Mellanspel med feelgood

2019-12-07 Antoine Laurain: Presidentens hatt (2012; svensk övers. Oskar Séverac, Lavender Lit 2014). På väg till Stockholm i går med pendeltåget tog batteriet i min läsplatta slut. Vad göra? Jag hade flera timmar mellan två evenemang som jag tänkt ägna åt läsning. På NK:s bokhandel hittade jag denna 200-sidiga feelgoodroman som kunde utgöra ett kort mellanspel innan läsplattan återfått sin kraft.

Det är inget fel med ett par timmars ren underhållning, om det är en bra story och välskriven. Storyn här är en variation på ett klassiskt sagotema: det magiska föremålet som bringar sina ägare lycka. I romanen är det president Mitterrand som glömmer sin hatt på en restaurang. Bordsgrannen lägger beslag på den, och med presidentens hatt på huvudet får han ett mod och en självsäkerhet han aldrig haft förut. Den lägre tjänstemannen börjar uppträda med pondus på jobbet och blir befordrad till en chefspost på annan ort, men på tåget dit glömmer han kvar hatten. Den hittas av en ung kvinna, som med hatten på huvudet får förmåga att förändra sitt liv, och så rullar det på med ytterligare ett par innehavare. Det är smart och roligt och känns mycket franskt. Upplösningen är lite segdragen, men det räddas av en skicklig och överraskande epilog.

Berättandet är effektivt, även om författaren har lite för stor kärlek till onödiga detaljer och utbyggda liknelser. Översättningen är habil men tyngs av en del slarvfel.

Som det anstår en nobelpristagare

2019-12-05 Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009; svensk övers. Jan-Henrik Swahn, Ariel Förlag 2010; nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2019). Den märkliga och suggestiva titeln är hämtad från William Blakes dikt ”Proverbs of Hell”:

In seed time learn, in harvest teach, in winter enjoy.
Drive your cart and your plow over the bones of the dead.

Citat från Blake förekommer ymnigt i romanen, som kapitelvinjetter men även i texten. Jagberättaren Janina Duszejko, pensionerad byggnadsingenjör, engelsklärare, ägnar sig nämligen åt att översätta Blake till polska tillsammans med sin unge skyddsling, it-specialisten Dyzio. Blake har författaren valt inte av en tillfällighet. Den engelske mystikern bildar en passande fond till den mystik som omger berättaren och den underutvecklade landsbygd i sydvästra Polen där hon dväljs. Av de andra invånarna i byn betraktas hon som en knäpp tant. Det bekommer henne inte; hon vet att hon har rätt. Hon tror benhårt på djurens rätt och är motståndare till all jakt. Och lika benhårt tror hon på astrologi: himlakropparna och deras inbördes positioner bestämmer varje detalj i en människas liv, även hennes dödsögonblick, som en skicklig astrolog kan förutse.

Död handlar det mycket om i den här romanen. Ett dödsfall inträffar redan på de första sidorna, men det dröjer innan läsaren inser att detta faktiskt är en kriminalroman. Offren är alla lokala pampar: polischefen, den rike rävfarmaren, byns högste politiker, prästen. Alla är jägare, och fru Duszejko är övertygad om att det är djur som har dödat sina plågoandar. Som en miss Marple ansätter hon polisen med sina hypoteser, som naturligtvis avfärdas. Upplösningen är oväntad.

Det verkar ha roat Olga Tokarczuk att skriva om denna excentriska kvinna och starka karaktär, som hon försett med psykologiskt utmejslade drag. Till exempel att fru Duszejko skapar egna namn åt alla i sin omgivning vilkas verkliga namn inte faller henne i smaken. Hennes gode granne refereras genomgående till som Tröger, prästen kallas Prassel, expediten i secondhandbutiken är Goda Nyheten. Också genren kriminalroman tycks ha tilltalat henne. Framställningen är livfull med en god portion humor tillsatt. Men här finns också politisk kritik av byråkrati och inkompetens och som en underton genom hela romanen ljuder de existentiella frågorna: vadan, varthän, varför? Som helhet är romanen mycket skickligt komponerad och läsvärdet är högt, som det anstår en nobelpristagare.

En folklivsskildring från södra Afrika

2019-11-20 Bessie Head: When rain clouds gather (1969; pocketutgåva tillsammans med Maru (1971), Virago Modern Classics 2010. Finns i svensk övers. av Leif Duprez: När regnmolnen hopas, Askild & Kärnekull 1984). Nummer fem i mitt afrikanska bibliotek. Som övergiven dotter till en vit kvinna och en okänd svart man kände sig Bessie Head (1937–1986) inte hemma i vare sig apartheids Sydafrika, där hon växte upp och arbetade som journalist, eller i det 1966 självständiga Botswana, dit hon kom som flykting 1964 och blev kvar resten av sitt liv. Sitt nya land, dess människor och deras sätt att leva ser hon på med ögonen hos en socialantropolog. Skildringen av byn Golema Mmidi, där handlingen utspelas, kan påminna om Ulla-Lena Lundbergs blick på Örarna (eg. Kökar) i hennes roman Is. Men Bessie Head är mer kritisk och satirisk, särskilt i beskrivningen av maktmänniskor, som byhövdingen Matenge, för vilken byinvånarna bara är ett medel att berika honom själv. Som i alla böcker om södra Afrika från den här tiden är konflikten vita herrar–svarta underordnade allestädes närvarande. Men Head är också mycket kritisk mot tribalismen, stamsystemet och den hämsko det lägger på personligheten, inte minst på förhållandet mellan kvinnor och män.

Till byn kommer sydafrikanen Makhaya som flykting. Han blir skyddsling hos byns ålderman Dinorego och god vän och snart kompanjon till engelsmannen Gilbert, en idealist med stora planer för att utveckla byn agrikulturellt och ekonomiskt. I byn finns också den vackra och energiska änkan Paulina, och den långsamt framväxande kärlekshistorien mellan henne och Makhaya är romanens nav, kring vilket övriga händelser rör sig. Byns kvinnor svarar för familjernas subsistensjordbruk medan männen vaktar deras betande boskap långt därifrån. Gilberts plan är att involvera först kvinnorna, sedan männen i ett kooperativ som tillsammans ska odla och bereda tobak, och man sätter entusiastiskt i gång under ledning av Makhaya och Paulina. Torka drabbar plötsligt trakten, men tobaksodlingarna är förberedda med regnvattenreservoarer. Däremot slås större delen av boskapen ut, vilket vänder upp och ner på tillvaron och är fröet till en dramatisk omvälvning.

Romanens styrka är den levande skildringen av livet i en botswansk by före moderniseringen. Rent litterärt har den brister. Bessie Head är en allvetande berättare som hela tiden vet vad som rör sig inuti alla hennes gestalter och som skriver ut det, men hon gestaltar inte. Personerna får inte komma till tals med sina egna röster – dialogen är sparsam – utan allt filtreras genom berättarens röst. Hon har viktiga saker att säga om kolonialism, apartheid och stamsamhällen, men hon lyckas inte riktigt gjuta ihop det med den traditionella romanformen.

En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro.  Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

 

En ny roman från Sydafrika

2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.

Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.

Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.

Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.

Woyzeck – ett tema med många variationer

2019-10-07 Steve Sem-Sandberg: W (Albert Bonniers Förlag 2019). “Ta ifrån en människa allt och se så konstigt hon beter sig”. Denna diktrad av Claes Andersson kunde ha stått som motto för Steve Sem-Sandbergs nya roman. Den handlar om en verklig person, den f.d. soldaten Johann Christian Woyzeck som 1824 avrättades i Leipzig för mord på sin ex-älskarinna. En första litterär version av händelsen var Georg Büchners drama ”Woyzeck”, ofullbordat vid författarens död 1837. Pjäsen var i sin tur förlaga till Alban Bergs opera ”Wozzeck” från 1922. Dessa verk

avviker i sin handling rätt mycket från de verkliga händelserna. Sem-Sandberg däremot har gått till de ganska rikhaltiga källorna. Citat ur dem dyker upp på flera ställen i romanen, och ligger till grund för ramberättelsen. Men sedan har hans fantasi tagit över!

Sem-Sandbergs ”W” är en förlorare från början. Tidigt föräldralös, utan målinriktning och med svag självkänsla drivs han med tidens vindar. Längsta tiden är han soldat framför allt som deltagare i Napoleons katastrofala fälttåg mot Ryssland 1812. Han överlever, fysiskt i stort sett oskadd men med djupa sår i själen. Tillbaka i Leipzig förfaller han alltmer och blir gravt alkoholiserad. Hans bindning till den äldre änkan Johanna är svårbegriplig för alla, och när hon till slut avvisar honom sticker han ner henne.

Men är han i sina sinnens fulla bruk när han begår sitt dåd? Därom tvistade man årslångt i dåtiden. Bokens ramberättelse utgår från de utfrågningar som läkaren Clarus höll med W för att fastställa hans sinnesförfattning. Citaten från förhören och Sem-Sandbergs utbroderingar är bokens allra starkaste sida. Till slut kom man fram till att W var vid sina sinnens fulla bruk, och dödsdomen kunde gå i verkställighet.

Detta är en ytterst välkomponerad och välskriven roman, med ett vackert och rikt varierat språk. I stort sett varje romanperson har begåvats med en personlig diktion. Det är en glädje att läsa boken, trots att tidens och händelsernas brutalitet återges utan minsta försköning. Inte en enda person är skildrad med sympati, men läsaren känner medlidande med den ständigt hunsade och förödmjukade W. Det är inte bara kriget som skapar människan till människans varg, tror jag Steve Sem-Sandberg vill säga. Det är lika mycket en följd av klassamhälle och ståndshögfärd. Med eller utan budskap – detta senaste tillskott till litteraturen om Johann Christian Woyzeck mänskligt gripande och konstnärligt högtstående. Det lär komma flera variationer på temat W, men denna blir svår att överträffa.

Monika Fagerholm är sig lik – och olik

2019-09-25 Monika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Förlaget M/Albert Bonniers Förlag 2019). En ny roman av Monika Fagerholm är en litterär händelse. Det är sex år sedan den förra, Lola uppochner, kom ut. Den nya har höjts till skyarna av kritiken i både Finland och Sverige och på så sätt ökat förväntningarna. Blir de uppfyllda? Nej, inte riktigt, måste jag nog säga.

Spelplanen och förutsättningarna känns igen: det lilla samhället, ett brott i det förgångna och vad det gör med människorna och samhället. Här en brutal gruppvåldtäkt år 2008, samma år som den stora ekonomiska krisen utbryter (det är inget slumpartat sammanträffande). Bokens huvudperson Gusten Grippe grips av ruelse och går till polisen, mot till och med våldtäktsoffrets vilja. De rättsliga påföljderna blir mycket ringa, men händelsen sätter djupa spår hos många fler än de direkt inblandade.

Detta får läsaren veta i tillbakablickar från romanens nutidsplan, som är år 2014.  Gusten har då etablerat sig som framgångsrik fastighetsmäklare i den lilla välmående villaförorten utanför Helsingfors, som är romanens scen. Språket är som vanligt hos Fagerholm, talspråksnära med uppbruten syntax, mycket upprepningar, fraser som återkommer liksom ledmotiv. Så långt allt väl, kan det tyckas, så vad är problemet?

Det viktigaste är att det dröjer innan berättelsen tar fart. De första 100 sidorna ägnas mest ett i och för sig typiskt Fagerholmskt tema: två flickors uppväxt och utveckling i relation till varandra med omväxlande närhet och konflikter. Båda är relevanta för Gustens historia, men deras egen lyfter inte, och här blir Fagerholms språk – så poetiskt i mästerverken Den amerikanska flickan och Glitterscenen – orytmiskt och haltande. Flickorna, senare de unga kvinnorna, Emmy och Saga-Lill kommer mig aldrig riktigt nära, som t.ex. Doris och Sandra i Den amerikanska flickan gjorde. Över huvud taget känns många av gestalterna här som karikatyrer. Det kan bero på att detta är Monika Fagerholms mest uttalat politiska roman, skriven från ett vänsterperspektiv under intryck av Juha Sipiläs misslyckade nyliberala regering 2015–19. Särskilt modern till Gustens vän Nathan (som var den drivande i våldtäkten), operativ chef på den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen, framstår som en nidbild av Björn Wahlroos i kombination med Anne Berner, kommunikationsminister i Sipiläs regering och ett särskilt omtyckt hatobjekt för Finlands vänstersinnade.

Detta är alltså inte riktigt den roman jag väntade mig. Det är förstås snarare mitt eget fel än Monika Fagerholms. Vem dödade bambi? är ändå en av höjdpunkterna i höstens romanutgivning.