Novellisten Hjalmar Bergman – ett smakprov

2021-01-25 Hjalmar Bergman: Herr Markurells död och andra noveller (1941; 2:a uppl. Albert Bonniers Förlag 1942; 199 s.). Utgåvan innehåller: ”Herr Markurells död” (ursprungligen i Vintergatan 1922); ”Kanariehunden” (Dagens Nyheter 20/12 1936, julbilaga (skriven 1915–20)); ”Bedrägeri” (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 10/12 1926, julbilaga); ”Borren”, (Bonniers månadshäften december (nr 12) 1919); ”Lars Enemans lyckodag”, (Julstämning 1919); ”Hjälpprästen på dansgille” (Social-Demokraten 18/12 1919, julbilaga); ”Två unga och en gammal”, (Bonniers veckotidning [20/12] (nr 52) 1925); ”Den som en gång älskat” (Göteborgs-Posten 14/12 1929, julbilaga); ”Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s papper” (Bonniers månadshäften september (nr 9) 1917). (Källuppgifter utom årtal för de flesta saknas i utgåvan. Jag har letat fram dem i Per-Olof Mattssons kolossala Bibliografi. Hjalmar Bergman 1897–2010 (nedladdningsbar på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A557514&dswid=278).)

Hjalmar Bergman skrev inte novellsamlingar men väl mängder av noveller. De trycktes i tidningar och tidskrifter, påfallande ofta i julnummer och julbilagor. Under Bergmans livstid och med hans medverkan gavs bara ett par samlingar ut i bokform; mest känd är väl Kärlek genom ett fönster från 1929. Årtiondena efter hans död 1931 kom däremot åtskilliga, som denna, som jag hittade ouppskuren i min bokhylla. Novellerna här visar på Bergmans mångsidighet och yrkesskicklighet, liksom på hans fantasi och människokännedom.

Den korta titelnovellen kan läsas som en epilog till Markurells i Wadköping. Markurell framstår i mindre smickrande dager men ger själv i en minnesbild från barndomen bakgrunden till sin väg i livet. Den är ett litet mästerverk.

I ”Kanariehunden” och ”Bedrägeri” möter vi en av Bergmans favoritkrumelurer, den deklasserade adelsmannen Leonard Loewen, som misslyckas med allt han företar sig. Särskilt ”Bedrägeri” är en pärla.

 I de fem följande känner vi igen namn på personer och gårdar från Bergmans Bergslagsberättelser, fast de här är helt fristående. När han rör sig i den miljön frigörs Bergmans berättarkonst som mest: sagoberättaren drar in sina lyssnare i en värld som föga liknar det verkliga Bergslagen och förtäljer om ung kärlek, gubbars övermod och ringaktade kvinnors list. Någon gång slutar det lyckligt, för det mesta inte. Det är underbar läsning.

Den långa slutnovellen, en fjärdedel av hela boken, är av ett helt annat slag, men även det ett som Bergman behärskar suveränt: affärer och hur de demoraliserar människor. Också här finns en äldre man som friar till en ung kvinna men får sina planer korsade av yngre män. Novellen, som utspelar sig i Rom, är intrikat komponerad med flera berättarplan, och berättelsen blir lite för komplicerad för sitt eget bästa.

Litterärt ymnighetshorn

2021-01-23 Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (Natur och Kultur 2020; 413 s.). Det är svårt att veta var man ska börja när man beskriver detta litterära ymnighetshorn. Kristoffer Leandoer börjar med den Ovidius som skriver ändlösa klagotirader från sin förvisningsort vid Svarta havet. Men tro för all del inte att det blir en kronologisk ordnad presentation av exillitteratur. För det första tas begreppet flykt i vidast möjliga betydelse: i tid och rum och mer eller mindre metaforiskt. Då ryms så olikartade företeelser som symbolism, äventyrsberättelser, drogrus, fantasy, flykt från ansvar och flykt från frihet. För det andra är detta inte litteraturhistoria utan essäistik, och Leandoer utnyttjar till fullo den essäistiska licensen att associera fritt och göra stora språng mellan tider, länder, genrer (såväl höglitterära som populära) och från litteraturen till andra konstarter, särskilt film och rockmusik.

Leandoer skriver personligt (men inte mycket om sig själv) med en smittande entusiasm och en stilkonst som gör att jag njuter av läsningen samtidigt som jag lär mig mycket nytt. Bäst tycker jag om de kapitel och avsnitt som handlar om enskilda författare och deras verk: Marilynne Robinson, Mallarmé, Oscar Wilde, kritikern William Empson, Henry James, Simone Weil John Williams (han som skrev Stoner), Tolkien och C.S. Lewis. Som synes mest västerlänningar från 1800- och 1900-talet, men även några vietnamesiska författare behandlas. Här förs en intressant diskussion om den exiltillvaro det innebär att skriva på ett annat språk än modersmålet, i detta fall kolonialmaktens språk franska. Dödsskräck och dödsdrift tas upp på flera ställen, ett begreppspar som tycks ha stor betydelse för Leandoer, liksom gudstro gentemot skepsis.

Det kan tyckas småaktigt att anmärka på att det eller det inte tagits upp, men jag saknar faktiskt fler exempel på kolonialt influerad litteratur, kanske särskilt den afrikanska engelskspråkiga. Vad skulle inte Kristoffer Leandoer ha kunnat få ut av klassiker som Chinua Achebe och Alan Paton, eller här mindre kända som Es’kia Mpahahlele och Zakes Mda? Å andra sidan hade boken knappast vunnit på att bli så mycket längre, och det som nu ryms mellan pärmarna motiverar till fullo bokens Augustprisnominering.

Poetiska läsäventyr

2021-01-16 Ralf Andtbacka: Bok av råd och Avnämnandet (Duck Press 2020; 81 resp. 72 s.). Ralf Andtbacka hör i dag till de stora poeterna som skriver på svenska. Bland kolleger och poesikännare är han uppskattad och ofta hyllad, medan den läsande allmänheten i Sverige knappast känner till honom. Det beror på de svenska kulturredaktionernas och de svenska förlagens relativa ointresse för den svenskspråkiga kulturen i Finland. Några lyckas ta sig över den osynliga barriären i Östersjön, bland poeter främst Tua Forsström och Claes Andersson, medan Andtbacka ännu inte gjort det. Inte ens den Runebergsprisbelönade Potsdamer Platz (2019) har fått annat en enstaka recensioner i Sverige.

De två nu föreliggande syskonvolymerna lär inte ändra på det förhållandet. De är nämligen exklusiva produkter, tryckta i vardera 65 numrerade exemplar och utgivna på författarens eget imprint Duck Press. Den subskriberade upplagan såldes slut omedelbart. Så det är kanske frustrerande för poesiälskare att läsa om diktböcker som blir svåra att få tag på, men jag tycker ändå jag bör redovisa mina intryck.

Till formen är det två tunna volymer i nästan kvadratiskt format, eleganta omslag med gamla bokillustrationer som pärmbild. Avnämnandet är en diktsamling med relativt lite text på sidorna, dock med mycket varierande radantal och radlängd. Ansatsen kan väl beskrivas som språkmaterialistisk (även om Andtbacka i en formulering i Bok av råd problematiserar termen) med utgångspunkt dels i Adams benämnande av djuren i Första Mosebok, dels i den amerikanske poeten Edward Hirschs dikt ”The Unnaming”, alltså avnämnandet. På de första sidorna avnämner poeten orter, personer och andra företeelser i sina hemtrakter vid Kronoby i Österbotten. Paradoxen är att förstås att han först måste nämna orden, och på så sätt framkallar han levande bilder av en försvinnande värld där hans släkt levt och verkat i generationer. Namnen och orden, ibland på dialekt, är det som utgör själva poesin, alltså ett typiskt språkmaterialistiskt drag. Diktformen och diktionen varieras med den sanna poetens mästerskap och gör läsningen till en njutning.

Som kontrast är Bok av råd en samling av 65 exakt lika långa prosadikter: 13 rader med rak högermarginal och alltid full radlängd även i sista raden. Den är svårare att beskriva. Undertiteln Ett bestiarium passar bara på en del av texterna. Det tycks som om Andtbacka använt den fasta formen för att härbärgera de mest skilda tankar och reflexioner. Texterna kan vara mer eller mindre sammanhållna, men ofta associerar poeten fritt. Många av texterna kan läsas som in absurdum reducerade essäer. Hela boken är ett läsäventyr. Man borde läsa den om och om igen, för i varje läsning kommer man att hitta nya guldkorn, nya ahaupplevelser.

Lättläst om Portugals koloniala arv

2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.

En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosseri fått fäste. I Macao hade pengar och girighet tagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.

Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.

Lättläst om Portugals koloniala arv

2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.

En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosserifått fäste. I Macao hade pengar och girighettagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras tillbaka av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.

Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.

Kommentarer

Skriv en kommentar …

Läsning för 1800-talets barn

2021-01-10 Zacharias Topelius: Sagor i urval (utgiven av Hanna Kurtén med inledning av Olle Widhe; Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2020; 149 s.). Detta är ett litet urval från Topelius omfångsrika ”Läsning för barn” i åtta volymer 1865–96. Boken innehåller elva sagor, ett sagospel och åtta dikter, försedda med sparsamma ordförklaringar och korta kommentarer. Utgivarna tycks ha valt inslag som exemplifierar olika genrer inom Topelius verk för barn.

Jag har inte haft något nära förhållande till Topelius sagor, varken som barn eller som  högläsande förälder. Av de få jag ändå läst minns jag bäst berättelsen om samepojken Sampo ”Lappelill”, som inte är med i urvalet. Av dem som är med har jag nog bara läst ”Hallonmasken” tidigare. Det är ju en av de mest kända, och berömd inte minst för sin klatschiga inledning:

– Hu! skrek Therese.
– Fy! skrek Aina.
– Vad nu? skrek storasyster.
– En mask! skrek Therese.
– På hallonet! skrek Aina.
– Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.
– Och så mycket väsen för en stackars liten mask! sade storasyster förtretad.

Efter en sådan inledning bara måste man läsa vidare! Den är också ett karaktäristiskt exempel på Topelius förmåga att tala till sina läsare, vare sig de är barn eller vuxna. Som författare, och kanske särskilt som sagoberättare, var han en eklektiker som tog till både teman och berättargrepp från folksagosamlingar från olika länder men även från konstsagoberättare som H.C. Andersen. Historierna är ofta både spännande och roliga, rentav drastiska som den om jätteskeppet Refanut, men det uppfostrande syftet finns alltid med. Det märks särskilt i de vardagsrealistiska berättelserna om raska gossar och snälla flickor, en genre där Topelius var pionjär. De dygder han främst vill inpränta är ödmjukhet, gudsfruktan och fosterlandskärlek; ett karaktärsdrag som alltid bestraffas är högmod, som i den kända ”Adalminas pärla”. Pedagogiken är dock alltid underordnad det goda berättarhumöret. Ett fint, ganska rörande, exempel på hur moral, patriotism och berättelse samsas är ”Pojken från Sammatti”, som i sagobokston skildrar en fattig men begåvad pojkes kamp mot alla odds för att få läsa och utbilda sig. När han till slut har lyckats och blivit en stor och berömd man glömmer han inte sitt fattiga ursprung och för ett anspråkslöst leverne. Vem han var får läsaren veta först i sista meningen: ”Gossen från Sammatti hette Elias Lönnrot.”

Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Lätt att läsa, svår att tolka

2021-01-04 Hermann Hesse: Stäppvargen (1927; svensk övers. Sven Stolpe 1932, ny uppl. 1951, Albert Bonniers Förlag; 223 s.). Jag trodde tills jag kollade inför läsningen av denna bok att ”stäppvarg” (Steppenwolf) var ett ord som Hesse hittat på, men nu vet jag att det är en underart av varg som finns främst i Kaukasien. Det framgår inte att den skulle vara mer enstörig än andra vargar, så varför detta val? Kanske för att det låter bra.

Harry Haller (lägg märke till initialerna) är en medelålders högt bildad, mycket ensam man, som vantrivs i kulturen, dvs. den tongivande ytliga 1920-talskulturen. Hans husgudar är Mozart, Goethe och Novalis. Han är frånskild och bor i hyresrum i olika städer. Trots sin eremittillvaro har han inget emot sällskap då och då, och han dras till den borgerliga ombonade tillvaro som han samtidigt föraktar och har flytt ifrån. Efter en ganska omständlig inledning, där Harry ses utifrån av brorsonen till en hyresvärdinna, följer huvudberättelsen. Det är anteckningar som brorsonen hittat, där Harry Haller berättar sin egen historia, alltså i jagform.

Det är en mycket märklig historia, fylld av närmast orimliga sammanträffanden och hallucinatoriska upplevelser. Berättaren, som redan betraktat sig som hälften människa, hälften varg, får ett litet häfte i sin hand. ”Boken om stäppvargen”, återgiven in extenso på 20 tättryckta sidor, är en text där en särskild personlighetstyp beskrivs i detalj från närmast psykoanalytiska utgångspunkter. Inte bara stämmer beskrivningen till punkt och pricka in på Harry; han kallas också så i den mystiska texten. Efter läsningen faller Harry in i ännu tyngre introspektivt grubblande över sin multipla personlighet. Efter en katastrofal middagsbjudning hos ytligt bekanta, högst konventionella borgare står han på självmordets rand. Han vill inte leva, men han fruktar själva ”avrättningen” och vågar inte gå hem. Han sätter sig i stället på en nattöppen krog, där han träffar en ung kvinna, ett möte som kan bli livsavgörande. Här höjs pulsen i berättelsen påtagligt, och det blir bitvis riktigt spännande, för att inte säga dramatiskt.

Hur mycket Harry Haller än beskriver sig som stäppvargen, outsidern, den som föraktar och förkastar lyckan, får jag som läsare intrycket att detta är ett tillkämpat drag, ett slags rationalisering av det faktum att han blivit utan familj och vänner. Men i djupet av sin själ söker han tillhörighet och trygghet. Om han någonsin ska finna det är oklart. Slutet kan läsas på olika sätt. Hesses språk i Sven Stolpes svenska dräkt är en njutning i sin stilrena elegans. Om det är en ”svår” bok beror det inte på språket utan på det svårgenomskådade idéinnehållet och en huvudperson med så många motstridiga egenskaper att han stundom kan tyckas vara helt utan.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!