Vagabonden som blev Nobelpristagare

2023-05-25 Johan Svedjedal: Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv (Albert Bonniers Förlag 2023; 797 s.). Mitt första litterära minne måste vara utgivningen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948. Jag var fyra år, visserligen barn i en bokförläggarfamilj men jag tror ändå det säger något om Martinsons tidigt uppnådda stjärnstatus och vilken händelse det var när det kom ut en ny roman av honom. Att han året därpå tog inträde i Svenska Akademien minns jag däremot inte.

Harry Olofssons (namnet Martinson tog han sig i 14-årsåldern) osannolika livsresa från sockenbarn och vagabond till lands och sjöss till Sveriges kanske mest uppburna författare tecknas detaljerat men aldrig långtråkigt i Johan Svedjedals nyutkomna biografi, som är den första heltäckande. Föregångare finns: Sonja Erfurth om Martinsons barn- och ungdom, Ingvar Holm om liv och verk till och med 1940-talet, Johan Wrede om Aniara, Kjell Espmark om hur Martinson erövrade sitt språk med flera. Svedjedal är noga med att referera till dem passim, men han baserar sig främst på forskning i det stora Martinsonarkivet på Carolina Rediviva, där han kunde sitta ostörd under pandemin.

Svjededals mödor har frambringat en life and letters-biografi utan luckor. Framställningen är kronologisk, och stundtals kan man följa Martinson nästan dag för dag. Liksom i de tidigare verken om Spektrum-kretsen och Karin Boye utreder han motsägande uppgifter (inte alls ovanliga) noggrann som en privatdetektiv. Persongalleriet är brett: familj, fosterfamiljer, gynnare och stödjare, författarvänner och -kolleger, förläggare, kritiker och Akademikolleger. Kontakterna med Bonniers får stort utrymme. Herrarna Bonnier, Tor och Kaj (min morfar), samt Georg Svensson stöttade och uppmuntrade, och förlaget försökte så gott det gick sanera Martinsons trots stora inkomster ständigt usla ekonomi. Först med det förkättrade Nobelpriset kunde han göra sig skuldfri.

Det här är inte platsen att rekapitulera Martinsons liv och litterära karriär, men vad är det för bild av människan Harry Martinson Svedjedal ger? Den första bilden är kanske den av rymmaren. Från barndomen och till och med äktenskapet med Moa stack han bara i väg när det blev eller kändes för svårt. Vilket det ofta gjorde. Hans charm var omvittnad, men han kunde trötta ut sin omgivning med oändliga monologer. Han var en känslig person och tog lätt illa vid sig av kritik. Han hade ständigt flera skrivprojekt på gång men måste peppas och pushas för att leverera något tryckfärdigt. Hans stjärnstatus gjorde att han överhopades av inbjudningar att hålla tal i olika sammanhang, och så länge hälsan stod honom bi tackade han sällan nej. Verksamheten underlättades av att han för det mesta talade utan manuskript. Hans ihärdiga kritik av maskinsamhället uppfattades som bakåtsträveri och han själv som kverulant, men eftervärlden ser honom som en klarsynt varnare för miljöförstöring, i paritet med Rachel Carson. Martinsons hälsa var aldrig god, med skov av tbc från ungdomen och med nya tillstötande krämpor, men bortsett från akuta sjukdomsperioder höll han högt tempo så länge han över huvud taget förmådde. För sin dagliga tillvaro var han beroende av kvinnor, men först med andra hustrun Ingrid fick han ett ordnat familjeliv. Nobelpriset 1974, eller rättare sagt reaktionerna mot det, drabbade Martinson hårt. Svedjedal ägnar prisförläningen ett helt kapitel och gör sitt bästa för att nyansera historiken.

Och bilden av författaren? Tacknämligt nog stannar Svedjedal upp vid varje verk, refererar och analyserar och, som den litteratursociolog han är, beskriver receptionen, med utdrag ur recensioner, och ger försäljnings och upplageuppgifter. Jag tycker han fångar Martinsons särdrag mycket väl: för tiden ovanliga ämnesval och ett helt unikt, rikt och flödande språk med nya ordbildningar, fräscha och överraskande metaforer och liknelser, sömlösa övergångar mellan relation och reflexion, till en mångstämmig, nästan symfonisk helhet. Johan Svedjedal skriver själv mycket väl, sakligt, ledigt, då och då med en humoristisk twist. Bokens omfång ska vi bara vara glada för, när det är så härlig läsning!

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Förlagshistoria som feel good-läsning

2023-05-01 Johan Erséus (författare), Peter Karlsson (redaktör) & Lotta Kühlhorn (formgivare): Norstedts 200 nedslag (Norstedts 2023; opaginerad). Norstedts förlag firar sina första tvåhundra år med denna bok, ett elegant lagarbete av författare, redaktör och formgivare. Det är en riktig coffee-table book, som inte lämpar sig för sträckläsning. Man ska bläddra i den, fastna här och där på intressanta bilder och läsa de korta texterna. Så kommer boken bäst till sin rätt. Om man ändå, som jag, läser den från pärm till pärm får man själv försöka hitta de långa historiska linjerna som döljer sig i de staccatoliknande 200 ”nedslagen” (notiserna).

Sådana finns förstås. Norstedts var länge i första hand ett tryckeri, och utgivningen hade officiös prägel. Först med bröderna Carl G. och Thorsten Laurin vid rodret började utvecklingen till Sveriges näst största allmänutgivande förlag, accelererad av förvärv av eller fusioner med andra, som Ljus, AWE/Gebers, Rabén & Sjögren, Tiden, Brombergs … Även dessa uppmärksammas i boken. Norstedts egna ägarbyten ägnas mindre uppmärksamhet; Esselte (ägare 1930–90) och Liber (1990–97) är inte ens nämnda. Den konservativa prägeln med höga jurister som vd och med bildade gentlemen som bröderna Laurin och Ragnar Svanström som förlagschefer, och prins Wilhelm, Frans G. Bengtsson och Olle Hedberg som ledande författare, levde länge kvar. Från 1960-talet, under ledning av Lasse Bergström, utmanades traditionerna med en nysatsning på yngre och progressivare skönlitteratur (Jan Myrdal, paret Sjöwall–Wahlöö, Jan Guillou och många andra). En medveten inriktning på utländsk skönlitteratur har gett förlaget åtskilliga nobelpristagare. Norstedts viktiga läroboks- och ordboksutgivning är däremot rätt styvmoderligt behandlad.

Själva ”nedslagen” kommer i kronologisk ordning och följer tre huvudlinjer: förlagets lokaler, särskilt förstås huset på Riddarholmen, förlagsledningen och personalen samt böckerna och deras författare. En stor mängd författare presenteras med minibio- och bibliografier, och bokomslagen är minst lika viktiga som författarporträtten. Utvecklingen inom den grafiska formgivningen ges stort utrymme, med namn som Akke Kumlien och Karl-Erik Forsberg.

Det här verket är nog i första hand en produkt för invärtes bruk i Norstedtskretsen, i andra hand för kolleger och konkurrenter i bokbranschen. Det är en feelgoodbok där konflikterna lyser med sin frånvaro. Är man medveten om det och håller nere sitt kritiska sinne är det god och underhållande läsning i en alltigenom välgjord och attraktiv volym.