”George Orwell möter John Le Carré”

2022-08-05 Sergej Lebedev: Debutant (2020; svensk övers. Nils Håkanson, Nilsson Förlag 2021; 256 s.). Den här boken har formen av en spänningsroman och kan absolut läsas som en – utmärkt – sådan. Men den som bara är ute efter spänning får beväpna sig med tålamod, för i den spännande huvudberättelsen finns på åtskilliga ställen ganska långa, reflekterande avsnitt, där huvudpersonerna, mördaren och offret, ser tillbaka på sina liv och mediterar över sin situation på ett bitvis närmast poetiskt språk. Det handlar nämligen om vad auktoritära eller totalitära system kan göra med människor som blir delar av systemet utan att direkt bejaka det. Svaret är nedslående.

Sergej Lebedev är född 1981 och bosatt i Berlin. Han anser sig inte själv som dissident i exil, men hans hårda kritik av Putin och hans regim gör det nog svårt för honom att återvända. Hans romaner är samhällskritik och individualpsykologi sammanvävda, här alltså i spänningsromanens form (”George Orwell möter John Le Carré” enligt Staffan Heimerson i Axess).

Spänningen byggs upp successivt genom att vartannat kapitel berättar offrets historia, vartannat mördarens. Den framgångsrike giftforskaren Kalitin har byggt sin karriär på att leverera allt bättre (dvs. säkrare och mer ospårbara) gifter till Sovjetunionens säkerhetstjänst. Han och hans kolleger är verksamma i ett totalhemligt samhälle, kallat Staden, sedermera flyttat till Ön, som Kalitin nostalgiskt, men med tilltagande ruelse, tänker tillbaka på. Han har nämligen gått i landsflykt, sedan förhållandena efter Sovjetunionens fall gjort hans arbete omöjligt. Men nu, 30 år senare, är ordningen återställd i Ryssland, och Kalitins gömställe är upptäckt. Det är bara en tidsfråga innan mördarpatrullen från FSB dyker upp för att avrätta honom med hans egen uppfinning, det ospårbara giftet Debutant.

Den utsände mördaren, Sjersjnev (borde kanske vara Sjersjnjov) är överstelöjtnant i FSB med traumatiska krigserfarenheter från Afghanistan och Tjetjenien, ett havererat äktenskap och ett komplicerat förhållande till sin tonårige son. På resan mot ”objektet” har han gott om tid att grubbla över sina övergrepp i tjänsten, som nog plågar honom mer än han vill medge. Ständiga problem och förseningar under resan får honom och hans kumpan Grebenjuk, yrkesmässiga paranoiker, att misstänka att värdlandets (aldrig utsagt men allt tyder på Tjeckien) säkerhetstjänst är dem på spåren. En viktig person, med några egna kapitel, är den f.d. dissidentprästen Travniček, som intresserat sig för Kalitin i hans isolerade belägenhet och för vilken denne, i djup själanöd, öppnar sig. Prästens civilkurage kontrasterar vältaligt mot Kalitins följsamhet mot makten. Själva upplösningen är en aning snöplig och sker ”not with a bang but with a whimper”.

Lebedev är en allvetande berättare, ömsevis i huvudet på Kalitin och på Sjersjnev. Deras tankar återger han gärna och skickligt genom s.k. svävande anföring, dvs. i deras egen språkdräkt med den indirekta anföringens pronomenväxling och tempusföljd och utan anföringssats:

”Kontrollanterna började diskutera något med varandra. Bakom Sjersjnev och Grebenjuk tryckte kön på. Hörnet på någons väska smällde in i foten på honom. För en stund tyckte han att det var som arrangerat, alltihop. När som helst skulle de gripa honom, trycka ner honom bakifrån med händerna på ryggen, gubbstrutten med portföljen skulle vända sig om och slita fram en automatpistol. Han försökte bemanna sig, pressa tillbaka tankarna.” [Min kursivering]

Nils Håkanson står som synes för en välsittande svensk språkdräkt, som förstärker det höga läsvärdet.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!

Finlandssvensk modernism i presentboksformat

2022-07-13 vara mänska. Kerstin Söderholm i urval (115 s.) & Mina lögner. Henry Parland i urval (106 s.), utgivna av Pieter Claes & Elisa Veit, inledning av Anna Möller-Sibelius (Söderholm) resp. Agneta Rahikainen (Parland); Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm 2022. Det här är två små eleganta volymer, utgivna i Litteratursällskapets serie SLS Varia, utan den sedvanliga vetenskapliga och textkritiska tyngden. De kan ses som komplement till just sådana utgåvor av Söderholms och Parlands verk. Återseendets glädje för en del, aptitretare till fördjupad läsning för andra.

Det senare torde i hög grad gälla Söderholmvolymen. Kerstin Söderholm (1897–1943) tillhör den finlandssvenska modernismen men är påfallande okänd jämfört med Södergran, Diktonius, Björling, Enckell eller Parland. Jag har känt till hennes namn men knappast läst något av henne tidigare. Söderholm var sjuklig och levde tillbakadraget och var knappast ett välbekant namn ens i sin samtid. Hennes produktion är inte stor: sex diktsamlingar mellan 1913 och 1941. Men från 1913 förde hon också dagbok fram till sin bortgång. På hennes uttryckliga begäran publicerades dagböckerna postumt och ger en fördjupad bild av författaren som person. Man gör också klokt i att läsa Anna Möller-Sibelius mycket upplysande inledning innan man ger sig i kast med själva texterna.

I urvalet blandas dikter och dagboksutdrag, även de senare ofta i diktform. De är grupperade i fyra tematiska avsnitt: Jag, Du, Han, Det. Ämnesvalet kan påminna om Södergrans, men Söderholm är mindre högspänd. Metern är fri och dikterna orimmade, men de är språkligt noga utformade och gör ofta starkt intryck:

Jag anade dig engång
hårda
ande
outsäglighet,
tagg i mitt bröst
bristningsfina tråd.

Jag lever för att jag aldrig sett dig.
Jag tror för att jag aldrig känt dig.
Jag förstår dig för att jag aldrig visste ditt namn.
(Ur Rödgula vägar, 1928).

Henry Parlands samlade skrifter gavs ut i textkritisk utgåva av SLS för några år sedan, och jag har skrivit om alla delarna på min blogg. Det här urvalet av dikter och novellfragment samt inledningen till romanen Sönder känns representativt i sin blandning av välkända och mindre kända texter.

Sammanfattningsvis två verkligt attraktiva små volymer, att njuta av själv eller varför inte ta med som gåbortpresent i stället för en flaska vin?

Berättelser ur deras levnad

2022-06-23 Rachel Cusk: Konturer (2014; svensk övers. Rebecca Alsberg, Albert Bonniers Förlag 2018; 200 s.). Det här är en bok jag inte blir riktigt klok på. Tillsammans med de två andra delarna i trilogin, Transit och Kudos, väckte den stor uppmärksamhet när den kom ut, men nu tycker jag inte man hör så mycket om den. Kanske för att man insett att den var något av en luftpastej?

Boken kallas roman, men som roman i egentlig mening är den dötråkig. Jagberättaren reser till Aten på en vecka, träffar och samtalar med ett antal människor, britter och greker, och reser hem igen. Men man ska förstås läsa den för interlokutörernas berättelser, som Cusk återger ömsom i direkt anföring, ömsom i kommenterande referat. Sedd så är boken snarast en novellsamling med dragning åt det essäistiska. Temat är krisande familjerelationer, mellan makar och mellan föräldrar och barn, och de som berättar är personer som berättarjaget träffar i olika sammanhang, den första redan på flyget till Aten, en man som förlorat sin förmögenhet efter två katastrofala äktenskap; han blir något av en genomgående figur. Andra är vänner och kolleger som hon träffar på kaféer. En tredje, rätt intressant grupp är de elever berättaren undervisar i novellskrivande (anledningen till hennes Atenvistelse), som får berätta muntligt i stället för att skriva. Det är alls inte dåligt, men knappast någon av berättelserna tar riktigt tag, och hela läsningen blir därefter: ganska långtråkig. Det mer essäistiska draget av introspektion, som interfolierar de externa berättelserna, förhöjer inte läsvärdet för denne för dagen griniga anmälare.

Tredje riket inifrån – utifrån

2022-06-16 Kirsten Thorup: Intill vanvett, intill döden (2020; övers. Helena Hansson, Albert Bonniers Förlag 2022; 382 s.). Att läsa denna roman är som att dras in i ett svart hål – men komma ut på andra sidan. Textens dragningskraft är oemotståndlig, uppslukandet är totalt. Hur har hon burit sig åt?

Rent tekniskt är frågan lått att besvara. Berättelsen strömmar fram i ett ohejdat flöde där jaget beskriver det som sker i samma ögonblick det händer, sömlöst blandat med sina reflexioner.  Meningarna är korta, mest bara huvudsatser. Dialog återges direkt utan anföringssatser eller citattecken (vilket ibland gör det svårt att veta vem som talar). Styckeindelning saknas, och de rubriklösa avsnitten kan vara flera tiotal sidor långa. Ändå är romanen inte det minsta svårläst. Jag tror det beror på föreningen av författarens totala identifikation med sin huvudperson, intensiteten i uttrycket, berömvärt omhändertagen i den svenska översättningen, och den spännande handlingen.

Handlingen utspelar sig hösten 1942. Jagberättaren Harriet är danska, 33 år, änka, med två små pojkar, efter Gerhard, som av idealistiska skäl kämpat mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig och som frivillig även i fortsättningskriget hamnat i Luftwaffe, i vars tjänst han stupat. Båda är i första hand antibolsjeviker, inte nazister, men de sympatiserar med Tysklands sak. Harriet är nedbruten av sorg efter den make hon älskat ”intill vanvett, intill döden”. För att komma på fötter antar hon en inbjudan från ett par flyktigt bekanta, Luftwaffegeneralen Klaus, och hans danska hustru Gudrun, att bo hos dem i München under några månader. Pojkarna får bo på barnhem under tiden. Romanen börjar med den helvetiska tågresan genom Tyskland, och sen blir det i princip bara värre. Generalsparet lever visserligen det ombonade liv som tillkommer en så högt uppsatt person, men Tyskland är långt ifrån det välordnade samhälle som det framställts som i det tyskockuperade Danmark. Varubristen är kännbar även i värdfamiljen, och värdinnan Gudrun är spänd, neurotisk och mycket ombytlig till humöret. I hushållet finns två ”frivilliga” Ostarbeiter, unga ukrainskor som kallas Ludmilla fast ingen heter så. De kan tyckas haft tur som inte hamnat i den tunga industrin men är i själva verket i livsfara även inom hemmets väggar. Levnadsförhållandena i Tyskland hösten 1942, på väg mot Stalingrad, är helt enkelt urusla, men att inte tro på Endsieg är defaitism och kan medföra dödsstraff. Allt detta noterar Harriet med rätt oförvillad blick, och påtalar missförhållandena för väninnan Gudrun, som slår ifrån sig. Harriet försöker hjälpa där hon kan, men medmänsklighet står inte högt i kurs. Uttalad regimmotståndare blir hon inte, ens inför sig själv.

Romanens första kulmen är en middag för högt uppsatta koryféer som värdparet ordnar när Klaus är hemma på permission. Att säga att den urartar är ett grovt understatement. Efter det förlorar skildringen en del i intensitet, men den återkommer med full kraft på slutet, som en pendang till inledningen.

Allt ses alltså enbart med Harriets blick. Den framstående författaren Kirsten Thorup lyckas ändå gestalta psykologin inte bara hos Harriet utan även hos uttalade nazister, medlöpare, tvivlare, regimmotståndare och slavarbetare. Det är urstyvt!

Kirsten Thorup var 78 år när roman kom ut i Danmark. Jag tror bara en författare med så gedigen erfarenhet kunde har rott detta stora och svåra projekt i land – och med så lysande litterärt resultat. Av eftertexten framgår vilken oerhörd research som ligger bakom, och litteraturlistan är värdig ett akademiskt historieverk. För att öka berättelsens autencitet och närvaro finns många ord, fraser och till och med meningar på tyska i texten. Till icke tyskkunnigas hjälp finns dessa översatta i ett appendix i boken.

Att den svenska översättningen utkommer samtidigt som Ukraina åter drabbats av krig är förstås en tillfällighet, men det gör denna roman ännu mer samtida än den redan är i sig själv.

”Karaktärer” av kött och blod

2022-05-28 Ia Genberg: Detaljerna (Weyler förlag 2022; 152 s.). Det här är inte en roman, inte heller en novellsamling, men fyra berättelser, personporträtt, sammanhållna av de porträtterades relation till jagberättaren. Hon är en medelålders, namnlös kvinna som under en sjukdom tänker tillbaka på sin ungdomstid decennierna runt sekelskiftet. Hon är i hög grad medagerande i sina nära relationer till dem hon berättar om, men det är de som är huvudpersonerna, hon själv förblir något konturlös: en ung kvinna som saknar målmedvetenhet och uthållighet och låter sig dras in i olika relationer.

Flickvännen Johanna är berättarens motsats: stadig, karriärlysten, av övre medelklass. De förenas av sin kärlek till litteraturen, men när Johanna gör mediekarriär passar inte berättaren längre in i bilden. Den berättelsen är en lite trevande upptakt till bolens bästa, den om den gränslösa väninnan Niki, som inte tål motgångar eller motsägelser. Hon och berättaren delar bostad tills Niki förälskar sig i en irländare och flyttar med honom till Galway utan att meddela adress eller telefonnummer. Skildringen av hur berättaren försöker leta rätt på Niki i Galway är livfull och dramatisk och bryter välgörande av mot berättartempot i övrigt. Här får också författarens humor mer spelrum än i resten av boken. ”Alejandro” är som ett intermezzo i en orkestersvit. Här är berättaren mera huvudperson i sin passion för den undflyende dansaren och popmusikern från Sydamerika. Den får en livsavgörande följd som Ia Genberg typiskt nog inte gör stor affär av. Den sista berättelsen, ”Birgitte” handlar om berättarens egen mor, vilket kommer som en överraskning en bit in i texten. Det är en gripande skildring av en orolig själ, som missbrukar bensodiazepiner för att hålla kaos borta. Som bonus får vi en inte okritisk men kärleksfull bild av att vara barn i 1970-talets bohemiska vänstermiljö. En viktig gestalt utan eget kapitel är bästa väninnan Sally, till vars stora villa på Lidingö berättaren alltid kan söka sig när vänskaper eller relationer kraschar.

Boken hålls tematiskt samman av att den handlar om kvinnor nära, på eller över gränsen till sammanbrott De är levande gestaltade men också ”karaktärer”, fallstudier av olika neurotiska personlighetstyper. Boken är också en styv skildring av tiden, tidsandan och livsstilen runt millennieskiftet. Själva skiftet får också stort utrymme i ett av avsnitten. Ia Genbergs språk är genomarbetat och har ett väldigt fint flyt. Texten är satt i ofta flera sidor långa stycken, men det stör inte, för man vill bara läsa vidare.

Hjalmar Bergman föregriper sig själv

2022-05-15 Hjalmar Bergman: Hans nåds testamente (1910, i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, red. Johannes Edfelt, Albert Bonniers Förlag 1949; 234 s.). Efter avhandlingen om den determinerade Markurell kände jag för att läsa något av Hjalmar Bergman själv. Denna, som jag inte läst tidigare, är en något udda roman i Hjalmar Bergmans produktion sett till tillkomsttid, innehåll och stil. Både före och efter 1910 skrev Bergman mest allvarliga saker, som Savonarola (1909), Vi Bookar, Krokar och Rothar (1912) Mor i Sutre (1917) och En döds memoarer (1918) eller lyriskt tragiska ”Komedier i Bergslagen” som Två släkter (1914) och Dansen på Frötjärn (1915). Först 1919 ändrar författarskapet karaktär med den burleska, publiktillvända Markurells i Wadköping. Hans nåds testamente föregriper både bergslagskomedierna och de senare romanerna. Här möter vi samma herrgårdsmiljöer som i komedierna (delvis samma gårdar och samma familjer), en burlesk men i grunden tragisk huvudperson som i Markurells, vilken liksom herr Markurell ägnar sig åt ekonomiska manipulationer som han inte fullföljer. Liksom i Markurells är handlingen kronologisk och utspelar sig under en begränsad tid med tillbakablickar. Romanen fick i huvudsak goda recensioner, men sitt publika genombrott fick Hjalmar Bergman vänta på i ytterligare nio år.

Hans nåds testamente är onekligen nöjsam och lätt att läsa även efter mer än 100 år, framför allt för sitt original till huvudperson, friherre Roger Bernhusen de Sars: egensinnig, frispråkig, oförskämd men också ömsint och lätt att beveka. Kring honom grupperar sig tjänstefolk på olika nivåer, alla med sin egen karaktär, ”krumelurer” med baronens favoritord, hans tillresta syster änkedomprostinnan Hyltenius och hennes söner, som fikar efter arvet, och de två ungdomarna Blenda, 15, och Jakob, 19. Det yttre händelseförloppet är föga dramatiskt, så när som på ett skott som avlossas mot slutet av boken. Handlingen drivs i stället fram genom dialogen, som är mästerlig, för att använda ett alltför svagt ord. Personerna får sin karaktär genom sitt sätt att tala, det behövs inga yttre beskrivningar. Inte att undra på att pjäsversionen blivit mer omtyckt än romanen.

Problemet med romanen, som jag ser det, är grundkonceptionen med de två ungdomarna. De är båda utomäktenskapliga barn, Blenda till baronen och en försvunnen mor, Jakob till husföreståndarinnan fru Enberg och den italienske tjänaren Toni, som båda är kvar på gården. De lever en paradisisk tillvaro före syndafallet, utan krav på skola eller arbete, oskuldsfulla naturbarn, vars tillvaro rämnar när de dras in i Hans nåds testamentariska dispositioner. Baronen har insatt Jakob som sin universalarvinge på villkor att han gifter sig med Blenda, men Blenda vill inte alls gifta sig och dras dessutom till domprostinnans son Per. Och så är hon ju bara 15 år. Blendas och Jakobs tillblivelse och tillvaro är dock svåra att ta på det allvar som god fiktion kräver, och därmed svajar hela konstruktionen. Det tycks som om Bergman själv haft svårighet med romanbyggnaden, för han har inte fått till slutet, tycker jag. Sammanfattningsvis är Hans nåds testamente läsvärd för sin berättarglädje, sin humor och sina pregnanta karaktärer, men som helhet kan romanen inte räknas till hans främsta. – En Bergmanexpert som Erik Hjalmar Linder har en helt annan mening.

Sovjetlettland speglat i kvinoliv

2022-05-01 Nora Ikstena: Modersmjölken (2015; svensk övers Juris Kronbergs, Bokförlaget Tranan 2020; 260 s.). Lettiskan Nora Ikstena debuterade 1995 och kan därmed sägas tillhöra den första generationen av postsovjetiska författare i landet. Hon har gett ut cirka dussinet romaner, noveller och essäsamlingar men förutom Modersmjölken är bara romanen Livets fest (1998) översatt till svenska (2008). Ikstena är utan tvivel en framstående författare som borde röna mer uppmärksamhet här. Denna roman har det dock skrivits en del om, och det är förhoppningsvis en vändpunkt.

Modersmjölken är postsovjetisk också i sitt tema. Den utspelar sig mellan 1944, när Sovjetunionen för andra gången ockuperade Lettland, och 1989, när Berlinmurens fall visade att en ny frihet var möjlig. Det är kvinnor i tre generationer, mormor, mor och dotter, som förkroppsligar historien, och den berättas växelvis av de båda yngre. (De är alla namnlösa, så jag refererar till dem så.) Mormodern har haft möjlighet att fly till Sverige, men vill föda sitt barn på lettisk jord. Hennes man har deporterats till Sibirien och återvänder aldrig. Hon gifter om sig, och styvfar/styvmorfar är en god människa och blir en fast punkt i familjen. Modern, som är romanens centralgestalt, är olycklig, depressiv, hatar systemet och inte minst sig själv. Hon blir med barn efter en engångsaffär, men när dottern föds, 1969, samma år som författaren, överger hon barnet för en kort tid med motiveringen att denna inte ska dricka hennes förgiftade modersmjölk. Dottern tas om hand av morföräldrarna medan modern utbildar sig till läkare, gynekolog. Hon ser en lovande karriär som fertilitetsforskare i Leningrad gå om intet efter en våldshandling och tvingas tjänstgöra på en sjukstuga i landsorten. Dottern rycks upp ur sin trygga tillvaro i Riga till en stuga på landet utan moderna bekvämligheter men finner sig snabbt väl till rätta, med morföräldrarna som säkerhetsventil i bakgrunden. Den behövs, för modern för ett alltmer självdestruktivt leverne. Dottern ifrågasätter till en början inte det sovjetiska systemet, vaknar upp gradvis, men det är svårt att vara oppositionell om man vill gå ut skolan med goda betyg och komma in på universitetet.

De frihetsälskande men resignerade morföräldrarna, modern som gör motstånd men krossas, dottern som kommer till medvetenhet och blir del av en ny frihetslängtan: de parallelliserar den politiska utvecklingen i landet och förhållandet till sovjetmakten på ett nästan övertydligt sätt. Jag kommer att tänka på Eyvind Johnsons Krilon-trilogi. Men liksom hos Johnson tar författarens litterära förmåga loven av sådana invändningar. Den mänskliga historien tar överhanden, gripande i sitt elände, rörande i sin hoppfullhet. Symbolmättade bipersoner och bihistorier fördjupar framställningen. Det är storartat.

*

Modersmjölken blev Juris Kronbergs sista översättning. Kronbergs (1946–2020) var född i Sverige av lettiska flyktingar och blev en produktiv och outtröttlig förkämpe för lettisk kultur och litteratur i Sverige, som poet, översättare från och till lettiska, kulturdebattör och under tio år det fria Lettlands kulturattaché i Sverige. Det har känts angeläget för mig att tillägga detta.

Ingen skön litteratur – men vilken skönlitteratur!

2022-04-22 Fernanda Melchor: Paradais (2021; svensk övers. Hanna Nordenhök, Bokförlaget Tranan 2022; 174 s.). Fernanda Melchor (född 1982) är en mexikansk författare som fick ett stort internationellt genombrott med kollektivromanen Orkansäsong (på svenska 2021). Paradais är mindre till formatet och mer koncentrerad till handlingen. Det är en förfärlig historia, en skoningslös tragedi, utan ljusglimtar, utan humor, och med en utdragen våldsscen som hör till det värsta jag läst. Men det är en väldigt bra roman.

”Paradais” är den fonetiska stavningen av ”Paradise”, namnet på det grindsamhälle (gated community) där huvudpersonen, den sextonårige Polo, ytterst motvilligt arbetar med enklare sysslor under den förhatlige fastighetsskötaren Urquiza. Själv bor han med sin ensamstående mor och sin jämngamla gravida kusin Zorayda i en fattig byhåla med det ironiska namnet Progreso. Jobbet har Polo tvingats till av sin mamma, som är förtvivlad och rasande över att han straffat ut sig från gymnasiet genom omfattande skolk. Polo har ingen riktning på sitt liv. Han hatar allt och alla, inklusive sina närmaste, och särskilt invånarna han jobbar åt i grindsamhället, som vältrar sig i lyx. Som sin enda utväg ser han att ansluta sig till sin äldre kusin Milton, som sjanghajats in i en knarkmaffia. Och han röker och dricker alldeles för mycket. En omaka vän, som han egentligen djupt föraktar, får han i Franco, en jämnårig pojke som bor i Paradais. Denne är fet och motbjudande, en outsider, men han har pengar till sprit. Och han är besatt av en enda sak: att få ha sex med den vackra grannkvinnan señora Marián. En plan tar så sakteliga form, i Polos ögon fantasier som inte kan tas på allvar. Men … mer ska inte avslöjas här.

Det som är mest anmärkningsvärt med den här korta romanen är inte handlingen utan språket och stilen. Melchor talar Polos språk, även när hon beskriver händelser utanför denne, men i huvudsak ses världen med Polos ögon. Hans tankar återges i svävande anföring i all sin råhet och grovhet i meningar som kan sträcka sig över en halvsida eller mer, och texten är satt i stycken på vanligen fem–sex sidor, ibland upp till tio. Jag hade inledningsvis svårt att läsa dessa av svordomar och könsord späckade textmassor utan vilopunkter men upptäckte efter hand en rytm i framställningen som bar läsningen, och efter knappt halva boken fann jag den rentav lättläst. Det är samhällskritik, inte som skön litteratur men som skönlitteratur, av hög klass. Och äras den som äras bör: översättaren, den mångsidiga skribenten och författaren Hanna Nordenhök, har utfört en bragd i överförandet av Vera Cruz-slummens språk till en lika skitig och våldsam svenska. Finns det något översättarpris hon ännu inte fått ska hon ha det. Nu!

Skickligt – men engagerar inte

2022-04-11 Nina Wähä: Babetta (Norstedts 2022; 328 s.). Nina Wähäs förra roman, Testamente (2019), var ett hejdundrande genombrott för författaren, Augustprisnominerad, tilldelad Sveriges Radios romanpris och prisad även av mig i detta forum. Det var en myllrande familjekrönika med massor av personer, som utspelade sig i finska Tornedalen, berättad i tredje person av en allvetande berättare. Och nu Babetta. Jag tror aldrig jag läst två så olika romaner av samma författare. Den nya är ett kammarspel för tre personer och några bifigurer, den utspelar sig under några högsommarveckor på franska Rivieran och är berättad i jagform. Språket, stilen, är helt annorlunda, vilket är ett gott bevis på Wähäs yrkesskicklighet. Men som helhet är det en svagare roman.

Temat är en asymmetrisk vänskap. Jagberättaren Katja blev vän med Lou på teaterlinjen i Södra Latins gymnasium i Stockholm. Lou slog igenom som filmstjärna bara 19 år gammal i den internationella storfilmen ”Babetta”. Hon blev en berömd filmstjärna, medan Katja inte kom någon vart i sin skådespelarkarriär. Nu, efter 15 år, har hon sadlat om till filmvetare och väntar på besked om hon antagits till doktorandutbildning. Då kommer en inbjudan, ja närmast en order, från Lou: ”Kom hit!” Vänskapen har bestått, på Lous villkor dock, så det ät klart att Katja reser. Arten av relationen står klart redan vid ankomsten, då Katja får vänta flera timmar på Lou, som slarvigt ursäktar sig med trafikproblem. Katja förstår och förlåter, som alltid, och är snar till att skuldbelägga sig själv för varje antydan till fnurra.

Lou lever ihop med Renaud, en 30 år äldre berömd filmfotograf, i hans palatsliknande villa. Tillvaron är rätt händelselös, och läsaren undrar med Katja varför Lou prompt vill ha sällskap av väninnan. Katja lånar Lous kläder, och i en scen även hennes sambo. Det finns här antydningar om att hon äter sig in i väninnans identitet, men det stannar vid antydningar.

Nu-berättelsen avbryts dels av Katjas återblickar på deras tidigare liv, dels av en cineastisk analys av (den fiktiva) filmen ”Babetta”, scen för scen, regikoncept, scenografi, med tonvikt på Lous rollprestation, vilket väl ska säga något om hur Louise Bergström blev den internationella aktrisen Lou Faucher. Personligen är jag svag för den sortens metafiktion, och det är skickligt turnerat av Wähä, men känns ändå inte som en organisk del av romanen.

Boken avslutas dramatiskt, men när man tror sig ha kommit till upplösningen följer kapitlet ”Director’s cut” med ett alternativt slut. Det är ytterligare ett bevis på Wähäs hantverksskicklighet men en verfremdungseffekt som känns påklistrad. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, som dock inte engagerar.