Vagabonden som blev Nobelpristagare

2023-05-25 Johan Svedjedal: Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv (Albert Bonniers Förlag 2023; 797 s.). Mitt första litterära minne måste vara utgivningen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948. Jag var fyra år, visserligen barn i en bokförläggarfamilj men jag tror ändå det säger något om Martinsons tidigt uppnådda stjärnstatus och vilken händelse det var när det kom ut en ny roman av honom. Att han året därpå tog inträde i Svenska Akademien minns jag däremot inte.

Harry Olofssons (namnet Martinson tog han sig i 14-årsåldern) osannolika livsresa från sockenbarn och vagabond till lands och sjöss till Sveriges kanske mest uppburna författare tecknas detaljerat men aldrig långtråkigt i Johan Svedjedals nyutkomna biografi, som är den första heltäckande. Föregångare finns: Sonja Erfurth om Martinsons barn- och ungdom, Ingvar Holm om liv och verk till och med 1940-talet, Johan Wrede om Aniara, Kjell Espmark om hur Martinson erövrade sitt språk med flera. Svedjedal är noga med att referera till dem passim, men han baserar sig främst på forskning i det stora Martinsonarkivet på Carolina Rediviva, där han kunde sitta ostörd under pandemin.

Svjededals mödor har frambringat en life and letters-biografi utan luckor. Framställningen är kronologisk, och stundtals kan man följa Martinson nästan dag för dag. Liksom i de tidigare verken om Spektrum-kretsen och Karin Boye utreder han motsägande uppgifter (inte alls ovanliga) noggrann som en privatdetektiv. Persongalleriet är brett: familj, fosterfamiljer, gynnare och stödjare, författarvänner och -kolleger, förläggare, kritiker och Akademikolleger. Kontakterna med Bonniers får stort utrymme. Herrarna Bonnier, Tor och Kaj (min morfar), samt Georg Svensson stöttade och uppmuntrade, och förlaget försökte så gott det gick sanera Martinsons trots stora inkomster ständigt usla ekonomi. Först med det förkättrade Nobelpriset kunde han göra sig skuldfri.

Det här är inte platsen att rekapitulera Martinsons liv och litterära karriär, men vad är det för bild av människan Harry Martinson Svedjedal ger? Den första bilden är kanske den av rymmaren. Från barndomen och till och med äktenskapet med Moa stack han bara i väg när det blev eller kändes för svårt. Vilket det ofta gjorde. Hans charm var omvittnad, men han kunde trötta ut sin omgivning med oändliga monologer. Han var en känslig person och tog lätt illa vid sig av kritik. Han hade ständigt flera skrivprojekt på gång men måste peppas och pushas för att leverera något tryckfärdigt. Hans stjärnstatus gjorde att han överhopades av inbjudningar att hålla tal i olika sammanhang, och så länge hälsan stod honom bi tackade han sällan nej. Verksamheten underlättades av att han för det mesta talade utan manuskript. Hans ihärdiga kritik av maskinsamhället uppfattades som bakåtsträveri och han själv som kverulant, men eftervärlden ser honom som en klarsynt varnare för miljöförstöring, i paritet med Rachel Carson. Martinsons hälsa var aldrig god, med skov av tbc från ungdomen och med nya tillstötande krämpor, men bortsett från akuta sjukdomsperioder höll han högt tempo så länge han över huvud taget förmådde. För sin dagliga tillvaro var han beroende av kvinnor, men först med andra hustrun Ingrid fick han ett ordnat familjeliv. Nobelpriset 1974, eller rättare sagt reaktionerna mot det, drabbade Martinson hårt. Svedjedal ägnar prisförläningen ett helt kapitel och gör sitt bästa för att nyansera historiken.

Och bilden av författaren? Tacknämligt nog stannar Svedjedal upp vid varje verk, refererar och analyserar och, som den litteratursociolog han är, beskriver receptionen, med utdrag ur recensioner, och ger försäljnings och upplageuppgifter. Jag tycker han fångar Martinsons särdrag mycket väl: för tiden ovanliga ämnesval och ett helt unikt, rikt och flödande språk med nya ordbildningar, fräscha och överraskande metaforer och liknelser, sömlösa övergångar mellan relation och reflexion, till en mångstämmig, nästan symfonisk helhet. Johan Svedjedal skriver själv mycket väl, sakligt, ledigt, då och då med en humoristisk twist. Bokens omfång ska vi bara vara glada för, när det är så härlig läsning!

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Förlagshistoria som feel good-läsning

2023-05-01 Johan Erséus (författare), Peter Karlsson (redaktör) & Lotta Kühlhorn (formgivare): Norstedts 200 nedslag (Norstedts 2023; opaginerad). Norstedts förlag firar sina första tvåhundra år med denna bok, ett elegant lagarbete av författare, redaktör och formgivare. Det är en riktig coffee-table book, som inte lämpar sig för sträckläsning. Man ska bläddra i den, fastna här och där på intressanta bilder och läsa de korta texterna. Så kommer boken bäst till sin rätt. Om man ändå, som jag, läser den från pärm till pärm får man själv försöka hitta de långa historiska linjerna som döljer sig i de staccatoliknande 200 ”nedslagen” (notiserna).

Sådana finns förstås. Norstedts var länge i första hand ett tryckeri, och utgivningen hade officiös prägel. Först med bröderna Carl G. och Thorsten Laurin vid rodret började utvecklingen till Sveriges näst största allmänutgivande förlag, accelererad av förvärv av eller fusioner med andra, som Ljus, AWE/Gebers, Rabén & Sjögren, Tiden, Brombergs … Även dessa uppmärksammas i boken. Norstedts egna ägarbyten ägnas mindre uppmärksamhet; Esselte (ägare 1930–90) och Liber (1990–97) är inte ens nämnda. Den konservativa prägeln med höga jurister som vd och med bildade gentlemen som bröderna Laurin och Ragnar Svanström som förlagschefer, och prins Wilhelm, Frans G. Bengtsson och Olle Hedberg som ledande författare, levde länge kvar. Från 1960-talet, under ledning av Lasse Bergström, utmanades traditionerna med en nysatsning på yngre och progressivare skönlitteratur (Jan Myrdal, paret Sjöwall–Wahlöö, Jan Guillou och många andra). En medveten inriktning på utländsk skönlitteratur har gett förlaget åtskilliga nobelpristagare. Norstedts viktiga läroboks- och ordboksutgivning är däremot rätt styvmoderligt behandlad.

Själva ”nedslagen” kommer i kronologisk ordning och följer tre huvudlinjer: förlagets lokaler, särskilt förstås huset på Riddarholmen, förlagsledningen och personalen samt böckerna och deras författare. En stor mängd författare presenteras med minibio- och bibliografier, och bokomslagen är minst lika viktiga som författarporträtten. Utvecklingen inom den grafiska formgivningen ges stort utrymme, med namn som Akke Kumlien och Karl-Erik Forsberg.

Det här verket är nog i första hand en produkt för invärtes bruk i Norstedtskretsen, i andra hand för kolleger och konkurrenter i bokbranschen. Det är en feelgoodbok där konflikterna lyser med sin frånvaro. Är man medveten om det och håller nere sitt kritiska sinne är det god och underhållande läsning i en alltigenom välgjord och attraktiv volym.

Infernovandring – men hoppet har inte farit

2023-04-27 Serhij Zjadan: Internatet (2017; svensk övers. från ukrainska av Sofia Uggla, Ersatz 2023; 335 s.). En modern Infernovandring, men denna gång på jordytan, och hemsökelsen drabbar såväl onda som goda. Här är det vintern 2014/2015 någonstans i Donbass, i ett område som ukrainare försöker försvara mot ryska inkräktare. Den trettonårige Sasja bor på en internatskola som hamnat på ”fel” sida, och hans morbror, läraren Pasja, åtar sig att hämta hem honom. Det är egentligen ingen lång väg, men det tar tre dygn innan han är tillbaka med pojken. Det är svårt nog för dessa två, med regn, kyla och hunger, och rädslan för att hamna i fel händer eller träffas av en granat under det ständiga skjutandet. Men det är inget emot eländet de får bevittna under sitt irrande: hemlösa, sjuka, sårade, döda människor och djur, brutala soldater, allmän misstänksamhet, nästan total avsaknad av altruism. Det är plågsam läsning, som dock lättas upp något av författarens beska humor.

De båda sidorna i konflikten är till att börja med rätt anonyma, fast säkert mindre så för en ukrainsk läsare. Först mot slutet nämns parterna oftare med namn. Men då har det också hänt något med huvudpersonerna. Pasja går från förment apolitisk till ansvarstagande, inte bara gentemot systersonen utan mot andra människor i samma utsatthet. Den försagde läraren borstar upp sig mot en rysk officer och kräver fram utspisning och transport av en stor grupp internflyktingar som fastnat på en busstation. Och den häpne officeren efterkommer faktiskt begäran. Den unge Sasja mognar från trotsig pojkvasker till samarbetsvillig ung man. Och slutet antyder en ljusning: ”Hemma luktade det nytvättade lakan.”

I händerna på en mindre skicklig författare hade stoffet kunnat bli en oläslig eländeshistoria. Men Serhij Zjadan är en mästare, som han framstår i Sofia Ugglas mycket snygga svenska språkdräkt. Språket är vardagsnära, och det finns ett driv och ett flyt i berättandet som gör läsningen närmast lustfylld, trots det gruvliga innehållet. Det är för sorgligt att det skulle behövas ett krig för att vi skulle få upp ögonen för den ukrainska litteraturen.

Analytiskt och inkännande om Ukraina

2023-04-22 Arve Hansen: Ukraina. Historien. Menneskene. Krigen (Kagge Forlag 2022; 191 s.). Jag ville lära mig mer om Ukrainas historia, men utbudet är magert. Peter Johnssons Ukraïna i historien. Från äldsta tid till 2015 är tyvärr slut från förlaget. Jag chansade på denna, som har ”Historien” i namnet, men den äldre historien är bara en översikt i ett kapitel på 15 sidor. I övrigt handlar boken helt om Ukraina efter självständigheten, och som sådan är den, vill jag understryka, mycket bra. Skildringen av den politiska historien efter 1991, med dess folkrörelser, protester, revolter och maktskiften, fann jag mycket värdefull

Norrmannen Arve Hansen är östeuropaforskare med starka personliga kopplingar till Ukraina. Det gör honom positiv till det demokratiska samhällsbygget, fast han naturligtvis inte döljer svagheterna i det och bakslagen, korruptionen, oligarkerna. Hansen vederlägger effektivt de ryska påståendena om att Ukraina saknar självständig kultur och visar på hur stark och egen den faktiskt är och vilken roll den spelat, och spelar, i nationsbygget. Han tonar ner språkfrågan och uppfattningen om ett delat land, med ett Europaorienterat väster och ett Rysslandstillvänt öster. Han lägger tonvikt på hur samhällsstrukturerna och militären stärkts efter de ryska intrången 2014 och hur enat landet stod vid invasionen 2022, och han prisar president Zelenskyjs ledarskap. Särskilt framhåller Hansen skillnaden i beslutsordning mellan Ryssland och Ukraina, där det senare kännetecknas av platt organisation, mycket lämnas åt det enskilda initiativet, och frivilligt samarbete (dugnad på norska) står högt i kurs.

Arve Hansen delar med sig av personliga erfarenheter från långa vistelser i och resor runtom i landet. Han är gift med en ukrainska, och slutkapitlet om svärföräldrarna och deras husbygge ger en fin personlig avrundning av boken.

Hansen skriver på ett moderat bokmål som inte vållar några bekymmer för den som känner till de vanligaste olikheterna gentemot svenskan, som att trussel betyder ’hot’ och nøyaktig ’noggrann’. Tre-fyra ord fick jag lov att slå upp.

Almqvist försöker sig som marknadsförfattare

2023-04-17 Carl Jonas Love Almqvist: Amalia Hillner (1840; e-bok Modernista 2018; 272 s.). Det var först efter att jag köpt Modernistas okommenterade utgåva, för 46 kr., som jag upptäckte att boken, som ett nummer i Almqvists samlade verk, fanns gratis nedladdningsbar från Litteraturbanken med Lars Burmans utförliga kommentarer och förklaringar. Det var tur det, för det finns mycket litet skrivet om denna roman, som idémässigt är ett slags uppföljare till Det går an från året innan, samtidigt som den inleder ett nytt skede i Almqvists författarskap: romaner skrivna för en bredare läsekrets på en snabbt växande marknad. Detta första försök i genren har sina förtjänster men också en del brister.

På ytan är det en historia om en arvstvist, som är nära att gå till domstol men som med lite tur och de inblandades goda vilja löses till allas belåtenhet. Titelpersonen Amalia Hillner är bara indirekt inblandad och spelar mest rollen av iakttagare. Hon är 18 år, faderlös (eller?) och bor med sin mor i Uppsala. Hon städslas som guvernant på godset Gräseholm i Skåne, där baron Migneul, med oklar bakgrund, bor med sin friherrinna, deras nioåriga dotter Constance och friherrinnans två styvsöner från hennes förste makes första äktenskap. Det är den äldre av dessa, Oscar Ekensparre, som misstänker att den nya styvfadern Migneul lagt beslag på eller rentav förskingrat hans och broderns arv. Oscar och Amalia fattar djupt och varaktigt tycke för varandra, men liksom allt som rör Amalia är det en sidohistoria. Hur lågan tänds mellan de två skriver Almqvist inget om. I stället ägnas många sidor åt det juridiska problemet med arvet, där Oscars gamla studentvänner, numera hovrättsnotarier i Kristianstad, passar på att öva sig i skarpsinnig jurisprudens.

Vem baronen egentligen är står ganska snart klart för läsaren, och därmed är vi inne på romanens egentliga ärende, ett betydligt djärvare än det i Det går an. Nämligen om det kan vara moraliskt godtagbart för en man att älska två kvinnor samtidigt lika djupt och uppriktigt och om i så fall tvegifte, ehuru strängeligen förbjudet i lagen, kan vara förlåtligt i en högre mening. Med romanens lyckliga slut, som dock kräver ett dödsfall för att gå i lås, tycks Almqvist svara ja på frågan (och han begick ju själv tvegifte senare i sin amerikanska exil).

Varför blev det ingen uppståndelse krig den här boken, när Det går an vållade sådan skandal? Jo, Almqvist blandar bort korten så skickligt, när han gör sitt huvudärende till en bisak, så att inte ens recensenterna uppfattade det. Almqvist fick till och med förklara saken för sin vän Sturzen-Becker, som hade skrivit kritiskt om romanen.

Amalia Hillner består av fyra delar. Den första är en renodlad brevroman. Amalia skriver till sin mor och berättar om hur hon inrättar sig på Gräseholm, och modern svarar med förmaningar Unge Oscar skriver till en juristvän från Lund och lägger fram sina bekymmer om arvet, och vännen svarar. Rent litterärt är det bokens bästa del; det är rent märkvärdigt hur Almqvist lever sig in i sina gestalter och kan skriva brev som en 18-årig flicka. I de tre övriga delarna är Almqvist den traditionella allvetande berättaren, som dessutom gärna vänder sig till läsaren och kommenterar händelseförloppet. Han lyckas hålla läsarens intresse för huvudpersonerna vid liv, men slirar många gånger av sin utstakade väg. De juridiska spetsfundigheterna har jag redan nämnt; andra exkurser är t.ex. detaljerade topografiska beskrivningar av landskapet i nordöstra Skåne och västra Blekinge och en hel del annan geografi. Berättarglädjen och Almqvists språk och stilkonst tar dock loven av de flesta invändningar. Det har varit ogement roligt att läsa denna bortglömda roman, och jag hoppas den hittar vägen till nya läsare.

En ny aspekt på Finlands krig

2023-04-09 Ville Kivimäki: Sargade själar. De finska soldaternas krigstrauman 1939–1945 (2013; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag, Stockholm, 2023; 448 s.). Den här boken var ursprungligen en doktorsavhandling, på engelska, från år 2013. Samma år utkom den på finska, bearbetad för en bredare läsekrets och belönad med Fack-Finlandiapriset, och nu, tio år senare, har den översatts till svenska och försetts med ett nyskrivet förord och en epilog som anknyter till Ukrainakriget. Bearbetningen tycks i huvudsak bestå i att sådant som teori- och metoddiskussion samt redovisning av tidigare forskning utgått. Den kvarvarande texten har kvar sin prägel av avhandling, även om Camilla Frostell lyckats mycket bra med att klä texten i välsittande svensk språkdräkt.

Fysiskt sårade soldater har behandlats mer eller mindre som hjältar, men psykiskt traumatiserade har man haft svårare att förhålla sig till. Länge, och långt fram i tiden, säkert ännu mångenstädes, har psykiska symtom setts som tecken på feghet och soldaten behandlad därefter. Ett upprörande exempel på arkebusering för desertering av en ung finsk militärläkare(!) inleder Kivimäkis bok. Han hade drabbats av en svår psykisk reaktion, uppmärksammad först under första världskriget och känd under det engelska namnet shell shock. Symtomen utlöstes av de enorma artilleribombardemangen och tog sig både fysiska uttryck som darrningar i hela kroppen och mentala som skräcksyner och mardrömmar. ( I dag skulle vi tala om posttraumatiskt stressyndrom.)

Om den unge läkaren inte hade avvikit från krigsskådeplatsen hade hans behandling inte blivit så drakonisk. De flesta med svåra psykiska trauman behandlades på psykiatriska militärsjukhus (i grunden civila sjukhus) med syfte att göra dem tjänstbara igen. I allmänhet skickades de inte tillbaka till fronten, i varje fall inte i stridande befattningar, utan de fick handräckningsuppgifter och liknande. En del hamnade i speciella förband långt bakom fronten.

En läkares plikt är att bota, men en militärläkare har också att ta hänsyn till krigsmaktens behov. Olika militärpsykiatriker gjorde olika avvägningar, och de fanns en diskussion bland dem i ledande ställning. Ett stort problem var diagnoserna. Man ville helst inte medge att själsskadorna orsakades direkt av kriget. I stället hänvisade man till inneboende, rentav medfödda, psykiska svagheter, s.k. psykogena faktorer, och man tyckte sig se ett mönster: de drabbade var främst lågutbildade och/eller mindre begåvade personer. Då glömde man att det var mest sådana män som låg i främsta linjen och därmed var mest i riskzonen för att skadas. Verkliga riskfaktorer var däremot ålder och erfarenhet: nyanlända och nyutbildade löpte betydligt större risk att drabbas. Behandlingsmetoderna varierade; vanligt var olika chockbehandlingar, som kunde vara så brutala att de snarare sågs som straff.

Kivimäkis undersökning omfattar fyra faser av krigsperioden: vinterkriget 1939–40, fortsättningskrigets anfallsskede andra halvåret 1941, ställningskriget 1942–44 och den sovjetiska motoffensiven juni–augusti 1944. Även under det mer händelselösa ställningskriget kunde psykiska trauman uppkomma, då på grund av isoleringen, osäkerheten om var man hade fienden och oron för dem därhemma. Kivimäki underbygger sin framställning med mycken statistik som gått att få fram ur primärkällorna, och han illustrerar med faktiska fall, som skapar konkretion.

Ett särskilt avsnitt ägnas den finska (militär)psykiatrin i allmänhet och dess ledande män i synnerhet: deras utbildning, deras medicinska och i viss mån politiska ideologier och deras syn på sina patienter. Som det intressante namnet framstår sanitetsöverstelöjtnant Sven E. Donner, som å en sidan var människovän och förespråkare av milda behandlingar, å andra sidan en stark patriot och anstruken av tidens rasläror. I andra ändan av skalan fanns de som misstänkte varje patient för att vara simulant.

Det är, som kanske framgått, inte alldeles lätt att sammanfatta denna mycket innehållsrika och intressanta bok. Den är inte så lättläst men bör vara av stort intresse för dem som är intresserade av Finlands 1900-talshistoria, den här gången ur en för de flesta helt ny aspekt.

En Kerstin Ekman före ”Kerstin Ekman”

2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?

Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.

Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.

Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.

Nöjsamt men inte angeläget

2023-03-25 René Nyberg & Nils Torvalds: Vägen till NATO. En brevväxling om Ryssland (Förlaget M 2023; 220 s.). De två finländska brevskrivarna är väl inte så kända i Sverige. René Nyberg (f. 1946) var finsk toppdiplomat och är numera flitig författare, debattör och bloggare. Nils Torvalds (f.1945) är journalist och samhällsdebattör, i ungdomen längst ut på vänsterkanten, nu europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.

För att börja med genren: offentlig brevväxling mellan två bemärkta personer, menad att utges i bokform, är en vansklig litteraturtyp. Den är konstlad, bygger på en överenskommelse eller en beställning, och en tredje kontrahent, den blivande bokläsaren, är ständigt närvarande. Brevskrivaren vänder sig ofta till denne i stället för till brevvännen, och därigenom kommer de att tala förbi varandra. Den här boken är typisk för genren, kort sagt.

Både Nyberg och Torvalds har djup kunskap om Ryssland och stor personlig erfarenhet av landet, och tanken var nog att det personliga meningsutbytet skulle vara ett grundtema i boken. Men det är bara Torvalds som tar detta ad notam. Nyberg skriver som den gamla diplomat han är, vilket faktiskt, ungefär mitt i, gör Torvalds så frustrerad att han säger ifrån. Det är enda gången temperament kommer fram, men när en något sårad Nyberg försvarat sig glöms snabbt den lilla misshälligheten.

De synpunkter, ståndpunkter och förklaringar som framförs är väl kända. Torvalds söker sig gärna bakåt i Rysslands historia, medan Nyberg mer uppehåller sig vid skeendena efter Sovjetunionens upplösning. De är överens om att det är Ryssland som driver Finland i armarna på NATO, men Nyberg medger att han var mot så sent som 2016. Liksom alla som diskuterar detta komplex frågar de sig vad vi inte såg, eller inte ville se, redan 2014, eller kanske borde ha sett redan 2008 eller rentav 2007, efter Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Liksom ingen annan har de något bra svar.

Det här är en ganska tunn bok, som visst håller för ett par timmars läsning, nöjsamt som det kan vara att följa ett par äldre, bildade och verserade herrars samtal, men angelägen saklitteratur är det inte.

Var det vänskap?

2023-03-21 Silvia Avallone: En vänskap (2020; svensk övers. Johanna Hedenberg, Natur & Kultur 2022; 493 s.). Silvia Avallones debutroman Stål (2010, på svenska 2012) blev en internationell bestseller. Under den röda tråden om två tonårsflickors vänskap i en proletär miljö låg hela tiden klassperspektivet och bidrog till romanens höga litterära värde. Här har vi åter en roman om två tonårsflickors vänskap, men klassperspektivet är nedtonat. Utöver den personliga relationen och latenta och uppblossande konflikter lyfter Avallone fram läsningens och litteraturens roll i förhållande till segertåget för internet och sociala medier – och det bytet är inte till fördel för den litterära kvaliteten.

I en ramberättelse händer senhösten 2019 något som får den 33-åriga jagberättaren, universitetsläraren Elisa, att i febrilt tempo skriva ner sina minnen från tonåren och förhållandet till den jämnåriga Beatrice. Huvudtexten i boken är Elisas berättelse, men kommentarer om dess framväxt återkommer regelbundet. Meta-inslaget fungerar som en förstärkning av illusionen av verklighet.

Den fjortonåriga Elisa (Eli) flyttas abrupt och mot sin vilja från en småstad i Piemonte, där hon levt med sin stökiga, men älskade, mor och där hon haft sin tryggaste tillvaro på biblioteket, till en kuststad i Toscana och sin pappa, en intellektuell universitetslärare som hon knappast känner. Hennes självkänsla är i botten i den främmande omgivningen, och hon blir ett lätt byte när klassens coolaste tjej, Beatrice (Bea), till klasskamraternas förvåning gör henne till sin väninna. Det är en ”vänskap” på mycket ojämlika villkor, och den vuxna Elisa sliter boken igenom med frågan: varför stod jag ut? Det som binder dem samman är utanförskapet – Beatrice är inte omtyckt – och att bägge har läshuvud och litteraturintresse. Men medan Elisa läser av kärlek till litteraturen och drömmer om att bli författare är Beas mål att bli berömd, något som hennes ambitiösa mamma gör allt för att bana vägen för. När Elis pappa introducerar flickorna för internet och tipsar dem om att starta en blogg förstår Bea instinktivt nätets möjligheter. Under deras första studentår i Bologna kommer det till en total brytning. 13 år senare har Beatrice blivit superkändisen och influencern ”La Rosetti”, och Elisa bereder sig för att få henne ur sitt blodomlopp en gång för alla.

Det här blir tyvärr en alldeles för lång och därmed rätt seg berättelse. Jag läste ungefär halva boken med stort intresse. Handlingen drevs på och läsningen gick lätt – inte minst tack vare Johanna Hedenbergs lysande svenska språkdräkt – men intresset mattades efter hand, och de sista 100 sidorna var faktiskt rätt tröttsamma. Det jag tyckte bäst om i romanen var det psykologiska spelet mellan flickorna de första åren, skildringen av Elisas kluvna förhållande till sin hopplösa mamma och, inte minst, diskussionerna om litteratur och de ymniga litterära citaten och allusionerna.