En sydafrikansk klassiker

2020-08-01 Alan Paton: Cry, the Beloved Country (1948, 3:e uppl. 1987, Vintage Classics 2002; 240 s.; finns I svensk övers.: På lösan sand). Lägg märke till utgivningsåret! Det var året när Nationalistpartiet tog makten i Sydafrika och institutionaliserade apartheid. Boken kom ut före valet och utspelar sig 1946, så den handlar om ett delvis annat land, men ett land där rasåtskillnad och diskriminering ändå är centrala företeelser. Romanen gavs ut i USA, väckte stor internationell uppmärksamhet och blev den första mer spridda skönlitterära skildringen av den sydafrikanska rasproblematiken.

Låt mig säga på en gång att detta är en helt underbar bok. Trots sitt tragiska händelseförlopp är den full av humanism, människokärlek och en paradoxal hoppfullhet. Till dess kvaliteter hör också språket: enkelt, nästan naivistiskt i narrationen; om möjligt ännu enklare i dialogen, som jag tror ska ses som zulu på engelska; poetiskt i avsnitt som beskriver landet och landskapet, dess skönhet och förfall.

Författaren är vit men perspektivet är det proletariserade zulufolket, utfattiga bönder hemma i Natal eller på drift i Johannesburg. Huvudpersonen, prästen Stephen Kumalo reser från sin hemby till Johannesburg för att ta reda på sin vinddrivna syster Gertrude och sin son Absalom. Med prästkollegan Msimangu som sin Vergilius företar han en veritabel infernovandring i Johannesburgs slum och kåkstäder. Han räddar systern och dennas lilla dotter, men sonen hittar han inte trots att han är hack i häl på honom. Därigenom kan inte den stora tragedin undvikas. Men händelseförloppet visar ändå att det finns möjlighet till försoning, det är Patons budskap.

Den engelskspråkige Alan Paton ger nog en lite förenklad bild av rasistiska afrikaner (boer) och visserligen patriarkala men välmenande engelsktalande. Det må vara förlåtet en författare till ett sådant mästerverk.

(Det här var den åttonde och sista boken i mitt afrikanska bibliotek, ett antal pocketböcker som jag fick av min dotter och dotterson till min 75-årsdag förra året. Jag har skrivit om alla på min blogg; man kan söka dem i kategorin Afrikansk litteratur.)

Den unge Musils debut

2020-07-19 Robert Musil: Den unge Törless förvillelser (1906; svensk övers. 1969 Lars W. Freij; Lind & Co 2001; 173 s.). Robert Musil, mest känd för sitt jätteverk Mannen utan egenskaper debuterade som 26-åring med denna till formatet anspråkslösa roman. Jag har känt till titeln, men att det var en internatskoleskildring kom som en överraskning när jag började läsa. Sådana finns det ju gott om, alltsedan Thomas Hughes Tom Brown’s School Days 1857, och i sin berättelse om grov pennalism är väl denna en på många sätt typisk representant för genren. Romanen har hämtat inspiration från Musils egen tid på en internatskola i Mähren i mitten av 1890-talet men är knappast rent självbiografisk.

Huvudpersonen Törless (hans efternamn; något förnamn nämns aldrig) är en i grunden vek och känslig pojke som för att skydda sig söker sig till skolans två värsta översittare, Reitling och Beineberg. De avslöjar en fjärde elev, Basini, som tjuv, men i stället för att anmäla honom trakasserar de honom grovt under förevändning av kamratuppfostran. Törless är helt med på noterna till en början, spelar sedan dubbelt som Sabinis skyddsvakt för att mot slutet helt ta avstånd från behandlingen, som övergått från psykisk till fysisk misshandel. Men då är det för sent, skolledningen får reda på förhållandena och det blir räfst och rättarting. Det finns ingen social kritik eller systemkritik i romanen, utan övergreppen beskrivs som individuella förvillelser.

Vore det bara för den yttre handlingen skulle denna roman knappast ha klassikerstatus. Utan det är för karaktärsteckningen av Törless och skildringen av hans tanke- och känslovärld. Törless grubblar över tillvaron och sin plats i den, han reflekterar över sin identitet som man och samhällsvarelse och experimenterar med sin sexualitet. Han diskuterar gärna med både kamrater och lärare, men ingen tar hans grubblerier på allvar. Allt detta gestaltar Musil med en ordrikedom som kan kännas bedövande och som gör läsningen långsammare, men inga ord är valda av en slump utan är en medveten konstnärlig metod. I Mannen utan egenskaper storknade åtminstone jag av ordsvallet; här är det lättare att ta till sig, men det är inte en form av prosa som jag älskar.

Tilläggas bör att både denna roman och Faulkners Ljus i augusti, som jag skrev om härom veckan, ingår i Lind & Co:s ambitiösa serie ”Nittonhundra” med återutgivning av viktiga verk från förra seklet. Det finns många andra pärlor i den.

Skuggor över södern

2020-07-09 William Faulkner: Ljus i augusti (1932; svensk övers. 1944 Erik Lindegren; Lind & Co 2001; 389s.). Jag har en känsla av att William Faulkner inte är något stort namn i Sverige i dag. Han var det på 1950-talet, efter att ha fått 1949 års nobelpris 1950, energiskt förespråkad i Akademien av Gustaf Hellström. Sina största romaner skrev han på 1930-talet men på svenska kom han först med denna bok 1944. Bortsett från två stora artiklar av Torsten Ekbom i DN 17 och 19 juni 1995 kan jag inte se att något av vikt har skrivits om Faulkner på svenska det senaste kvartsseklet, medan utgivningen i USA är omfattande. Någon stor läsekrets har han väl aldrig haft, med ett gediget rykte om att vara svårläst, men han är oerhört uppskattad av yrkeskolleger världen runt.

Faulkner är ju sydstaternas, enkannerligen Mississippis, skildrare framom andra, och hans perspektiv är den vite mannens. De svarta ”har alltid varit närvarande på scenen, men mer eller mindre som staffagefigurer, på samma sätt som hästarna och mulorna”, skriver Gustaf Hellström i sitt utlåtande till Svenska Akademien. Ljus i augusti är härvidlag ett undantag eftersom den uttryckligen tar upp raskonflikten. Men typiskt nog är det mer på individplanet än som ett ekonomiskt och socialt problem.

Romanhandlingen förs fram på flera parallella spår. Först får vi lära känna den unga Lena Grove, som höggravid är på vandring från Alabama för att söka upp barnafadern Burch, som hon är övertygad om ska ta hand om henne och barnet. Hennes troskyldighet stämmer omgivningen vänlig mot henne, och hon får hjälp från olika håll, särskilt av den gode sågverksarbetaren Byron Bunch (först förväxlad med sin nästan namne Burch). I staden Jefferson är hon hack i häl på sin förförare när berättelsen skiftar fokus till dennes kumpan som spritlangare, Joe Christmas, som är romanens egentliga huvudperson. I tillbakablickar får vi följa hans tidiga barndom som barnhemsbarn och uppväxt hos strängt moralisk-religiösa fosterföräldrar. Joe slår sig lös på ett våldsamt sätt och driver omkring några år innan kommer till Jefferson. Han kamperar ihop med Burch (som nu kallar sig Brown) nära ett hus som bebos av miss Burden, en ivrig förkämpe för de svartas rättigheter. Erotiskt utsvultna inleder de två en destruktiv sexuell relation. Katastrofen inträffar samma dag som Lena kommer till staden.

Som om inte den hårda uppväxten och hans våldsamma läggning vore nog, slits Joe sönder av en identitetskris: han tror sig veta att han har ”en droppe negerblod” i sina ådror. Han betraktas först som vit, men när människorna i Jefferson får höra misstankarna slår rasistinstinkterna till, och han blir paria. Mycket djupare än så sträcker sig inte Faulkners granskning av rasproblematiken. Lynchmobb och rasfanatiker tecknas förvisso negativt, men det är svårt att hitta någon grundläggande kritik av rasåtskillnaden.

Rent språkligt är romanen inte svårläst (lysande översättning, om än nu föråldrad, av Erik Lindegren) men berättartekniskt är den utomordentligt komplicerad. Från huvudfåran, Lena Groves resa (som slutar hoppfullt), Joe Christmas katastrof, görs otaliga avvikningar i tid och rum i flera plan. Huvudberättelsen är genomgående i presens medan tillbakablickarna är i preteritum. Dessa berättas ofta av romangestalterna själva, ibland som inre monologer men inte sällan av ett vittne, en budbärare som i det antika dramat, som för en skara åhörare återger ett viktigt skeende (mycket effektfullt i romanens slut). De flesta av romanens personer blir på så sätt belysta från flera håll vilket bidrar till den nyanserade karaktärsskildringen. Även de onda, som Joe Christmas, har både skuggor och dagrar. Bara riktigt stora författare kan åstadkomma något sådant, och det är lätt att instämma med Torsten Ekbom att William Faulkner hör till världslitteraturen.

 

Ett återseende med Somerset Maugham

2020-06-24 W. Somerset Maugham: Ett urval noveller (I huvudsak 1920-tal) samt romanen Cakes and Ale (1930; ca 300 s.) (i: Delphi Complete Works of W. Somerset Maugham, e-bok Delphi Classics 2017). En god vän som hyser omotiverat höga tankar om mitt litterära omdöme frågade mig för en tid sedan varför Somerset Maugham, denna på sin tid mycket lästa och uppskattade brittiska författare, aldrig fick nobelpriset. Han hade nyligen återknutit bekantskapen med denne, som vi läste i gymnasiet men sedan tappat bort. Jag svarade att han väl ansetts för lite litterär, en skicklig hopsnickrare av bra historier och kanske inte så mycket mer. Men vad tyckte jag själv? Inte kom jag ihåg mycket av en gymnasists läsning för mer än ett halvsekel sedan, så det blev till att läsa. De samlade verken på läsplatta, över 8 000 sidor, var ett fynd för 34 kronor på Adlibris men också en svårbemästrad embarras de richesse. Jag plockade ut i stort sett på måfå tretton noveller och romanen Cakes and Ale (i svensk översättning Honung och malört), den senare därför att det var Maughams egen favoritroman (även om han medgav att Of Human Bondage/Människans slaveri från 1915 var hans bästa).

Läser man Maugham i dag är det väl främst novellerna. Han skrev noveller hela sitt långa författarliv, med tyngdpunkt på 1920- och 30-talen; alla jag läste är från den perioden. Många av 20-talsnovellerna utspelar sig brittisk kolonialmiljö i Söderhavet och handlar om engelsmäns och andra européers, eller amerikaners, tillvaro: som utsända tjänstemän, som skeppare, handelsmän, missionärer eller bara vinddrivna. Attityden är kolonial, urinvånarna är bifigurer och beskrivs nedlåtande. ”Half-castes” (halvblod) förekommer ofta som en kategori med egen problematik. Maugham kan konsten att berätta en historia, och personerna är ofta intressanta men författaren tränger sällan under ytan psykologiskt. Ett bra drag är att Maugham är programmatiskt icke-moraliserande: synden segrar ofta över dygden och kvinnors sexualitet skildras positivt. Novellerna skrevs i allmänhet för någon mondän tidskrift och avslutas vanligen med en oväntad vändning eller anekdotisk poäng, ofta ganska abrupt. Det är något av serietillverkning över dem. Några höjer sig litterärt över resten, t.ex. den kända ”Rain”, om en missionär som ska rädda en prostituerad från synden och går under själv, men huvudintrycket är god underhållning för stunden, inte mycket mer.

I Cakes and Ale (titeln är ett citat från Shakespeares ”Trettondagsafton”) är spelplatsen London och södra England. Jagberättaren, Maughams alter ego författaren Ashenden, blir kontaktad av en kollega som ska skriva en biografi över en nyligen avliden framstående författare, Edward Driffield. Ashenden hade lärt känna Driffield och hans unga, vackra men simpla hustru Rosie som tonåring i en by i Kent. Han får nu tillfälle att rekapitulera alla minnen av paret, inte minst av Rosie, med vilken han som student i London hade ett förhållande. Det kärleksfulla porträttet av Rosie, med famn och sköte öppet för många, är bokens behållning. Ett annat tema i boken är en rundmålning av den litterära scenen i det senviktorianska England, som formar sig till en satir över främst konstens och litteraturens aristokratiska beskyddare, vars enskilda representanter dock snarare tecknas med ömsint ironi än med gift i pennan. Litterärt står romanen högre än novellerna, men nobelprisklass? Ledsen, min vän, om du läser det här, det håller den inte.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

En romandebutant som tar för sig

2020-06-05 Lydia Sandgren: Samlade verk (Albert Bonniers Förlag 2020; 690 s.). Lydia Sandgren skriver in sig i raden av yngre kvinnliga författare som verkligen tar för sig: Lina Wolff och Amanda Svensson med vindlande fantasifulla berättelser, Nina Wäha med minutiös koll på sin überrika familjekrönika. Och så Sandgren med sin 690-sidiga debutroman som inte skäms ett ögonblick över sitt omfång. Detta trots att det är en i grunden rätt enkel historia, ett slags triangeldrama med förväntat olyckligt slut. Förhållandet historia/sidantal hade kunnat bli fatalt, men är det inte här på grund av bokens för en debutant häpnadsväckande höga litterära kvalitet på alla plan: berättartekniskt, gestaltningsmässigt, språkligt. Sandgren hade inte behövt maximera som hon har gjort; en 100 sidor kortare berättelse hade varit precis lika bra. Som läsare är man ändå tacksam över att ha fått umgås med de här romangestalterna så länge.

Det här är en Göteborgsroman, och vi som inte har så god koll på stadens geografi, enkannerligen dess barer och krogar, går nog miste om en del underförstådd information. ”Samlade verk” är en ironisk titel. Vi möter den 50-årige bokförläggaren Martin på boken första sidor men i dess kronologiskt sista scen. Han har dragit fram alla sina litterära utkast, skisser och anteckningar till en stor roman och till en författarbiografi som han sysslat med i över 25 år utan att ro något projekt i hamn. Martin, med tämligen enkel bakgrund, är boken skenbara huvudperson, den som författaren följer konsekvent från artonårsåldern till femtioårsdagen. Genom honom lär läsaren känna de andra centrala gestalterna, den bäste vännen skeppsredarsonen Gustav, som blir en framgångsrik konstnär men utvecklar svåra alkoholproblem (det dricks väldigt mycket i boken) och läkardottern Cecilia, uppvuxen i Etiopien, som blir både Gustavs musa och Martins flickvän och senare hustru och mor till parets två barn, Rakel, i romanens nutidsplan en 25-årig psykologistudent, och Elis, 18-årig gymnasist. Det hela är egentligen rätt alldagligt: man pluggar, umgås, festar, får ett stipendieår i Paris och en sommar i Antibes. Cecilia blir med barn och gifter sig med Martin, som startar ett litet bokförlag med en kompanjon. Gustav flyttar till Stockholm och etablerar sig som målare. Den studiebegåvad Cecilia disputerar i idéhistoria drygt 30 år gammal, men bara några veckor efter disputationen inträffar den stora omvälvningen, som är berättelsens nav: en morgon är Cecilia försvunnen. Hon har lämnat familjen och lämnar inga spår efter sig. Genom berättelsestrukturen, med ständiga hopp mellan olika tidsplan, är läsaren förvarnad om denna peripeti, men den kommer ändå som en chock.

Och om inte förr förstår man nu att Cecilia är romanens egentliga huvudperson, en gåta som de andra försöker lösa. Hon får själv aldrig komma till tals utan ses med framför allt Martins ögon och i bokens senare del också dottern Rakels och i kortare men viktiga avsnitt två bipersoners. Det är ett beprövat men avancerat litterärt grepp, att skildra en romangestalt enbart utifrån; Lydia Sandgren behärskar det fullt ut. Hon har också lyckats med att öka spänningen och tempot de sista ca 150 sidorna, så att läsarintresset hålls på topp boken igenom, bokstavligen till sista sidan.

Som om inte detta vore tillräckligt vimlar boken av litterära allusioner och metalitterära konststycken och litteraturteoretisk och filosofiska diskussioner, hållna på en realistisk studentnivå. Lydia Sandgren beskriver sina gestalter med roat överseende och ömsint ironi. Längesedan jag läste om så äkta och levande fiktiva personer.

Romarinna sedd av en sentida syster

2020-04-19 Kerstin Ekman: Tullias värld (Albert Bonniers Förlag 2020; 190 s.). Jag läser den här boken som den roman vilken inte kunde skrivas. Kerstin Ekman har fängslats av skuggestalten Tullia, dotter till statsmannen, oratorn, filosofen, brevskrivaren Marcus Tullius Cicero. Hon vill skriva om Tullia som representant för alla de osynliga, stumma kvinnorna i antikens Rom, men det finns inget att gestalta; inte ens i faderns brev får Tullia kött och blod. I stället har Ekman skrivit en essä om levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper i Rom, med särskild tonvikt på kvinnorna: elitens matres familias och deras döttrar, likaväl som tjänarinnornas och slavinnornas. De särskilda kvinnliga erfarenheterna, kroppsliga som sexualitet, graviditet och barnsängar; sociala som brist på utbildning, underordning, äktenskap och skilsmässor. Tiden är turbulent, med krigsherrar mot varandra i olika konstellationer, och det är livsfarligt att hålla på fel häst.

Som den romanförfattare hon ändå är tillåter Kerstin Ekman sig att ge liv åt Tullia och hennes närmaste i korta skissartade scener. Dessa bildar det återkommande tema kring vilket övriga teman grupperar sig som i ett rondo. Roms stora skalder: Horatius, Vergilius, Ovidius och framför allt Propertius, får med många citat ge belägg och tidsfärg åt Ekmans framställning, liksom de rikliga illustrationerna med romersk skulptur, reliefer med mera. Kerstin Ekman är själv en latinstudent som redan på 1950-talet efterlyste något annat än krigsskildringar i läslistan, och hon verkar ha både språk-, litteratur- och realiakunskaper i gott behåll. Djupgående kunskaper, kärlek till ämnet, originella synvinklar, utsökt språkbehandling: se där receptet för en lysande essä!

Två romaner av Selma Lagerlöf

2020-05-16 Selma Lagerlöf: Bannlyst (1918; 5:e upplagan 1923, Albert Bonniers Förlag; 353 s.) och En herrgårdssägen (1899; läst som e-bok, Modernista 2015; Bonnier Pocket 2017 inkl. förord av Lars Andersson 197 s.). Inspirerad, eller kanske uppfordrad, av Anna-Karin Palms biografi har jag gripit mig an två av Selma Lagerlöfs romaner som jag inte tidigare läst (det finns många fler, ska jag erkänna). Både samtida kritiker och senare litteraturhistoriker brukar betrakta Bannlyst som en av Lagerlöfs mindre lyckade, medan En herrgårdssägen räknats som ett mästerverk.

Palm gör ett i mina ögon framgångsrikt försök att omvärdera Bannlyst. Visst kan man tycka att kompositionen är spretig, tillfälligheter och sammanträffanden för många och de paranormala inslagen för påfallande, men romanen är skriven av en författare på höjden av sin yrkesskicklighet, och som läsare både sveps man med och berörs av historien. Kanske inte främst av det som var Lagerlöfs pacifistiska grundtanke: krig och annat våld mot levande människor är, ehuru sanktionerat av världssamfundet, många gånger värre än sådan tabubelagd behandling av döda, som att äta människokött. Bokens huvudperson Sven Elversson beskylls för att ha gjort just detta: ätit köttet av en död kamrat för att överleva under en nordpolsexpedition och blir bokstavligen bannlyst av kyrkoherden i den lilla Bohusförsamling där bokens första del utspelar sig. Men bokens andra tema känns mer aktuellt i dag: hur kan en människa äga en annan i en kärleksförbindelse, äktenskap eller fri? Kyrkoherden Edvard är nygift med den unga Sigrun, som han otvivelaktigt älskar, men han är kontrollerande och svartsjuk och stänger in henne bokstavligt och bildligt. Sven Elversson blir hennes räddning efter många förvecklingar, men romanen har inte ett lyckligt, möjligen ett försonande slut, när den osjälviska uppoffrande kärleken har segrat.

Självutgivande kärlek är temat även för En herrgårdssägen. Den korta, täta romanen är en variation på sagan om Skönheten och Odjuret och har även inslag av Orfeusmyten. Gunnar Hede, en drömmande fiolspelare som försummar sina studier i Uppsala ska försöka rädda familjegodset Munkhyttan i Dalarna genom att bli en lika framgångsrik gårdfarihandlare som sin farfar, vilken skapat familjeförmögenheten och byggt upp herrgården. Han misslyckas dock så kapitalt att han blir galen, en välkänd dåre i bygderna där han fortfarande går kring och nasar. En drömmare av annat slag är den unga Ingrid, som mött Hede redan som barn. Deras vägar korsas när Ingrid ligger skendöd i sin kista i en öppen grav och Gunnar Hede råkar komma förbi och väcker henne med sitt fiolspel. Så småningom (det hinner hända en hel del på de få sidorna) lyckas Ingrid i en dramatisk scen bota Gunnar genom sin kärlek, och galenskapen, som han burit som ett pansar mot omvärlden, faller av honom. Det är en varm och inkännande berättelse med mästerlig insikt i psykisk ohälsa, och det finns stark poetisk lyster i bokens många drömmar och visioner, men jag tycker den har åldrats sämre än Bannlyst.

Salongskomedi med förhinder

2020-05-01 T.S. Eliot: The Cocktail Party (Faber & Faber 1950). Den här hade jag glömt att jag hade. Råkade få syn på den anspråkslösa volymen i min bokhylla (förstaupplaga med Eliots personliga dedikation till min morfar), hade ett mycket vagt minne av en radioteaterföreställning i min ungdom (säsongen 1954/55, i serien Vår tid i dramat, visade det sig, så jag hörde väl en senare repris) och blev nyfiken. Jag läste mycket dramatik i min ungdom, men nu var det länge sedan.

(Spoilervarning: här följer en rätt utförlig resumé av handlingen; det tycks mig osannolikt att den sätts upp på en teater eller i en tv nära dig.)

Som nästan hörs på namnet är pjäsen en salongskomedi. Den börjar mycket riktigt som ett typiskt West End-stycke, eller kanske snarare som en parodi på ett sådant med pladdrande människor ur Londons övre medelklass. Men snart fördjupas handlingen. När de andra gästerna har gått befinner sig värden, Edward, ensam med en gäst som han inte vet vem det är och som inte presenterar sig. I ett akut behov att anförtro sig åt någon berättar han för främlingen att hans fru har lämnat honom, på förmiddagen samma dag (han har fått hitta på en klassisk nödlögn om en sjuk faster för att förklara hustruns frånvaro). Främlingen ställer några frågor och drar slutsatsen att det var bäst som skedde. Men Edward sätter sig på tvären: han vill ha sin hustru Lavinia tillbaka. Främlingen säger sig kunna ordna det. I nästa scen fördjupas konflikten då det visar sig att den medelålders etablerade advokaten Edward har ett förhållande med den unga Celia. I en laddad uppgörelse bryter han med henne. Celia är tillintetgjord, inte så mycket för kärleks skull utan för att det reducerar henne till ett ingenting. Även Edward lider svårt av självförakt, som är ett viktigt tema i pjäsen. Lavinia återvänder och det blir ett praktfullt äktenskapsgräl, efter vilket positionerna är helt låsta.

I akt 2 befinns den mystiske främlingen vara en framgångsrik psykolog/psykiater (hans efternamn Harcourt-Reilly mer än antyder att praktiken ligger på Harley Street). Med delvis rätt oetiska metoder har han fått Edward och Lavinia att infinna sig samtidigt hos honom, och han lyckas få dem försonade sedan även Lavinia bekänt otrohet med en gemensam bekant, Peter, i sin tur olyckligt kär i Celia! I den följande, av kristen, katolsk mystik färgade scenen tar sig psykiatern an den förkrossade Celia och visar henne på två vägar tillbaka till livet, en enkel och en svår. Celia väljer utan att tveka den svåra.

I akt 3 har det gått två år. Edward och Lavinia lever ett harmoniskt liv utan starka känslor. Samma gäster som i första scenen träffas på nytt på cocktailparty hemma hos paret. Där briserar bomben: Celia har följt doktorns råd, fått kallelsen och begett sig som sjuksköterska till en fiktiv engelsk koloni. Där har hon blivit mördad av upprorsmän: korsfäst i en myrstack. Harcourt-Reilly säger sig ha vetat att Celia snart skulle dö, men att hennes val av den svåra vägen gjorde hennes död meningsfull. Ett ögonblick är alla skakade, men efter en stund är allt som vanligt och gästerna på väg till nästa party.

Här är ju den kristna offertanken närmast övertydlig (och Eliot lär ha fått kritik för den brutala skildringen). Jag inser när jag skriver detta att pjäsen grep mig mer än jag förstod under läsningen, men man kan ändå ifrågasätta om det är en riktigt bra pjäs. Salongskomedins genrekrav hotar hela tiden att ta loven av allvaret. Den var på Eliots tid hans mest framgångsrika pjäs, men jag undrar om West End- och Broadwaypubliken verkligen såg under ytan.

Pekoral under 300 år

2020-04-29 Tre sekler av svenska pekoral. En antologi under redaktion och med en inledning av Daniel Möller (Ruin 2019,; 252 s.; fritt nedladdningsbar på Litteraturbanken.se). Daniel Möller är en högst seriös litteraturvetare i Lund, som bl.a., tillsammans med Niklas Schiöler, gett ut den enorma antologin Svensk poesi. Han har också en förkärlek för mer udda litteraturgenrer, och här har han grävt i den svenska pekoralhistorien. I en gedigen 50-sidig inledning försöker han ringa in vad som utmärker ett pekoral och skillnaden mellan enkla pekoral (som bara gör läsaren irriterad), ädelpekoral (som inger läsaren en särskild lyckokänsla) och pekoralpastischer (dikter medvetet skrivna som pekoral; främsta företrädare A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings Veckoblad). Även om termen pekoral präglades först i slutet av 1700-talet, och inte har någon motsvarighet på t.ex. engelska, tyska eller franska, har Möller hittat pekoralister redan på 1600-talet, och de yngsta dikterna är från omkring 1950. Det är dock 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet som är pekoralisternas glansålder.

Att läsa hela antologin rakt igenom på några dagar ger en förvisso många högtidsstunder, men är kanske inte en metod att rekommendera. Bättre att njuta dikterna långsamt i små portioner. Möller säger sig enbart ha tagit med ädelpekoral, men jag tycker nog att en hel del bara är dålig dikt.

Vad som är pekoral för en är det inte nödvändigtvis för en annan. Möller gör en viktig markering: pekoralen ska ha uppfattats som sådana redan av sin samtid. Att vi sena tiders barn kan uppfatta en gammal dikt som svulstig och pompös gör den alltså inte till pekoral enligt Möller, och däri ger jag honom helt rätt. Pekoral uppstår genom diskrepansen mellan författarens intentioner, ambitioner, pretentioner och hens förmåga i fråga om formuleringskonst, stilkänsla och versifikation.

Olle Strandbergs klassiska Pegas på villovägar (1943) var snarast en lång essä med många illustrerande exempel ur pekorallitteraturen och genomsyrad av Strandbergs humor. Möllers bok är en antologi med ett mycket fylligare urval texter. Dessa är dock okommenterade var för sig; de flesta författarskapen kommenteras i inledningen. Det är bl.a. en skillnad i attityd: Möller visar sina diktare mer respekt, tar dem på större allvar, än Strandberg, och det, i sin tur, är värt all respekt.

Man kan väl inte recensera en pekoralantologi utan ett enda exempel. Så här är de inledande stroferna ur Karl Krüger-Hanssons (1887–1952) ”Lommabukten” från 1947:

Till höger syns Bjärredsfliken

I en vitnande dimma tät.

Därunder den grönskande viken,

Som spänner sig ut som ett nät.

Där reser sig högt Löddenäs

Bland björkar och gran utan like.

Med måsarnas rop och böljornas fräs

Står det fram som ett sagornas rike.

Vi fortsätta vidare vägen

Längs hela kusten här går.

I solljus en blånande sägen

Det strax för vårt öga står.

Det myllrar av stenar och snäckor

Och långgrund i växande led.

I sanden det finnes små läckor,

Där mången sig önskar slå ned.

Kring Strandkaféet det vimlar

Av badande tusenvis,

Som skölja sig under himlar,

Ett strålande paradis.

De sträcka sig bruna i solen

Och blicka mot höjden då.

Den manliga byxan och kjolen

De finna varandra just så.