En ny roman från Sydafrika

2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.

Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.

Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.

Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.

Historien ser oss, men ser vi historien?

2017-10-27 Maja Hagerman: Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige (Norstedts 2019). Maja Hagerman är i grunden journalist, men som sådan har hon skrivit så mycket och så länge om historiska ämnen att hon blivit en av Sveriges mest kända och respekterade populärvetenskapliga författare på området. Respekterad är hon även av den akademiska forskningen: hon blev 2011 hedersdoktor i Uppsala, där man framhöll hennes: ”i bästa mening kritiska förhållningssätt till humanistisk forskning och sin insats att popularisera densamma”.

Efter flera stora verk om Sveriges medeltid och senast biografin över den märklige rasbiologen Herman Lundborg har hon nu gett en ut en mindre, mer reflekterande och essäistisk volym, koncipierad och delvis skriven under föredragsturnéer runtom i Sverige, där hon talat på regionala museer, i hembygdsföreningar, på folkbibliotek och liknande. Resorna bildar bokens ram, med konkreta och sinnliga beskrivningar av landskap, bygder och byggnader. Tonen är lågmäld och sympatisk, stilen ganska talspråksnära, framställningen flytande och lättläst. Det är en älskvärd men också allvarlig bok.

Bokens ämne, som ges naturligt av det myckna resandet, är det synliga kulturarvet: kyrkor, gravhögar förstås men också mindre storslagna byggnader och föremålssamlingar. Hagerman reflekterar över hur de bevaras och vårdas men också vanvårdas och glöms bort. Bland mycket annat som sätter i gång Hagermans tankar finns gamla tvättstugor, Hjalmar Brantings skrivbord, hällristningar, modern museipedagogik … På ett djupare plan handlar boken om hur historien använts, och förvanskats, i olika politiska syften, så att historieämnet råkade i vanrykte i det moderna Välfärdssverige som hellre såg framåt än blickade bakåt. Nu när historien åter är trendig ser hon farorna i att den än en gång kidnappas för att legitimera en svenska folkets och nationens gamla nationella gemenskap – som aldrig har funnits. Och det handlar inte bara om Sverigedemokrater. I ett avsnitt skriver hon om vurmen för att genom dna-test få reda på sin genetiska härstamning och vart den kan leda om den övertolkas i biologisk riktning. Rasbegreppets återkomst, om än i lite annan form än hos de gamla rasbiologerna är det hon starkast varnar för i boken.

Bokens drygt 300 sidor är uppdelade i 20 kapitel. Genom denna uppläggning kan läsningen kännas lite splittrad med täta hopp mellan olika ämnen, men i grunden är det ett väl sammanhållet, välskrivet och viktigt verk som man önskar många läsare.

Romanen om svenskan i Finland

2019-10-23 Finländsk svenska från medeltid till 1860 och Finländsk svenska från 1860 till nutid (Svenskan i Finland – i dag och i går III:I–2, red. Marika Tandefelt, Svenska litteratursällskapet 2019). Med dessa två samtidigt utgivna volymer avslutas detta stora forskningsprojekt. Den som främst ska äras för att ha seglat skeppet i hamn är professor em. Marika Tandefelt, som varit projektledare samt redaktör för fem av de sex volymerna och skrivit ett stort antal av artiklarna. Men hon har haft god hjälp av kunniga och i de flesta fall välskrivande medarbetare. (Nedan skriver jag, mer kortfattat, om de tidigare volymerna.)

Som framgår av titlarna är greppet här historiskt. Liksom i hela serien är det också språksociologiskt: det är svenskan och dess funktioner i det finländska samhället som hela tiden är i förgrunden. Och det är ingen sammanhållen kronologisk beskrivning utan belysande nedslag i olika verksamheter, ibland till och med inzoomning på enskilda skribenter, som medeltidsmunken Jöns Budde, ”Finlands första författare” (Lars Wollin), 1700-tals professorn Pehr Kalms brev till kollegan Carl Fredrik Mennander (Ann-Marie Ivars), en östnyländsk adelsfrökens dagbok (Kerstin Thelander och Henrika Tandefelt), Runebergs finlandismer (Charlotta af Hällström-Reijonen), Topelius med stavningsproblem (Jennica Thytlin-Klaus) och Tavaststjerna (af Hällström-Reijonen) och Jac. Ahrenberg (Julia Tidigs) med deras förment dåliga språk. Marika Tandefelt har förstås skrivit om språket i Viborg och Max Engman om kampen mellan de tre språken i storfurstendömet, där svenskan klämdes mellan överhetsspråket ryska och den uppåtstigande finskan. I den andra delen får den finlandssvenska språkvården stort utrymme, där i flera artiklar utvecklingen från Hugo Bergroth till i dag, men även tidigare, tecknas av främst Jennica Thylin-Klaus och Charlotta af Hällström-Reijonen. Emigrantspråk (Ann-Marie Ivars), modernisternas språk (Clas Zilliacus) och litteratur på dialekt (Barbro Wiik) får också sitt, liksom scenspråket, som bestås en mycket läsvärd artikel av Marika Tandefelt. Onämnda artiklar och deras författare är inte sämre, men exemplifieringen måste få ett slut.

Här i Sverige har vi varit rätt dåliga på att uppmärksamma vår gamla riksdel. Och vad de flesta svenskar inte vet om svenskan i Finland kan fylla många fler volymer än detta projekt. Mycket av innehållet i de här böckerna har i och för sig varit känt tidigare. Men det är oerhört värdefullt att få det samlat på det sätt som nu skett. En from förhoppning, förmodligen fåfäng, är att det får läsare i Sverige utöver de redan intresserade

”Läser du de här böckerna som du slukar en roman?” frågade min fru när hon såg hur långt jag kommit i boken på kort tid. Ja, det kan man nog säga. Här finns en bra grundstory, intressanta bihistorier, färgstarka personer, allt mycket väl och underhållande berättat. Med tillfredsställelse och saknad lägger jag ifrån mig romanen om svenskan i Finland.

***

2016-05-04 Gruppspråk, samspråk, två språk (red. Marika Tandefelt). Detta är den andra volymen i Svenska litteratursällskapets forskningsprojekt ”Svenskan i Finland – i dag och i går” (den första var Ann-Marie Ivars magistrala kartläggning av Svenskfinlands samtliga dialekter [som jag inte har anmält]). Här handlar det om det talade standardspråket och hur det ter sig framför allt som samtalsspråk. Huvudansatserna är språksociologi och pragmatism, dvs. samtalsforskning. Ett par roliga kapitel handlar om slang. Särskilt det där (väl egentligen utanför bokens ram) Heikki Paunonen beskriver finlandssvenskans inflytande på den finska stadsslangen. Finskans inflytande på olika nivåer belyses förstås, och i bokens viktigaste och bästa kapitel behandlar Marika Tandefelt tvåspråkigheten, dels som teoretiskt begrepp, dels, och framför allt, vad tvåspråkighet innebär i praktiken i Finland.

Boken vänder sig inte bara till specialister, men kan heller inte kallas populärvetenskaplig. Termer och begrepp förklaras bra, vilket inte hindrar att texten emellanåt bjuder på läsmotstånd. En viktig och lärorik bok är det hur som helst.

2017-07-29 Marika Tandefelt (red.) Språk i prosa och press (Svenskan i Finland – i dag och i går II:1). Det här är tredje volymen i Litteratursällskapets stora projekt om svenska språket i Finland ur allehanda aspekter. I denna del kartläggs den skönlitterära prosan och tidningsspråket från slutet av 1800-talet till idag. Tyngdpunkten ligger på förekomsten och frekvensen av finlandismer och reaktioner på dem, både producenters (författare, förlagsfolk, journalister, ledarskribenter, radio- och tv-talare) och konsumenters (bokläsare, tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare), i första hand förstås i Finland men även i Sverige.

Professor em. Marika Tandefelt är inte bara volymens redaktör utan också dess huvudförfattare (skrivit fem kapitel ensam och medförfattat ytterligare ett, av sammanlagt tio). Övriga skribenter, språkvårdarna Mikael Reuter, Charlotta af Hällström-Reijonen och Anna-Maria Gustafsson skriver också väl, men Tandefelt är en sällsynt välskrivande och medryckande akademisk författare, som också kan konsten att vara lite personlig utan att det går ut över akribin. Jag tror att målgruppen förutom akademiska kolleger främst är professionella skribenter av alla slag och svensklärare i Finland. Sådana som sysslat med bokutgivning, som jag själv, bör förstås också vara intresserade. För egen del blev jag glad och stolt över att vara refererad till i två av artiklarna: ”Språkval i finlandssvensk skönlitterär prosa” och ”Författaren, förläggaren och språket”. Det var ett föredrag om en rikssvensk förlagsmans syn på några samtida finlandssvenska författares språk som jag höll på Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag 1998 och som sedan trycktes.

2017-11-06 Marika Tandefelt (red.) Språk i skola och samhälle (Svenskan i Finland – i dag och i går II:2). I våras läste (och anmälde) jag den föregående volymen ”Språk i prosa och press”. Den här är upplagd på liknande sätt, men här handlar det om lagspråk, myndighetsspråk och språk i näringslivet. Av de tio kapitlen handlar, trots titeln, bara ett om språk i skolan, och det är en mycket speciell studie av samtal om skrivande mellan lärare och elever i en klassrumssituation. Det är en artikel som bara kan uppskattas av specialister på modersmålets didaktik. För vanliga läsare faller den ur ramen. De andra har däremot stort allmänintresse och är alla välskrivna, med en extra stjärna till tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren för hans artikel om lagspråket i Finland och hur man arbetar med att få de svenska lagtexterna att spegla de finska utan svenskan blir finskpåverkad. Över huvud taget är det påfallande i hur hög grad svenskt offentligt språk i Finland är avhängigt finskan och hur stor andel av skrivandet på svenska består av översättning. Kapitlen om hur finska, svenska och engelska används i företag med verksamhet i både Finland och Sverige är värdefullt, inte minst för den genomgående höga uppskattningen av svenskkunskaper, och vilket smörjmedel i informella kontakter svenskan kan vara jämfört med när båda parter talar ”bad English”.

Woyzeck – ett tema med många variationer

2019-10-07 Steve Sem-Sandberg: W (Albert Bonniers Förlag 2019). ”Ta ifrån en människa allt och se så konstigt hon beter sig”. Denna diktrad av Claes Andersson kunde ha stått som motto för Steve Sem-Sandbergs nya roman. Den handlar om en verklig person, den f.d. soldaten Johann Christian Woyzeck som 1824 avrättades i Leipzig för mord på sin ex-älskarinna. En första litterär version av händelsen var Georg Büchners drama ”Woyzeck”, ofullbordat vid författarens död 1837. Pjäsen var i sin tur förlaga till Alban Bergs opera ”Wozzeck” från 1922. Dessa verk

avviker i sin handling rätt mycket från de verkliga händelserna. Sem-Sandberg däremot har gått till de ganska rikhaltiga källorna. Citat ur dem dyker upp på flera ställen i romanen, och ligger till grund för ramberättelsen. Men sedan har hans fantasi tagit över!

Sem-Sandbergs ”W” är en förlorare från början. Tidigt föräldralös, utan målinriktning och med svag självkänsla drivs han med tidens vindar. Längsta tiden är han soldat framför allt som deltagare i Napoleons katastrofala fälttåg mot Ryssland 1812. Han överlever, fysiskt i stort sett oskadd men med djupa sår i själen. Tillbaka i Leipzig förfaller han alltmer och blir gravt alkoholiserad. Hans bindning till den äldre änkan Johanna är svårbegriplig för alla, och när hon till slut avvisar honom sticker han ner henne.

Men är han i sina sinnens fulla bruk när han begår sitt dåd? Därom tvistade man årslångt i dåtiden. Bokens ramberättelse utgår från de utfrågningar som läkaren Clarus höll med W för att fastställa hans sinnesförfattning. Citaten från förhören och Sem-Sandbergs utbroderingar är bokens allra starkaste sida. Till slut kom man fram till att W var vid sina sinnens fulla bruk, och dödsdomen kunde gå i verkställighet.

Detta är en ytterst välkomponerad och välskriven roman, med ett vackert och rikt varierat språk. I stort sett varje romanperson har begåvats med en personlig diktion. Det är en glädje att läsa boken, trots att tidens och händelsernas brutalitet återges utan minsta försköning. Inte en enda person är skildrad med sympati, men läsaren känner medlidande med den ständigt hunsade och förödmjukade W. Det är inte bara kriget som skapar människan till människans varg, tror jag Steve Sem-Sandberg vill säga. Det är lika mycket en följd av klassamhälle och ståndshögfärd. Med eller utan budskap – detta senaste tillskott till litteraturen om Johann Christian Woyzeck mänskligt gripande och konstnärligt högtstående. Det lär komma flera variationer på temat W, men denna blir svår att överträffa.