Folkhemmet står pall i Landet utanför

2021-04-23 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1940–1942 (Norstedts 2021; 486 s.). Det här är andra delen i Berggrens planerade trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur min anmälan från januari 2019. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Det som präglar den nu utkomna andra delen är att den behandlar de tyngsta krigsåren 1940–42. Det gör den mer dramatisk och direkt spännande att läsa. Själva krigshändelserna beskrivs kortfattat och placeras som en fond mot vilken den svenska regeringen och myndigheterna agerar och Astrid Lindgren, Karin Bergman och den nya bekantskapen hemmafrun Rut Berggren (ej släkt med författaren) i Sandviken kommenterar. Det här är åren då den fria opinionsbildningen är under hård press. På tidningar som uttryckt sig alltför kritiskt eller nedsättande om Tyskland och dess regim tillämpar justitieminister K.G. Westman obskyra paragrafer i tryckfrihetsförordningen som transportförbud och regelrätta beslag. Men Berggren lyfter förtjänstfullt fram orädda antinazistiska röster och rörelser: Torgny Segerstedt och Handelstidningen, Tisdagsklubben ledd av Amelie Posse, Ture Nerman Med Trots Allt! och föreningen och tidskriften Nordens Frihet, där bl.a. Eyvind Johnson (som 1941 publicerar sin första beredskapsroman Grupp Krilon) och bokförläggaren Kaj Bonnier, min morfar, var verksamma. Den gradvisa omsvängningen under 1942 mot en tro på allierad seger i kriget kommer fram fint i Berggrens framställning. Vad de tyska judeförföljelserna, även i ockuperade länder i Västeuropa, egentligen innebär börjar gå upp för allt fler under 1942; i Sverige är deportationerna av judarna i Norge en ögonöppnare och den direkta orsaken till att Sverige helt lägger om sin dittills ytterst restriktiva flyktingpolitik. Mot slutet av året har tyskarna drivits bort från Nordafrika och en allierad invasionsarmé landstigit i Marocko och Algeriet, en tysk armé är inringad i Stalingrad och USA har hejdat Japans expansion i Stilla havet i slaget vid Midway. Med den cliffhangern slutar denna del av Henrik Berggrens mäktiga verk.

Underhållande på liv och död

2021-04-14 Karl Ove Knausgård: Morgonstjärnan (2020; svensk övers. Staffan Söderblom, Norstedts 2021; 664 s.). Den norska utgåvan av denna roman lär vara på 666 sidor. Om det är en slump eller en av bokens många allusioner på Uppenbarelseboken låter jag vara osagt. Hur som helst är det bokens huvudtema: liv och död och särskilt vad som kan ligga däremellan. Man må säga att Knausgård belyser sitt tema allsidigt. Nio romangestalter som var och en i jagform berättar sin historia. Några återkommer flera gånger, andra får bara berätta en gång. Arne och Egil är sommargrannar, och Turid och Jostein är gifta med varandra, annars har personerna inget gemensamt. Händelserna utspelar sig under två heta sensommardygn år 2023 i Bergen och i skärgården utanför. Mot kvällen den första dagen visar sig en ny, oerhört ljusstark stjärna, så stark att den syns även i dagsljus dagen därpå. De olika berättarna reagerar på stjärnan men upplever också andra märkvärdigheter, t.ex. en invasion av krabbor på land och andra djur som beter sig skrämmande. En patient som förklarats hjärndöd vaknar till liv. En person som varit död i flera veckor och nu ska begravas, hade tilltalat begravningsprästen på flygplatsen i Oslo bara två dagar tidigare. En man berättar om ett tillstånd mellan liv och död som påminner om det som beskrivs i George Saunders roman Lincoln i Bardo (anmäld i detta forum). Ingen av historierna har något egentligt slut, och somliga bryts väldigt abrupt. Kanske följer fortsättning i de två aviserade uppföljarna?

Jag har uppehållit mig vid romanens tema, men det är knappast vad den handlar om, sett till de enskilda berättelserna. För här visar Knausgård sitt mästerskap. På ytan kan de likna varandra. Språket är inte särskiljande, och alla berättar detaljerat om dagliga göromål, som att duka fram en måltid, eller leta rätt på bilnycklarna, gå ut och sätta sig i bilen, starta den och köra i väg. Det skapar enhetlighet i framställningen. Men genom händelserna de relaterar, tankarna och känslorna de refererar, lyckas Knausgård trovärdigt ge dem individualitet och karaktär – bättre eller, oftare, sämre. De flesta är egoister, som litteraturprofessorn Arne med psykotisk hustru, eller till och med en renodlad skitstövel, som den supande och kvinnojagande journalisten Jostein. Alla är ensamma på sitt sätt, även de med familj, och flera är på gränsen till sammanbrott, som prästen Kathrine, som vantrivs i sitt äktenskap och anklagas, felaktigt, för otrohet av sin make; eller sjuksköterskan Solveig, vars godhet ska räcka till både för patienterna och för hennes åldriga mor och stökiga dotter. Livet levs ohälsosamt på de flesta håll: mycket skräpmat, alkohol och cigaretter. Det är ogement underhållande nästan hela tiden – dropouten Egils kvasifilosofiska funderingar, även i en vidhängande ”essä” som tillskrivs honom – är ett undantag. De 664 sidorna kändes inte för många.

Ryssland med närhet och distans

2021-04-05 Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Förlaget M 2021; 201 s.). Dikotomier och paradoxer präglar Anna-Lena Lauréns beskrivning av Putins Ryssland. Den första finns redan i titeln. Presidenten är en diktator, men regimen är inte totalitär. Det går bra att vara kritisk mot makten utan att råka illa ut, men man får inte utmana den på allvar, som historikern Jurij Dimitrijev och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, om vilka Laurén skriver med stark känsla i bokens bästa kapitel. De makthavande ljuger och bedrar, men när de avslöjas slår de tillbaka med att det minsann är likadant i väst. Whataboutismen och relativiserandet är en omhuldad strategi. Förhållandet till väst är tvetydigt. Å ena sidan vill man bli beundrad och respekterad i väst; å andra sidan menar man att Ryssland är något alldeles speciellt och att väst är irrelevant. Systemet är på en gång segt, eftersom så många makthavare har ett personligt intresse av att det bevaras, och skört, eftersom det bygger på lögn och korruption. På frågor om man kan göra si eller så svarar anställda i både offentlig och privat tjänst reflexmässigt ”njet” även när det efter en stunds palaver visar sig att det går alldeles utmärkt. Som i alla auktoritära system premieras lojalitet före kompetens. Byråkrati och rättsväsen, som borde upprätthålla oväld och samhällsansvar, blir i stället maktens verktyg. Folkets frustration utmynnar i stridsvilja hos en del men uppgivenhet hos andra. Laurén är ändå optimist. Hon tror inte att Ryssland är predestinerat till auktoritärt styre. Men vägen till demokrati är lång, och Putin kommer inte att dra sig tillbaka frivilligt.

Anna-Lena Laurén är något av en dubbelnatur som Rysslandskännare. Å ena sidan är hon den utsända korrespondenten, som objektivt och analytiskt bevakar skeendena. Å andra sidan är hon en kvinna som lever vardags- och familjeliv inbäddad i det ryska samhället och umgås och diskuterar med ryska vänner. Och de två rollerna befruktar varandra och gör rapporteringen allsidig och fängslande. Det är inga vattentäta skott mellan dem: korrespondenten kan visa känslor och vardagskvinnan håller samtidigt en viss kritisk distans.

Sofi Oksanens senaste – nu på svenska

2021-04-01 Sofi Oksanen: Hundparken (2019; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2021; 425 s.). Det är år 2016. Olenka, en ukrainska i yngre medelåldern, sitter i en hundrastgård i Helsingfors när hon får syn på Darja, en landsmaninna från ett förflutet som hon trodde hon lyckats fly från. Vad gör kvinnorna i Helsingfors, varför möts de i hundparken?

Det är Olenka som berättar, i jagform, om vad som förde henne till Finland, men hon delar också med sig av sitt liv. Romanen växlar mellan flera tidsplan från Sovjetunionens sammanbrott och framåt; även nutidsplanet återkommer flera gånger. Huvuddelen av handlingen utspelar sig på platser i både västra och östra Ukraina. Olenka arbetar som koordinator i ett företag som förmedlar äggdonationer från ukrainska kvinnor till främst västerländska. Verksamheten går bra, och Olenka har det gott ställt. Redan hennes pappa hade gett sig in i ljusskygga affärer med fatalt resultat, och nu börjar också Olenka spela ett högt spel med i sista hand livet som insats.

Detta är grundhistorien. Den berättas som en spänningsroman med mystifikationer. Vem är det ”du” som Olenka återkommande vänder sig till i sin berättelse? En viktig person är död; mördad? Av Olenka?

Sofi Oksanen är en mycket skicklig författare, som kan handskas med thrillerelementen. Men dessa hotar att ta loven av den mycket viktigare och mer engagerande berättelsen: den om livet i forna sovjetstater som Ukraina och Estland (där Olenka växte upp). Slitna miljöer, omoderna industrier, tröstlösa levnadsvillkor, kvinnors utsatta situation, korruption och kriminalitet: allt sådant är Oksanen en mästerlig och unik skildrare av. De styrkor hon visat i Utrensning och När duvorna försvann finns även här men tillåts inte fylla sitt rättmätiga utrymme. Det är fortfarande en bra roman, inte tu tal om det, men på en så framstående författare som Sofi Oksanen tycker jag man kan ställa höga krav.