Bestämda artiklar

2020-12-23 Anders Svensson: Nusvenska. En modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020; 319 s.). Anders Svensson är en mångårig medarbetare på Språktidningen och numera även tidningens chefredaktör. Han kan konsten att skriva både intresseväckande och underhållande, vilket han demonstrerar i ledare och artiklar i Språktidningen och i krönikor i Dagens Nyheter. Även denna 1900-talets och det begynnande 2000-talets språkhistoria är uppbyggd i artikelform: en artikel för varje år, utgående från ett ord som var aktuellt just då. Någon sammanhängande språkhistoria är det inte fråga om, men det fungerar bra ändå, allra bäst när orden står för en verklig språklig nyhet, som ”stavningsreform för 1906, ”enhetsform” för 1945, om avskaffande av verbens pluralformer, och ”du” för 1967; över huvud taget är det intressant läsning när Svensson behandlar nymodigheter och trender i språkutvecklingen. Det blir lite plattare när han snarare tar upp samhällsutvecklingen i stort. Då hamnar han i ungefär samma problem som Elisabeth Åsbrink i ”Orden som formade Sverige”, att kopplingen mellan ledordet och texten blir långsökt och författaren ger sig in på områden som hen inte är expert på. En artikel som helt faller ur ramen är ”retoriker”, ett ord som inte har någon egentlig koppling till året 1927, Olof Palmes födelseår. Men utgående från det ordet tecknar Anders Svensson i artikeln ett mycket negativt porträtt av Palme som politiker och människa. Häpnadsväckande i mina ögon!

Men detta, liksom med en del faktafel i denna faktaspäckade bok, har man lätt överseende med när så mycket annat är välfunnet och välbeskrivet. Av över 100 artiklar är det svårt att välja ut de bästa, men här är några axplock: ”efternamn” (1904) om det svenska släktnamnsskicket; ”bamba” (1957) om hur göteborgskan sprider sig i Västsverige; ”tvångssvenska” (1987) om språksituationen i Finland; ”björntjänst” (1998) om hur ord kan missuppfattas och få diametralt ny betydelse; ”w” (2005) om hur Sture Allén påbjöd att w ska betraktas som egen bokstav och inte samsorteras med v. Det sista ordet, för 2020, är ”coronahälsning”. Knappast en djärv gissning att detta och många andra corona-ord återfinns på 2020 års nyordslista som presenteras i övermorgon, den 28 december.

En stor liten roman

2020-12-17 Agota Kristof: I går (1995, Hier, svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2020; 102 s.). Agota Kristof (1935–2011) upplever en postum berömmelse, inte bara i Sverige. Det gäller främst hennes trilogi från 1985–91 Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen när de kom i svensk nyöversättning förra året (jag har inte läst dem). Trilogin omfattar i en volym 431 sidor, så hon skriver koncentrerat, och denna lilla roman går ännu längre och lyckas gestalta flera livsöden på bara 100 sidor. Den är välskriven och spännande, och man läser den fortare än man nog borde.

Agota Kristof var ungerska som 1956 flydde med sin man och hamnade i Neuchâtel i den franskspråkiga delen av Schweiz. Trots att hon sagt att hon aldrig känt sig hemma i exillandets språk började hon skriva skönlitteratur på franska. Jag vet inte hur hennes franska ter sig, men att döma av översättningen är hennes språk ganska rakt och enkelt, vilket passar bra till den historia hon berättar.

Romanen berättas i jagform av en ung man, Sandor, som rymt hemifrån efter ett våldsdåd och hamnat i exil i ett annat land, där han har ett monotont arbete på en urfabrik. Vilka länderna är skrivs aldrig ut, men det är inte svårt att tänka sig Ungern respektive Schweiz. Han växte upp i en liten by som son till en halvt utstött prostituerad med antydd romsk bakgrund. När han får klart för sig att byns respekterade skollärare är hans far brister något i honom, särskilt som han är förtjust i lärarens dotter, som han kallar Line. I sin nya tillvaro har han sex på helgerna med Yolande, som han inte älskar, men han drömmer om Line. Så dyker Line plötsligt upp i samma stad, med man och halvårsgammal dotter. Sandors och Lines återseende och hur deras relation utvecklas är romanens huvudmotiv. Båda är känslomässigt skadade men av olika anledningar, och Sandor mer än Line, och även här ligger katastrofen på lut.

Att Agota Kristof med hela sin varelse visste vad landsflykt och exil innebar är uppenbart, och hon lyckas också förmedla dessa känslor i gestaltningen av den unge mannen liksom av de landsmän som är hans enda umgänge. Det är en mästerlig och fullödig roman trots sitt ringa omfång.

Vart är vi på väg?

2020-12-16 Partiernas vägskäl. Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona; Appell Förlag 2020; 171 s.). Bakom denna bok står Kulturfonden för Sverige och Finland, som låtit ge ut den samtidigt på svenska och på finska (Puolueet tienhaarassa, Scriptum). Bokens syfte är att på ett lättillgängligt sätt informera om hur yttre faktorer har påverkat och kommer att påverka politiken och beslutsfattandet i de två länderna. Viktigast är de förändringar som medlemskapet i EU har medfört. De flesta författarna är ledande forskare i statsvetenskap och angränsande ämnen. Artiklarna är korta, konkreta och sakliga. Den i förordet uttalad avsikten att de medverkande skulle skriva personligt och essäistiskt har inte infriats, men jag är inte säker på att det är en nackdel. Personligast och intressantast uttrycker sig de förra EU-kommissionärerna Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, intervjuade av journalisten Annika Ström Melin i bokens slutdel.

Boken inleds med en översikt av valsystemen i Finland och Sverige, med tonvikt på den stora skillnaden: personval i Finland, listval i Sverige. Efter reflexioner om riksdagens och den representativa demokratins roll av respektive talman (f.d. i Finland, då Matti Vanhanen numera är finansminister) följer bokens huvuddel: fem ”teman”, där en svensk och en finsk expert behandlar var sin aspekt på temat i fråga. Temana rör vertikal och horisontell maktdelning, opinionsförskjutningar och nya partier, rättighetsfrågor och maktförskjutningen från politik till juridik, samt utrikes- och säkerhetspolitik. Volymen avrundas med intervjuerna med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström samt en sammanfattande kommentar till hela boken av redaktören Olof Ehrenkrona. Det blir en bra och nyttig sammanfattning av politiska och samhälleliga trender under två decennier av 2000-talet, utan att just meddela några nyheter (vilket knappast heller var utgivarnas mening). Intressantast fann jag temat ”Politiken och rätten – rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken” där juristerna Fredrik Bergman från Sverige och Emil Waris från Finland belyser sambandet mellan det ökade fokuset på individuella rättigheter och domstolarnas konstitutionella roll.

En fråga man kan ställa sig är vilken målgrupp utgivarna tänkt sig. Störst utbyte torde studenter i statsvetenskap och juridik på grundnivå ha, men jag misstänker att de flesta som nås av boken är redan någotsånär välinformerade, som jag själv. Om jag får tala för denna heterogena grupp är det trevlig läsning som jag gärna rekommenderar men som ger få nya kunskaper eller insikter.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.