Ett portalverk – men bortglömt

2026-06-16 Clas Livijn: Spader Dame (1824) och novellen ”Samvetets fantasi” (1822) (inledning Kjell Espmark, redaktion och kommentarer Börje Räftegård; i serien Klassiker utgivna av Svenska Akademien, Bokförlaget Atlantis 1997; 172 s.). En minor classic enligt Kjell Espmark, oläslig enligt Göran Hägg. Vad är det för roman som kan uppväcka så motstridiga omdömen av framstående litteraturvetare? Den är ett – halvt bortglömt – portalverk i den svenska romantiska prosan men starkt påverkad av 1700-talets Sturm und Drang, känslosamhet och skräckromantik, skriven av en författare som varken gillade fosforisternas och Atterboms utsvävningar eller Tegnérs eller Geijers mer återhållsamma stil.

Clas Livijn (1781–1844) gjorde en framgångsrik ämbetsmannakarriär och slutade som generaldirektör för Fängelsestyrelsen, men det var författare han ville vara. Han skrev i de flesta genrer, men det mesta stannade vid ansatser, fragment. Spader dame är hans enda fullbordade roman. Den är också fragmentarisk, men här som ett litterärt grepp. Det är en brevroman, bestående av påstått upphittade papper som tillhört en avliden intern på Danvikens hospital i Stockholm, tidens mest ikoniska ”dårhus”. Det är dock inga äkta brev, för adressaten är en studentkamrat som begått självmord, och de är aldrig avsända.

Händelseförloppet som framkommer i breven är enkelt. Studenten Zachäus Schenander kommer som informator till ett lantgods och förälskar sig i patronens brorsdotter Marie. Kärleken är besvarad, men Marie tvingas gifta sig med den osympatiske kapten Leyonbraak, som är skuldsatt och förbrukar hustruns förmögenhet för göra sig skuldfri. Den redan från början labile Schenander förlorar härigenom helt förståndet, irrar omkring i trakten, tas för brottsling men förklaras till slut för otillräknelig och insätts på Danviken, där han snart dör.

Men det är i språket i breven som romanen har sin styrka. Här är alla dammluckor öppna. Brevskrivaren lägger inga band på sin svada, han är mångordig och späckar texten med vild metaforik och mängder av allusioner på bibeltexter, antika myter och både äldre och samtida författare och på aktuella händelser. Det är ett virtuost sätt att avspegla ett splittrat psyke. Men det är också skarp satir som lyfter fram Livijns egna antipatier. Jag tycker absolut inte att romanen är oläslig, men jag är tacksam för Börje Räftegårds rikhaltiga och utförliga kommentarer, som helt klart förhöjer läsvärdet.

Den trettiosidiga novellen ”Samvetets fantasi” är av en annan beskaffenhet men handlar också om en plågad själ. Det är en Faust-och-Gretchen-historia, där officeren Erik har gjort en flicka med barn men övergett henne, varvid flickan dödar den nyfödda, döms till döden och avrättas. Skildringen är även här känslostark, men språket är lugnare. Här finns halvt övernaturliga inslag av Hoffmannskt märke, men de går att se som utslag av Eriks sinnesförvirring. Det är en mycket bra novell som kan mäta sig med de bästa av den yngre kollegan Almqvist, vilken ju i stället för Livijn blev den som kom att förkroppsliga den svenska litterära romantiken.

Kristallklart i tanke och språk

2026-06-01 Per Wästberg: Livstecken. Anteckningar i 90-åren (Svenska Akademien 2025, bokhandelsupplaga Norstedts; 249 s.). Titeln och undertiteln säger bra vad det här är för sorts bok En samling korta texter utan röd tråd: minnesbilder från ett långt liv, reflexioner om liv och litteratur, introspektiva funderingar, porträtt av författarkolleger. På slutet ett antal aforismartade reflexioner, ett ”husapotek” med citat från andra författare, några dikter. Det är fragmentariskt, det är ojämnt, men man fortsätter läsa för språkets skull – och blr belönad med pärlor utkastade här och där. Porträtten av föräldrarna står ut. Per skriver om fadern, den självförbrännande journalisten och entreprenören Erik Wästberg, och modern, den något undflyende Greta född Hirsch. Intressant nog tar han sig an även deras familjebakgrund: Eriks från landsbygden i Hälsingland, Gretas judisk-borgerliga Stockholm.

Finns trots allt en röd tråd är det kärleken, en konstant i Wästbergs liv även om föremålen växlat. De tre första hustrurna och skilsmässorna från dem ägnas föga utrymme, desto mer får kärleksförklaringarna till den nuvarande, Sofia. Sorgen efter den bortgångna dottern Johanna väjer han inte för, men på det hela taget anser han sig för en lycklig och lyckligt lottad människa, aldrig drabbad av svårare själsstrider.

En genre som Per Wästberg briljerat i är lovtalen över författarkolleger. Ett sådant återges in extenso: talet till Göran Sonnevi när denne mottog Övralidspriset 2024. Annars finns i boken ett antal kortare porträtt: av Stig Claesson, P.C. Jersild, Tomas Tranströmer för att nämna några. Många andra personer passerar revy i minnena från Dagens Nyheter, Internationella PEN, kampen mot apartheid, oftast med uppskattande kommentarer.

Per Wästberg är en av våra mest mångsidiga och produktiva författare. Med åren har hans still slipats ner till en lite dröjande, ordknapp men kristallklar prosa som är en njutning att läsa.

En flicka som inte passar in

2026-05-18 Pirkko Saisio: Det minsta gemensamma (1998; svensk övers. Henrika Ringbom, Förlaget M 2025; 267 s.). Pirkko Saisio är en av Finlands främsta och mest kända kulturpersonligheter: författare, skådespelare, regissör teaterprofessor – och sedan länge öppet lesbisk. Hon är född 1949 och växte upp i proletär miljö i Berghäll i Helsingfors med kommunistiska föräldrar. Mycket av det hon har skrivit har självbiografisk bakgrund, och några romaner har översatts till svenska, även om hon aldrig blivit känd i Sverige. Nu är det det finlandssvenska Förlaget M som lanserat Saisios uttalat självbiografiska trilogi från sekelskiftet 2000 i översättning av Henrika Ringbom, finlandssvensk författare, mest känd som poet. Det här är första delen, som behandlar Saisios första tio år.

Boken tar sin utgångspunkt i faderns död, vilken får Pirkko att börja blicka tillbaka på uppväxten. Skrivsättet är dels omedelbart: i jagform och med återgivande av dialoger i direkt anföring, dels reflekterande, där ”jag” helt oförmedlat övergår till ”hon” och där även episoder ur den vuxna Pirkkos liv passerar revy. Framställningen är i korta stycken, som ofta avbryts av ett ensamt ”men” eller ”och”.

Den dominerande känslan hos den unga flickan är att inte passa in. Inga jämnåriga hon känner är ensambarn, bara hon. Hon är mörkhårig i en övervägande blond omgivning, hon känner sig som mer pojke än flicka, hon är kantig och ifrågasättande. Och skarpt iakttagande. Hon porträtterar pricksäkert sina far- och morföräldrar, många andra släktingar, barnträdgårdsfröknar med flera, oftast inkännande, inte sällan med satirisk udd. Humor är en påtaglig egenskap hos författaren. Skildringen av somrarna hos farföräldrarna på landet är idyllisk men mot mörk bakgrund.

Men det är livet i kärnfamiljen i staden som är huvudsaken. Pappan är benhård kommunist och arbetar för Sällskapet [rätt ord här är Samfundet] Finland–Sovjetunionen, men livsföringen blir alltmer borgerlig med statusprylar, bil och tv. För att Pirkkos mamma inte ska behöva vara en utsugen löneslav ordnar fadern så att hon kan öppna sin egen kolonialvaruaffär. Han utbildar sig till handelstekniker (en lägre företagsekonomisk examen) och har stora planer att utvidga rörelsen. Porträttet av fadern, och av modern, är lika sammansatt som författarens förhållande till dem.

Den andra delen, Den röda separationsboken, är översatt en gång tidigare till svenska (2005, då av Ann-Christine Relander). Jag läste den då och ser fram mot att läsa om den i dess nya svenska språkdräkt, som Henrika Ringbom har klätt Saisios finska text så välsittande i.

Naturhistoria i romanform

2026-05-12 Iida Turpeinen: De levande (2023; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2026; 240 s.). Du har kanske sett skelettet i Zoologiska museet i Helsingfors? Stellers sjöko upptäcktes på en ö i Berings sund 1741, och 20 år senare var den utrotad, jagad för sitt smakliga kött och användbara skinn. Den var ett mycket stort djur, betydligt större ön sina kvarlevande släktingar bland sirendjuren: dugongen, lamantinen och två arter manater. Med denna händelse som utgångspunkt har Iida Turpeinen skrivit en bok som blandar vetenskapshistoria med romanfiktion. Resultatet är sensationellt bra.

Berättelsen sträcker sig över mer än 200 år, med nedslag i fyra olika tider och med en tydlig huvudperson i varje tid.. I den första delen möter vi naturforskaren Steller ombord på Vitus Berings sista expedition i det havsområde som bär hans namn. Expeditionen är nära att gå under, men i sista stund landar man vid den ö där sjökorna lever. Expeditionsmedlemmarna äter upp sig, bygger en nödfarkost och lyckas ta sig till bebodda trakter. Inga kvarlevor av djuret räddas, och Stellers noggranna beskrivning förblir den enda som är gjord utifrån observationer av levande djur.

I andra delen har vi förflyttats drygt hundra år framåt i tiden. Den nyutnämnde guvernören över det ännu ryska Alaska, Hampus Furuhjelm, har just gift sig med den unga Anna von Schoultz och slagit sig ner i residensstaden Sitka, officiellt Novoarchangelsk. Här är det Anna som är huvudperson, och i skildringen av hennes svårigheter som guvernörshustru får författaren svårt hålla läsarintresset uppe. Men för guvernörens del blir det triumf: han lyckas nämligen leverera en sedan länge stående beställning, ett helt skelett av Stellers sjöko.

I den tredje delen har vi kommit fram till 1861. Vi möter den begåvade illustratören Hilda Olson, som, trots att hpn är kvinna, har anställts som assistent till den framstående och okonventionelle zoologiprofessorn Alexander von Nordmann. Det här är tiden när Darwins teorier börjar bli kända och diskuterade. I ljuset av dem diskuterar man om arter faktiskt kan dö ut i samtiden. Att Stellers sjöko skulle vara utrotad var det många som hade haft svårt att tro, men nu fanns en mekanism som kunde förklara det. (I efterhand har man förstått att sjökon var hotad även utan människans ingrepp). Från en talrik numerär över ett större område hade stammen vid upptäckten reducerats till kanske 1 500 djur och koncentrerats till några öar med långt från optimala levnadsbetingelser.)

I den fjärde delen är vi inne på 1950-talet. Här är huvudpersonen den skicklige konservatorn John Grönvall, fågelälskare och naturskyddare. Vetenskapshistoriskt kretsar kapitlet kring ett annat i sen tid utrotat djur: garfågeln, norra halvklotets motsvarighet till pingvinerna. I centrum av berättelsen står ett ägg av garfågeln, en raritet som ropats in av en rik samlare till hans eget äggmuseum. I avsnittet behandlas också den vid tiden växande insikten om behovet av naturskydd, som så småningom resulterar i förbud mot plundring av ägg ur fågelbon och inrättande av naturskyddsområden.

All denna vetenskaps- och idéhistoria är mycket intressant i sig, men det bästa med boken är att Turpeinen är en fullfjädrad romanförfattare så debutant hon är. Hon kan skriva medryckande och spännande, och hon kan gestalta sina romanfigurer (som alltså är verkliga personer) trovärdigt och inkännande. De problem hon ställer under debatt är mer aktuella än någonsin och dessutom globala. Intet under att boken är såld till 30 länder; så bra är den.

Den första moderna romanen?

2026-04-18 Madame de Lafayette: La princesse de Clèves (1678; e-bok, byggd på en utgåva 1689, Project Gutenberg; i tryckt form ca 200 s.; finns i svensk övers. av Eva Alexanderson, Prinsessan de Clèves, senaste utgåva Bokförlaget Faethon 2017).

En klassiker är en bok alla har hört talas om men ingen har läst, sägs det. Alla som studerat franska på högre nivå känner till denna roman, men hur många har faktiskt läst den? Inte jag i alla fall, förrän nu. Men omtalad och omskriven är den. Inte mindre än tre understreckare i Svenska Dagbladet de senaste tio åren vittnar därom. Och Eva Alexandersons översättning från 1964 återutgavs alltså senast för bara nio år sedan. En klassiker är den i meningen att den gavs ut under franskklassicismens glansdagar andra halvan av 1600-talet och att den anses som en av de första ”moderna” romanerna.

Så vad är det för sorts verk? Det moderna ligger väl främst i att den ger en fiktiv person en identitet och ett psykologiskt djup och trovärdigt beskriver relationer mellan denna och övriga agerande. Också som ett slags sedeskildring pekar den framåt. Omodern är den främst i språket. Inte bara för att 1600-talsfranskan har 350 år på nacken, utan för att såväl narration som dialoger och (många långa) monologer är skrivna på samma höglitterära språk. Det är ibland svårt att veta vem som för ordet, berättaren eller någon av romanfigurerna.

Handlingen utspelar sig 120 år före bokens tillkomst, vid Henri (Henrik) II:s hov under de sista åren på 1550-talet. Till hovet kommer den välbärgade madame de Chartres med sin sextonåriga dotter i syfte att få denna fördelaktigt gift. Flickan, vars förnamn, lika lite som någon annans, vi aldrig får veta, blir föremål för prinsen de Clèves passionerade kärlek. Den är knappast besvarad, men äktenskapet kommer till stånd, och mademoiselle de Chartres är nu la princesse de Clèves. Men vid hovet finns också den unge, stilige hertigen de Nemours, och mellan honom och prinsessan är attraktionen ömsesidig. Romanens huvudtema är hur den moraliskt oförvitliga prinsessan bekämpar sin böjelse. Det händer inget utåt, de två talar knappt med varann, men hon bekänner ändå sin böjelse för sin make. Andra omständigheter gör att han tror att hon bedrar honom, och det slutar i tragik.

De tre huvudpersonerna är alla närmast osannolika dygdemönster, men hovkretsarna de rör sig i är det sannerligen inte. Där skvallras och intrigeras det, man drar sig inte för att tjuvlyssna och läsa andras privata brev som man kommit över, och ”galanta äventyr” närmast uppmuntras. I centrum står den unga ”la reine-dauphine”. Vi känner henne som Maris Stuart, gift med Frankrikes tronföljare och själv regerande drottning av Skottland. Porträttet av henne är inte vackert: ytlig, lättsinnig, intrigant. Övriga personer vid hovet, alla historiska, som drottningen Cathérine (Katarina av Medici) och kungens älskarinna och den verkliga makthaverskan la duchesse de Valentinois (den berömda kurtisanen Diane de Poitiers) är mer neutralt tecknade.

Den röda tråden är som sagt titelpersonens historia. Det är inte mycken yttre dramatik runt henne, och den som sker är nedtonat återgiven i namn av den goda franskklassiska smaken. Men prinsessans inre drama är fullt tillräckligt för att fånga läsarens uppmärksamhet och hålla den fast. Och för oss som gillar det franska språket är 1600-talsprosan en njutning.

En högkvalitativ bladvändare

2026-04-01 Samantha Schweblin: Det goda onda (2025; svensk övers. Annakarin Thorburn, Bokförlaget Tranan 2026; 239 s.). Efternamnet antyder tyska rötter, och Samantha Schweblin är bosatt i Berlin, men hon är argentinska, född 1978, och skriver på spanska. Den svenska utgåvan av den här novellsamlingen har legat högt på flera topplistor, med all rätt. Texterna är litterärt högtstående, spännande och lättlästa. Vad kan man mer begära?

Samlingen innehåller sex noveller, de flesta rätt långa; de två längsta är på över 50 sidor. Fem är berättade i första person, varav fyra av en kvinna och en av en man. En novell, den mest dramatiska, är skriven i tredje person, med en anonym ”hon” som huvudperson. Alla utom en utspelar sig på platser runtom i Argentina.

Jag går inte in på några referat av de enskilda novellerna utan försöker se vad de har gemensamt. Flera är uppväxtskildringar, där ett äldre berättarjag för ordet. Barns, och även djurs, utsatthet är ett viktigt tema. Familjerelationer har stort utrymme. Udda eller utflippade personligheter och hur deras ”normala” omgivning interagerar med dem tycks intressera författaren. Det finns spänningar mellan människorna och spänning i litterär mening i berättelserna; en, ”Herren kommer på besök” är en veritabel thriller. Schweblin har en förmåga att genast gripa tag i läsaren och hålla hen fast; det var längesedan jag läste en bok som var så svår att lägga från sig. Om översättningen motsvarar originalet har Annakarin Thorburn utfört ett riktigt mästarprov.

Fantasin till makten

2026-03-24 Magnus William-Olsson: Felicia och Vergilius – en kärlekshistoria(Wahlström & Widstrand 2026; 144 s.). ”Poeter borde skriva fler romaner” skrev jag för några månader sedan i min text om poeten Erik Bergqvists romanfantasi Ljustäljaren. Jag måste säga att jag blev snabbt bönhörd, när den framstående poeten Magnus William-Olsson nu ger ut sin poetiska romanfantasi, som dock är av en helt annan karaktär. Hos Bergqvist är fantasin nedtonad, eftertänksam, hos William-Olsson är det fantasin till makten som gäller. Boken är en hyllning till den gränslösa fantasin, till barnets ännu okuvade kreativitet, till samhörigheten, vänskapen och kärleken – kort sagt till livet.

Handlingen utspelar sig i en välmående förort till Stockholm, i en förfluten tid när de som kunde ännu höll sig med hembiträden. Titelrollerna innehas av två försigkomna men också barnsliga sexåringar: Vergilius, som väl fått heta så för att han vägleder sin flickvän (faktiskt rätt ord i sammanhanget) Felicia (eller oftare Lisa, Lill-Lisa) dels bildligt i tillvarons mysterier, dels konkret i det nät av tunnlar som går mellan husen i området. Omkring dem grupperar sig som pregnant tecknade bifigurer barnens föräldrar och syskon. Här är Lisas hunsade pappa Bengt, vassa mamma Inga-Britt och den i skolan mobbade storebror Bosse, som drivs av begäret att hämnas på sina plågoandar. Som kontrast har vi Vergilius varma familj: en namnlös pappa som är en känd läkare och en välvillig mamma, Gunilla, som dock lider av återkommande depressioner. Mer eller mindre originella grannar och skvallriga hembiträden fyller ut scenen. I den här delen är boken en rolig och ömsint kritisk småstadsskildring.

Men först som sist handlar det om Vergilius och Lisa. De har kommit på ett sätt att vända ut och in på sig så att de kan uppleva vilka fantasier som helst tillsammans, men ett besök i landet Oz tar en ände med förskräckelse och leder till en brytning. Skildringen av barnens ensamhet och hur de så småningom hittar tillbaka till varandra hör till bokens finaste partier. Deras sista stora äventyr, som leder till bokens grande finale, lämnar jag åt den presumtive läsaren att upptäcka.

Magnus William-Olsson har ibland kritiserats för att ”överpoetisera” sina texter. I denna hans, såvitt jag förstår, första roman gör han inte alls det. Språket är starkt, stilmedvetet, konstnärligt men inte i gängse mening poetiskt. Poesin finns i anslaget, gestaltningen, fantasirikedomen. Det är en underbar liten roman.

Den kränger men kör inte av vägen

2026-03-10 Nils Håkanson: Bandy Futura (Nirstedt/litteratur 2025; 267 s.). Den här romanen är lika knäpp som de personer och händelser den skildrar. Detta sagt som beröm. Den kränger hit och dit, börjar lysande, tappar sedan betänkligt i tempo och intensitet men kommer tillbaka med bravur. Så som en bandymatch kan vara.

Boken är i första hand en kärleksförklaring till bandysporten som den utövas i Sverige, särskilt av alla dessa ideellt verksamma spelare, ledare och funktionärer i klubbar på mindre orter som håller till långt ner i seriesystemet. Den ställning sporten har i folkdjupet gör att den inte på allvar är hotad, även om det kan se så ut på elitnivå, där konkurrensen från ishockeyn stundom kan tyckas bli övermäktig. Det tycks vara författarens åsikt.

Denna verksamhet skildras genom romanens huvudberättelse. Den måttligt framgångsrika dokumentärfilmaren Sanna har fått i uppdrag av stiftelsen Bandy Futura att göra en film om sporten. Bakom stiftelsen står en äldre, lite trött företagare och hans dynamiska dotter. Problemet är att de har helt olika uppfattning om vad filmen ska handla om, och vi får följa hur Sanna pendlar mellan dem, försöker jämka men till sist hittar på något eget. Runt Sanna grupperar sig ett litet gäng kufar och bandynördar som hon reser tillsammans med till bandyarenor runtom i Sverige. En av dem, ”före detta poeten” Anders Malm har skrivit en text om bandyspelets historia, som vi får läsa växelvis med huvudhandlingen. Den är, såvitt jag kan bedöma, helt saklig till en början, men så småningom flippar texten ut och blir känslomässig och polemisk.

Genom denne Malm dras Sanna in i en Romeo och Julia-historia. Sigrid, dotter till en välbärgad byggmästare i Sundsvall, och Darre (egentligen Evindar), som till en kurdisk invandrare med sämre ekonomi, båda 17 år, bestämmer sig för att leva ihop och rymmer hemifrån. Deras historia är en ytterligare bihandling som återkommer i växelspel med de andra två och nog den som ger mest liv åt berättelsen.

Nils Håkanson är en skicklig författare med full språklig koll både på narrationen, Sannas inre monologer fyllda av självtvivel och dialogen med nördarnas och ungdomarnas talspråk. Romanens uttjänta färdtjänstbuss kränger på de usla byvägarna, hotar rentav att köra i diket, men rätar upp sig och styr sedan med god fart och med föraren säker vid sin ratt, in på de sista sidornas trygga p-plats vi Sjöaremossens isbana i Frillesås. Eller om det är Flottarevallen i Sandslån.

En lågmäld Strindberg

2026-02-27 August Strindberg: Ensam (1903; i Skrifter IX, red. Gunnar Brandell, 1946, faksimilutgåva 1983; 57 s.). Det är svårt att genrebestämma det här lilla verket. Det har ömsom kallats roman, ömsom novell, men är knappast någondera. För mig liknar den mest den ”tankebok”, som Hjalmar Söderberg sex år senare benämnde sin Hjärtats oro. En författare lever ensam, om än inte helt isolerad, och reflekterar över sin belägenhet och om annat som kommer för honom, samtidigt som han dagboksaktigt berättar om sin dagliga tillvaro i sina hyrda rum. En väsentlig skillnad är att Söderberg är helt sig själv, medan Strindberg låter ett anonymt ”jag” föra ordet. Detta jag är inte helt identiskt med författaren; bland annat säger han sig vara änkling och ha en sjuttonårig son i Amerika. Samtidigt står det helt klart att tankarna och reflexionerna är Strindbergs egna. Ett tidigt fall av autofiktion alltså.

På boksidorna möter en annan Strindberg än den vi är vana vid, inte rabulisten, den oförsonlige sanningssägaren. Författaren här är lågmäld, eftertänksam, erkänner egna fel och brister och kan glädjas åt andras lycka fast han själv är olycklig. När han är på det humöret kan han uttrycka sig i idyllisk poesi. Han iakttar sina grannar och fantiserar ihop levnadsöden åt dem. Korta essäistiska avsnitt om valfrändskaper som Balzac och Goethe är små höjdpunkter. Visst sticker ressentiment och bitterhet fram då och då, men det ändrar inte helhetsintrycket. Strindbergs språk är som alltid en njutning, så läsningen blir en upplevelse utöver det vanliga.

Form, innehåll, omfång: allt är nedtonat i denna skrift, som har högt anseende bland litteraturvetare och -kritiker men annars nog inte är så känd. Jag har härmed dragit mitt strå till stacken för att sprida kunskapen om detta lilla mästerverk.

Kracht förnyar sig – men varför?

2026-02-16 Christian Kracht: Air (2025; svensk övers. Anna Bengtsson, Ersatz 2025; 206 s.). Trots att vi diskuterat den i min bokcirkel (innan jag själv hunnit läsa den) hade jag inte förstått vad det var för slags bok. En blandning av realism och fantastik av ett slag som jag inte riktigt trivs med. Air påminner lite om en annan roman som jag skrivit om, Murakamis Staden och dess ovissa mur. Renodlad fantasy är en annan sak, men att blanda så här …

Det börjar i en rätt trivial verklighet. Inredningsarkitekten Paul från någonstans på den europeiska kontinenten (kanske Schweiz) har bosatt sig på Orkneyöarna för en eremittillvaro som han eftersträvat. Faktum är att han drömmer om ett än mer isolerat tillhåll. Han skapar sig ett visst namn som färgexpert, och när han får en inbjudan från en tidskrift med redaktion i Stavanger tackar han omedelbart ja. På plats i Norge möter han ett annat original, utgivaren Cohen (det finns ingen förklaring till att han bär detta typiskt judiska namn). När Paul besöker den enorma datorhall som han ska färgsätta drabbas den av en kraftig elektromagnetisk puls, och Paul försvinner spårlöst.

Men redan innan Paul avrest till Stavanger förs läsaren in i en annan värld. Där har den föräldralösa men mycket kapabla flickan Ildr med pilbåge vådaskjutit en man i tron att han var ett rådjur. Hon vårdar mannen och läker hans sår. Men hertigens män är ute efter mannen som besitter märkliga kunskaper, och efter en blodig strid tvingas de båda fly under förfärliga strapatser. Att mannen är Paul förstår man så småningom, och därmed är kopplingen mellan världarna gjord.

Jag återger inte mer av handlingen i det som i fortsättningen är en rätt renodlad fantasyroman och som sådan välgjord och spännande. Men jag måste erkänna att jag inte förstår författarens intentioner. Temat om våld och rätt tillförs inget nytt. Att hålla ihop i grupp är bättre än att isolera sig och ger större chanser att överleva mot svåra odds, jovisst. Jag har svårt att förstå att just denna roman, som helt saknar Krachts vanliga humor, blivit hans största framgång. Eurotrash, som jag skrev om nyligen, är bra mycket bättre i mina ögon.