Förståelse för den besvärliga

2020-06-30 Ulrika Knutson: Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media 2020; 400 s.). Ulrika Knutson har tampats med Elin Wägner tidigare. Det var i arbetet med boken om Fogelstadgruppen Kvinnor på gränsen till genombrott (2004). Hon har bekänt att hon inte tyckte om Wägner, och det där tycks ha legat och gnagt och till slut tvingat henne att ta sig en närmare titt på den besvärliga. Resultatet är en biografi med betydligt större förståelse för Wägner, men nära vänner blir de inte.

Det finns mycket biografiskt om Elin Wägner sedan tidigare, framför allt Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora tvåbandsverk från 1978–80, som är Knutsons viktigaste källa utöver Elins (Knutson kallar henne gärna så) egna brev, arbetsböcker och skrifter. Men denna biograf ser sitt föremål utifrån sitt eget temperament, och som både biografen och föremålet är framstående pennskaft blir texten därefter och läsningen njutbar.

Jag tror att Wägners besvärlighet har två sidor: å ena sidan var hennes höga ideal: särartsfeminist i Ellen Keys efterföljd, radikalpacifist, vegetarian, kväkare, svårsmälta i samtiden ibland även för åsiktssystrar; å andra sidan kunde hon ha bristande empati med människor i sin omgivning som gör henne personligen mindre sympatisk både i samtidens och eftervärldens ögon. I gruppen kring Fogelstad och tidningen Tidevarvet var det ideliga slitningar på både det personliga och det politiska planet. Och trots sin feministiska medvetenhet drogs Elin Wägner ständigt till olämpliga män: journalistkollegan på Helsingborgs-Posten som bröt ett äktenskapslöfte; maken 1910–22 John Landquist som ständigt bedrog henne (de förblev dock vänner livet ut); en tysknationalistisk adelsman i efterkrigstidens Österrike; den gifte författarkollegan Sigfrid Siwertz. Det har uppenbarligt roat Ulrika Knutson att få skriva öppet om alla dessa historier, som tidigare biografer behandlat mer diskret.

Men de kvinnliga vännerna är viktigast, ett pärlband av märkeskvinnor från första hälften av 1900-talet. Knutson citerar ymnigt ur brev till Ellen Key, Emilia Fogelklou, Elsa Björkman-Goldschmidt, Ester Blenda Nordström, Fogelstadskvinnorna och de yngre Flory Gate och Barbro Alving. Det är i nätverkandet med dem som Wägner hittar sin energi. En alldeles speciell relation har hon till hushållerskan Linnéa Johansson, som hon kamperade ihop med i 40 år. Av brev mellan dem att döma var de uppriktiga vänner utan att någonsin ifrågasätta förhållandet matmor – underlydande. Wägner duade Linnéa, som tilltalade henne i tredje person som ”Frun”.

Elin Wägner var rastlöst verksam hela sitt liv, med depressioner och en gång ett riktigt utmattningssyndrom som följd. Hon var flitig journalist i Idun och Dagens Nyheter och Tidevarvet, rösträttskvinna och sedan aktiv i flera andra kvinnoorganisationer i Sverige och internationellt, hjälparbetare i Wien efter kriget, lärare på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, fostermor för sin brorson och en hel del annat. Knutson ger befogat utrymme åt allt detta. Men främst var Wägner skönlitterär författare. Om Ulrika Knutson kanske inte hittar in till kärnan i Wägners motsägelsefulla personlighet har hon i alla fall mycket förtjänstfullt lyft fram författaren, med insiktsfulla och inkännande referat och analyser av hennes många romaner (många fler än jag kände till) från debuten 1908 med Norrtullsligan till den sista Och vinden vände bladen 1947. Många av hennes romaner – mest känd är väl Åsa-Hanna från 1918 – utspelar sig i bondemiljö i Småland. Det var en miljö Wägner var hemma i efter barndomens somrar hos morfar kyrkoherden i Berg i Kronobergs län. På 1930-talet bosatte hon sig där permanent, i ett hus med namnet Lilla Björka, som numera är öppet för allmänheten. Här hämtade hon också inspiration till det verk som med tiden kommit att anses som hennes viktigaste, Väckarklocka från 1941, en uppgörelse med världens vanvett och med profetiska varningar om miljöförstöring.

Pennskaftet heter ju Elin Wägners genombrottsroman från 1910. Den fick ge namn åt en kategori kvinnliga journalister som skrev vardagsnära, humoristiskt och snärtigt, som Wägner själv, Else Kleen, Barbro Alving (Bang) och Marianne Höök. Ulrika Knutson är ett sentida pennskaft som med denna bok visar att hon inte står sina äldre medsystrar efter.

 

Två romaner av Selma Lagerlöf

2020-05-16 Selma Lagerlöf: Bannlyst (1918; 5:e upplagan 1923, Albert Bonniers Förlag; 353 s.) och En herrgårdssägen (1899; läst som e-bok, Modernista 2015; Bonnier Pocket 2017 inkl. förord av Lars Andersson 197 s.). Inspirerad, eller kanske uppfordrad, av Anna-Karin Palms biografi har jag gripit mig an två av Selma Lagerlöfs romaner som jag inte tidigare läst (det finns många fler, ska jag erkänna). Både samtida kritiker och senare litteraturhistoriker brukar betrakta Bannlyst som en av Lagerlöfs mindre lyckade, medan En herrgårdssägen räknats som ett mästerverk.

Palm gör ett i mina ögon framgångsrikt försök att omvärdera Bannlyst. Visst kan man tycka att kompositionen är spretig, tillfälligheter och sammanträffanden för många och de paranormala inslagen för påfallande, men romanen är skriven av en författare på höjden av sin yrkesskicklighet, och som läsare både sveps man med och berörs av historien. Kanske inte främst av det som var Lagerlöfs pacifistiska grundtanke: krig och annat våld mot levande människor är, ehuru sanktionerat av världssamfundet, många gånger värre än sådan tabubelagd behandling av döda, som att äta människokött. Bokens huvudperson Sven Elversson beskylls för att ha gjort just detta: ätit köttet av en död kamrat för att överleva under en nordpolsexpedition och blir bokstavligen bannlyst av kyrkoherden i den lilla Bohusförsamling där bokens första del utspelar sig. Men bokens andra tema känns mer aktuellt i dag: hur kan en människa äga en annan i en kärleksförbindelse, äktenskap eller fri? Kyrkoherden Edvard är nygift med den unga Sigrun, som han otvivelaktigt älskar, men han är kontrollerande och svartsjuk och stänger in henne bokstavligt och bildligt. Sven Elversson blir hennes räddning efter många förvecklingar, men romanen har inte ett lyckligt, möjligen ett försonande slut, när den osjälviska uppoffrande kärleken har segrat.

Självutgivande kärlek är temat även för En herrgårdssägen. Den korta, täta romanen är en variation på sagan om Skönheten och Odjuret och har även inslag av Orfeusmyten. Gunnar Hede, en drömmande fiolspelare som försummar sina studier i Uppsala ska försöka rädda familjegodset Munkhyttan i Dalarna genom att bli en lika framgångsrik gårdfarihandlare som sin farfar, vilken skapat familjeförmögenheten och byggt upp herrgården. Han misslyckas dock så kapitalt att han blir galen, en välkänd dåre i bygderna där han fortfarande går kring och nasar. En drömmare av annat slag är den unga Ingrid, som mött Hede redan som barn. Deras vägar korsas när Ingrid ligger skendöd i sin kista i en öppen grav och Gunnar Hede råkar komma förbi och väcker henne med sitt fiolspel. Så småningom (det hinner hända en hel del på de få sidorna) lyckas Ingrid i en dramatisk scen bota Gunnar genom sin kärlek, och galenskapen, som han burit som ett pansar mot omvärlden, faller av honom. Det är en varm och inkännande berättelse med mästerlig insikt i psykisk ohälsa, och det finns stark poetisk lyster i bokens många drömmar och visioner, men jag tycker den har åldrats sämre än Bannlyst.

Kollegial författarbiografi – med nerv

2020-05-12 Anna-Karin Palm: ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf (Albert Bonniers Förlag 2019; 681 s.). Anna-Karin Palm är en välkänd och uppskattad skönlitterär författare – om än inte med stjärnstatus. Hon har litteraturvetenskaplig utbildning men är inte forskare. Förläggaren Eva Bonnier måste ändå ha anat något när hon föreslog Palm att skriva en Selma Lagerlöf-biografi. För resultatet är ypperligt. Palm har gått till väga som en forskare: läst Lagerlöfs samlade utgivning, alla brev framför allt från men även till henne, besökt de platser där Lagerlöf bott eller som betytt något för henne. Detta har gett boken en gedigen biografisk stadga och är värt beröm bara det. Något nytt eller okänt har hon väl inte hittat, och sedan Lagerlöfs brev öppnades 1990 vet vi det mesta om hennes privatliv och relationer. Palm uppehåller sig särskilt vid triangelförhållandet mellan Lagerlöf (som Palm aldrig kallar bara Selma) och hennes kärlekar Sophie Elkan och Valborg Olander som svartsjukt bevakade att Lagerlöf inte favoriserade den andra. Hon var på olika sätt beroende av bägge två men var tvungen att tona ner den känslomässiga bindningen till den ena i brev till den andra. Selma Lagerlöfs yttre karriär, från fattig lärarinna i Landskrona till nationalmonument med väldiga inkomster men också enorma utgifter tillvaratas också utmärkt i Palms framställning.

Men det är genom att hon har närmat sig sitt föremål som en yrkessyster som texten har fått sin verkliga nerv. Det är författarskapet som är bokens helt centrala ämne. Viljan att bli författare, som fanns där redan i unga år, de första skrivförsöken och genombrottet 1891 med Gösta Berlings saga, som satte myror i huvudet på tongivande kritiker som Warburg och Levertin men uppskattades av Georg Brandes. Palms inlevelse i den kreativa processen från första idé till färdigställande är total, och referaten/analyserna av de färdiga verken vittnar även de om djupt inkännande och lockar till läsning. Mycket värdefullt för min egen del eftersom jag – skam till sägandes – läst väldigt lite Lagerlöf.

Anna-Karin Palm lyfter också fram feminismen hos Selma Lagerlöf. Hon var ytterst medveten om sin roll som kvinnlig förebild och pionjär i olika sammanhang: första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, första kvinnan i Svenska Akademien etc. Hon gladdes naturligtvis åt goda recensioner men värjde sig mot etiketter som sagoberättare. Den uppfattningen, som levt kvar länge i den svenska, av män skrivna, litteraturhistorien avvisar Palm förtrytsamt, eftertryckligt och förhoppningsvis en gång för alla. Att det finns en sagoton i mycket av det hon skrev är obestridligt, men Palm visar hur genomtänkt och medvetet Lagerlöf hela tiden arbetar och hur många av hennes främsta verk kommer till som reaktioner på tidens händelser.

Boken har en utförlig notapparat, en litteraturlista och ett personregister, men jag saknar lite utförligare sakkommentarer till många av breven. Hur många vet i dag vem den ”gamla fröken Franzos” var, som Lagerlöf beklagar i ett brev 1938? (Marie Franzos, 1873–1941, introduktör och översättare av svensk skönlitteratur på det tyskspråkiga området, bl.a. av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman). En kronologisk verklista hade också varit bra att ha.

Salongskomedi med förhinder

2020-05-01 T.S. Eliot: The Cocktail Party (Faber & Faber 1950). Den här hade jag glömt att jag hade. Råkade få syn på den anspråkslösa volymen i min bokhylla (förstaupplaga med Eliots personliga dedikation till min morfar), hade ett mycket vagt minne av en radioteaterföreställning i min ungdom (säsongen 1954/55, i serien Vår tid i dramat, visade det sig, så jag hörde väl en senare repris) och blev nyfiken. Jag läste mycket dramatik i min ungdom, men nu var det länge sedan.

(Spoilervarning: här följer en rätt utförlig resumé av handlingen; det tycks mig osannolikt att den sätts upp på en teater eller i en tv nära dig.)

Som nästan hörs på namnet är pjäsen en salongskomedi. Den börjar mycket riktigt som ett typiskt West End-stycke, eller kanske snarare som en parodi på ett sådant med pladdrande människor ur Londons övre medelklass. Men snart fördjupas handlingen. När de andra gästerna har gått befinner sig värden, Edward, ensam med en gäst som han inte vet vem det är och som inte presenterar sig. I ett akut behov att anförtro sig åt någon berättar han för främlingen att hans fru har lämnat honom, på förmiddagen samma dag (han har fått hitta på en klassisk nödlögn om en sjuk faster för att förklara hustruns frånvaro). Främlingen ställer några frågor och drar slutsatsen att det var bäst som skedde. Men Edward sätter sig på tvären: han vill ha sin hustru Lavinia tillbaka. Främlingen säger sig kunna ordna det. I nästa scen fördjupas konflikten då det visar sig att den medelålders etablerade advokaten Edward har ett förhållande med den unga Celia. I en laddad uppgörelse bryter han med henne. Celia är tillintetgjord, inte så mycket för kärleks skull utan för att det reducerar henne till ett ingenting. Även Edward lider svårt av självförakt, som är ett viktigt tema i pjäsen. Lavinia återvänder och det blir ett praktfullt äktenskapsgräl, efter vilket positionerna är helt låsta.

I akt 2 befinns den mystiske främlingen vara en framgångsrik psykolog/psykiater (hans efternamn Harcourt-Reilly mer än antyder att praktiken ligger på Harley Street). Med delvis rätt oetiska metoder har han fått Edward och Lavinia att infinna sig samtidigt hos honom, och han lyckas få dem försonade sedan även Lavinia bekänt otrohet med en gemensam bekant, Peter, i sin tur olyckligt kär i Celia! I den följande, av kristen, katolsk mystik färgade scenen tar sig psykiatern an den förkrossade Celia och visar henne på två vägar tillbaka till livet, en enkel och en svår. Celia väljer utan att tveka den svåra.

I akt 3 har det gått två år. Edward och Lavinia lever ett harmoniskt liv utan starka känslor. Samma gäster som i första scenen träffas på nytt på cocktailparty hemma hos paret. Där briserar bomben: Celia har följt doktorns råd, fått kallelsen och begett sig som sjuksköterska till en fiktiv engelsk koloni. Där har hon blivit mördad av upprorsmän: korsfäst i en myrstack. Harcourt-Reilly säger sig ha vetat att Celia snart skulle dö, men att hennes val av den svåra vägen gjorde hennes död meningsfull. Ett ögonblick är alla skakade, men efter en stund är allt som vanligt och gästerna på väg till nästa party.

Här är ju den kristna offertanken närmast övertydlig (och Eliot lär ha fått kritik för den brutala skildringen). Jag inser när jag skriver detta att pjäsen grep mig mer än jag förstod under läsningen, men man kan ändå ifrågasätta om det är en riktigt bra pjäs. Salongskomedins genrekrav hotar hela tiden att ta loven av allvaret. Den var på Eliots tid hans mest framgångsrika pjäs, men jag undrar om West End- och Broadwaypubliken verkligen såg under ytan.

Varken släktkrönika eller bildningsroman – men lite av båda

2020-04-25 Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget M 2020; 379 s.). Ann-Luise Bertell, skådespelerska och teaterchef, fick ett genombrott 2017 med sin debutroman Vänd om min längtan, en roman som jag tyckte mycket om. Heiman heter hennes nya, österbottnisk dialekt för hemman. Och hemmanet, bebott och brukat av tre generationer från 1930-tal till 80-tal, är bokens nav. Den är ändå inte en traditionell familjekrönika, för det är en person som är bokens dominerande huvudperson.

Den tioårige Elof Westerback, redan moderlös, blir vittne till sin fars död i blodstörtning orsakad av tbc. Det är en stark, nästan för våldsam romanöppning som suger in läsaren i berättelsen. Elof får själv tbc, vistas några månader på sanatorium men tillfrisknar. Elof och hans lillebror Ivar tas om hand av sin mormor, en välvillig men något kärv kvinna. Morfadern är liksom fadern traumatiserad av inbördeskriget och tiger mest. Vad krig gör med männen som kommer tillbaks från fronten är bokens kanske viktigaste tema. Efter skolgång får Elof arbete på Tikkakoski vapenfabrik, där en framgångsrik avlägsen släkting är chef. Här lär han sig finska och gör sin första sexuella erfarenhet. Till fortsättningskriget blir Elof inkallad, men han är en dålig soldat, och han tvingas överge en döende vän därför att han är för klen för att orka dra honom med sig. Detta blir Elofs stora trauma. Efter kriget söker han upp vännens fästmö Olga för att berätta (dock inte sanningen), och hon och Elof blir raskt ett par. De gifter sig och börjar rusta upp det förfallna hemmanet, som hela tiden varit i Elofs ägo.

Så långt, ca 150 sidor in i boken, tror jag att jag läser en klassisk bildningsroman. Men här ändrar romanen karaktär. Elof utvecklas inte ytterligare, han sköter gården tillsammans med Olga, och de får två barn. Men han tar till flaskan för att döva sin ångest, tillsammans med grannen och vännen Viktor. Berättelsen blir stillastående. Barnen Stens och Lisbeths uppväxt skildras anekdotiskt, och det yngre syskonet blir en perifer figur, liksom Ivar i förra generationen, som Bertell placerar som gruvarbetare i Kiruna. Att Elof går i borgen för sin oduglige granne borde ha gett upphov till en litterärt givande konflikt, men den historien löses upp som om nästan inget hänt. Skildringen av det nya hemmansägareparet Sten och Solveig och deras barn är trivial och inte i nivå med det skrivkunnande som Bertell otvivelaktigt besitter. Först när fokus åter sätts på Elof får berättelsen nerv igen.

En lovande början med många fint skildrade partier övergår alltså för min del i viss besvikelse. Det är som om Bertell tappar intresset för sina egna gestalter när det ska handla om andra än Elof och hans både fysiskt och psykiskt starka Olga. I högt berömmande recensioner i Finland har man främst tagit fasta på krigstraumana, men det räcker inte rent litterärt. Bäst är Ann-Luise Bertell på att skildra dramatiska händelser och sådana där starka känslor i är inblandade. Då glöder hennes penna. Och liksom Peter Lüttge hos Svenska Yle konstaterar jag att hennes sexskildringar håller hög klass. Men de är inte så många.

Lär känna S.A. Hedlund

2020-04-20 Olle Gellerman: S.A. Hedlund. Legendarisk tidningsman och liberal politiker (Atlantis 1998; 235 s.). Den här boken väckte inte så stor uppmärksamhet när den kom ut. Jag har inte hittat en enda recension i någon större dagstidning. Själv köpte jag den på förlagets flyttrea för ca fem år sedan, och den har blivit liggande till nu. Den är helt klart värd ett bättre öde än att bli begravd i tysthet.

S(ven) A(dolf) Hedlund (1821–1900) är väl I dag, om han alls är ihågkommen, nästan enbart känd som mångårig huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som Viktor Rydbergs gynnare och vän. Men Olle Gellerman, själv på 1870- och 80-talen politisk redaktör på den segrande lokalkonkurrenten Göteborgs-Posten, visar att Hedlund var mycket mer än så. Han uppehåller sig faktiskt mindre vid dennes publicistiska gärning än vid hans politiska, som riksdagsman i växelvis andra och första kammaren från representationsreformen 1866 till 1889, med avbrott. Ska man ge honom ett enda ideologiskt epitet blir det liberal, men den partipolitiska liberalismen sökte ännu sin form. I början av sin karriär var Hedlund starkt påverkad av februarirevolutionen, som han bevittnat på plats i Paris 1848, och han hade socialistiska idéer, dock ej marxistiska. Han var en stark förespråkare för religionsfrihet (själv varmt, icke-dogmatiskt troende) och frihandel. I unionsfrågor var han Norgevän. Hans misstro mot storkapitalister, ivran för sparsamhet med statliga medel och antimilitarism fick honom att ansluta sig till Lantmannapartiet i andra kammaren. När partiet sprängdes på tullfrågan 1888 hade Hedlund gjort sitt i rikspolitiken. Gellerman ger en utmärkt och värdefull lektion i tvåkammarriksdagens funktionssätt under dess första tid, när parlamentarismen inte ännu gjort sitt intåg. Lantmannapartiet var andra kammarens i särklass största parti men hade ingen åstundan att bilda regering, i kontrast till sin motsvarighet i Norge, Venstre.

En mycket viktig insats, både som publicist och politiker, gjorde Hedlund genom att helhjärtat stödja finansminister J.A. Gripenstedts linje för finansiering av stambanorna med utlandslån. Det politiska motståndet var starkt, men Hedlunds envisa argumentation och personliga övertalningsförmåga bidrog verksamt till att bryta det.

I kommunalpolitiken i Göteborg arbetade Hedlund intensivt för skapandet av en högskola i staden. En sådan kom också till stånd. Den var dock mycket mer konventionell än Hedlunds drömda ”Fria akademi”, men han fann sig i detta utan protester.

Olle Gellermans läsvärda och välskrivna biografi handlar påfallande lite om personen S.A. Hedlund. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustrun Stina, född Rudenschöld, och de fem barnen och längtade ständigt hem under riksdagssejourerna i Stockholm. Engagemanget i hans hjärtefrågor var allt uppslukande. Han hade ett hetsigt temperament, som han kunde ha svårt att tygla, blev gärna långrandig och docerande i sina tal men var annars en älskvärd och social person, som de flesta tycks ha uppskattat, även meningsmotståndare. Mer än så behöver man knappast veta.

 

Läsvärt om livet i Mugabes Zimbabwe

2020-04-15 Petina Gappah: An Elegy for Easterly 2009; pocketutgåva Faber & Faber 2010; 277 s.). Ytterligare en volym i mitt afrikanska pocketbibliotek. Denna gång från Zimbabwe. Petina Gappah är född 1971, jurist och internationellt verksam som advokat. Denna novellsamling är hennes mycket uppmärksammade litterära debut, som har följts av en roman och ytterligare en novellsamling. Den här och romanen finns på svenska: Sorgesång för Easterly resp. Memorys bok, båda på Albert Bonniers Förlag.

Med ett undantag utspelar sig novellerna i Salisbury/Harare med omgivande landsbygd, de flesta under tiden som det självständiga Zimbabwe, några i Ian Smiths Rhodesia. Personkretsarna är vanligen utbildad medelklass (läkare, lärare, jurister), vars ekonomi och trygghet gröps ur av hyperinflationen. I några är den korrupta politiska nomenklaturan måltavla för skarp satir. Endast den tragiska och gripande titelnovellen utspelar sig i ett slumområde. Temat för hela samlingen är den tilltagande frustrationen över tillståndet i landet under Robert Mugabes alltmer diktatoriska styre.

Det här kan låta enahanda, men novellerna är så varierade till innehåll och stil att läsningen är oavbrutet underhållande. Trots att de flesta innehåller både tragik och allvar är de skrivna med en humoristisk underskruv som ytterligare förhöjer läsvärdet.

Jag vill lägga till en detalj som intresserade mig som språkvetare: den ömsesidiga misstro som tydligen finns mellan talarna av de mycket närbesläktade språken shona, i Harare, och ndebele, på landsbygden och som spelar en inte oväsentlig roll i några av novellerna.

Viktigt och välskrivet om folkmord och folkrätt

202004-10 Philippe Sands: Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (2016; svensk övers. Manne Svensson, Albert Bonniers Förlag 2018; 431 s.). Begreppen ”folkmord” och ”mänskliga rättigheter” är numera så invanda att man kan tro att de ha gammal hävd. Men så är ingalunda fallet. De är produkter av 1900-talets krigskatastrofer och kan sägas ha kristalliserats vid Nürnbergrättegången 1945–46 mot de främsta nazistledarna. I varje fall det senare, med brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”; begreppet och termen ”folkmord” hade svårare att göra sig gällande där och fick sina första kodifieringar i en FN-konvention 1948 och Europakonventionen 1950. Boken handlar om uppkomsten av de två begreppen och om de två män som låg bakom dem, Raphaël Lemkin resp. Hersch Lauterpacht, och sammanvävt därmed också författarens egen familjehistoria, utgående från hans morfar Leon Buchholz. Ramen är en metaberättelse, där Philippe Sands, brittisk advokat och folkrättsjurist, född 1960, redogör för den forskning och de undersökningar som lett fram till denna viktiga och välskrivna bok.

Verket har fyra huvudpersoner och ett myller av bipersoner (att personregister saknas är en stor nackdel). Utöver de tre nämnda är det naziockuperade Polens generalguvernör Hans Frank en centralfigur. Gemensamt för dem alla är staden med de många namnbytena och statstillhörigheterna: som österrikisk eller tysk Lemberg, som polsk Lwów, som sovjetrysk Lvov, som ukrainsk (numera) Lviv.

Inbjuden att hålla föredrag i Lviv börjar Sands fundera över sin morfar, som kom från trakten. Han kommer snart underfund med att morfadern var samtida med de båda folkrättspionjärerna, som hade studerat för samma lärare på universitetet. Alla tre var judar. Morfadern flyttade till Wien och bildade familj där. Han lyckades ta sig till Paris efter Anschluss 1938, fick dit sin dotter Ruth, Sands mamma, ett år senare, medan hustrun Rita blev kvar i Wien till 1941, då hon i sista sekunden slapp ut och återförenades med make och dotter. Detta mysterium i familjehistorien reder Sands ut parallellt med de andra berättelserna.

Lauterpacht flyttar också till Wien och redan 1925 vidare till Cambridge, där han gör karriär som akademisk jurist, medan Lemkin blir kvar i Lwów och flyr först 1939 via Litauen och Sverige till USA. Jämfört med den etablerade Lauterpacht förblir Lemkin en outsider, som få i justitiedepartement och juridiska fakulteter bland de allierade var beredda att lyssna till.

År 1941 knyts Hans Frank till historien, då Östra Galizien, där Lwów (Lemberg) är huvudstad, införlivas med Generalguvernementet. Den nazistiska utrotningspolitiken leder till att både Lauterpacht och Lemkin förlorar hela sina familjer, för vilket Hans Frank bär det högsta ansvaret. Porträttet av denne ledande nazibödel får djup genom Sands samtal med Franks son Niklas, som tagit totalt avstånd från sin far. Vi får följa Franks öde ända fram till hängningen i Nürnberg 1946.

Bokens huvudämne är ändå konflikten mellan de två folkrättsuppfattningar som hävdades av de båda huvudpersonerna: Lauterpachts om skydd för individen mot statliga övergrepp och Lemkins om skydd för grupper mot etnisk eller religiöst baserad förföljelse (genocid, folkmord). Lauterpacht har gehör för sin linje hos åklagarna i Nürnberg, medan Lemkin har det betydligt svårare med sin, trots outtröttliga ansträngningar, som hotar slå över i monomani och halsstarrighet. Det är en av bokens stora förtjänster att vanskligheten i begreppet folkmord görs begriplig.

Philippe Sands skriver som en fullfjädrad thrillerförfattare (jag kom att tänka på Frederick Forsyth, han med Schakalen) och binder ihop sina teman till en sömlös helhet. Han förmedlar en myckenhet ny kunskap och hans budskap är viktigt. Det här är en av de senaste årens verkligt väsentliga böcker, som knappast har fått den uppmärksamhet den förtjänat.

Läsvärd långdikt – men opoetisk

2020-04-01 Marit Kapla: Osebol (Teg Publishing 2019; 811 s. som pappersbok, 148 s. som e-bok). Osebol är en liten by i Klarälvsdalen i norra Värmland, numera med ett fyrtiotal invånare. Marit Kapla, själv född och uppvuxen i byn men sedan länge bosatt i Göteborg, har återvänt och intervjuat alla invånarna om deras liv. Intervjusvaren, uppställda som dikter, bildar bokens text. Ett antal stämmor, orkestrerade av Kapla, som själv kommer till tals bara i ett kort efterord.

Den poetiska ansatsen fungerar bara här och var. Oftast är berättelserna för prosaiska för att läsas som dikt; täta radbrytningar har ingen effekt. Men berättelserna är i hög grad värda att lyssna på. Inte bara ger de en bild av hur det är att leva i glesbygden som en storstadsbo, som jag, har svårt att föreställa sig. De avslöjar också ett annat sätt att tänka och förklarar kanske varför stads- och glesbygdsbor har så svårt att förstå varandra. Om nedläggningar, om industrialiseringen av skogsbruket, om vargen. Och mycket annat. Särskilt intressanta blir de sidobelysningar som inflyttare från andra länder, som Danmark, Nederländerna och Ungern, ger.

Osebol påminner förstås mycket om 2018 års Augustprisvinnare Aednan. Man påminns också om Svetlana Aleksijevitjs böcker. Den litterära nivån är dock klart högre hos de senare. Det är ingen kritik av Marit Kaplas bok, som har stora förtjänster, däremot av Augustprisjuryn som utnämnde den till årets skönlitterära bok 2019. Det är den inte

En storyteller intar scenen

2020-03-28 Nina Wähä: Testamente (Norstedts 2019; 437 s.). Först som sist: detta är en fantastisk berättelse, Nina Wähä är en urstyv berättare, en storyteller i stort format. Man hör rösten som talar till läsaren, hur hon ibland söker ord eller ändrar en formulering under gång, blandar in jargong och engelska ord och fraser, ja till och med några franska. Men det är förstås ett konstspråk, som hon behärskar till hundra procent.

Wähä har heller inte gjort det lätt för sig med storyn, som är intrikat flätad med många personer och hopp fram och tillbaka i tiden. Det handlar om familjen Toimi i finska Tornedalen. Namnet är ironiskt. Det kan översättas med ”fungerar”, men det är just vad familjen, pappa Pentti, mamma Siri och deras tolv barn, inte gör. Ramhandlingen utspelar sig under bara ett drygt halvår, från juletid 1981 till sensommaren 1982, men vi hinner lära känna föräldrarna och alla barnen från barndom till ramhandlingens tid; barnen är från drygt 30 till 6 år gamla. Alla personerna är försedda med en tydlig och trovärdig karaktär och personlighetsutveckling. Syskonrelationerna är komplicerade men klara i Wähäs framställning, känslorna mellan föräldrarna sinsemellan och mellan dem och barnen likaså. Den som driver handlingen, och får mest utrymme, är äldsta dottern Annie, bosatt i Stockholm och gravid, men i sin helhet är detta en kollektivroman.

Huvudintrigen är att barnen, av vitt skilda anledningar, går samman för att modern äntligen ska skiljas från sin dystre och hårde make. Soldaten Pentti från Lappland hade under vinterkriget träffat den glada femtonåriga tösen från Karelen, och de gifte sig snabbt och bosatte sig i Penttis hemby. Äktenskapet blev inte bra, men Siri intalade sig att det inte kunde vara på något annat sätt, och småningom gick all tid åt till barnen. De två första barnen dör som små, vilket sätter outplånliga spår i båda föräldrarna och slår in en kil mellan dem. Uppväxtmiljön för barnen blir därefter; Siri försöker, men har inte orken att ge dem en ordentlig uppfostran. Det går bra till det yttre för flera av dem, men alla har psykiska problem av olika slag, utom kanske den yngste, Onni (som betyder ”lycka”). För Siri kan det finnas en framtid efter skilsmässan, för Pentti finns det ingen och för barnen …? Slutet är öppet.

Allt detta skrivs alltså fram av en allvetande berättare som vet vad som rör sig i hjärta och hjärna hos alla sina fjorton huvudpersoner. Nina Wähä gestaltar inte, dialogen är sparsam. Det är en begränsning hos en begåvad författare men nog bra att hon själv inser den. För när hon i ett enda längre avsnitt vill låta en person, fadern Pentti, tala med egen röst fungerar det inte utan han talar med författarens röst. Det är synd, men ändå en lite anmärkning i förhållande till allt som är så sensationellt bra i denna roman.