Svart pikaresk speglar Finlands historia

2019-03-28 Rosa Liksom: Överstinnan (2017; svensk övers. från meänkieli av Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2019; 173 s.). Rosa Liksom är ett fenomen. Alltifrån den märkliga pseudonymen (ja, efter det svenska ordet ”liksom”) till sitt breda konstnärskap. Som författare är hon alltid läsvärd och underhållande, men den litterära nivån varierar. Bäst är hon då hon kan kontrollera sitt flödande berättande, som i det prisvinnande mästerverket ”Kupé nr 6” (2011).

I den här romanen har hon öppnat alla slussar. Berättelsen forsar fram i ett rasande tempo och saktar in bara i slutkapitlet. Det må vara kongenialt med historien hon berättar en svart pikaresk i racerfart från Rovaniemi till Ekenäs, men som läsare blir man lite andfådd när det inte finns några vilopunkter.

Det är en namnlös kvinna som berättar om sitt långa liv med en 28 år äldre man, endast kallad Översten. Det börjar som en handlös förälskelse för den tonåriga flickan i slutet av 1920-talet, fortsätter med lyckliga älskarinneår på 30-talet och även under krigsåren, därefter i ett alltmer destruktivt äktenskap där den åldrande Översten svårt misshandlar sin hustru, fysiskt och psykiskt. Till slut lyckas hon fly.

Översten är övertygad nazist, och hans kvinna delar villigt hans åsikter. De umgås i högt uppsatta kretsar i Tyskland och bland tyska militärer i norra Finland. Parallellt med parets tillvaro tecknas en bild av ett Mellankrigsfinland där ledande kretsar hyste starka nazist- och fascistsympatier. Säkert lite överdrivet på sina ställen, men antidemokratiska krafter var starka i Finland den här tiden, även om de var för splittrade och dåligt organiserade för att gripa makten.

För mig är den största behållningen den psykologiskt trovärdiga gestaltningen av hur en i grunden sund, mentalt stark och vacker kvinna kan hamna i en så total beroendeställning av en man. Berättelsen lär ha verklighetsbakgrund, och även dagens verklighet bjuder ju tyvärr på liknande förfärliga historier. Den politiska dimensionen, som jag misstänker varit nog så viktig för författaren, är inte ointressant, men lite för gräll och utan att erbjuda några nya insikter. Mycket läsvärd roman men inget mästerverk.

Historisk berättarglädje

2018-08-05 och 2019-03-22 Dick Harrison: Englands historia. Del I Från forntiden till 1600; Del II Från 1600 till idag. Två nya volymer i den osannolikt produktive Lundaprofessorns populärvetenskapliga œuvre. Vi lekmannaläsare ska vara glada att en seriös akademiker lägger så mycket energi på att sprida historiska kunskaper till den icke-akademiska världen. Man kan vara säker på att fakta är korrekta och analyser välgrundade. Här har han åstadkommit en tämligen traditionell historieskrivning där den politiska historien (”kungar och krig”) är helt dominerande. Harrison gör en poäng av att historien under medeltiden, som dominerar första delen, i brist på starka samhälleliga institutioner (utom kyrkan) med nödvändighet blir personcentrerad. Några kapitel om hur folket levde, om kulturen och liknande kompletterar bilden men rubbar inte helheten.

I enlighet med detta program spelar regenterna allt mindre roll ju mer parlamentets och kabinettets makt stärks från 1700-talet och framåt. Harrison uppehåller sig vid stora reformperioder, som 1830-talet och den långa ”konsensusperioden” under efterkrigstiden, där den grundläggande politiken var densamma oberoende av vilket parti som regerade. Först med Margaret Thatcher på 1980-talet kom något helt nytt.

I takt med att England/Storbritannien utvecklas till en världsmakt blir det tydligt att det är Englands historia i England som Harrison skriver. Koloniseringar, imperialism, krig i andra länder behandlas inte mer än absolut nödvändigt, inte ens världskrigen. För den som redan är något insatt i engelsk historia fungerar de båda böckerna på inalles knappt 600 textsidor som en repetitionskurs med förvisso en del nya insikter.

Dick Harrison är en driven författare och skriver ledigt och medryckande. Böckerna går fort att läsa. Viss överanvändning av favoritord och några stilistiska inadvertenser tyder på att han har skrivit väl snabbt, men det är en marginell invändning.

Mäktigt epos och tät lyrik

2019-03-17 Linnea Axelsson: Ædnan (Albert Bonniers Förlag 2018). Detta är det blott andra diktverk som fått Augustpriset; det första var Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” 1996. Men det känns fel att tala om dessa båda böcker som vore de verk i samma genre. För medan ”Sorgegondolen” är en klassisk, koncentrerad, inåtvänd lyriksamling, är ”Ædnan” ett omfångsrikt epos, konkret fäst i den verkliga världen. Fullt så omfångsrikt som sidantalet 767 låter antyda är det dock inte, då det inte är mer än 8–10 korta textrader på varje sida. Men varje rad är så mättad med innehåll att benämningen epos är fullt befogad.

Till innehållet är ”Ædnan” (äldre nordsamisk ortografi för ’mark’, jord’, ’land’; modern nordsamiska eana) en släktkrönika som omfattar, om jag räknat rätt, fyra generationer från 1920-talet till vår tid. Livet, både det traditionella samelivet och det bofasta livet utan renar, som blir lotten för alltfler, skildras med skuggor och dagrar i jagform av olika berättare. Det är absolut inget idylliserande det-var-bättre-förr. Däremot beskrivs ”svenska” överhetspersoner: lappfogdar, antropologer, nomadskollärare Vattenfalls representanter, entydigt negativt. Övergrepp i stort och smått får mycket plats. En grundfråga genom hela boken är hur man kan bevara sin samiskhet utan att leva traditionellt sameliv. Den yngsta generationens företrädare ger diametralt olika svar. Per överger helt det samiska och ligger ute på vägarna som lastbilschaufför. Sandra återerövrar sin etnicitet, lär sig språket, syr en kolt och slår sig ihop med en renskötare. Den som slits sönder är deras mor Lise, gift med en ”svensk”.

Lise, vars röst hörs mest i boken, kan påminna om Elle Marja i filmen ”Sameblod”. Det är svårt att inte jämföra de två verken med deras gemensamma poetiska ton. Men ”Ædnan” är mer mångtydig och sökande, pekar inte ut något rätt eller fel, vilket bara det gör den till ett större konstverk. Därtill kommer det förtätade lyriska språket, som fungerar lika bra i naturskildringar från fjället som i köksbordsdiskussionerna hemma hos Lise och Rolf i Porjus. Det här är ett betydande litterärt verk, och Augustpriset framstår som mycket välförtjänt.

Formade orden Sverige?

2019-03-14 Elisabeth Åsbrink: Orden som formade Sverige (Natur och Kultur, 2018). Elisabeth Åsbrinks förra bok, ”1947”, var riktigt bra. Jag hade liknande förhoppningar på denna, men de infrias tyvärr inte. Jag tror hon förelagt sig en omöjlig uppgift: Välj ut 60 ord eller fraser i svenska språket, från Sveriges hela historia och skriv om hur dessa eventuellt ger uttryck för svenska värderingar. Till exempel: ”En händelse som ser ut som en tanke”, ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Man tager vad man haver”, ”Helan går”, ”Det är synd om människorna”. In mot 1930-talet bränner det till: ”Lapp ska vara lapp”, ”Folkhem”. Efter andra världskriget blir bilden splittrad: ”Personnummer”, ”Vad ska väck? Barsebäck!”, ”Jag är döden”, ”Den glider in i mål”, ”Lyckliga gatan”, ”Äntligen!”. Till slut ”Öppna era hjärtan”, ”Vi visste inte” (om Förintelsen) och till sist ”#Metoo”.

En del av det som berör den äldre historien berättar hon rätt utförligt utan att verka förvänta sig att hennes läsare är smartare än femteklassare. Åsbrink är inte historiker utan hämtar lärdom från olika auktoriteter. Ibland blir det bisarrt, som när hon skildrar Stockholms blodbad enligt Lauritz Weibulls kontroversiella och snart 100 år gamla tolkning.

Annars, särskilt mot slutet av boken, är artiklarna ofta korta och gör halt just när resonemangen ska till att bli intressanta, som om utrymmet tagit slut. Det blir kåserier snarare än essäer. Bäst är Elisabeth Åsbrink som vanligt när hon är personlig och polemisk. Och några verkliga svenska värderingar hittar hon inte fram till, och det var nog det som var meningen.

Förläggare gör debut som författare

2019-03-06 Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom (Förlaget M 2018). Den här boken gjorde sensation när den kom ut i Finland förra året. Den höjdes till skyarna i flera recensioner och belönades med Svenska Yles litteraturpris, och det gjordes reportage om boken och intervjuer med författaren. Det är en bra och läsvärd bok, helt klart, men jag ber mina vänner i Finland om ursäkt: jag kan inte riktigt dela entusiasmen. Jag återkommer till det.

Vad är det för bok? Undertiteln säger en del. Sara Ehnholm Hielm, 46 år, förlagsredaktör på Schildts & Söderströms Förlag (numera förläggare på det nya, Muminägda Förlaget M) och välkänd filmkritiker, gift, med fyra döttrar, får 2015 chansen till ett sabbatsår i Rom, där maken fått ett förordnande på FAO. Nu ska hon skriva sin länge drömda essäsamling om film. Men inspirationen infinner sig inte. I stället börjar hon reflektera över sig själv och över böcker hon läser. Resultatet är boken läsaren har i sin hand.

Berättelsen om året i Rom är grundstommen i boken. Sara älskar Rom, romarna och tillvaron i staden. Miljöskildringarna från olika stadsdelar har doft och färg. Men när hon trillar över en för henne okänd författare, Elena Ferrante, tar läsningen av dennas Neapeltetralogi över allt annat, och i ljuset av läsningen börjar Sara se sig själv och sitt eget liv i ett nytt ljus. Läsningen kompletteras av flera andra kvinnliga författare, som Simone de Beauvoir och Maggie Nelson, och en manlig, Karl-Ove Knausgård. Vad hon finner hos denne är svårt att förstå, och hon medger själv att hon inte på något bra sätt kan förklara sin fascination.

Det bästa med boken är annars just när hon skriver om sin läsning av de kvinnliga författarna. Hon får ut mycket av sin läsning, och lyckas förmedla det på en god essäistisk nivå. Men när hon skriver om sig själv, och det är faktiskt bokens bärande tema, har jag svårare att hänga med. Det hon lämnar ut om sig är inte tillräckligt intressant, åtminstone inte för denne manlige läsare. Det handlar mycket om kroppsvätskor och kroppsfunktioner, och är självutlämnande, men år 2018 bryter det ju inga tabun. Och jag behöver inte få veta att hon har sex med sin man stående mot ytterdörren när han ska iväg till jobbet. Det bästa på det privata temat i boken är prologen. Där berättar Sara om en valborgsmässoafton med mycket sprit (alkoholen flödar rikligt genom hela boken) där återseendet av en gammal manlig vän flammar upp till en passion som hon bara med uppbådande av sin sista viljestyrka kan slå sig lös från. Dagen därpå, 1 maj, ska familjen anträda resan till Rom … Den berättelsen är andlöst spännande, men under fortsatt läsning återgår andhämtningen till det normala.