Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.

Det svarta Afrikas portalroman

2016-06-19 Chinua Achebe: Things fall apart (1958; pocketutgåva Penguin Modern Classics 2001). Till min födelsedag nyligen fick jag av min dotter och dotterson, för närvarande bosatta i Sydafrika, tio volymer av huvudsakligen nutida verk av afrikanska författare. Den äldsta är en verklig modern klassiker, ofta betraktad som den första moderna afrikanska romanen och enormt inflytelserik, trots sitt blygsamma omfång, 150 sidor.

Chinua Acheber (1930–2013) tillhörde igbofolket i sydöstra Nigeria (liksom den nutida hyllade Chimamanda Ngozi Adichie).Han var västerländskt utbildad och skrev på engelska. Det finns dock många inslag av igbofolklore och citat på igbo, inte alltid översatta. Hans engelska är rik och böljande men aldrig svårläst. Titeln är för övrigt ett citat från W.B. Yeats ”The second coming”, vars fyra första rader står som motto för boken:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world …

När berättelsen börjar befinner vi oss i en igboby som bebos av en klan med en sådans organisation och värderingar. Det råder ordning och ett visst välstånd genom jamsodling, men ordningen är mycket strikt och upprätthålls med stundom mycket brutala metoder. Huvudpersonen, den sociala klättraren, krigaren och brottaren Okonkwo, regerar sitt hus, tre fruar och 10 barn, med hugg och slag. Men han är intelligent och energisk, och allt går honom väl i händer. Tills han genom våda blir orsak till en ung klanpojkes död och enligt klanens lagar blir förvisad från byn på sju år tillsammans med hela sin familj.

I exilen i moderns hemby börjar de händelser utveckla sig som är romanens egentliga tema. Vita män dyker upp, först som missionärer men snart nog också som överhetspersoner. Den kristna guden utövar ingen lockelse på klanernas ledande män, men många andra dras till den nya läran. Den första missionären går försiktigt fram, av taktiska skäl men också av genuint intresse för de inföddas religion. Hans efterträdare är av hårdare virke och assisteras av några ivriga proselyter, bland dem Okonkwos egen son. Klansystemet har satts i gungning, vilket Okonkwo inte vill inse. När han efter exilen försöker återta sin ledande roll i hembyn trappas konflikterna med britterna upp och går obönhörligt mot tragedi.

Achebe är en märkligt objektiv berättare, med klar blick för både för- och nackdelar med såväl klansamhället som det koloniala intrånget. Stilen är distanserad, stundom lätt ironisk. Byn Umuofia på 1890-talet är inte Paris på 1840-talet, men med sitt rika och vältecknade persongalleri och i sin sociologiska skarpögdhet framstår Chinua Achebe som Umuofias Balzac.

Författarkamp och skrivargemenskap

2019-06-16 Stefan Nygård & Henrika Tandefelt: Skrivandets villkor och gemenskap. Finlands svenska författareförening 1919–2019 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). En uppenbar risk med historiker över organisationer är att skribenten, i synnerhet om hen själv tillhör organisationen, håller sig snävt till händelser och utvecklingslinjer inom organisationen. Den risken har Finlands svenska författareförening velat undvika genom att vända sig till två fackhistoriker, båda verksamma vid Helsingfors universitet. Titeln anger det dubbla perspektivet: Skrivandets villkor sätts av och i omvärlden; skrivandets, eller snarare skrivarnas, gemenskap skapar medlemmarna inom organisationens ram.

Ramverket är samhället och tiden som författareföreningen verkar i, vilket tydligt anges av rubrikerna till bokens huvuddelar: ”Storfurstedömets tid – tidiga debatter”; ”I den nordiska kretsen – organisering och sällskapsliv”; ”I välfärdssamhället – Författaryrkets professionalisering”; ”I den kreativa ekonomin – kulturell avreglering”. Den teoretiska utgångspunkten är hämtad hos Pierre Bourdieu och hans begrepp sociala fält och kulturellt och symboliskt kapital. Teorin introduceras i förordet, men därefter märker läsaren – till sin lättnad – knappast av den. Det som driver berättelsen framåt är konflikter – interna och externa, horisontella och vertikala – och deras lösning.

Och konfliktytorna har sannerligen varit många i föreningens historia och även tidigare. Den finska författarföreningen, Suomen kirjailijaliitto, grundades redan 1892, men de svenskspråkiga författarna kunde inte enas om en förening förrän 1919. Kriteriet för inval var en stötesten: hur mycket yrkesförfattare måste man vara för att bli medlem, och kunde andra än rent skönlitterära komma i fråga? Klass en annan: föreningen hade från början en påtaglig medel- och överklassprägel, och de få arbetarförfattare som valdes in hade svårt att känna sig hemma till en början. Centrum–periferi har varit ett nästan ständigt tvistefrö: Helsingfors och södra Finlands dominans över framför allt Österbotten. Särskilt på 1930-talet fanns djupa politiska klyftor, men man ansträngde sig att hålla en enad front utåt och en artig ton internt. Som framhållits av flera anmälare kunde till och med vänstermannen Elmer Diktonius och extremhögerns Örnulf Tigerstedt umgås kamratligt. Kön var kanske inte direkt en tvistefråga, men den kvinnliga underordningen var länge mycket påtaglig. Den första kvinnliga ordföranden, Agneta Ara, valdes så sent som 1996 (i Sverige blev Marika Stiernstedt författarföreningens ordförande redan 1931). Fester och samkväm samt utåtriktade aktiviteter som basarer, uppläsningsturnéer och skrivarkurser har bidragit till sammanhållningen.

Utåt mot samhället har förstås de fackliga frågorna dominerat: upphovsrätt, förlagskontrakt, arvoden, stipendier. Motparter framför allt bokförlagen och staten. Språk frågan störde länge förhållandet till den finska författarföreningen, men numera är relationerna de bästa. En stor styrka har alltid varit samarbetet med systerorganisationerna i Norden, särskilt Sveriges författarförbund. En viktig landvinning var det ramavtal för förlagskontrakt som förhandlades fram 1947, gemensamt för hela Norden. Med EU-inträdet 1995 och den allmänna globaliseringen har internationell författarsolidaritet blivit en allt viktigare fråga.

Om allt detta berättar Nygård och Tandefelt chosefritt men snyggt och många gånger riktigt underhållande. Det hjälper förstås att vara genuint intresserad av Finlands svenska litteraturhistoria för att få fullt utbyte av denna bok, men den har mycket att ge alla med en smula engagemang för bokhistoria och litteratursociologi.

Så hyllar döden livet

2019-06-06 George Saunders: Lincoln i Bardo (översättning Niclas Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2018). Den här boken kallas roman, men med traditionell romanform har den inte mycket att skaffa. Jag skulle benämna den en litterär fantasi. Som alla bra fantasier har den sin utgångspunkt i verkligheten: president Abraham Lincolns elvaårige son Willie insjuknar och dör mitt under amerikanska inbördeskriget. Detta dokumenteras omsorgsfullt i boken genom klipp från samtida källor och historiska skildringar (som inte sällan motsäger varandra). Men med dödsfallet tar fantasin vid.

Willie hamnar nämligen i ett slags förrum till det egentliga dödsriket. Namnet Bardo lär vara hämtat från tibetansk religion. De som befinner sig där har inte riktigt accepterat att de är döda, de för sin tillvaro i ett spöksamhälle där de kan iaktta den verkliga världen men inte observeras av den. Förr eller senare accepterar de att de är i en transitzon och försvinner i ett spektakulärt och skrämmande ljusspel. Bokens språkrör har levat i denna zon i flera decennier. De berättar vad de är med om nästan i munnen på varandra i korta rollbyten som talare och åhörare. Men en mängd andra människor får komma till tals och karaktärisera varandra i sina replikskiften. Det är människor av alla samhällsklasser och folkgrupper, var och en med sitt pregnanta språk. Det är omöjligt att inte associera till Edgar Lee Masters Spoon River- antologi med dess fiktiva gravinskrifter. Själv associerar jag också till den finska författaren Laura Lindstedts Finlandiaprisbelönade ”Oneiron” som kom i svensk översättning härom året. Den tilldrar sig också i ett slags limbo och har vissa drag gemensamma med men kanske ändå större skillnader mot ”Lincoln i Bardo”.

Den röda tråden i boken är Lincolns gränslösa sorg, som får honom att söka upp kryptan där sonen är begravd och där han då iakttas av de spöklika invånarna där, som är upprörda över intrånget. Det är många starka känslor i omlopp, som kommer fram i Saunders halvt poetiska språk, mycket väl tillvarataget av översättaren Niclas Nilsson. Ett lågmält humanistiskt patos ljuder som en grundton i hela boken, som är en stark och ovanlig läsupplevelse.

En röst åt de obemärkta

2019-06-01 Anita Maria Karlsson: Obemärkta kvinnor och okända män (Mariakamelus förlag 2019). Författaren föreläste om bokens ämne, ogifta barnaföderskor under första hälften av 1900-talet, hos Föreningen Verdandi i april i år. Det var ett intressant och engagerande föredrag, som följdes av livlig diskussion. Den här boken är inte lika bra.

Anita Maria Karlsson är hängiven sitt ämne och har lagt ned mycken möda som historisk och genealogisk amatörforskare för att få fram uppgifter om dessa ”obemärkta” kvinnor och de många förlossningshem runtom i landet där de födde sina barn samt, inte minst de barnmorskor som drev dessa hem. Ett antal enskilda människoöden lyfts fram, ofta av andra skribenter, vilket ger liv åt framställningen. Annars är det i huvudsak dokumentation och redovisning i en disposition som jag inte blir riktigt klok på, med många upprepningar. Arbetet gör ett halvfärdigt intryck med många obesvarade frågor. Jag vet inget om författarens bakgrund, men hon tycks inte vara yrkesskribent. Språket är talspråksnära utan någon synlig stilvilja. Boken är utgiven på eget förlag, med alla problem detta innebär, som amatörmässig layout och mycket bristfällig korrekturläsning. Författarens engagemang och det intressanta ämnet kan tyvärr inte uppväga bristerna.