2020-01-05 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen (Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). Om Sally Salminen har jag själv, och många med mig, trott oss veta ungefär detta: Den Ålandsbördiga Sally vaknar en dag år 1936 i sin pigkammare i New York och finner sig berömd. Hon har nämligen vunnit Wahlström & Widstrands och Schildts nordiska romanpristävling med Katrina, en skildring av en kvinnas hårda liv på en åländsk ö. Hon skriver många böcker efter den, som ges ut och läses men föraktas av det litterära etablissemanget som ”folklivsskildringar”, och i senare litteraturhistorier är hon marginaliserad eller helt bortglömd.
Med sin biografi vill den finlandssvenska litteraturvetaren, förlagsredaktören m.m. Ulrika Gustafsson uttryckligen upplysa oss fåkunniga om att Sally Salminen (1906–76) var så mycket mera och bättre. Hennes böcker bedömdes visserligen påfallande njuggt i hennes eget Svenskfinland, men inte ens där var bemötandet entydigt negativt, och i Sverige och särskilt i Danmark, som var hennes hemland från 1940, togs hennes författarskap på allvar och behandlades uppskattande. Hennes romaner utspelar sig i många olika miljöer, inte alls bara i bondemiljö, och har ofta en socialkritisk tendens. Det gäller inte minst hennes självbiografiskt baserade skildringar av emigranttillvaron i USA. Till de riktigt stora kom hon dock aldrig att räknas.
Ulrika Gustafsson har gjort en mycket grundlig genomgång av Salminens liv och författarskap och redovisar läsning av bl.a. Salminens dagböcker och otryckta manuskript, samtida recensioner, intervjuer, hemma hos-reportage (förvånansvärt många) och litteraturvetenskapliga böcker och artiklar; avdelningen Källor och litteratur omfattar 18 sidor med liten stil. Hon hittar många samverkande orsaker: den nästan krossande uppmärksamheten efter debuten; att allt hon senare skrev mättes med Katrina som måttstock; det litterära klimatet i Svenskfinland, som dominerades av modernismen; Salminens position helt utanför det litterära etablissemanget både socialt och geografiskt; och att hennes produktion faktiskt var rätt ojämn. Framför allt kunde hon vara påfrestande mångordig. Gustafsson själv suckar några gånger över långrandiga passager.
Om Sally Salminen själv blir det tydligt att hon inte var någon lycklig människa och tidvis var beroende av starka sömnmedel. Hon gifte sig, med tvekan, med den danske konstnären Johannes Dührkop, och äktenskapet fungerade, trots slitningar, främst genom hans stöttande lojalitet. Paret hade inga egna barn men tog en liten judisk pojke som fosterbarn 1943, en modig motståndshandling i det tyskockuperade Danmark, och följde honom under hela uppväxten även sedan de biologiska föräldrarna återkommit till landet. Hennes litterära självförtroende kunde svikta, men hennes självkänsla var stark och hon stod på sig mot sin förläggare i fråga om omarbetningar och strykningar. Författare var det enda hon ville vara; det hade hon drömt om redan som flicka i elvabarnsfamiljen på Vårdö. (Faktiskt blev inte mindre än fem syskon författare, den enda mer kända utöver Sally var Aili Nordgren).
Ulrika Gustafsson skriver bra. Prosan är spänstig och drar läsaren med sig. Hon är ovanligt personlig för en författare i denna genre. Här tar hon en risk – läsaren vill lära känna Sally, inte Ulrika – men hon klarar balansgången fint och det subjektiva blir en krydda i texten. Hon kan också glädja sig åt en viss renässans för Sally Salminen: Katrina har kommit i nyöversättning till finska och förlaget Saga Egmont har gett ut fyra romaner som e-böcker.
Min läsning 