Briljant novellist aldrig bättre

2022-02-21 Johan Bargum: Äldre män (Förlaget M 2022; 139 s.). Jag har många gånger i olika sammanhang (senast i detta forum på tal om Tomi Riitamaas avhandling) talat om orättvist lite uppskattade finlandssvenska författare i Sverige. Johan Bargum är en sådan. Visserligen har ca tio av hans novellsamlingar och romaner getts ut i svensk delupplaga, men något känt namn har han aldrig blivit här, och numera kommer han bara ut i Finland. Det är synd, för hans noveller är så väldigt bra: välkomponerade, lättlästa med ett alldeles eget tonfall. Och i den här samlingen undrar jag om han inte är bättre än någonsin.

Som ofta hos Bargum finns det något som håller ihop novellsamlingen. Denna kunde man kalla ”tema med variationer”. I alla sex novellerna – två längre, tidigare publicerade men bearbetade, och fyra kortare – är det en äldre man som för ordet. Med något undantag lever han ensam sedan hans hustru lämnat honom. Han är känslomässigt knuten men verkar inte förstå det riktigt själv. Novellerna har en handling i berättarens nutid, men han återger också barndomsminnen, som vi ska förstå har format honom. Berättarjagets bakgrund och sociala och ekonomiska situation varierar Bargum briljant, så läsningen blir aldrig enahanda. Jag njöt av berättelserna, det finmejslade språket, den underskruvade humorn i alla sex novellerna, men ska jag framhålla några får det bli den korta, Maupassantska ”Den knallgula koftan” och den långa både sorgliga och burleska ”Villa till salu”.

Svårt ämne -lättillgänglig text

2022-02-18 Julia Ravanis: Skönheten i kaos (Natur & Kultur 2021; 213 s.). Julia Ravanis (född 1993) är civilingenjör i teknisk fysik, fil.mag. i idéhistoria och doktorand i teknikhistoria vid Chalmers. Dessa erfarenheter har hon smält samman i en mycket personlig bok om den teoretiska fysikens stora frågor. Det är god populärvetenskap parad med filosofisk och personlig reflexion i en essäistisk framställningsform.

Från skolan minns jag mina oöverstigliga svårigheter med ämnet fysik: kraftparallellogram, acceleration som skulle mätas i meter i sekunden per sekund, primär- och sekundärlindring i en elektrisk spole … Men det är inte den sortens handfasta ingenjörsfysik som intresserar Julia Ravanis utan de stora förklaringsmodellerna med deras problem och konflikter. Jag har läst om detta ämne tidigare, men jag tror det första gången jag förstått lite mer än för stunden och får en insikt i ett system som hänger ihop. Det beror främst på Ravanis pedagogiska förmåga uttryckt i en lättillgänglig essäistisk form, mer än på de i och för sig träffande och ofta roande jämförelserna med företeelser i vardagen och händelser i hennes eget liv.

Jag saknar alla förutsättningar att referera sakinnehållet med ens elementärt intentionsdjup, så jag nöjer mig med uppräkning av företeelser Ravanis tar upp: relativitetsteorin, den krökta rumtiden och gravitationens natur; svarta hål och händelsehorisonter; kvantfysik med Heisenbergs osäkerhetsrelation; entropi; mörk materia; mörk energi; parallella universa och universums matematiska natur (i Max Tegmarks modell, som hon tar avstånd från), fysikens standardteori gentemot strängteori och ”grand unified theory”. Det här ser mastigt ut, men låt er inte avskräckas. Ämnet må vara svårt för en humanist, men Skönheten i kaos är en lättläst och underhållande bok som bör tilltala en rätt bred läsekrets.

”Babylon Berlin” i verkligheten

2022-02-12 Peter Walther: Feber. Berlins universum 1930–1933 (2020; svensk övers. Anna Hörmander Plewka, Lind & Co 2021; 383 s.). Franz von Papen, Heinrich Brüning, Kurt von Schleicher … Kända namn från historien om Weimarrepublikens kris och kollaps mellan 1930 och 1933, eller kanske lika gärna 1934, när kretsen kring Hitler likviderar all opposition inom nazistpartiet (NSDAP). Men människorna bakom dessa och andra namn från samma tid har åtminstone jag inte vetat så mycket om. Det är om dem denna bok handlar, samtidigt som den ger en närbild av upplösningen.

Peter Walther (född 1965) har en bakgrund som konst- och litteraturkritiker och har gett ut biografier över bl.a. Goethe, Thomas Mann och Hans Fallada. Här ger han sig in på mer renodlad historisk mark. Boken har en originell disposition. I första halvan biograferas de nio huvudpersonerna i tur och ordning. I den andra skildras händelseförloppet ur dessas perspektiv, även om flera andra personer dras in i berättelsen. Personerna är dels sådana som var aktörer i skeendet på högsta nivå, som de ovan nämnda liksom kommunistledaren Ernst Thälmann, dels kritiska betraktare som pacifisten och publicisten Carl von Ossietzky (även om fokus ställs in på hans brittiskfödda hustru Maud) och den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, dels ett par mer perifera figurer: illusionisten Erik Jan Hanussen med band till högt uppsatta nazister trots att han var jude, och SA-koryfén greve Wolf Heinrich von Helldorff. En gestalt som också får fylligt utrymme utan att ha ett eget biografiskt kapitel är den gamle fältmarskalken och numera rikspresidenten Hindenburg, som bestås ett påfallande välvilligt porträtt. Av de icke nazistiska politiska aktörerna ser Walther med sympati även på Brüning och Schleicher, medan han är kritisk mot Thälmann och totalsågar von Papen.

Den andra delen är ett enda accelerando i åtta satser som avslutas med ett ”Finale furioso” (kapitelrubriken). De etablerade partierna Zentrum (i boken genomgående kallat ”det katolska centrumpartiet”, som om det inte var ett riktigt partinamn) och SPD misslyckas med att häva depressionen, ytterkantspartierna vinner mark och våldet ökar stadigt. Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig omfattningen av blodigt och dödligt våld, orkestrerat främst av SA, under dessa år. Brüning håller sig heroiskt kvar i kanslersstolen i två år, medan efterträdarna von Papen och Schleicher blir kortvarigare. Riksdagen upplöses gång på gång och NSDAP blir allt starkare men får ett märkbart bakslag i november 1932. Högernationalister intrigerar fram Hitler till rikskanslersposten i januari 1933 i en regering med bara tre nazister. Men riksdagshusbranden i februari spelar partiet i händerna, och Hitler tilltvingar sig de fullmakter han behöver för att snabbt etablera sin diktatur. Efter ett år är han så säker i sadeln att han kan göra upp med motståndare både utanför och inom partiet. I ”de långa knivarnas natt i juni 1934 mördas bl.a. Kurt von Schleicher, och vänsteroppositionen inom partiet, främst i SA, likvideras blodigt. Kommunistledaren Thälmann torteras men sparas som ett slags gisslan i fängelse och koncentrationsläger ända till 1944.

Det här person- och händelseorienterade sättet att skriva historia har blivit populärt på senare år (jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrik Berggrens Landet utanför och Per T. Ohlssons 1918), och Peter Walther varierar metoden fruktbart och framgångsrikt och skriver med närmast skönlitterära kvaliteter: en dokumentär spänningsroman, Babylon Berlin i verkligheten.

Hur svensk är finlandssvensk litteratur?

2022-02-06 Tomi Riitamaa: Isolerat och övergivet nationsfragment, hänsynslöst ihjältiget? Studier i den finlandssvenska litteraturens position och predikament i Sverige (diss. Helsingfors universitet 2021, Nordica Helsingiensia 58; 232 s.).

Finlands svenska befolkning är bland den civiliserade världens isolerade nationsfragment ett av de mest övergivna, de hänsynslösast ihjältigna. Den intresserade icke Sverige under den tidsrymd av sexhundra år Sverige innehade Finland. Efter den politiska skilsmässan 1809 har förhållandet icke förbättrats utan tvärtom försämrats. […] Sveriges hållning mot det svenska Finland har förblivit lika negativ som förut.

Detta utbrott av skalden Arvid Mörne har gett Tomi Riitamaas avhandling dess otympliga titel, men det tillagda frågetecknet är befogat. För även om kunskapen om det svenska i Finland och finlandssvenskarna är bristfällig i Sverige är läget inte så nattsvart som Mörne utmålar det. I varje fall inte på litteraturens område, enligt vad Riitamaa kommit fram till i denna mycket läsvärda avhandling.

Receptionen av finlandssvensk litteratur i Sverige är ett återkommande diskussionsämne i både Finland och Sverige och har även varit föremål för enstaka vetenskapliga studier, noggrant redovisade av Riitamaa. Men ett större litteratursociologiskt grepp på ämnet har saknats, och den luckan hat avhandlingsförfattaren sökt fylla. Nu är litteratursociologi ett rätt brokigt ämne med ett antal olika specialiteter, och Riitamaa har flera ingångar till sitt studieobjekt. Detta är en s.k. sammanläggningsavhandling, som består av fyra tidigare publicerade artiklar med en inledande ”kappa”. Här omfattar kappan nästan halva boken och redovisar tidigare forskning, diskuterar teori och metodik, sammanfattar resultaten samt refererar kortfattat de fyra artiklarna var för sig. Jag läste bokens avdelningar i den ordning de är tryckta, men efter avslutad läsning inser jag att jag borde ha läst de separata artiklarna först, för då blir det lättare att följa de mer teoretiska delarna. Dessa har absolut sitt intresse men kanske mest för författarens akademiska kolleger. För oss som är mer intresserade av Sveriges förhållande till Finland i allmänhet och det finlandssvenska i synnerhet är det de fyra artiklarna som är behållningen. Jag förbigår de teoretiska frågorna och redovisar nedan innehållet i de fyra mycket intressanta och läsartillvända artiklarna.

I Artikel 1, ”’… och något omisskännligt mumindalskt …’ Det sverigesvenska förlagsargumentet, Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten och recensenternas syn på romanens språk” (Avain 2/2015) synar Riitamaa, med utgångspunkt i ett kort avsnitt av romanen och Ulla-Lena Lundbergs egna kommentarer i annat sammanhang (epitext är den teoretiska termen), det ofta hörda argumentet att finlandssvensk litterär text inte får avvika från sverigesvensk språknorm om den ska kunna utges och uppskattas i Sverige. Argumentet har tidigare problematiserats av språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen i hennes doktorsavhandling. Trots att Lundberg hör till de offensiva författarna, som helt struntar i argumentet när de skriver, kan Riitamaa visa att mottagandet av Marsipansoldaten i Sverige var nästan unisont välvilligt, och särskilt gällde det författarens språk! Argumentet är alltså inte hållbart, åtminstone inte i strikt version. Några historiska sakfel i romanen vållade debatt i Finland och kom där att överskugga dess litterära kvaliteter, vilket inte var fallet i Sverige. Det styrker en annan teori som Riitamaa tar upp: att litteratur skriven för en viss (nationell) publik kommer att läsas helt annorlunda av en annan publik, om så bara i ett grannland med samma språk.

Artikel 2, ”Den ’förvånansvärt obildade kråkan’. Om Lars Sunds roman Tre systrar och en berättare och läsaren” (Samlaren 106, 2015) tar ett bredare grepp på samma tema. Riitamaa visar hur Lars Sund med ett konstgrepp vänder sig till den sverigesvenska läsekrets som ändå inte är romanens primära målgrupp. Han inför nämligen en kråka som tydligen förirrat sig från Sverige, för vilken romanens jagberättare måste förklara både de ymnigt förekommande finlandismerna och allehanda finländsk realia. Detta grepp uppmärksammades och förstods av recensenter i Finland men förbigicks av recensenterna i Sverige, som dock var förtjusta i romanens språk. Riitamaa kopplar detta till det sverigesvenska förlagsargumentet, välkänt i Finland men inte i Sverige. Han menar också, med viss kritik mot den teoretiker han stöder sig mest på, Jonathan Cullers, att Sund medvetet skriver för två olika läsekretsar men att detta inte uppfattats i Sverige.

I Artikel 3 växlar avhandlingsförfattaren grepp, vilket framgår av titeln: ”Det eviga problemet Sverige. Om utgivningen av ny finlandssvensk litteratur i sverigesvenska delupplagor åren 2000–2016” (Historiska och litteraturhistoriska studier 93, 2018). En utgångspunkt är det ofta hörda påståendet att allt färre finlandssvenska skönlitterära verk utkommer som delupplagor i Sverige. Riitamaa har med hjälp av förlagskataloger och den bibliografiska databasen Libris kartlagt exakt vilka titlar som utkommit under den undersökta perioden och kan konstatera att påståendet inte stämmer, åtminstone inte om man jämför med 1960- och 70-talen, som är den enda period för vilken det finns jämförbar statistik. Det betyder inte att allt är frid och fröjd, då nivån hela tiden är låg och det är mycket svårt för debuterande och yngre författare att få fotfäste i Sverige. (Och, kan jag tillägga från min egen erfarenhet, somliga får det aldrig hur bra de än är, t.ex. Kjell Lindblad och Fredrik Lång.)

Artikel 4, ”’Röster från andra sidan Bottenhavet’. Metodologisk nationalism och finlandssvensk litteratur i sverigesvensk litteraturhistoria” (Finsk tidskrift 6/2019) bygger ut temat från den tredje. Här handlar det om hur finlandssvensk litteratur tas upp i några nyare svenska litteraturhistoriska översikter. Riitamaa finner att den alltid tas med men för sig, under egna rubriker som visar att den ändå inte riktigt är en del av den ”svenska” litteraturen, som mer eller mindre underförstått är litteratur från Sverige. Det teoretiska begreppet för sådant är metodologisk nationalism, vilket alltså (sverige)svenska litteraturhistoriker gjort sig skyldiga till. Den bakomliggande idén, som litteraturhistoriker, kanske av bekvämlighet, har svårt att frigöra sig från är att nationallitteratur inte skrivs på ett visst språk, utan i ett visst land – på dettas huvudspråk. Därmed blir den finlandssvenska litteraturen dubbelt marginaliserad: av den finska och av den sverigesvenska. Den positionen kan man kalla ett predikament!

Med bett och skimmer

2022-01-31 Claire Keegan: Det tredje ljuset / Små ting som dessa (2010 resp. 2021; svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2021; 144 s.). Novellen Det tredje ljuset (originaltitel Foster) är redan en klassiker på Irland. Förlaget har haft den goda idén att sammanföra den med den nya, lite längre Små ting som dessa, som är den sparsamt skrivande Keegans efterlängtade uppföljare. De är rätt olika till karaktären men har barns utsatthet och otrygghet som gemensamt tema.

Det tredje ljuset är skriven i jagform. Den namnlösa berättaren är en flicka i tioårsåldern som sänds till fosterföräldrar under slutet av moderns graviditet. Det barnlösa paret Kinsella behandlar flickan mycket väl, och de gräsligheter en luttrad läsare väntar på inträffar aldrig. Flickan, som funnit sig allt bättre till rätta, accepterar dock stoiskt faktum när det är dags att återvända hem. Men hemmet är nu en främmande plats … Det händer alltså inte så mycket i novellen, men det är heller inte huvudsaken. Det centrala är flickans upplevelse av omvärlden, och hur tillit och trygghet växer fram i ett barn från en familj där sådant är i stort sett frånvarande. Keegan har fått mycket beröm för hur hon lägger orden i en tioårings mun, och Marianne Tufvesson förtjänar detsamma för sin återgivning på svenska. Det ligger ett nästan poetiskt skimmer över berättelsen om det långa sommarlovet på landet fast flickan berättar sakligt och utan synliga starka känslor.

Om det är oklart när Det tredje ljuset utspelar sig är Små ting som dess tydligt tidfäst i ett år på 1980-talet, några dagar runt jul. Den berättar, i tredje person, om åkeriägaren Bill Furlong, som fötts av en ogift mor men tagits väl hand av dennas arbetsgivare, mrs Wilson, som gett honom förutsättningarna för ett bra liv. Han är nu lyckligt gift och har fem välartade döttrar. När han kör ut ett lass kol till det ansedda nunneklostret i stadens utkant upptäcker han en frusen och skrämd flicka inlåst i kolförrådet. Flickan är kanske 16 år och nyförlöst. Sättet som han hanterar situationen på utlöser ett moraliskt dilemma hos honom. Hans mor var en gång i samma situation, men själv lever han ett tryggt medelklassliv. Vad ska han, vad kan han göra?

Novellen bygger på avslöjandet runt år 2000 av nunnekloster på Irland som tvångsarbetsinrättningar, förklädda till tvätterier, för ”fallna” flickor och kvinnor. Den är en vidräkning med den offentliga lögnen kring dessa inrättningar, men har sitt högsta värde som inkännande psykologisk skildring av en kluven människa. Språket är även i denna novell skimrande vackert, och miljöskildringen av en liten irländsk stad i juletid är färgrik, trots gråvädret, och medryckande.