en dominerande storasyster, som t.ex. Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, utan en förbisedd mellansyster, negligerad av fadern och storasystern och nedlåtande behandlad av den gifta lillasystern, något av en askunge faktiskt. Och det tar några kapitel innan läsaren inser att det är hon som är romanens huvudperson. Handlingen berättas sedan av den i grunden allvetande författaren nästan helt ur Annes perspektiv, även om den återkommande kommenteras av berättaren Austen.

När berättelsen börjar har det gått åtta år sedan den nittonåriga Anne övertalats att bryta sin förlovning med en ung man med osäkra framtidsutsikter, Frederick Wentworth. Vid 27 och farligt nära att hamna på överblivna kartan återser hon Wentworth, som gjort karriär i flottan under Napoleonkrigen och skapat sig en inte obetydlig förmögenhet. Han är också ogift, men har han kvar sina känslor för henne? Romanens röda tråd är hur förvecklingar, missförstånd och svartsjuka lägger hinder i vägen för deras återförening.

Handlingen utspelar sig på herrgårdar i Somerset, rekreationsorten Lyme vid Engelska kanalen och i fashionabla kvarter i Bath. Men miljöskildringar är inget för Jane Austen, interiörer och klädedräkt ignorerar hon helt (i motsats till alla tidstrogna filmatiseringar). Hennes intresse är människorna, både huvudpersonernas och de många bifigurernas, deras förtjänster och fel, deras bevekelsegrunder, deras samspel. Och hennes redskap är språket! Jag läste den första tredjedelen på engelska, där hennes språkliga mästerskap framträder än tydligare än i den i och för sig utmärkta översättningen. Bäst är hon som skarpögd iakttagare och skarp kritiker av mänskliga svagheter och karaktärsbrister. Ståndshögfärden hos Annes far sir Walter Elliot, baronet (det lägsta ärftliga adelskapet), och hennes äldre syster demaskeras i all sin uppblåsta tomhet. Det är roligt att läsa. Lite problematiskt är det att Anne själv, kapten Wentworth och flera andra gestalter är så perfekt goda, kloka och medkännande. Skuggor och dagrar hade kunnat vara bättre fördelade.

Jane Austen är en av de mest uppburna författarna i den brittiska litteraturhistorien. Lever Övertalning upp till de krav man kan ställa på en roman av en sådan? Nja, det som fungerar bra som kultiverad underhållning i en kostymfilm eller tv-serie räcker inte riktigt till när det kommer till den anspråksnivån. Det utsökta språket, de fina karaktärsteckningarna i all ära, Men Jane Austen lyckas inte helt övertyga mig om att hon har haft en historia värd att berättas.

Trauma som går i arv

2021-02-20 Margit Silberstein: Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag 2021; 190 s.). Böcker av barn till Förintelseöverlevare, såväl direkt överlevande från lägren som sådana som undkom i tid, har blivit något av en egen genre. Till författare som Göran Rosenberg, Kenneth Hermele, Elisabeth Åsbrink, Kaj Schueler sällar sig nu Margit Silberstein (född 1950), känd politisk journalist i bl.a. Svenska Dagbladet och på Sveriges Television. Man kan grovt indela författarna i två grupper: de som fokuserar nästan helt på föräldrarnas historia, som Rosenberg och Schueler, och de som skriver lika mycket om sig själva, som Åsbrink och Hermele. Silberstein hör mycket klart till den senare gruppen: föräldrarnas livsöde har så djupt präglat hennes egen tillvaro och känsloliv att hon inte kan låta bli att skriva om sig själv, ärligt och självutlämnande, även i en berättelse om föräldrarna.

Margit Silbersteins föräldrars historia är till det yttre rätt lik Göran Rosenbergs. Ernst Silberstein och Ili Grunzweig, ungerskspråkiga judar i Transysylvanien, Rumänien, är ett ungt par som skils åt av krigshändelserna år 1944. Ernst tvingas till slavarbete och hamnar i rysk fångenskap i Sibirien; Ili förs med modern och två systrar till Auschwitz, där modern omedelbart mördas. Syskonen drivs i den ökända dödsmarschen till Bergen-Belsen, men bara Ili lever när lägret befrias. Hon hamnar i Sverige, i Norrköping. Ernsts lycka när han återkommer till Rumänien och får veta att Ili lever är gränslös. Hans många passionerade brev till henne, fram till återföreningen 1948, som Margit och hennes bror Willi nu låtit översätta, är bokens nav, kring vilket berättelsen rör sig. I breven visar fadern en för Margit helt okänd sida, för hon minns honom som tillknäppt och fåordig. Han berättade aldrig vad han varit med om. Modern tycks däremot ha varit öppnare än de flesta om de fasansfulla upplevelserna i lägren, vilket på djupet påverkat och plågat Margit i hela hennes liv. Därtill kom tyngden av att vara föräldrarnas allt, bokstavligen; alla andra nära anhöriga var döda (Margit uppkallades efter moderns älsklingssyster). Överbeskyddad och med känslor av otillräcklighet och skuld och med en känslighet där gråten alltid låg på lur hade Margit helt klart en svår uppväxt. Ett stort värde med boken är att den tydligt visar hur Förintelseöverlevares trauman går i arv till deras barn. Och även, om än i mindre mån till barnbarnen: Silbersteins kärleksfulla relatering av samtalen med hennes egna två pojkar hör till bokens höjdpunkter.

Inträngande partier om livet med och relationen till föräldrarna varvas med mer alldagliga berättelser om livet som flicka i 1950- och 60-talets Norrköping. I motsats till Elisabeth Åsbrink försöker inte Margit Silberstein skriva ”litterärt”, utan hon berättar rättframt och konstlöst. Även det är en konst.

En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.

Filosofer skriver brev

2021-02-12 ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958 (utg. av Bernt Österman under medverkan av Fredrik Hertzberg och Niklas Toivakainen, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2020; 284 s.). ”Den okände von Wright” heter ett forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, med utgivning av material som tidigare varit okänt för allmänheten och obeaktat av forskningen. Denna bok är den första produkten från projektet. Eino Kaila (1890–1958) var en internationellt känd filosof av den analytiska skolan, professor i Helsingfors och von Wrights lärare. Mellan lärare och lärjunge etablerades snabbt ett förtroende som övergick i en varm vänskap som varade till Kailas bortgång. De skrev flitigt till varandra när de vistades på olika håll. Tyngdpunkten ligger på de två perioder när von Wright vistades i Cambridge, som 23-årig doktorand 1939 och som professor och Ludwig Wittgensteins efterträdare 1948–51. Annat som kunde skilja dem geografiskt var gästprofessurer och semesterresor. De långa tider när båda var i Helsingfors skrev de inte till varandra.

Och vad skrev de om? Alldagliga ting, som brevväxlande vänner gör, vilket ger en god uppfattning om arten av deras förhållande. Oförblommerade synpunkter på kolleger. Men två tyngre ämnen dominerar. Det ena är tjänster och tjänstetillsättningar. Wright hade med tvekan antagit kallelsen till professuren i Cambridge och var ytterst ovillig att kapa banden till Helsingfors, där han redan var professor. Ledighet från den tjänsten kunde inte beviljas hur länge som helst, och många brev handlar om hur frågan ska lösas. Svärdshugget som löste den gordiska knuten blev att von Wright tog avsked från Cambridge efter bara tre år och återvände till Helsingfors. Flera gånger diskuterar herrarna andra ledigblivna tjänster och hur dessa ska kunna besättas med kolleger i deras smak, eller framför allt hur vissa misshagliga personer ska kunna hållas borta. En inte så vacker bild av akademiskt intrigspel. Är det t.ex. etiskt försvarbart att två sakkunniga dryftar sina kommande utlåtanden privat för att vara säkra på att gynna sin egen kandidat så mycket som möjligt?

Det tyngsta ämnet i breven är dock de egna forskningarna. I breven från Cambridge 1939 ger von Wright en utförlig disposition av sin blivande avhandling om induktionens logik, och Kaila kommenterar. Och Kaila redovisar i flera brev sina tankar om en filosofi för den nya fysiken, speciellt kvantmekaniken. Det är intressant att få en inblick i hur filosofer arbetar, men själva frågeställningarna ligger långt över denne anmälares nivå. Nytta har man otvivelaktigt av utgivaren Östermans hundrasidiga inledning, men det räcker inte. Jag förstår faktiskt inte hur utgivarna har tänkt när man i den tryckta utgåvan utelämnat de för förståelsen helt nödvändiga kommentarerna och hänvisar läsarna till den digitala. Vilka är då målgruppen för den tryckta boken?

Svaret blir tyvärr hängande i luften. Vi som inte kan finska kan glädjas åt att lära känna Eino Kaila, som tidigare, åtminstone för mig, bara varit ett namn. Georg Henrik von Wright framstår tydligare i sin självbiografi Mitt liv som jag minns det och i brevväxlingen med bäste vännen Göran Schildt, En livslång vänskap. Intressant är dock att genom dessa två filosofer följa den analytiska filosofins (i sin mest hårdnackade form kallad logisk empirism eller logisk positivism) segertåg i Västeuropa och USA. Att den senare kommit att ifrågasättas är en annan historia. Och man ångrar aldrig en läst bok.

Lätt läsning som gör ont

2021-02-05 Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1986, 1988 resp. 1991; svensk nyövers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2019; 431 s.). ”Tvillingtrilogin”, som den också kallas, gavs ut som tre separata romaner, men det är helt rätt att samla dem i en volym, dels eftersom det totala omfånget inte är mer än en vanlig lång roman, dels eftersom de hör nära ihop. Det är nämligen samma historia som berättas tre gånger.

Det är dock inte fyra olika röster (den tredje boken har i sin tur två delar) som berättar samma historia, utan de historier som berättas kan inte alla vara sanna samtidigt.

Vi befinner oss i ett namnlöst land under ett obenämnt krig i en inte angiven tid. Landet behärskas av en utländsk krigsmakt som sägs vara en allierad men snarare har drag av ockupationsmakt. En annan främmande, fientlig makt kommer att invadera och ta över makten i landet. Det är svårt att inte tänka Ungern, Tyskland, Sovjetunionen 1944–45, men det är i grunden oväsentligt. I Den stora skrivboken lämnas ett par tvillingpojkar i sexårsåldern av sin mamma, som inte kan försörja dem i Den stora staden, hos sin mormor i en by nära gränsen till ett annat land. De namnlösa pojkarna berättar själva, i konsekvent vi-form, om alla svårigheter de har att övervinna, vilket de gör genom begåvning, födgeni och osannolik tåga. De härdar sig till den grad att de är i stånd att begå meningslösa grymheter, fast de i grunden vill göra gott. Titelns skrivbok är ett slags dagbok där de berättar om allt de gör, rakt på sak och helt utan känslouttryck eller andra subjektiva skrivsätt. Sådant är också språket i boken. Är det i själva verket skrivboken vi läser?

Den stora skrivboken står bra på egna ben. Det är en enastående stark skildring av utsatta människor i en hård tid: hur de deformeras och utför grymma handlingar men hur det också finns plats för godhet och altruism. Kärlek tycks dock vara en omöjlighet. Ohyggligheterna framstår desto starkare genom det korthuggna, avskalade språket. Jag läste med alla sinnen på helspänn och kände mig helt matt när boken var slut.

Men med de två följande böckerna visar Agota Kristof att hon också vill något annat. I Beviset, som berättas i tredje person. är en av pojkarna, Lucas, ensam kvar sedan brodern Claus (lägg märke till anagrammet!) lyckats fly över gränsen. Mormodern och föräldrarna är också döda, så han får klara sig själv, vilket han gör bra. Han tar sig an en kvinna som gjorts med barn av sin egen far, och när kvinnan försvinner uppfostrar han pojken som sin egen son. Så småningom smygs det in tvivel på sanningen i den första boken. Var den gamla kvinnan faktiskt hans mormor, och har han någonsin haft en bror?

I Den tredje lögnen drivs handlingen av att den landsflyktige brodern kommer tillbaka. Den berättas i jag-form, i första halvan av den ene brodern, i den andra av den andre. Men nu är det flyktingen som heter Lucas och brodern Klaus, med K. Deras familjebakgrund blir än mer tragisk. Ingenting av det som berättats i de två första böckerna verkar längre vara sant, även om vissa detaljer känns igen. Hela romanverket är förstås fiktion, men inuti den ställs frågan om vad av det vi läst som är sant, om ens något.

Jag tror inte man ska söka logiska förklaringar. Det labyrintiska berättandet med sina irrgångar och återvändsgränder är Agota Kristofs sätt att framhålla krigets vanvett och tillvarons omöjlighet under de betingelserna. Trilogin är ett djupt tragiskt och djupt pessimistiskt verk som är lätt att läsa samtidigt som det gör väldigt ont.

(Agota Kristof, 1935–2011, var ungerska i exil och skrev på franska. Jag har tidigare i detta forum skrivit om romanen Igår.)

Stor i Svenskfinland, okänd i Sverige

Det största och mest prestigefyllda priset till en finlandssvensk författare, Tollanderska priset om 40 000 euro, utdelat av Svenska litteratursällskapet, tilldelades i går romanförfattaren och filosofen-idéhistorikern Fredrik Lång (född 1947 i Närpes i Österbotten). Hade han varit verksam i Sverige hade han säkert räknats till våra ledande kulturpersonligheter. Men eftersom hans böcker aldrig getts ut här är han i det närmaste okänd för en sverigesvensk publik. Jag har talat för honom tidigare, och även haft honom som gäst på en Litteraturafton på Finlandsinsitutet i Samfundet Sverige-Finlands regi, år 2013. Jag återger här vad jag då skrev om hans författarskap.

”Lång, Fredrik: Den äktenskapliga komedin (2002). Detta är en samlingsvolym av tre finlandssvenska romaner: Sommaren med Sue (1984), Kärlek utan nåd (1994) och Den finska mannens sorg (1996). De tre romanernas med kraft fasthållna fabel (i ordets litteraturteoretiska mening) är: man och kvinna lever i ett till en början kärleksfullt och förtroligt förhållande, och barn kommer, men småningom kräver kvinnan större möjligheter att förverkliga sig själv, vilket mannen intellektuellt kan förstå men känslomässigt inte acceptera. ”Sommaren med Sue”(Långs genombrottsroman) gör skäl för benämningen komedi, i ordets moderna betydelse, men i de andra två rör man sig allt djupare nedåt i Dantes helveteskretsar. De långa dialogerna, som ibland övergår i monologer från mannens/berättarjagets sida, påminner om att författaren också är fil.dr i filosofi.   Fredrik Långs författarskap har utvecklats efter olika linjer. Äktenskapsskildringarna övergav han efter ”Något som liknar en roman av Fredrik Lång” (2000). Skönlitterära linjer under senare år har varit moralfilosofiska diskussioner i romaner som utspelar sig under antiken (”Mitt liv som Pythagoras,”, 2005; ”Av vad är lycka – en Krösusroman”, 2012) och pikareskartade samtidsromaner som ”Den ryska kusinen”, 2003, och ”Dick, docenten och Jane”, 2009). I september i år [2013] utkommer ”Flickorna på Nappari. En herrgårdsroman”, en historisk roman som utspelar sig strax efter mordet på Bobrikov.”

Ytterligare en linje i författarskapet, och den som Lång själv anser som sin viktigaste, är den filosofi- och idéhistoriska. De böckerna är närmast populärvetenskapliga, inte alls skönlitterära. Det var för en sådan, Geosofi eller Bilder på en utställning. En idéhistorisk resa genom en världsdel, som han fick Tollanderska priset, låt vara att också belönar ett helt författarskap. Här kan även nämnas Jaget, duet och kärleken (2010), idé- och filosofihistoriska essäer om människan, naturen, kulturen och religionen och Ansiktet i månen. Teologisk-filosofiska essäer (2016), som är jämförande studier av religion, livshållning och tänkande i de antika Jerusalem, Aten och Rom. Här visar Lång med slaveriet som grundläggande exempel hur den immateriella tankevärlden är beroende av de materiella förhållandena.

Dags att läsa själv

2021-01-30 Conny Svensson: De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson (Carlssons 2020; 240 s.). Boken hade kunnat heta ”Vi läste Dante” eftersom även dess författare Conny Svensson själv är en god Danteläsare. Om sig skriver han dock bara några blygsamma sidor på slutet, men att hans Danteläsning är både djup och bred framgår helt klart när han refererar och kommenterar Dantes uttolkare genom historien. Tidsspannet framgår av undertiteln. Hade han velat gå ännu längre fram i tiden kunde Conny Svensson ha lagt till ett avsnitt om Lars Norén. Dantes stora betydelse för denne utreddes av Torsten Rönnerstrand i en essä i Dagens Arena 3 januari i år. Dante verkar aldrig upphöra att fascinera och engagera.

Svensson grupperar sitt stoff både tidsligt-rumsligt och tematiskt. Efter ett par inledande kapitel om de första stegen för den vetenskapliga forskningen om Dante och La Divina Commedia på 1800-talet och om den forskning som utgått från det retoriska begreppet figura (Erich Auerbach m.fl.) följer två längre kapitel om sju svenska resp. fem utländska Danteläsare. Av de svenska kan nämnas pionjären Carl Wilhelm Böttiger, Olof Lagercrantz, som 1964 skrev den både högt prisade och skarpt kritiserade Från helvetet till paradiset och den originelle litteraturprofessorn E.N. Tigerstedt. Detta kapitel framstår som bokens centrala. Svensson ägnar de flesta författarna vardera 15–20 sidor och går i närkamp med deras texter: refererar, kommenterar och värderar. Han sparar inte på vare sig beröm eller kritik. Särskilt sträng är han mot dem som inte kan göra boskillnad mellan Dante som litterär figur och den verklige florentinaren Dante Alighieri eller anakronistiskt försöker tolka Dante som vår samtida och pådyvlar honom åsikter han absolut inte hade. Detsamma kan sägas om de fem ”världsförfattarna” Svensson tar upp, men dem behandlar han mer kortfattat. Jag tyckte dock mycket om avsnittet om T.S: Eliot, som jag lärde mig en hel del nytt om, och om den märklige italienaren Giovanni Papini och hans Dante vivo som utkom 1933. Både mannen och verket var helt nya bekantskaper för mig.

Därpå följer ett kapitel om hur Dante tolkats politiskt på diametralt olika sätt genom historien, ett om två författare som inte alls tycker om Komedin, Voltaire och Witold Gombrowicz, ett om Dantes ställning i Västerlandets litterära kanon (E.R. Curtius och Harold Bloom) samt, som lite lättsammare avslutning en text om Tage Danielssons Danteparafras Mannen som slutade röka.

För den som likt övertecknad aldrig läst Den gudomliga komedin är detta en utmärkt introduktion och en inspiration till att gripa sig verket an!

Novellisten Hjalmar Bergman – ett smakprov

2021-01-25 Hjalmar Bergman: Herr Markurells död och andra noveller (1941; 2:a uppl. Albert Bonniers Förlag 1942; 199 s.). Utgåvan innehåller: ”Herr Markurells död” (ursprungligen i Vintergatan 1922); ”Kanariehunden” (Dagens Nyheter 20/12 1936, julbilaga (skriven 1915–20)); ”Bedrägeri” (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 10/12 1926, julbilaga); ”Borren”, (Bonniers månadshäften december (nr 12) 1919); ”Lars Enemans lyckodag”, (Julstämning 1919); ”Hjälpprästen på dansgille” (Social-Demokraten 18/12 1919, julbilaga); ”Två unga och en gammal”, (Bonniers veckotidning [20/12] (nr 52) 1925); ”Den som en gång älskat” (Göteborgs-Posten 14/12 1929, julbilaga); ”Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s papper” (Bonniers månadshäften september (nr 9) 1917). (Källuppgifter utom årtal för de flesta saknas i utgåvan. Jag har letat fram dem i Per-Olof Mattssons kolossala Bibliografi. Hjalmar Bergman 1897–2010 (nedladdningsbar på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A557514&dswid=278).)

Hjalmar Bergman skrev inte novellsamlingar men väl mängder av noveller. De trycktes i tidningar och tidskrifter, påfallande ofta i julnummer och julbilagor. Under Bergmans livstid och med hans medverkan gavs bara ett par samlingar ut i bokform; mest känd är väl Kärlek genom ett fönster från 1929. Årtiondena efter hans död 1931 kom däremot åtskilliga, som denna, som jag hittade ouppskuren i min bokhylla. Novellerna här visar på Bergmans mångsidighet och yrkesskicklighet, liksom på hans fantasi och människokännedom.

Den korta titelnovellen kan läsas som en epilog till Markurells i Wadköping. Markurell framstår i mindre smickrande dager men ger själv i en minnesbild från barndomen bakgrunden till sin väg i livet. Den är ett litet mästerverk.

I ”Kanariehunden” och ”Bedrägeri” möter vi en av Bergmans favoritkrumelurer, den deklasserade adelsmannen Leonard Loewen, som misslyckas med allt han företar sig. Särskilt ”Bedrägeri” är en pärla.

 I de fem följande känner vi igen namn på personer och gårdar från Bergmans Bergslagsberättelser, fast de här är helt fristående. När han rör sig i den miljön frigörs Bergmans berättarkonst som mest: sagoberättaren drar in sina lyssnare i en värld som föga liknar det verkliga Bergslagen och förtäljer om ung kärlek, gubbars övermod och ringaktade kvinnors list. Någon gång slutar det lyckligt, för det mesta inte. Det är underbar läsning.

Den långa slutnovellen, en fjärdedel av hela boken, är av ett helt annat slag, men även det ett som Bergman behärskar suveränt: affärer och hur de demoraliserar människor. Också här finns en äldre man som friar till en ung kvinna men får sina planer korsade av yngre män. Novellen, som utspelar sig i Rom, är intrikat komponerad med flera berättarplan, och berättelsen blir lite för komplicerad för sitt eget bästa.

Litterärt ymnighetshorn

2021-01-23 Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (Natur och Kultur 2020; 413 s.). Det är svårt att veta var man ska börja när man beskriver detta litterära ymnighetshorn. Kristoffer Leandoer börjar med den Ovidius som skriver ändlösa klagotirader från sin förvisningsort vid Svarta havet. Men tro för all del inte att det blir en kronologisk ordnad presentation av exillitteratur. För det första tas begreppet flykt i vidast möjliga betydelse: i tid och rum och mer eller mindre metaforiskt. Då ryms så olikartade företeelser som symbolism, äventyrsberättelser, drogrus, fantasy, flykt från ansvar och flykt från frihet. För det andra är detta inte litteraturhistoria utan essäistik, och Leandoer utnyttjar till fullo den essäistiska licensen att associera fritt och göra stora språng mellan tider, länder, genrer (såväl höglitterära som populära) och från litteraturen till andra konstarter, särskilt film och rockmusik.

Leandoer skriver personligt (men inte mycket om sig själv) med en smittande entusiasm och en stilkonst som gör att jag njuter av läsningen samtidigt som jag lär mig mycket nytt. Bäst tycker jag om de kapitel och avsnitt som handlar om enskilda författare och deras verk: Marilynne Robinson, Mallarmé, Oscar Wilde, kritikern William Empson, Henry James, Simone Weil John Williams (han som skrev Stoner), Tolkien och C.S. Lewis. Som synes mest västerlänningar från 1800- och 1900-talet, men även några vietnamesiska författare behandlas. Här förs en intressant diskussion om den exiltillvaro det innebär att skriva på ett annat språk än modersmålet, i detta fall kolonialmaktens språk franska. Dödsskräck och dödsdrift tas upp på flera ställen, ett begreppspar som tycks ha stor betydelse för Leandoer, liksom gudstro gentemot skepsis.

Det kan tyckas småaktigt att anmärka på att det eller det inte tagits upp, men jag saknar faktiskt fler exempel på kolonialt influerad litteratur, kanske särskilt den afrikanska engelskspråkiga. Vad skulle inte Kristoffer Leandoer ha kunnat få ut av klassiker som Chinua Achebe och Alan Paton, eller här mindre kända som Es’kia Mpahahlele och Zakes Mda? Å andra sidan hade boken knappast vunnit på att bli så mycket längre, och det som nu ryms mellan pärmarna motiverar till fullo bokens Augustprisnominering.