En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro.  Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

 

En ny roman från Sydafrika

2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.

Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.

Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.

Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.

Woyzeck – ett tema med många variationer

2019-10-07 Steve Sem-Sandberg: W (Albert Bonniers Förlag 2019). “Ta ifrån en människa allt och se så konstigt hon beter sig”. Denna diktrad av Claes Andersson kunde ha stått som motto för Steve Sem-Sandbergs nya roman. Den handlar om en verklig person, den f.d. soldaten Johann Christian Woyzeck som 1824 avrättades i Leipzig för mord på sin ex-älskarinna. En första litterär version av händelsen var Georg Büchners drama ”Woyzeck”, ofullbordat vid författarens död 1837. Pjäsen var i sin tur förlaga till Alban Bergs opera ”Wozzeck” från 1922. Dessa verk

avviker i sin handling rätt mycket från de verkliga händelserna. Sem-Sandberg däremot har gått till de ganska rikhaltiga källorna. Citat ur dem dyker upp på flera ställen i romanen, och ligger till grund för ramberättelsen. Men sedan har hans fantasi tagit över!

Sem-Sandbergs ”W” är en förlorare från början. Tidigt föräldralös, utan målinriktning och med svag självkänsla drivs han med tidens vindar. Längsta tiden är han soldat framför allt som deltagare i Napoleons katastrofala fälttåg mot Ryssland 1812. Han överlever, fysiskt i stort sett oskadd men med djupa sår i själen. Tillbaka i Leipzig förfaller han alltmer och blir gravt alkoholiserad. Hans bindning till den äldre änkan Johanna är svårbegriplig för alla, och när hon till slut avvisar honom sticker han ner henne.

Men är han i sina sinnens fulla bruk när han begår sitt dåd? Därom tvistade man årslångt i dåtiden. Bokens ramberättelse utgår från de utfrågningar som läkaren Clarus höll med W för att fastställa hans sinnesförfattning. Citaten från förhören och Sem-Sandbergs utbroderingar är bokens allra starkaste sida. Till slut kom man fram till att W var vid sina sinnens fulla bruk, och dödsdomen kunde gå i verkställighet.

Detta är en ytterst välkomponerad och välskriven roman, med ett vackert och rikt varierat språk. I stort sett varje romanperson har begåvats med en personlig diktion. Det är en glädje att läsa boken, trots att tidens och händelsernas brutalitet återges utan minsta försköning. Inte en enda person är skildrad med sympati, men läsaren känner medlidande med den ständigt hunsade och förödmjukade W. Det är inte bara kriget som skapar människan till människans varg, tror jag Steve Sem-Sandberg vill säga. Det är lika mycket en följd av klassamhälle och ståndshögfärd. Med eller utan budskap – detta senaste tillskott till litteraturen om Johann Christian Woyzeck mänskligt gripande och konstnärligt högtstående. Det lär komma flera variationer på temat W, men denna blir svår att överträffa.

Monika Fagerholm är sig lik – och olik

2019-09-25 Monika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Förlaget M/Albert Bonniers Förlag 2019). En ny roman av Monika Fagerholm är en litterär händelse. Det är sex år sedan den förra, Lola uppochner, kom ut. Den nya har höjts till skyarna av kritiken i både Finland och Sverige och på så sätt ökat förväntningarna. Blir de uppfyllda? Nej, inte riktigt, måste jag nog säga.

Spelplanen och förutsättningarna känns igen: det lilla samhället, ett brott i det förgångna och vad det gör med människorna och samhället. Här en brutal gruppvåldtäkt år 2008, samma år som den stora ekonomiska krisen utbryter (det är inget slumpartat sammanträffande). Bokens huvudperson Gusten Grippe grips av ruelse och går till polisen, mot till och med våldtäktsoffrets vilja. De rättsliga påföljderna blir mycket ringa, men händelsen sätter djupa spår hos många fler än de direkt inblandade.

Detta får läsaren veta i tillbakablickar från romanens nutidsplan, som är år 2014.  Gusten har då etablerat sig som framgångsrik fastighetsmäklare i den lilla välmående villaförorten utanför Helsingfors, som är romanens scen. Språket är som vanligt hos Fagerholm, talspråksnära med uppbruten syntax, mycket upprepningar, fraser som återkommer liksom ledmotiv. Så långt allt väl, kan det tyckas, så vad är problemet?

Det viktigaste är att det dröjer innan berättelsen tar fart. De första 100 sidorna ägnas mest ett i och för sig typiskt Fagerholmskt tema: två flickors uppväxt och utveckling i relation till varandra med omväxlande närhet och konflikter. Båda är relevanta för Gustens historia, men deras egen lyfter inte, och här blir Fagerholms språk – så poetiskt i mästerverken Den amerikanska flickan och Glitterscenen – orytmiskt och haltande. Flickorna, senare de unga kvinnorna, Emmy och Saga-Lill kommer mig aldrig riktigt nära, som t.ex. Doris och Sandra i Den amerikanska flickan gjorde. Över huvud taget känns många av gestalterna här som karikatyrer. Det kan bero på att detta är Monika Fagerholms mest uttalat politiska roman, skriven från ett vänsterperspektiv under intryck av Juha Sipiläs misslyckade nyliberala regering 2015–19. Särskilt modern till Gustens vän Nathan (som var den drivande i våldtäkten), operativ chef på den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen, framstår som en nidbild av Björn Wahlroos i kombination med Anne Berner, kommunikationsminister i Sipiläs regering och ett särskilt omtyckt hatobjekt för Finlands vänstersinnade.

Detta är alltså inte riktigt den roman jag väntade mig. Det är förstås snarare mitt eget fel än Monika Fagerholms. Vem dödade bambi? är ändå en av höjdpunkterna i höstens romanutgivning.

Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.

Allt kan hända under Spaniens sol

2019-09-08 Lina Wolff: Köttets tid (Albert Bonniers Förlag 2019). Lina Wolffs förra roman, De polyglotta älskarna (2016) var en romankonstruktion helt i min smak (fantasifull, komplicerad men inte ogenomtränglig) och en stor läsupplevelse, väl värd sitt Augustpris. Den nya romanen är också en väv av olika historier, fantasifull, välskriven men lite enklare, och kanske inte riktigt samma upplevelse (man har rätt att ha höga förväntningar på en roman av Lina Wolff).

Romanen utspelar sig helt i Spanien. En svensk kvinnlig författare med skrivkramp kommer till Madrid på ett resestipendium. Hon tar sig, mot allt förnuft, an en hemlös man och får del av hans historia. Denne Mercuro har medverkat i förnedringsshowen “Köttets tid” i en obskyr tv-kanal och upplever sig nu hotad till livet av representanter för programmet. I programmets bakgrund figurerade en urgammal, förkrympt nunna, sor Lucia, som tycktes vara den som egentligen styrde showen. Svenskan och Mercuro flyr till en ö i Balearerna, där de blir inblandade i en mycket våldsam och dramatisk historia.

I en närmast bokstavlig cliffhanger skjutsas läsaren över till bokens andra del, där sor Lucia berättar sin historia, som börjar i en slakteriaffär under inbördeskriget. Även den delen är dramatisk och våldsam så att det räcker till. De flesta lösa ändar knyts ihop och gåtorna får sin lösning.

De olika berättelserna är var för sig mycket välskrivna och spännande. Men som helhet tycker jag inte denna roman håller ihop lika bra som den förra. Läsvärd är den ändå utan vidare.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.