Ryska martyrer i vår tid

2019-02-25 Torsten Kälvemark: Katedralen som sprängdes. Den ryska kyrkans martyrium 1918–1938 (Artos & Norma 2018). Den här boken utkom i slutet av förra året, och Torsten Kälvemark avled i början av februari i år. Jag har känt till honom i många år men lärde känna honom personligen för knappat fyra år sedan, då vi samtidigt blev medlemmar i en grupp äldre herrar i Södertälje som läste och diskuterade böcker i historia. Jag tyckte mycket om honom för hans försynta och vänliga väsen, som var parat med stora sakkunskaper och skarpt analytiskt sinnelag. Att han hade teologiska studier bakom sig visste vi, däremot inte att han var aktivt troende ortodoxt kristen; tron var för honom en privatsak. När man nu vet det förstår man bättre de starka känslor som uttrycks mellan raderna i denna bok.

Den handlar alltså om förföljelserna av de kristna i Sovjetunionen, i all huvudsak av den ortodoxa kyrkan och dess företrädare. Kyrkans ”martyrium” är väl dokumenterat i siffror på demolerade helgedomar, fängslade och avrättade präster m.m., men Kälvemark lägger med rätta tonvikten på enskilda individers lidande och förfärliga öde. De stora talen i kommunisternas förföljelser och massmord tenderar att skymma undan att det i varje siffra finns ett enskilt människoöde. Han har valt ut ett antal högre prelater och några kvinnor som får sin lidandeshistoria berättad i detalj, och han behöver inga starka ord för att det ska bli upprörande läsning. Därutöver innehåller boken några kapitel om speciella platser, som fånglägret på Solovetskijöarna i Vita havet, ett om titelns Kristus frälsarens katedral i Moskva, som sprängdes 1931 men återuppbyggdes i början av 2000-talet sedan kyrkan och statsledningen blivit såta vänner igen, samt ett om svenska reaktioner från kyrkan, pressen och forskningen under denna tid. Jag tror det var viktigt för Torsten Kälvemark att med denna bok få ge uttryck åt sina religiösa övertygelser.

Marsch mot undergången

2014-02-21 Joseph Roth: Radetzkymarschen (1932; svensk övers. Hugo Hultenberg 1933, bearbetad av Lena Kamhed 2017; förord Stefan Jonsson; Lind & Co. 2018). Vi har alla våra litterära lakuner. Denna var till nu en av mina, trots att jag länge intresserat mig för tidens och områdets litteratur. Tiden är decennierna närmast före första världskriget och i någon mån mellankrigstiden, området är det habsburgska riket och Österrike. Till författarna hör höglitterära namn som Herman Broch, Robert Musil och Elias Canetti och mer lättillgängliga som Arthur Schnitzler, Stefan Zweig och Franz Werfel. Med ”Radetzkymarschen” lägger sig Joseph Roth någonstans mittemellan. För mig blev det en läsupplevelse av numera ovanligt slag.

Johann Strauss d.ä:s berömda marsch, tillägnad en framstående general, är romanens ledmotiv och symbol för Habsburgmonarkins storhet. Militärmusikkapellet i den lilla kretshuvudorten W. i Mähren inleder sina söndagskonserter med den. Bland åhörarna finns kretspresidenten baron Frans Trotta von Sipolje, och hans son kadetten, sedermera löjtnanten Carl Josef. För adelskapet och sitt relativa välstånd kan de tacka Frans far Josef, en ung officer med ursprung i en slovensk bondby, som med fara för eget liv räddar kejsar Frans Josef i slaget vid Solferino 1859. Där och då tar romanen sin början, men stamfaderns historia är raskt avklarad, även om han som hjältegestalt är ständigt närvarande. Huvuddelen av handlingen utspelar sig under sonsonens tid som löjtnant vid två olika regementen, det senare vid imperiets utpost i nordöst, om det nu är Galizien eller Karpatorutenien.

Handling, förresten. Faktum är att det inte finns så mycket av linjärt händelseförlopp, utan romanen utspelar sig i ett antal avrundade episoder. Oftast är vi hos löjtnanten på hans regemente, där de uttråkade officerarna fördriver tiden med brännvin, hasardspel och växelrytteri. Några gånger blir det dramatiskt: en duell med dubbelt dödlig utgång, ett självmord, en strejk som Carl Josef är med om att slå ner med vapenmakt, en stor skuld som regleras i sista minuten. Stundom är vi tillbaka hos den åldrande kretspresidenten och hans lilla entourage, där händelselösheten är påtaglig. Det är en utpräglat manlig värld. Mödrarna till både Frans och Carl Josef är tidigt döda, och sönerna har bara sin respektive far att ty sig till, men respektavståndet är mycket stort. I kretspresidentens hushåll finns en husföreståndarinna som spelar en perifer roll, särskilt i kontrast till den uppmärksamhet författaren ägnar familjens gamle trotjänare, betjänten Jacques. Övriga kvinnor är sådana som är föremål för löjtnantshjärtats ömma låga, varav dock ingen är en presumtiv hustru.

Ätten Trottas öde kan påminna om huset Buddenbrooks, men ska förstås läsas som en parallell till dubbelmonarkins. Regimen byggde på strikta principer men flexibel tillämpning. I varje fall i den österrikiska delen diskriminerades etniska och språkliga minoriteter mindre än kanske någon annanstans. Välståndet ökade. Det är en nostalgisk Joseph Roth som beskriver detta. (Vid den här tiden utvecklades han också till aktiv habsburgsk monarkist.) Men författaren är inte blind för avigsidorna: militarismen som genomsyrar samhället men urholkar det genom sin egen inkompetens och korruption, de sociala och ekonomiska klassklyftorna, oförmågan hos statsledningen att inse rikets prekära läge inför det annalkande kriget.

Joseph Roth skriver med samtidig empati och distans och en god portion ironisk humor, väl tillvaratagen av översättaren Hugo Hultenberg. Han växlar mellan berättande partier, där jag påmindes om Herman Brochs trilogi ”Sömngångare”, och mer reflekterande, som en populär version av Musils ”Mannen utan egenskaper”. Det var en oavbruten fröjd att läsa denna roman.

Vem är mannen i skogen?

2019-02-14 Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg (Albert Bonniers Förlag 2018). Det har kommit ut många förnämliga författarbiografier på svenska på senare år. De klarast lysande namnen i genren är väl Johan Svedjedal (Almqvist, Spektrumgruppen, Karin Boye) och Carina Burman (Fredrika Bremer, Klara Johanson). Andra som förtjänar nämnas är Jesper Högström (Hjalmar Söderberg), Agneta Rahikainen (Edith Södergran) och Fredrik Hertzberg (Gunnar Björling). Jämsides med dem placerar sig nu Jens Liljestrand med sin levnadsteckning över författaren som var ett monument över sig själv, Vilhelm Moberg.

Jens Liljestrand (f. 1974) är litteraturvetare, journalist och biträdande kulturchef på Expressen. Han har tidigare gett ut mindre Mobergstudier och redigerat utgåvor av hans brev. Mobergs författarskap har varit föremål för mycken forskning genom åren, men Liljestrands bok är faktiskt den första heltäckande biografin. Och den är lysande.

Liljestrands mål har varit att dekonstruera den gängse bilden av kraftkarlen, polemikern, bestsellerförfattaren och bygga upp en sannare bild av människan och den skrivande konstnären. Hans metod har varit att följa Moberg tätt i spåren genom olika källor, Mobergs egna brev och andras minnesbilder främst bland dem men också förstås presslägg och arkivmaterial av olika slag. Helt centralt blir Mobergs förhållande till alla människor han mötte på livets väg: föräldrar och syskon – inte minst den tidigt döde brodern Hjalmar, förebild för Sigfrid i ”Din stund på jorden” – skolkamrater och lärare, mentorer inom journalistiken, författarkolleger, förläggare, hustru, barn och älskarinnor, vapendragare och vederdelomän. I alla dessa kretsar sattes förhållandena ofta på svåra prov, men trots Vilhelms rykte som konfliktbenägen bestod ändå relationerna i det flesta fall.

Det författarporträtt som Jens Liljestrand skriver fram är av en människa som sällan var lycklig, ofta direkt plågad: depressiv även i framgång, misantropisk trots alla vänskaper, återkommande hälsoproblem trots den synbarligen robusta fysiken. Moberg gör en snabb litterär karriär, har både kritikens gunst och publikens bevågenhet, tjänar stora pengar och har, i motsats till många jämnåriga kolleger förstånd att förvalta dem och blir en förmögen man, som lever ett tryggt borgerligt liv med hustru och till slut fem barn med bostad på Östermalm och sommarställe på Väddö. Han är under 1930- och 40-talen närmast maniskt produktiv, men depressioner och överansträngningar tvingar honom ofta till perioder på vilohem. När krafterna börjar svikta på allvar, sedan utvandrareposet är fullbordat blir både skrivandet och livet alltmer plågsamt. Mobergs sista verk, ”Min svenska historia” förs i två delar fram till Nils Dacke, men någon fortsättning mäktar han inte med. Då vill han inte leva längre.

Vilhelm Moberg var som sagt mycket produktiv, fast mycket av det han skrev knappast läses i dag. Det gäller särskilt hans stora produktion av dramatik. Jens Liljestrand redogör samvetsgrant för praktiskt taget varje verk, analyserar det som litteraturvetare och berättar om receptionen. Att han sömlöst fogar in dessa analyser i sin huvudberättelse utan att berättarglädjen avtar är kanske det som ger ”Mannen i skogen” en rangplats bland nutida författarbiografier. Liljestrand har föresatt sig att skriva en berättelse i Vilhelms (han kallar honom genomgående så) egen anda, och han har lyckats. Jag läste boken som en spännande historia och hade svårt att lägga den ifrån mig.

Vilhelm Mobergs samhällsfilosofi, hans politiska ideologi och roll som polemisk debattör i tidens frågor – och hans reaktionära kvinnosyn – vore värd en egen text, men jag avstår från att referera Liljestrands briljanta analyser, där han korsklipper Mobergs aktuella debattinlägg med hans litterära alster. Bara avslutningsvis: vem är mannen i skogen? Jo, det är en Mobergsk arketyp, den som så älskar friheten, sin egen frihet, att han ställer sig utanför samhället, som per definition är förtryckande. Det mest kända exemplet är väl Ragnar Svedje i ”Rid i natt!”, men som Liljestrand visar finns typen i många av Mobergs romaner; bl.a. Karl-Oskar i utvandrarserien har sådana drag.

Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.