Lättläst om Portugals koloniala arv

2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.

En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosserifått fäste. I Macao hade pengar och girighettagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras tillbaka av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.

Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.

Kommentarer

Skriv en kommentar …

Den unge Musils debut

2020-07-19 Robert Musil: Den unge Törless förvillelser (1906; svensk övers. 1969 Lars W. Freij; Lind & Co 2001; 173 s.). Robert Musil, mest känd för sitt jätteverk Mannen utan egenskaper debuterade som 26-åring med denna till formatet anspråkslösa roman. Jag har känt till titeln, men att det var en internatskoleskildring kom som en överraskning när jag började läsa. Sådana finns det ju gott om, alltsedan Thomas Hughes Tom Brown’s School Days 1857, och i sin berättelse om grov pennalism är väl denna en på många sätt typisk representant för genren. Romanen har hämtat inspiration från Musils egen tid på en internatskola i Mähren i mitten av 1890-talet men är knappast rent självbiografisk.

Huvudpersonen Törless (hans efternamn; något förnamn nämns aldrig) är en i grunden vek och känslig pojke som för att skydda sig söker sig till skolans två värsta översittare, Reitling och Beineberg. De avslöjar en fjärde elev, Basini, som tjuv, men i stället för att anmäla honom trakasserar de honom grovt under förevändning av kamratuppfostran. Törless är helt med på noterna till en början, spelar sedan dubbelt som Sabinis skyddsvakt för att mot slutet helt ta avstånd från behandlingen, som övergått från psykisk till fysisk misshandel. Men då är det för sent, skolledningen får reda på förhållandena och det blir räfst och rättarting. Det finns ingen social kritik eller systemkritik i romanen, utan övergreppen beskrivs som individuella förvillelser.

Vore det bara för den yttre handlingen skulle denna roman knappast ha klassikerstatus. Utan det är för karaktärsteckningen av Törless och skildringen av hans tanke- och känslovärld. Törless grubblar över tillvaron och sin plats i den, han reflekterar över sin identitet som man och samhällsvarelse och experimenterar med sin sexualitet. Han diskuterar gärna med både kamrater och lärare, men ingen tar hans grubblerier på allvar. Allt detta gestaltar Musil med en ordrikedom som kan kännas bedövande och som gör läsningen långsammare, men inga ord är valda av en slump utan är en medveten konstnärlig metod. I Mannen utan egenskaper storknade åtminstone jag av ordsvallet; här är det lättare att ta till sig, men det är inte en form av prosa som jag älskar.

Tilläggas bör att både denna roman och Faulkners Ljus i augusti, som jag skrev om härom veckan, ingår i Lind & Co:s ambitiösa serie ”Nittonhundra” med återutgivning av viktiga verk från förra seklet. Det finns många andra pärlor i den.

Verdandis småskrifter – ett collage

Småskrifterna – vadan och varthän?

Ett collage av Peter A. Sjögren till Föreningen Verdandis 125-årsjubileum hösten 2007

Studentföreningen Verdandis småskrifter utkom mellan 1888 och 1954 med 531 titlar, alltså i genomsnitt åtta titlar om året. Det var verkligen frågan om små skrifter: ett femtiotal sidor i litet format. Syftet var folkbildande: det är lätt att se åtminstone de tidigare årgångarna som en serie föredrag i ett arbetarinstitut: ”Om menniskans ursprung” (den allra första), ”Om öfverläggningar och beslut” (handbok i praktisk sammanträdesteknik som rönte stor efterfrågan och trycktes i tio upplagor mellan 1888 och 1912). Den allra största succén var förstås ”Våra vanligaste främmande ord” av Olof Östergren, senare redigerad av verdandisten Karl-Hampus Dahlstedt, som också blev den sista redaktören för småskrifterna. I småskriftsserien utkom ordlistan i 32 utgåvor fram till 1966. Sedan togs titeln över av Norstedts (Esselte Studium) och trycktes i ytterligare fem utgåvor fram till 1980.

Varifrån fick man uppslaget? En inte så känd förebild var säkert Det danske Studentersamfund, grundat 1882, alltså fem år före Verdandi:

”Den Aften blev vistnok det danske Studentersamfund
stiftet. Det var de unge Mænd, som den 5. November
1881 udvandrede fra Studenterforeningen, der i det
følgende Aar oprettede dette Forbund, der i Aarenes
Løb har stiftet megen Gavn.”

Georg Brandes: ”Snevringer og horizonter” (memoarer, 1908)

Tydligen en förening liksom Verdandi bildad i protest mot konservatismen på universitet. Från ett danskt nätlexikon:


		Det første Studentersamfund blev grundlagt den 2. maj 1882 af en venstreorienteret udbrydergruppe af Studenterforeningen. Det var studenterverdenens modstrykke til opgøret med Estrup-konservatismen på den ene side og på den anden de mere demokratiske kræfter bestående af liberale, radikale og socialdemokrater. Studentersamfundet udvikledes i de følgende år til et vigtigt instrument i alliancen mellem det intellektuelle by-radikale venstre og bondelandets venstre. Oplysningsarbejdet med foredrag, pjecer og bøger, retshjælpen osv. viste en vigtig side af hele oplysningsfilosofien frem.

Likheten med Verdandi är ju slående. Men vad i all världen är Estrup-konservatismen. Vi rådfrågar Nationalencyklopedin:

Estrup, Jacob, 1825–1913, dansk konservativ politiker, godsägare; inrikesminister 1865–69, konseljpresident och finansminister 1875–94. E. var med ett kort avbrott medlem av riksdagens landsting 1864–1913 och i slutet av 1800-talet Danmarks ledande politiker. Han var bosatt på Skaføgård vid Randers i Jylland och tillhörde den grupp av ”nationella godsägare” som övertog regeringsmakten i samband med reaktionen och författningsändringen efter kriget mot Tyskland 1864. Den nationalliberala intelligentian var i befolkningens ögon djupt komprometterad genom nederlaget i kriget, och ”kornsalgsperioden” var en glanstid för storlantbruket, som ytterligare befäste godsägarnas hegemoni inom den härskande klassen.

deltog i förhandlingarna om den nya grundlagen (1866, där Landstinget och de stora jordägarna fick en starkare ställning än i junigrundloven (1849, och var en dugande och kraftfull inrikesminister i Frijs godsägarministär 1865–69. Han genomdrev bl.a. beslut om nya kommunallagar, om förstatligande av järnvägarna på Fyn och i Jylland och anläggning av den viktiga exporthamnen i Esbjerg.

Som ledare för Højre och chef för en utpräglad godsägarregering 1875–94 baserade E. sin politik på Landstinget och kungamakten. Han inledde sin regering med att tillsätta en arbetarkommission som kom att dra upp riktlinjerna för den moderna danska socialpolitiken, men i författningsfrågan var han oböjlig i sitt motstånd mot Venstres och böndernas krav på folketingsparlamentarism. Folketinget vägrade tidvis att behandla regeringens förslag, och under långa perioder styrde E. med hjälp av provisoriska finanslagar; så skedde 1877 och 1885–94. I strid med Venstre genomdrev regeringen också ökade försvarsanslag (Köpenhamns befästning), men de sociala och ekonomiska samhällsförändringarna verkade i längden utjämnande på motsättningarna, och 1894 avgick E. som följd av en parlamentarisk uppgörelse mellan Højre och den moderata falangen inom oppositionen.

I slutet av 1880-talet fick andelsrörelsen sitt genombrott. Därmed blev bönderna en maktfaktor i paritet med godsägarna, och under jordbrukskrisen i början av 1890-talet medförde agrarrörelsen ett närmande mellan ”små och stora bönder”. Det nästan 20 år långa ”estrupiatet” utgör ett markant avbrott i Danmarks utveckling mot parlamentarism och demokrati. E. har också förblivit starkt omstridd, och hans regeringsmetoder har jämförts med Bismarcks.
Sven Anders Söderpalm

Folkbildningstanken förverkligades genom föredrag, undervisning och utgivning av småskrifter. Utgivningen inleddes 1885, men i motsats till Verdandis blev den inte långvarig, men desto intensivare medan den pågick. Det danske Studentersamfunds smaaskrifter utkom 1885–1892 med 139 titlar. Den politiska anknytningen var mer uttalad än hos Verdandi:

1885 kom et nyt initiativ: Studentersamfundets Småskrifter. Småskrift Nr. 9 bar titlen: G. Brandes: Ludvig Holberg. Var det agitation ? – ja, men i en ”højere sags tjeneste”. Udvalget bag småskrifterne ønskede at nå ud til bønderne og landarbejderne med oplysningsskrifter befriet for den traditionelle vækkelse og nationalisme. De skulle naturligvis ikke være ”neutrale”. De var skræddersyede til den politiske og sociale kamp i Danmark under Estrupstyret.

(Ole Tetens Lund, ”Studentersamfundet i provisorietiden 1882–1894”, i Festskrift til Olaf Søndberg. 2000, Svendborg Gymnasium.)

Utstyrseln var tidstypisk. Den här omslagsbilden föreställer Herakles som leder in en flod i Augiasstallet, en radikal älsklingsallegori för upplysning och kamp mot övertro och fördomar.

Åter till Verdandi. Hjalmar Öhrwall, en av föreningens stiftare, professor i fysiologi och framstående folkbildare, var ledande kraft i redaktionskommittén för småskrifterna från början och seriens formella redaktör från 1917 till 1928, året före sin död. Han efterträddes av en mindre känd men som folkbildare kanske mer betydande person, Carl Cederblad. Så här beskrivs han i NE:

Cederblad, Carl, 1886–1954, lärare, förgrundsgestalt inom svenskt folkbildningsarbete. C. var verksam som läroverkslärare, föreståndare för Upsala arbetarinstitut 1923–48, redaktör för Studentföreningen Verdandis småskrifter 1928–48 och studierektor för Liberala studieförbundet (LiS) från dess bildande 1948. C. utgav ett betydande antal böcker och småskrifter, bl.a. Bildningens väg (1932) och Kamratskap (1951). Beväringssvenska (1940, tillsammans med Eva Wennerström-Hartmann) och Beväringsstavningen (1941) utkom inom ramen för ett stort forskningsprojekt om det folkliga bildningstillståndet i landet, initierat av C. i slutet av 1920-talet.

Cederblad var inte bara folkbildare utan också folkbildningsforskare med en sociologisk ansats. Denna förstod man sig inom den dåtida akademiska världen inte på, med resultatet att Cederblads forskningar på detta område aldrig fullbordades. En senkommen upprättelse var dock utnämningen till hedersdoktor vid Uppsala universitet 1948. Carl Cederblads definition av bildning förtjänar att citeras: ”Vett och vetande, hut och hållning”.

Carl Cederblad som hedersdoktor

Mimerbladet, som utges av Mimer – nationellt program för folkbildningsforskning vid Linköpings universitet hade i marsnumret 2003 en specialbilaga om Cederblad: ”Carl Cederblad. Forskare, författare och föreläsare”. Den återfinns på internet:

http://www.liu.se/mimer/mimerbladet/Cederbladbilaga.pdf.

Efter Cederblad var det slut på storhetstiden. Utgivningen fortsatte visserligen i oförminskad takt, men läsarnas, och därmed förlagets, Bonniers, intresse minskade. Småskrifterna hade spänt över vida intresseområden, där dock samhälle och humaniora dominerade. Biblioteksdatabasen Libris klassificerar 435 titlar som följer:

Samhälls- och rättsvetenskap 90

Litteraturvetenskap 59

Historia 36

Filosofi och psykologi 32

Naturvetenskap 32

Språkvetenskap 29

Religion 26

Biografi med genealogi 24

Ekonomi och näringsväsen 22

Konst, musik, teater, film… 15

Medicin 15

Uppfostran och undervisning 13

Teknik, kommunikationer… 11

Allmänt och blandat 7

Geografi och lokalhistoria 7

Bok- och biblioteksväsen 5

Etnografi, socialantropologi 5

Arkeologi 2

Idrott, lek och spel 2

Matematik 2

Skönlitteratur 1

Men tiden hade alltså sprungit ifrån folkbildning i denna form. Man kan följa slutet för småskrifterna och födelsen för skriftserien i några dokument från 1953 0ch 1954.

Styrelseprotokoll 10 mars 1953, § 5:

Meddelade ordf. [Göran Stag], att förslag till nytt förlagskontrakt för föreningens skriftserie upprättats och att småskriftskommittén, vars medlemmar alla kallats till dagens sammanträde, överlämnat åt föreningen att besluta om förslagets godkännande.

Beslöt föreningen godkänna kontraktsförslaget, som bl. a. medför, att Svenska Bokförlaget träder i stället för Albert Bonniers förlag och att skrifterna utökas till högst dubbla storleken och serien får namnet Verdandis skriftserie.

Svenska Bokförlaget var ett läromedelsförlag som var ägt till hälften var av Bonniers och Norstedts. Bonniers sålde sin del på 1960-talet till Norstedts ägare Esselte, som utvecklade förlaget till Esselte Studium. Det såldes 1990 till det statliga Liber, som senare privatiserades och i sin tur såldes till den nederländska förlagsjätten Wolters Kluwer. I dag sker läromedelsutgivningen, fortfarande i Wolters Kluwers händer, i huvudsak under förlagsnamnet Almqvist & Wiksell. Förlag, liksom böcker, har sina öden.

I ett cirkulärbrev i april från skriftseriens redaktör Karl-Hampus Dahlstedt till författare med avtal om småskrifter får man veta lite mer om det nya upplägget:

[…] Serien kommer hädanefter att förläggas av Svenska Bokförlaget och på ett mer konsekvent sätt än hittills anknyta till undervisningens behov i studiecirklar, folkhögskolor, gymnasier etc. […]

Det är alltså inte längre de enskilda bokköparna som är målgruppen utan undervisningsproducenterna. Skrifterna har gått från att vara allmänlitteratur till att bli läroböcker.

På våren 1954 kom alltså de sista titlarna i småskriftsserien. Den allra sista, nr 531, blev ”Räcker jorden till?” av dansken Jørgen Kjerulf Petersen. Slutet uppmärksammades i Dagens Nyheter, som den 19 maj publicerade en intervju med Sten Lindroth på Namn och Nytt. Lindroth säger bl.a.: ” … behovet av sådan folkbildning som häften av detta lilla format kan förmedla nu inte alls är jämförbart med förhållandena vid seriens start.” Och dagen därpå, den 20 maj, fanns på samma sida en dagsvers av signaturen H., Alf Henrikson, med en teckning av Uno Stallarholm. De får bilda slutvinjett till detta collage.

Förståelse för den besvärliga

2020-06-30 Ulrika Knutson: Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media 2020; 400 s.). Ulrika Knutson har tampats med Elin Wägner tidigare. Det var i arbetet med boken om Fogelstadgruppen Kvinnor på gränsen till genombrott (2004). Hon har bekänt att hon inte tyckte om Wägner, och det där tycks ha legat och gnagt och till slut tvingat henne att ta sig en närmare titt på den besvärliga. Resultatet är en biografi med betydligt större förståelse för Wägner, men nära vänner blir de inte.

Det finns mycket biografiskt om Elin Wägner sedan tidigare, framför allt Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora tvåbandsverk från 1978–80, som är Knutsons viktigaste källa utöver Elins (Knutson kallar henne gärna så) egna brev, arbetsböcker och skrifter. Men denna biograf ser sitt föremål utifrån sitt eget temperament, och som både biografen och föremålet är framstående pennskaft blir texten därefter och läsningen njutbar.

Jag tror att Wägners besvärlighet har två sidor: å ena sidan var hennes höga ideal: särartsfeminist i Ellen Keys efterföljd, radikalpacifist, vegetarian, kväkare, svårsmälta i samtiden ibland även för åsiktssystrar; å andra sidan kunde hon ha bristande empati med människor i sin omgivning som gör henne personligen mindre sympatisk både i samtidens och eftervärldens ögon. I gruppen kring Fogelstad och tidningen Tidevarvet var det ideliga slitningar på både det personliga och det politiska planet. Och trots sin feministiska medvetenhet drogs Elin Wägner ständigt till olämpliga män: journalistkollegan på Helsingborgs-Posten som bröt ett äktenskapslöfte; maken 1910–22 John Landquist som ständigt bedrog henne (de förblev dock vänner livet ut); en tysknationalistisk adelsman i efterkrigstidens Österrike; den gifte författarkollegan Sigfrid Siwertz. Det har uppenbarligt roat Ulrika Knutson att få skriva öppet om alla dessa historier, som tidigare biografer behandlat mer diskret.

Men de kvinnliga vännerna är viktigast, ett pärlband av märkeskvinnor från första hälften av 1900-talet. Knutson citerar ymnigt ur brev till Ellen Key, Emilia Fogelklou, Elsa Björkman-Goldschmidt, Ester Blenda Nordström, Fogelstadskvinnorna och de yngre Flory Gate och Barbro Alving. Det är i nätverkandet med dem som Wägner hittar sin energi. En alldeles speciell relation har hon till hushållerskan Linnéa Johansson, som hon kamperade ihop med i 40 år. Av brev mellan dem att döma var de uppriktiga vänner utan att någonsin ifrågasätta förhållandet matmor – underlydande. Wägner duade Linnéa, som tilltalade henne i tredje person som ”Frun”.

Elin Wägner var rastlöst verksam hela sitt liv, med depressioner och en gång ett riktigt utmattningssyndrom som följd. Hon var flitig journalist i Idun och Dagens Nyheter och Tidevarvet, rösträttskvinna och sedan aktiv i flera andra kvinnoorganisationer i Sverige och internationellt, hjälparbetare i Wien efter kriget, lärare på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, fostermor för sin brorson och en hel del annat. Knutson ger befogat utrymme åt allt detta. Men främst var Wägner skönlitterär författare. Om Ulrika Knutson kanske inte hittar in till kärnan i Wägners motsägelsefulla personlighet har hon i alla fall mycket förtjänstfullt lyft fram författaren, med insiktsfulla och inkännande referat och analyser av hennes många romaner (många fler än jag kände till) från debuten 1908 med Norrtullsligan till den sista Och vinden vände bladen 1947. Många av hennes romaner – mest känd är väl Åsa-Hanna från 1918 – utspelar sig i bondemiljö i Småland. Det var en miljö Wägner var hemma i efter barndomens somrar hos morfar kyrkoherden i Berg i Kronobergs län. På 1930-talet bosatte hon sig där permanent, i ett hus med namnet Lilla Björka, som numera är öppet för allmänheten. Här hämtade hon också inspiration till det verk som med tiden kommit att anses som hennes viktigaste, Väckarklocka från 1941, en uppgörelse med världens vanvett och med profetiska varningar om miljöförstöring.

Pennskaftet heter ju Elin Wägners genombrottsroman från 1910. Den fick ge namn åt en kategori kvinnliga journalister som skrev vardagsnära, humoristiskt och snärtigt, som Wägner själv, Else Kleen, Barbro Alving (Bang) och Marianne Höök. Ulrika Knutson är ett sentida pennskaft som med denna bok visar att hon inte står sina äldre medsystrar efter.

Två romaner av Selma Lagerlöf

2020-05-16 Selma Lagerlöf: Bannlyst (1918; 5:e upplagan 1923, Albert Bonniers Förlag; 353 s.) och En herrgårdssägen (1899; läst som e-bok, Modernista 2015; Bonnier Pocket 2017 inkl. förord av Lars Andersson 197 s.). Inspirerad, eller kanske uppfordrad, av Anna-Karin Palms biografi har jag gripit mig an två av Selma Lagerlöfs romaner som jag inte tidigare läst (det finns många fler, ska jag erkänna). Både samtida kritiker och senare litteraturhistoriker brukar betrakta Bannlyst som en av Lagerlöfs mindre lyckade, medan En herrgårdssägen räknats som ett mästerverk.

Palm gör ett i mina ögon framgångsrikt försök att omvärdera Bannlyst. Visst kan man tycka att kompositionen är spretig, tillfälligheter och sammanträffanden för många och de paranormala inslagen för påfallande, men romanen är skriven av en författare på höjden av sin yrkesskicklighet, och som läsare både sveps man med och berörs av historien. Kanske inte främst av det som var Lagerlöfs pacifistiska grundtanke: krig och annat våld mot levande människor är, ehuru sanktionerat av världssamfundet, många gånger värre än sådan tabubelagd behandling av döda, som att äta människokött. Bokens huvudperson Sven Elversson beskylls för att ha gjort just detta: ätit köttet av en död kamrat för att överleva under en nordpolsexpedition och blir bokstavligen bannlyst av kyrkoherden i den lilla Bohusförsamling där bokens första del utspelar sig. Men bokens andra tema känns mer aktuellt i dag: hur kan en människa äga en annan i en kärleksförbindelse, äktenskap eller fri? Kyrkoherden Edvard är nygift med den unga Sigrun, som han otvivelaktigt älskar, men han är kontrollerande och svartsjuk och stänger in henne bokstavligt och bildligt. Sven Elversson blir hennes räddning efter många förvecklingar, men romanen har inte ett lyckligt, möjligen ett försonande slut, när den osjälviska uppoffrande kärleken har segrat.

Självutgivande kärlek är temat även för En herrgårdssägen. Den korta, täta romanen är en variation på sagan om Skönheten och Odjuret och har även inslag av Orfeusmyten. Gunnar Hede, en drömmande fiolspelare som försummar sina studier i Uppsala ska försöka rädda familjegodset Munkhyttan i Dalarna genom att bli en lika framgångsrik gårdfarihandlare som sin farfar, vilken skapat familjeförmögenheten och byggt upp herrgården. Han misslyckas dock så kapitalt att han blir galen, en välkänd dåre i bygderna där han fortfarande går kring och nasar. En drömmare av annat slag är den unga Ingrid, som mött Hede redan som barn. Deras vägar korsas när Ingrid ligger skendöd i sin kista i en öppen grav och Gunnar Hede råkar komma förbi och väcker henne med sitt fiolspel. Så småningom (det hinner hända en hel del på de få sidorna) lyckas Ingrid i en dramatisk scen bota Gunnar genom sin kärlek, och galenskapen, som han burit som ett pansar mot omvärlden, faller av honom. Det är en varm och inkännande berättelse med mästerlig insikt i psykisk ohälsa, och det finns stark poetisk lyster i bokens många drömmar och visioner, men jag tycker den har åldrats sämre än Bannlyst.

Kollegial författarbiografi – med nerv

2020-05-12 Anna-Karin Palm: ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf (Albert Bonniers Förlag 2019; 681 s.). Anna-Karin Palm är en välkänd och uppskattad skönlitterär författare – om än inte med stjärnstatus. Hon har litteraturvetenskaplig utbildning men är inte forskare. Förläggaren Eva Bonnier måste ändå ha anat något när hon föreslog Palm att skriva en Selma Lagerlöf-biografi. För resultatet är ypperligt. Palm har gått till väga som en forskare: läst Lagerlöfs samlade utgivning, alla brev framför allt från men även till henne, besökt de platser där Lagerlöf bott eller som betytt något för henne. Detta har gett boken en gedigen biografisk stadga och är värt beröm bara det. Något nytt eller okänt har hon väl inte hittat, och sedan Lagerlöfs brev öppnades 1990 vet vi det mesta om hennes privatliv och relationer. Palm uppehåller sig särskilt vid triangelförhållandet mellan Lagerlöf (som Palm aldrig kallar bara Selma) och hennes kärlekar Sophie Elkan och Valborg Olander som svartsjukt bevakade att Lagerlöf inte favoriserade den andra. Hon var på olika sätt beroende av bägge två men var tvungen att tona ner den känslomässiga bindningen till den ena i brev till den andra. Selma Lagerlöfs yttre karriär, från fattig lärarinna i Landskrona till nationalmonument med väldiga inkomster men också enorma utgifter tillvaratas också utmärkt i Palms framställning.

Men det är genom att hon har närmat sig sitt föremål som en yrkessyster som texten har fått sin verkliga nerv. Det är författarskapet som är bokens helt centrala ämne. Viljan att bli författare, som fanns där redan i unga år, de första skrivförsöken och genombrottet 1891 med Gösta Berlings saga, som satte myror i huvudet på tongivande kritiker som Warburg och Levertin men uppskattades av Georg Brandes. Palms inlevelse i den kreativa processen från första idé till färdigställande är total, och referaten/analyserna av de färdiga verken vittnar även de om djupt inkännande och lockar till läsning. Mycket värdefullt för min egen del eftersom jag – skam till sägandes – läst väldigt lite Lagerlöf.

Anna-Karin Palm lyfter också fram feminismen hos Selma Lagerlöf. Hon var ytterst medveten om sin roll som kvinnlig förebild och pionjär i olika sammanhang: första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, första kvinnan i Svenska Akademien etc. Hon gladdes naturligtvis åt goda recensioner men värjde sig mot etiketter som sagoberättare. Den uppfattningen, som levt kvar länge i den svenska, av män skrivna, litteraturhistorien avvisar Palm förtrytsamt, eftertryckligt och förhoppningsvis en gång för alla. Att det finns en sagoton i mycket av det hon skrev är obestridligt, men Palm visar hur genomtänkt och medvetet Lagerlöf hela tiden arbetar och hur många av hennes främsta verk kommer till som reaktioner på tidens händelser.

Boken har en utförlig notapparat, en litteraturlista och ett personregister, men jag saknar lite utförligare sakkommentarer till många av breven. Hur många vet i dag vem den ”gamla fröken Franzos” var, som Lagerlöf beklagar i ett brev 1938? (Marie Franzos, 1873–1941, introduktör och översättare av svensk skönlitteratur på det tyskspråkiga området, bl.a. av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman). En kronologisk verklista hade också varit bra att ha.

Salongskomedi med förhinder

2020-05-01 T.S. Eliot: The Cocktail Party (Faber & Faber 1950). Den här hade jag glömt att jag hade. Råkade få syn på den anspråkslösa volymen i min bokhylla (förstaupplaga med Eliots personliga dedikation till min morfar), hade ett mycket vagt minne av en radioteaterföreställning i min ungdom (säsongen 1954/55, i serien Vår tid i dramat, visade det sig, så jag hörde väl en senare repris) och blev nyfiken. Jag läste mycket dramatik i min ungdom, men nu var det länge sedan.

(Spoilervarning: här följer en rätt utförlig resumé av handlingen; det tycks mig osannolikt att den sätts upp på en teater eller i en tv nära dig.)

Som nästan hörs på namnet är pjäsen en salongskomedi. Den börjar mycket riktigt som ett typiskt West End-stycke, eller kanske snarare som en parodi på ett sådant med pladdrande människor ur Londons övre medelklass. Men snart fördjupas handlingen. När de andra gästerna har gått befinner sig värden, Edward, ensam med en gäst som han inte vet vem det är och som inte presenterar sig. I ett akut behov att anförtro sig åt någon berättar han för främlingen att hans fru har lämnat honom, på förmiddagen samma dag (han har fått hitta på en klassisk nödlögn om en sjuk faster för att förklara hustruns frånvaro). Främlingen ställer några frågor och drar slutsatsen att det var bäst som skedde. Men Edward sätter sig på tvären: han vill ha sin hustru Lavinia tillbaka. Främlingen säger sig kunna ordna det. I nästa scen fördjupas konflikten då det visar sig att den medelålders etablerade advokaten Edward har ett förhållande med den unga Celia. I en laddad uppgörelse bryter han med henne. Celia är tillintetgjord, inte så mycket för kärleks skull utan för att det reducerar henne till ett ingenting. Även Edward lider svårt av självförakt, som är ett viktigt tema i pjäsen. Lavinia återvänder och det blir ett praktfullt äktenskapsgräl, efter vilket positionerna är helt låsta.

I akt 2 befinns den mystiske främlingen vara en framgångsrik psykolog/psykiater (hans efternamn Harcourt-Reilly mer än antyder att praktiken ligger på Harley Street). Med delvis rätt oetiska metoder har han fått Edward och Lavinia att infinna sig samtidigt hos honom, och han lyckas få dem försonade sedan även Lavinia bekänt otrohet med en gemensam bekant, Peter, i sin tur olyckligt kär i Celia! I den följande, av kristen, katolsk mystik färgade scenen tar sig psykiatern an den förkrossade Celia och visar henne på två vägar tillbaka till livet, en enkel och en svår. Celia väljer utan att tveka den svåra.

I akt 3 har det gått två år. Edward och Lavinia lever ett harmoniskt liv utan starka känslor. Samma gäster som i första scenen träffas på nytt på cocktailparty hemma hos paret. Där briserar bomben: Celia har följt doktorns råd, fått kallelsen och begett sig som sjuksköterska till en fiktiv engelsk koloni. Där har hon blivit mördad av upprorsmän: korsfäst i en myrstack. Harcourt-Reilly säger sig ha vetat att Celia snart skulle dö, men att hennes val av den svåra vägen gjorde hennes död meningsfull. Ett ögonblick är alla skakade, men efter en stund är allt som vanligt och gästerna på väg till nästa party.

Här är ju den kristna offertanken närmast övertydlig (och Eliot lär ha fått kritik för den brutala skildringen). Jag inser när jag skriver detta att pjäsen grep mig mer än jag förstod under läsningen, men man kan ändå ifrågasätta om det är en riktigt bra pjäs. Salongskomedins genrekrav hotar hela tiden att ta loven av allvaret. Den var på Eliots tid hans mest framgångsrika pjäs, men jag undrar om West End- och Broadwaypubliken verkligen såg under ytan.

Varken släktkrönika eller bildningsroman – men lite av båda

2020-04-25 Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget M 2020; 379 s.). Ann-Luise Bertell, skådespelerska och teaterchef, fick ett genombrott 2017 med sin debutroman Vänd om min längtan, en roman som jag tyckte mycket om. Heiman heter hennes nya, österbottnisk dialekt för hemman. Och hemmanet, bebott och brukat av tre generationer från 1930-tal till 80-tal, är bokens nav. Den är ändå inte en traditionell familjekrönika, för det är en person som är bokens dominerande huvudperson.

Den tioårige Elof Westerback, redan moderlös, blir vittne till sin fars död i blodstörtning orsakad av tbc. Det är en stark, nästan för våldsam romanöppning som suger in läsaren i berättelsen. Elof får själv tbc, vistas några månader på sanatorium men tillfrisknar. Elof och hans lillebror Ivar tas om hand av sin mormor, en välvillig men något kärv kvinna. Morfadern är liksom fadern traumatiserad av inbördeskriget och tiger mest. Vad krig gör med männen som kommer tillbaks från fronten är bokens kanske viktigaste tema. Efter skolgång får Elof arbete på Tikkakoski vapenfabrik, där en framgångsrik avlägsen släkting är chef. Här lär han sig finska och gör sin första sexuella erfarenhet. Till fortsättningskriget blir Elof inkallad, men han är en dålig soldat, och han tvingas överge en döende vän därför att han är för klen för att orka dra honom med sig. Detta blir Elofs stora trauma. Efter kriget söker han upp vännens fästmö Olga för att berätta (dock inte sanningen), och hon och Elof blir raskt ett par. De gifter sig och börjar rusta upp det förfallna hemmanet, som hela tiden varit i Elofs ägo.

Så långt, ca 150 sidor in i boken, tror jag att jag läser en klassisk bildningsroman. Men här ändrar romanen karaktär. Elof utvecklas inte ytterligare, han sköter gården tillsammans med Olga, och de får två barn. Men han tar till flaskan för att döva sin ångest, tillsammans med grannen och vännen Viktor. Berättelsen blir stillastående. Barnen Stens och Lisbeths uppväxt skildras anekdotiskt, och det yngre syskonet blir en perifer figur, liksom Ivar i förra generationen, som Bertell placerar som gruvarbetare i Kiruna. Att Elof går i borgen för sin oduglige granne borde ha gett upphov till en litterärt givande konflikt, men den historien löses upp som om nästan inget hänt. Skildringen av det nya hemmansägareparet Sten och Solveig och deras barn är trivial och inte i nivå med det skrivkunnande som Bertell otvivelaktigt besitter. Först när fokus åter sätts på Elof får berättelsen nerv igen.

En lovande början med många fint skildrade partier övergår alltså för min del i viss besvikelse. Det är som om Bertell tappar intresset för sina egna gestalter när det ska handla om andra än Elof och hans både fysiskt och psykiskt starka Olga. I högt berömmande recensioner i Finland har man främst tagit fasta på krigstraumana, men det räcker inte rent litterärt. Bäst är Ann-Luise Bertell på att skildra dramatiska händelser och sådana där starka känslor i är inblandade. Då glöder hennes penna. Och liksom Peter Lüttge hos Svenska Yle konstaterar jag att hennes sexskildringar håller hög klass. Men de är inte så många.

Lär känna S.A. Hedlund

2020-04-20 Olle Gellerman: S.A. Hedlund. Legendarisk tidningsman och liberal politiker (Atlantis 1998; 235 s.). Den här boken väckte inte så stor uppmärksamhet när den kom ut. Jag har inte hittat en enda recension i någon större dagstidning. Själv köpte jag den på förlagets flyttrea för ca fem år sedan, och den har blivit liggande till nu. Den är helt klart värd ett bättre öde än att bli begravd i tysthet.

S(ven) A(dolf) Hedlund (1821–1900) är väl I dag, om han alls är ihågkommen, nästan enbart känd som mångårig huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som Viktor Rydbergs gynnare och vän. Men Olle Gellerman, själv på 1870- och 80-talen politisk redaktör på den segrande lokalkonkurrenten Göteborgs-Posten, visar att Hedlund var mycket mer än så. Han uppehåller sig faktiskt mindre vid dennes publicistiska gärning än vid hans politiska, som riksdagsman i växelvis andra och första kammaren från representationsreformen 1866 till 1889, med avbrott. Ska man ge honom ett enda ideologiskt epitet blir det liberal, men den partipolitiska liberalismen sökte ännu sin form. I början av sin karriär var Hedlund starkt påverkad av februarirevolutionen, som han bevittnat på plats i Paris 1848, och han hade socialistiska idéer, dock ej marxistiska. Han var en stark förespråkare för religionsfrihet (själv varmt, icke-dogmatiskt troende) och frihandel. I unionsfrågor var han Norgevän. Hans misstro mot storkapitalister, ivran för sparsamhet med statliga medel och antimilitarism fick honom att ansluta sig till Lantmannapartiet i andra kammaren. När partiet sprängdes på tullfrågan 1888 hade Hedlund gjort sitt i rikspolitiken. Gellerman ger en utmärkt och värdefull lektion i tvåkammarriksdagens funktionssätt under dess första tid, när parlamentarismen inte ännu gjort sitt intåg. Lantmannapartiet var andra kammarens i särklass största parti men hade ingen åstundan att bilda regering, i kontrast till sin motsvarighet i Norge, Venstre.

En mycket viktig insats, både som publicist och politiker, gjorde Hedlund genom att helhjärtat stödja finansminister J.A. Gripenstedts linje för finansiering av stambanorna med utlandslån. Det politiska motståndet var starkt, men Hedlunds envisa argumentation och personliga övertalningsförmåga bidrog verksamt till att bryta det.

I kommunalpolitiken i Göteborg arbetade Hedlund intensivt för skapandet av en högskola i staden. En sådan kom också till stånd. Den var dock mycket mer konventionell än Hedlunds drömda ”Fria akademi”, men han fann sig i detta utan protester.

Olle Gellermans läsvärda och välskrivna biografi handlar påfallande lite om personen S.A. Hedlund. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustrun Stina, född Rudenschöld, och de fem barnen och längtade ständigt hem under riksdagssejourerna i Stockholm. Engagemanget i hans hjärtefrågor var allt uppslukande. Han hade ett hetsigt temperament, som han kunde ha svårt att tygla, blev gärna långrandig och docerande i sina tal men var annars en älskvärd och social person, som de flesta tycks ha uppskattat, även meningsmotståndare. Mer än så behöver man knappast veta.

Läsvärt om livet i Mugabes Zimbabwe

2020-04-15 Petina Gappah: An Elegy for Easterly 2009; pocketutgåva Faber & Faber 2010; 277 s.). Ytterligare en volym i mitt afrikanska pocketbibliotek. Denna gång från Zimbabwe. Petina Gappah är född 1971, jurist och internationellt verksam som advokat. Denna novellsamling är hennes mycket uppmärksammade litterära debut, som har följts av en roman och ytterligare en novellsamling. Den här och romanen finns på svenska: Sorgesång för Easterly resp. Memorys bok, båda på Albert Bonniers Förlag.

Med ett undantag utspelar sig novellerna i Salisbury/Harare med omgivande landsbygd, de flesta under tiden som det självständiga Zimbabwe, några i Ian Smiths Rhodesia. Personkretsarna är vanligen utbildad medelklass (läkare, lärare, jurister), vars ekonomi och trygghet gröps ur av hyperinflationen. I några är den korrupta politiska nomenklaturan måltavla för skarp satir. Endast den tragiska och gripande titelnovellen utspelar sig i ett slumområde. Temat för hela samlingen är den tilltagande frustrationen över tillståndet i landet under Robert Mugabes alltmer diktatoriska styre.

Det här kan låta enahanda, men novellerna är så varierade till innehåll och stil att läsningen är oavbrutet underhållande. Trots att de flesta innehåller både tragik och allvar är de skrivna med en humoristisk underskruv som ytterligare förhöjer läsvärdet.

Jag vill lägga till en detalj som intresserade mig som språkvetare: den ömsesidiga misstro som tydligen finns mellan talarna av de mycket närbesläktade språken shona, i Harare, och ndebele, på landsbygden och som spelar en inte oväsentlig roll i några av novellerna.