2021-04-14 Karl Ove Knausgård: Morgonstjärnan (2020; svensk övers. Staffan Söderblom, Norstedts 2021; 664 s.). Den norska utgåvan av denna roman lär vara på 666 sidor. Om det är en slump eller en av bokens många allusioner på Uppenbarelseboken låter jag vara osagt. Hur som helst är det bokens huvudtema: liv och död och särskilt vad som kan ligga däremellan. Man må säga att Knausgård belyser sitt tema allsidigt. Nio romangestalter som var och en i jagform berättar sin historia. Några återkommer flera gånger, andra får bara berätta en gång. Arne och Egil är sommargrannar, och Turid och Jostein är gifta med varandra, annars har personerna inget gemensamt. Händelserna utspelar sig under två heta sensommardygn år 2023 i Bergen och i skärgården utanför. Mot kvällen den första dagen visar sig en ny, oerhört ljusstark stjärna, så stark att den syns även i dagsljus dagen därpå. De olika berättarna reagerar på stjärnan men upplever också andra märkvärdigheter, t.ex. en invasion av krabbor på land och andra djur som beter sig skrämmande. En patient som förklarats hjärndöd vaknar till liv. En person som varit död i flera veckor och nu ska begravas, hade tilltalat begravningsprästen på flygplatsen i Oslo bara två dagar tidigare. En man berättar om ett tillstånd mellan liv och död som påminner om det som beskrivs i George Saunders roman Lincoln i Bardo (anmäld i detta forum). Ingen av historierna har något egentligt slut, och somliga bryts väldigt abrupt. Kanske följer fortsättning i de två aviserade uppföljarna?
Jag har uppehållit mig vid romanens tema, men det är knappast vad den handlar om, sett till de enskilda berättelserna. För här visar Knausgård sitt mästerskap. På ytan kan de likna varandra. Språket är inte särskiljande, och alla berättar detaljerat om dagliga göromål, som att duka fram en måltid, eller leta rätt på bilnycklarna, gå ut och sätta sig i bilen, starta den och köra i väg. Det skapar enhetlighet i framställningen. Men genom händelserna de relaterar, tankarna och känslorna de refererar, lyckas Knausgård trovärdigt ge dem individualitet och karaktär – bättre eller, oftare, sämre. De flesta är egoister, som litteraturprofessorn Arne med psykotisk hustru, eller till och med en renodlad skitstövel, som den supande och kvinnojagande journalisten Jostein. Alla är ensamma på sitt sätt, även de med familj, och flera är på gränsen till sammanbrott, som prästen Kathrine, som vantrivs i sitt äktenskap och anklagas, felaktigt, för otrohet av sin make; eller sjuksköterskan Solveig, vars godhet ska räcka till både för patienterna och för hennes åldriga mor och stökiga dotter. Livet levs ohälsosamt på de flesta håll: mycket skräpmat, alkohol och cigaretter. Det är ogement underhållande nästan hela tiden – dropouten Egils kvasifilosofiska funderingar, även i en vidhängande ”essä” som tillskrivs honom – är ett undantag. De 664 sidorna kändes inte för många.