Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Idéroman – men mer idé än roman

2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.

Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?

Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.

Minns ni Göran Schildt?

2020-10-16 Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus 2020; 472 s.). Man bör nog vara minst i min ålder för att tydligt minnas finländaren Göran Schildt (1917–2009) som ett stort namn inte minst i Sverige från omkring 1950 och flera decennier framåt. Han var flitig litteraturkritiker och kulturskribent i Svenska Dagbladet och, framför allt, bästsäljande skildrare av seglingar med ketchen Daphne i Medelhavet, särskilt dess grekiska farvatten. Han skrev många andra böcker, bland annat en stor tredelad monografi om nära vännen Alvar Aalto och hans verk. Numera är han väl rätt bortglömd. Men förutom genom sina verk intresserar han genom sin rika, snarast multipla personlighet och ett rätt speciellt levnadsöde.

Göran Schildts liv präglades av två katastrofer i hans unga år. Fadern, författaren Runar Schildt, begick självmord när Göran var åtta år, och i vinterkrigets sista dagar trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften hade han i fullt behåll. Den tog han sig stora friheter med, även som gift, åtminstone tills han träffade sin blivande andra hustru Christine 1963. Sin första hustru, den svenska glasformgivaren Mona Morales, hade han träffat redan före kriget, och de gifte sig 1941. Han bodde länge omväxlande i Stockholm och utanför Helsingfors. Med Christine bodde han stora delar av året på ön Leros utanför Turkiets kust och andra tider i Villa Skeppet i Ekenäs, ritat för paret av Alvar Aalto.

Sitt intresse, för att inte säga vurm, för antiken grundlade Schildt redan 1937 på en resa till södra Italien med den livslånga bästa vännen Georg Henrik von Wright. Vid ungefär samma tid gjorde han i Frankrike två avgörande valfrändskaper, målaren Cézanne och författaren André Gide. Om Cézanne skrev Schildt en föga akademisk doktorsavhandling i konsthistoria. Gide översatte han och skrev en bok om som även gavs ut i Frankrike. Båda påverkade djupt hans inställning till konsten och livet. Han blev antiromantiker och apolitisk individualist, för att uttrycka det i stark förenkling. Schildt var totalt orädd för konflikter och inlät sig gärna i offentlig polemik. Privat kunde han fatta humör, men biografen gör en poäng av att han aldrig var långsint. Nära relationer, familjära eller vänskapliga, bestod även efter hårda ordväxlingar.

Henrik Knif är en kulturellt kunnig historiker som kan sätta in Göran Schildts tänkande och skrivande i dess rätta kulturhistoriska sammanhang med eleganta utvikningar. De många människor som passerar revy får egna minibiografier; mycket läsvärd är t.ex. den om skådespelaren Ulf Palme. Han skriver med vetenskaplig akribi och personligt inkännande – men alls inte okritiskt – i denna högst läsvärda biografi. Den är också rikt illustrerad med Schildts egna bilder; han var en ypperlig fotograf utöver sina andra talanger.

Odysseus och vi

2020-10-06 Eyvind Johnson: Strändernas svall. En roman om det närvarande (Bonniers 1946; 599 s.). Dags för en svensk klassiker. Eyvind Johnsons version av Odysséen blev hans stora publika genombrott och betecknade något nytt i hans litterära utveckling. Den har inte det intrikata spelet mellan olika tidsplan som så är så typiskt för hans senare romaner, men anspelningarna på det nyss genomlidna världskriget står att läsa mellan raderna. Därtill finns läsanvisningen i undertiteln: ”En roman om det närvarande”.

Johnson följer handlingen i Homeros epos troget men inte slaviskt. Han växlar regelbundet mellan scenerna med de olika huvudpersonerna: Odysseus, Penelope och Telemakhos (Johnson skriver konsekvent kh i stället för det gängse ch). Växlingarna blir tätare efter hand, vilket ökar spänningen. Gudarnas ingripanden är kraftigt reducerade men inte helt borta. En viktig skillnad är att Johnson sätter punkt före Odysseus och Penelopes återseende.

Eyvind Johnson har mycket skickligt mejslat ut sina figurer och gjutit ande i dem. Odysseus är märkt av krigets brutalitet och har ruelser över sin egen brutalitet, särskilt mordet på Hektors lille son Astyanax. Penelope är en högsint och ännu vacker kvinna i yngre medelåldern, för vilken det inte är självklart att avvisa friarna; hon är klart dragen till en av dem. Telemakhos är i början en osäker yngling men mognar under sin resa till Nestor i Pylos och Menelaos och Helena i Sparta. Scenen hos de senare är skarp i sin subtila ironi. Äktenskapet går på rutin, Helena är en bedagad skönhet som håller sig uppe med vin och ett egyptiskt lyckoelixir. ”Se här!” tycks Johnson vilja säga, ”det var för detta man krigade i tio år.” Även bipersoner som den förslagna gamla amman Evrykleia och svinaherden Evmaios är pregnant tecknade. Språket och stilen är mycket Johnsonska: långa, ibland omständliga person- och miljöteckningar och med en vokabulär som obekymrat växlar mellan det högstämda och det påtagligt vardagliga. Ett annat typiskt drag är metanivån, där Återberättaren får reflektera över sin egen berättelse. Och Johnson låter Odysseus hos fajakerna återge sina äventyr som rena skepparhistorier, vilket förstås också inympar osäkerhet hos läsaren om textens förhållande till verkligheten.

Men under hela denna virtuosa och engagerande berättelse ligger som en sorgens bordunton kriget och vad det gör med människorna. Fredsbudskapet är aldrig uttalat, men det finns där hela tiden. Våld kan vara nödvändigt i vissa lägen (t.ex. för att bli av med friarna i kungapalatset) men får aldrig bli självändamål eller något att yvas över.

Memoar och manifest

2020-09-29 Bengt Westerberg: Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner (Fri Tanke 2020; 448 s.). Den här boken är en hybrid mellan memoarer och politiskt testamente. Det självbiografiska är nedtonat: ett rätt konventionellt inledningskapitel om uppväxt och utbildning och ett punktvis ”Mitt liv i korthet” samt brottstycken i den övriga framställningen. Boken är tematiskt organiserad, efter olika politiska ämnen. Efter ett par mer resonerande kapitel om principiella frågor som socialliberalism och välfärd följer kapitel om ett antal politiska sakfrågor som Westerberg själv arbetat med. Här kombineras redogörelser för hur frågorna behandlades i partiet, riksdagen och regeringar med diskussion om frågornas politiska innehåll: assistans till funktionsnedsatta, pappaledighet, skattereformer, migration, flyktingpolitik, främlingsfientlighet, kultur och mångfald. Det är alla frågor som legat den övertygade socialliberalen Bengt Westerberg varmt om hjärtat. Andra lyser med sin frånvaro: utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik, klimatet. Westerberg argumenterar klart och tydligt; boken är välskriven och lättläst. Inblickarna i det politiska spelet intressanta.

Bengt Westerberg och jag har en hel del gemensamt. Vi är nästan jämnåriga, från Stockholmsområdet (han växte upp i Södertälje, där jag bor nu), tog studenten samma år och slöt oss tidigt till liberalismen och Folkpartiet (jag redan som 15-åring, Bengt först i 20-årsåldern, när jag redan slutat med den aktiva politiken, så vi träffades inte då). Vi är präglade av samma liberala generation och jag delar hans åsikter till nästan hundra procent. Så jag är nog en dålig granskare av denna bok. Han (och jag) står kvar vid ett socialliberalt program som partiet, numera Liberalerna, har övergivit, där Socialdemokraterna är naturligare samarbetspartner än Moderaterna och där samarbete med Sverigedemokraterna är självfallet omöjligt eftersom SD är ett uttalat illiberalt parti. Han (liksom jag) tycker det är dags att slå ihop de två liberala partierna Centern och Liberalerna för att stärka mittenalternativet i svensk politik, särskilt mot bakgrund av den nya höger som håller på att formera sig. Hans politiska credo sammanfattas på fyra sidor i slutet av boken under rubriken ”Socialliberalt manifest”.

Efter avgången som partiledare 1995 var Bengt Westerberg ledamot, ofta ordförande, i en oöverskådlig mängd styrelser för såväl statliga myndigheter som kulturella och ideella organisationer av olika slag. Med sitt engagemang för framför allt funktionsnedsatta och dyslektiker framstår han som en äkta idealist och kulturälskare. Stilenligt avslutar han boken med en dikt av Bodil Malmsten, tillägnad Bengt på hans 50-årsdag 1993:

Det är inte storleken det kommer an på –
                det är kärligheten
Inte makten men ärligheten
Inte kvinnligheten
Inte manligheten
Inte mor-samheten
Inte far-ligheten
Det är mänskligheten
                älskligheten

Det är inte storleken
                men kärligheten
Inte trenden men värdigheten
Inte makten
                men ärligheten
                varar längst =
                Bengt

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.

En betydande (anti)krigsroman – 65 år försenad

2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur

Mannen som personifierade svensk språkvård

2020-09-08 Sven-Göran Malmgren & Birgitta Agazzi: Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare (i serien ”Lärda i Sverige”, Kungl. Vitterhetsakademien och Bokförlaget Langenskiöld 2020; 303 s.). ”Lärda i Sverige” är en sympatisk serie av gedigna och välskrivna biografier men utan stora anspråk och begränsade till omfånget. Jag har tidigare läst, och skrivit om, Olof Ruins Analys och engagemang om sex statsvetare under 1900-talet. I serien finns också Erik Norbergs Emil Hildebrand och Birgit Arrhenius Forngreta, om arkeologen Greta Arwidsson. Nu är turen kommen till en yngre storhet, född 1919, död 1995.

Transparens: jag är god vän med båda författarna. Birgitta Agazzi (då Lindgren) var anställd på Språknämnden hela den tid jag satt i dess styrelse (1995–2007), och Sven-Göran Malmgren har jag haft professionellt utbyte med som lexikografkollega. Men Bertil Molde kände jag knappast; jag träffade honom vid ett par tillfällen och vi hade någon korrespondens om en recension jag skrev för tidskriften Språkvård.

Inte heller den Göteborgsbaserade Malmgren var personligen bekant med Molde. Han har varit huvudansvarig för den första avdelningen av boken, som sträcker sig fram till Moldes tillträde som chef för Språknämnden 1961. I boken redovisas Moldes familjebakgrund och uppväxt i Storängen i Nacka utanför Stockholm, hans skolgång i Södra Latin och studier vid Stockholms högskola. Men det är när Molde redan före krigsslutet 1945 kommer som svensk lektor till universitet i Århus som skildringen får nerv. Där får Molde utlopp för sin mångsidiga begåvning och sin energi: han bygger upp något som liknar en institution, undervisar, forskar, deltar med hustrun Inger i sällskapsliv och får vänner för livet, skriver artiklar om danska förhållanden i svensk press och vice versa. Här tar han också initiativet till ett av sina stora bokprojekt, en omfattande dansk-svensk ordbok, som kom ut 1958, åtta år efter att familjen Molde lämnat Danmark. Under Danmarkstiden hinner han också med att disputera, på en avhandling om källorna till Christian III:s bibel 1550. Moldes enorma arbetskapacitet och förmåga att sköta flera uppgifter samtidigt är ett genomgående tema i boken.

Tillbaka i Sverige efter vad han senare skulle beteckna som sin kanske lyckligaste tid i livet verkar Molde ha varit osäker om sin fortsatta karriär. Bland annat för att trygga sin försörjning tog han anställning som redaktör på Svenska Akademiens ordbok i Lund. Han var en skicklig lexikograf (den sentida kollegan Malmgren illustrerar med ett par artiklar) men trivdes inte med den underordnade ställningen. Parallellt med SAOB-tjänsten åtog han sig att slutföra projektet Illustrerad svensk ordbok för förlaget Natur och Kultur (samtidigt som han sökte avsluta den dansk-svenska ordboken). När det stod klart att han inte skulle få tjänsten som ordbokschef efter Pelle Holm antog han ett erbjudande om fast anställning på NoK, där han började 1956.

Mellanspelet (som kapitelrubriken säger) i förlagsvärlden (NoK och därefter det nystartade Prisma) varade till 1961 och var långt ifrån friktionsfritt. Men då hamnade Bertil Molde på rätt plats i livet, som chef för Nämnden för svensk språkvårds sekretariat, en post som han med skiftande benämningar skulle behålla till sin pension 1985. Då var han redan känd för en bred allmänhet som spåkspaltsskribent och språkfrågebesvarare i radion. Nu hade han en plattform från vilken han kunde föra ut sin – funktionella och toleranta – språksyn än vidare, bland annat genom den nystartade tidskriften Språkvård. Språknämnden blev också basen för hans praktiska nordism, som kröntes med inrättandet av det nordiska språksekretariatet i Oslo 1986. Mycket viktig var Moldes och Språknämndens insats för förenkling av myndighetsspråket, en verksamhet som blivit bestående under namnet klarspråksarbete. Interiörer från Språknämnden och karaktäristiker av Molde som chef får vi av Birgitta Agazzi, medarbetare på nämnden från 1975, och flera av hennes kolleger, som vittnar om Moldes färgstarka personlighet. Moldes språksyn, kontroversiell i mångas ögon men alltjämt språkvårdens ledstjärna, ägnas ett eget kapitel, liksom hans sista svåra år, då han var märkt av sjukdom och handikapp.

Bertil Moldes privat- och familjeliv skildras boken igenom parallellt med karriärberättelsen. Det är en mångbottnad personlighet, inte alltid så lätt att förstå sig på, som träder fram i biografin. Den lär väl inte få någon vidsträckt läsekrets men borde intressera många, särskilt bland alla oss som minns hans trygga röst i radio och hans pedagogiska språkspalter och artiklar. Jag beskrev inledningsvis böckerna i serien ”Lärda i Sverige” som välskrivna och gedigna. Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bidrag till serien jävar inte det omdömet.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.