Ännu ett storverk av Göran Rosenberg

2021-09-22 Göran Rosenberg: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (Albert Bonniers Förlag 2021; 505 s.). Detta är en biografi över en märklig person, och ett återställande av hans delvis solkade eftermäle. Men det är också, och kanske främst, en lång essä där Göran Rosenberg går i närkamp med den judendom som Ehrenpreis representerade och sin egen. Det är en bok där det andliga hela tiden växelverkar med det världsliga. Marcus Ehrenpreis tvangs av de historiska omständigheterna att ägna sig mer åt världen än han hade velat.

Det är nog bara de med någon kännedom om judiskt liv i Sverige under 1900-talet för vilka Marcus Ehrenpreis är ett bekant namn. Han föddes 1869 i Lemberg (Lwów, Lvov, Lviv) i en centraleuropeisk judisk-ortodox miljö men blev mer liberal och västorienterad efter universitetsstudier i Berlin och utbildning till rabbin. Efter en första postering i Kroatien kom han som Bulgariens grandrabbi till Sofia år 1900. Med mycket goda kontakter i Bulgariens högsta kretsar (bl.a. som personlig vän till kung Ferdinand) blev han utöver sitt andliga ledarskap för judarna där även en talesman för Bulgariens nationella intressen. Hans ställning försvagades efter landets nederlag i det andra Balkankriget 1913, men det väckte ändå förvåning när han 1914 lämnade Bulgarien för det ur judenhetens synvinkel perifera överrabbinatet i Stockholm. Liksom tidigare i Kroatien och Bulgarien behärskade Ehrenpreis snabbt landets språk till fullo och fick en ställning som svensk kulturpersonlighet som gick långt över hans position som rabbin. Han var högt respekterad av företrädare för andra trosinriktningar, som ärkebiskopen Nathan Söderblom, men till sin besvikelse släpptes han och judendomen inte in i det ekumeniska arbete som nådde sin höjdpunkt vid världskyrkomötet i Stockholm 1925. Det antisemitiska bakgrundsbruset fanns alltid där, och även av välvilligt inställda betraktades judendomen och judarna som ett främmande inslag i Sverige, trots mer än ett halvsekel av framgångsrik emancipation och i många fall assimilation. Hans oreserverade kärlek till det svenska bevarades inte av svenskarna i förhållande till det judiska. Judisk assimilation benämnde Ehrenpreis ”lösryckthet”, och han såg som sin viktigaste uppgift att återföra församlingsmedlemmarna till de judiska rötterna.

Även den sionism som Ehrenpreis bekände sig till var andlig till karaktären, inte politisk. Judarna kunde visst få en plats på jorden att samlas på, men ett Eretz Israel (Landet Israel) som en stat och israeler som ett folk som alla andra i ett land som alla andra, kunde han inte godta. Hans Israel var i första hand en andlig gemenskap. Hans ideal, som han börjat utveckla och praktisera redan i Bulgarien, var en på religionen grundad judisk gemenskap kombinerad med patriotiskt engagemang i det samhälle, det land, där man var bosatt: diaspora som judenhetens naturliga tillstånd. Med första världskrigets (sällan omtalade) judiska katastrofer i Östeuropa, mellankrigstidens ökande antisemitism, nazismen och till sist Förintelsen, blev Ehrenpreis position allt svårare att försvara, och den politiska sionism som i början setts med djup misstro i etablerade judiska kretsar blev norm även i dessa. Efter kriget var Ehrenpreis krafter på upphällningen: han tog avsked 1948 och avled 1951.

Det solkade eftermälet då? Efter Machtübernahme i Tyskland 1933 och Anschluss av Österrike 1938 sökte judar i dessa länder i stor utsträckning lämna landet, men nästan överallt var de ovälkomna, inte minst i Sverige. Mosaiska församlingen i Stockholm och Marcus Ehrenpreis personligen översvämmades av böner om hjälp, och man gjorde vad man kunde, men svensk immigrationspolitik rådde man inte över, och man kunde inte hjälpa mer än i ett litet antal fall. Mot slutet av kriget spreds påståenden om att församlingen varit negativt inställd eller rentav motsatt sig att ta emot judiska flyktingar av rädsla för ökad antisemitism. Ryktena underblåstes av ett (försiktigt uttryckt) olyckligt uttalande av socialminister Gustav Möller i riksdagen 1945 och av den handlingskraftige baltisk-judiske immigranten Gilel Storch, som initierade stora svenska hjälpinsatser i krigets slutskede. Göran Rosenberg dokumenterar nu skickligt och eftertryckligt att påståendena, som i starkare eller svagare form ännu är i omlopp, saknar grund.

Det är ett storverk som Göran Rosenberg, än en gång, har utfört. En biografi som kommer både människan, tänkaren och den andliga ledaren Marcus Ehrenpreis nära. Men som också för en dialog (i bokens prolog och epilog bokstavligen, där Ehrenpreis blir ”du” och samtalspartner) om judendomens väsen, om judarnas plats, om sionism och diaspora. Genom att han för in sin far och dennes räddning byggs en bro till Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och det självbiografiska draget även i den nya boken blir manifest. Trots sitt intellektuella djup är boken lättläst, tack vare Rosenbergs stilkonst och klara språk. ”En bragd” skriver Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Jag instämmer.

Skickligt – men för mycket

2021-09-13 John Ajvide Lindqvist: Vänligheten (Ordfront 2020; 715 s.). Vad händer med ett samhälle om vänligheten människor emellan försvinner? Den frågan söker John Ajvide Lindqvist svara på i sin senaste roman. Samhället är ett högst konkret Norrtälje av år 2018. En container har i skydd av mörkret dumpats på kajen i Norrtälje hamn. När den äntligen öppnas görs det fasansfulla fyndet av 28 döda flyktingar. Dessutom rinner en illaluktande sörja ner i Norrtäljeån. Efter denna händelse börjar folk bli otrevliga mot varandra, först vardagsbuffligt men snart med handgemäng och våldsdåd, till och med mord. Är det emanationen från containern som är orsaken?

Detta är alltså bokens huvudärende, men Lindqvist tar i någon mån loven av det genom att infoga det i en annan historia, som verkar ha intresserat honom mera, och fått honom – det måste sägas på en gång – att skriva en alldeles för lång roman. Det handlar om sex unga människor som vi först möter i nedre tonåren, medan de i handlingens nutid är knappt 30. Det är den begåvade Max, son i en nyrik familj, hans vän Johan från en torftigare miljö med en psykiskt sjuk mamma, deras klasskamrat Marko från en kroatisk familj som flytt det jugoslaviska kriget, Markos lillasyster Maria, vacker och självsäker, den ordentliga Siw och hennes vilda väninna från den beryktade familjen Olofsson. De revanschdrivna Marko och Maria gör karriär som finansmäklare resp. internationell toppmodell, medan de övriga av olika skäl och i olika stadier av resignation blivit kvar i Norrtälje. Siw och Anna kände inte de övriga i ungdomen, men nu börjar de, lite av en händelse att umgås. De sociala olikheterna tycks omöjliggöra närmare vänskap, men något händer. Lindqvist har lyckats så utomordentligt väl att gestalta dessa sinsemellan så olika och i sig själva mångfasetterade personer att även läsaren får varma känslor för dem. Särskilt engagerar den spirande, men mycket tvekande, kärleken mellan Max och Siw.

Isolerad skulle denna tråd i handlingen kunna läsas som en feel good-roman, men eftersom den är skriven av John Ajvide Lindqvist har Max och Siw begåvats med den paranormala förmågan att kunna se olyckor i förväg, men ödesfrågan är om de i så fall också kan avvärja dem? Den tråden hör till en spänningsroman. Det finns – förstås – också flera gastkramande skildringar av skräck och fasa.

Allt detta är mycket bra, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Men man blir övermätt. Problemet är att Lindqvist velat få med för mycket. Det blir många och långa utvikningar om händelser i barndomen, Markos föräldrars flykt från krigets Mostar, en gangsterbror till Anna vars historia bara tangerar huvudberättelsen, med mera sådant. Dessutom får jag intrycket av att Lindqvist själv tröttnat och velat få slut på historien. På de sista ett par hundra sidorna berättar han mer än han gestaltar, och själva upplösningen känns nästan abrupt, särskilt i relation till romanens längd i övrigt. John Ajvide Lindqvist är en skicklig författare och jag hade nöje av boken, trots att genren egentligen är mig främmande, men den lider av svår övervikt. De genomgående populärkulturella referenserna till artisten Håkan Hellström och spelet Pokémon Go gick högt över huvudet på mig.

Förnöjer – men besviker

2021-09-04 Frans G. Bengtsson: För nöjes skull (Norstedts 1947; 215 s.). Det här blir kanske en orättvis betraktelse. Jag har aldrig haft något starkt förhållande till Frans G. Bengtsson. Visst, jag har läst Röde orm och Karl XII:s levnad och kan och tycker om några av hans mest kända dikter. Men essäer har jag bara läst några lösryckta under årens lopp. Med en vän kom jag att samtala om Bengtsson, och vi undrade hur han står sig i dag. Jag erinrade mig att jag i min ägo (hur den nu kommit dit) hade den sista av honom själv utgivna essäsamlingen. Det är tredje tryckningen redan under utgivningsåret, så Bengtsson hade en stor och trogen publik.

Min starkaste reaktion är besvikelse. Jag tror nog att några av samlingarna från 1920- och 30-talet, som Litteratörer och militärer och De långhåriga merovingerna, håller högre nivå, men dessa artiklar kan med ett par undantag inte ens kallas essäer, snarare förädlade kåserier och, mycket personliga, bokrecensioner. (I denna min uppfattning instämmer Dagens Nyheters recensent Ingemar Wizelius i sin anmälan i oktober 1947.) Kåserierna kan vara barndomsminnen eller betraktelser utgående från författarens landsortsliv i Gullspång. Ett humoristiskt radioföredrag: ”Hur jag blev författare” avslutar boken. Det är trivsam läsning, förvisso, och man njuter av Frans G: Bengtssons stilistiska mästerskap, men av en essä väntar man sig djupborrning i essäns ämne och tankeflykt ut i de luftlager som omger det. Sådant saknas här.

Bokens två längsta artiklar (47 resp. 20 sidor när genomsnittet i övrigt är på 9–10) må ändå karaktäriseras som essäer, men åtminstone i den längsta stannar texten på papperet. Det är en minibiografi över Wellington med tonvikt på dennes år som brittisk befälhavare på Pyreneiska halvön under Napoleonkrigens senare del. Lustigt nog kallar Bengtsson själv texten ”detta mitt mycket lilla kåseri”, en kanske inte helt uppriktig anspråkslöshet som han tillgriper i essäns sista stycke för att meddela att texten bygger på en enda källa. Bengtsson excellerar i elegant nedsablande omdömen om alla oduglingar som Wellington tvangs omge sig med, och man skrockar glatt, medan han är sämre på att leverera minnesvärda positiva omdömen. Det i mitt tycke bästa bidraget i boken är den tjugosidiga ”Om engelsk litteratur”. Inledningsvis ställer sig Bengtsson frågan hur det kommer sig att det engelska språket, som det enda jämte det grekiska, är av sådan beskaffenhet att allting kan uttryckas på det. Man må avvisa frågeställningens presuppositioner, men det är både lärorikt och underhållande att följa Bengtssons sökande efter svaret genom hans läsning av den engelska litteraturen från Chaucer och framåt. Detta är ju ett område som han behärskar i grund, vilket märks på textens alla plan. Dessvärre tilltror han läsaren samma bildning som han själv, manifesterat av mängden oöversatta citat utan nämnande av upphovsman och alla författare som nämns men inte presenteras.

Trots den inledande reservationen om den yngre författarens möjligen högre nivå måste jag ställa frågan: Var Frans G. Bengtsson inte djupsinnigare än så här? Kunde han något mer än engelsk litteratur eller levde han på lesefrüchte? Bländade han sin publik med sin exceptionella stilkonst och sina ämnesval? Ge mig gärna mothugg!