Sally Salminen – en omvärdering

2020-01-05 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen (Appell Förlag/Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). Om Sally Salminen har jag själv, och många med mig, trott oss veta ungefär detta: Den Ålandsbördiga Sally vaknar en dag år 1936 i sin pigkammare i New York och finner sig berömd. Hon har nämligen vunnit Wahlström & Widstrands och Schildts nordiska romanpristävling med Katrina, en skildring av en kvinnas hårda liv på en åländsk ö. Hon skriver många böcker efter den, som ges ut och läses men föraktas av det litterära etablissemanget som ”folklivsskildringar”, och i senare litteraturhistorier är hon marginaliserad eller helt bortglömd.

Med sin biografi vill den finlandssvenska litteraturvetaren, förlagsredaktören m.m. Ulrika Gustafsson uttryckligen upplysa oss fåkunniga om att Sally Salminen (1906–76) var så mycket mera och bättre. Hennes böcker bedömdes visserligen påfallande njuggt i hennes eget Svenskfinland, men inte ens där var bemötandet entydigt negativt, och i Sverige och särskilt i Danmark, som var hennes hemland från 1940, togs hennes författarskap på allvar och behandlades uppskattande. Hennes romaner utspelar sig i många olika miljöer, inte alls bara i bondemiljö, och har ofta en socialkritisk tendens. Det gäller inte minst hennes självbiografiskt baserade skildringar av emigranttillvaron i USA. Till de riktigt stora kom hon dock aldrig att räknas.

Ulrika Gustafsson har gjort en mycket grundlig genomgång av Salminens liv och författarskap och redovisar läsning av bl.a. Salminens dagböcker och otryckta manuskript, samtida recensioner, intervjuer, hemma hos-reportage (förvånansvärt många) och litteraturvetenskapliga böcker och artiklar; avdelningen Källor och litteratur omfattar 18 sidor med liten stil. Hon hittar många samverkande orsaker: den nästan krossande uppmärksamheten efter debuten; att allt hon senare skrev mättes med Katrina som måttstock; det litterära klimatet i Svenskfinland, som dominerades av modernismen; Salminens position helt utanför det litterära etablissemanget både socialt och geografiskt; och att hennes produktion faktiskt var rätt ojämn. Framför allt kunde hon vara påfrestande mångordig. Gustafsson själv suckar några gånger över långrandiga passager.

Om Sally Salminen själv blir det tydligt att hon inte var någon lycklig människa och tidvis var beroende av starka sömnmedel. Hon gifte sig, med tvekan, med den danske konstnären Johannes Dührkop, och äktenskapet fungerade, trots slitningar, främst genom hans stöttande lojalitet. Paret hade inga egna barn men tog en liten judisk pojke som fosterbarn 1943, en modig motståndshandling i det tyskockuperade Danmark, och följde honom under hela uppväxten även sedan de biologiska föräldrarna återkommit till landet. Hennes litterära självförtroende kunde svikta, men hennes självkänsla var stark och hon stod på sig mot sin förläggare i fråga om omarbetningar och strykningar. Författare var det enda hon ville vara; det hade hon drömt om redan som flicka i elvabarnsfamiljen på Vårdö. (Faktiskt blev inte mindre än fem syskon författare, den enda mer kända utöver Sally var Aili Nordgren).

Ulrika Gustafsson skriver bra. Prosan är spänstig och drar läsaren med sig. Hon är ovanligt personlig för en författare i denna genre. Här tar hon en risk – läsaren vill lära känna Sally, inte Ulrika – men hon klarar balansgången fint och det subjektiva blir en krydda i texten. Hon kan också glädja sig åt en viss renässans för Sally Salminen: Katrina har kommit i nyöversättning till finska och förlaget Saga Egmont har gett ut fyra romaner som e-böcker.

En folklivsskildring från södra Afrika

2019-11-20 Bessie Head: When rain clouds gather (1969; pocketutgåva tillsammans med Maru (1971), Virago Modern Classics 2010. Finns i svensk övers. av Leif Duprez: När regnmolnen hopas, Askild & Kärnekull 1984). Nummer fem i mitt afrikanska bibliotek. Som övergiven dotter till en vit kvinna och en okänd svart man kände sig Bessie Head (1937–1986) inte hemma i vare sig apartheids Sydafrika, där hon växte upp och arbetade som journalist, eller i det 1966 självständiga Botswana, dit hon kom som flykting 1964 och blev kvar resten av sitt liv. Sitt nya land, dess människor och deras sätt att leva ser hon på med ögonen hos en socialantropolog. Skildringen av byn Golema Mmidi, där handlingen utspelas, kan påminna om Ulla-Lena Lundbergs blick på Örarna (eg. Kökar) i hennes roman Is. Men Bessie Head är mer kritisk och satirisk, särskilt i beskrivningen av maktmänniskor, som byhövdingen Matenge, för vilken byinvånarna bara är ett medel att berika honom själv. Som i alla böcker om södra Afrika från den här tiden är konflikten vita herrar–svarta underordnade allestädes närvarande. Men Head är också mycket kritisk mot tribalismen, stamsystemet och den hämsko det lägger på personligheten, inte minst på förhållandet mellan kvinnor och män.

Till byn kommer sydafrikanen Makhaya som flykting. Han blir skyddsling hos byns ålderman Dinorego och god vän och snart kompanjon till engelsmannen Gilbert, en idealist med stora planer för att utveckla byn agrikulturellt och ekonomiskt. I byn finns också den vackra och energiska änkan Paulina, och den långsamt framväxande kärlekshistorien mellan henne och Makhaya är romanens nav, kring vilket övriga händelser rör sig. Byns kvinnor svarar för familjernas subsistensjordbruk medan männen vaktar deras betande boskap långt därifrån. Gilberts plan är att involvera först kvinnorna, sedan männen i ett kooperativ som tillsammans ska odla och bereda tobak, och man sätter entusiastiskt i gång under ledning av Makhaya och Paulina. Torka drabbar plötsligt trakten, men tobaksodlingarna är förberedda med regnvattenreservoarer. Däremot slås större delen av boskapen ut, vilket vänder upp och ner på tillvaron och är fröet till en dramatisk omvälvning.

Romanens styrka är den levande skildringen av livet i en botswansk by före moderniseringen. Rent litterärt har den brister. Bessie Head är en allvetande berättare som hela tiden vet vad som rör sig inuti alla hennes gestalter och som skriver ut det, men hon gestaltar inte. Personerna får inte komma till tals med sina egna röster – dialogen är sparsam – utan allt filtreras genom berättarens röst. Hon har viktiga saker att säga om kolonialism, apartheid och stamsamhällen, men hon lyckas inte riktigt gjuta ihop det med den traditionella romanformen.

Ett släktarv på gott och ont

2019-09-21 Lars Lönnroth: Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis 2019). Jag överdriver inte mycket om jag säger att Lars Lönnroth hör till mina favoritförfattare. Vare sig han skriver om norrön diktning (eller översätter den), om germaner, om Bellman, om sitt eget liv eller, som här, om andras, närmare bestämt om ättlingarna till Erik Gustaf Geijer, av vilka han själv är en, hittar han ett anslag, ett skrivsätt som gifter sig med innehållet och resulterar i lustfylld läsning. Så även i denna bok.

Det finns berömda anfäder i många släkter, men Geijergestalten och arvet efter honom verkar ha varit särskilt påtagligt bland Erik Gustafs efterkommande. Det har odlats främst på kvinnolinjen, med Geijers dotter Agnes Hamilton och dotterdottern Anna Hamilton-Geete som Geijerarvets ”prästinnor”, men en man står också fram, Agnes son Hugo Hamilton. Denne ledande politiker och ämbetsman i det oscarianska och tidigdemokratiska Sverige samlade sin stora familj av barn och barnbarn på sin herrgård Högfors i Västmanland, där humanistisk bildning, kultur och lekfullhet stod i centrum. Det var så Geijerarvet förstods och utövades. Tekniska och praktiska färdigheter stod inte lika högt i kurs. För eftervärlden är väl Hugo Hamilton mest ihågkommen för sina med godmodiga troll illustrerade nonsensverser, utgivna under titeln För barn och barnbarn. Illustrationerna färglades av herr Hugos dotter Florrie, som var den främsta vidareföraren av arvet i nästa generation.

Här blir också det andra, mörka, arvet tydligare, den psykiska skörhet som i många fall yttrat sig som bipolär sjukdom med förödande effekter för de drabbade och deras familjer, bland annat med flera självmord. I släkten har det kallats den lilljebjörnska sjukan eftersom det ansetts härröra från Geijers hustru Anna-Lisa Lilljebjörn. Det tycks ha slagit särskilt hårt mot kvinnor; kända fall är Geijers dotterdotterdotter Agnes von Krusenstjerna, Olof Lagercrantz mor Agnes (Lars Lönnroths mormor) och systrar Lottie Lagercrantz och Ebba Lönnroth, den senare Lars L:s mor. Den bipolära läggningen sägs gå hand i hand med intellektuell och konstnärlig kreativitet. En i boken flera gånger framförd – men av författaren problematiserad – teori är att sjukdomen brutit ut hos kvinnorna i släkten därför att deras kreativitet stäcktes när de gifte sig. Andra hypoteser ventileras också.

Det är en myllrande rik bok Lars Lönnroth har skrivit, och man är tacksam för släktträdet i bokens början. Många intressanta personer utöver de mer kända lyfts fram, som den hårdkokta amerikanska thrillerförfattaren Donald Hamilton, son till den till USA utvandrade pediatrikern Bengt Hamilton, som var son till Hugo Hamiltons bror Knut. En för mig sorglig upplysning var att Adolf Hamilton, ökänd överste i den svenska frivilligkåren i finska inbördeskriget, ansvarig för mordet på sju föregivet röda i Jakobstad, var en son till Hugo Hamilton. Lars Lönnroth försöker på intet viss släta över detta dåd, som han med rätta kallar krigsförbrytelse.

Bokens tillkomst går tillbaka till 1980, då Lönnroth skickade ut ett frågeformulär om Geijerarvets betydelse till alla ättlingar han kunnat hitta. Många av dem är nu döda, men deras enkätsvar har haft stor betydelse för framställningen, liksom vittnesbörd från mer sentida ättlingar, som Lars egna syskon och kusinen David Lagercrantz. I ett introspektivt kapitel mot slutet av boken försöker Lars Lönnroth analysera sitt eget Geijerarv och sitt förhållande till det. Med en blandning av vemod och lättnad konstaterar han till sist att i den nuvarande yngsta vuxna generationen har arvet dunstat bort. Många har inte vetat om sitt släktskap med den store, och några har över huvud taget inte hört talas om Erik Gustaf Geijer.

Geijerarvet är ett ymnighetshorn för alla som är intresserade av svensk kulturhistoria och läslust från början till slut.

Tidigare av Sirpa Kähkönen

2017-10-07 Sirpa Kähkönen: Granitmannen (2014; svensk övers. 2017 Janina Orlov). Den här romanen nominerades till både Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris, och jag undrar varför den inte vann. Berättelsen om de unga finska röda idealisterna Ilja och Klara som tar sig till Petrograd 1922 för att bygga kommunismen är hjärtskärande men skriven på en skimrande vacker prosa, särskilt i bokens första två tredjedelar, där Klara själv för ordet. Omkring henne och maken grupperar sig en krets vänner, som alla är ytterst pregnant karaktäriserade: karriäristen Tom, konstnären och idealisten Galkin, Jelena som tar sig fram med sin skönhet, NEP-tidens entreprenör Henrik Gustafsson, cirkusballerinan Sjura med flera. Ett har de gemensamt: de älskar var och en på sitt sätt Klara, som inte förstår det.  Hon och Galkin driver en verksamhet för Petrograds/Leningrads gatubarn, och två av dem tar hon trots makens motstånd till sig som hittebarn. De har det rätt bra fram till dess att orosmolnen börjar hopas mot slutet av 1920-talet, även om Klaras idealism redan då fått många törnar. I slutet av den delen av boken får vi veta att Klara skrivit ner sina minnen 1935, när den stora terrorn står för dörren.

Sista tredjedelen av romanen har en annan karaktär. Här sitter det flesta av bokens personer i en datja utanför Leningrad och inväntar sitt öde; det är 1 maj 1935. I korta omväxlande avsnitt ser vi deras tillvaro genom vars och ens ögon. Jag tyckte stämningen påminde lite om den i Michalkovs film ”Brända av solen”. Och i två mycket korta slutkapitel förs vi fram till 1937, när utrensningarna drabbat kretsen, och 1945, när spillror återstår efter krigets slut. Jag förstår att författaren har velat föra sin berättelse till ett naturligt slut, men efter den underbara, gripande huvudberättelsen blir slutdelen ett antiklimax. Det är ändå en mindre anmärkning för en så storartad roman.

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.

 

Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.

Ål och människor

2019-09-03 Patrik Svensson: Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (Albert Bonniers Förlag 2019). Den här boken var en internationell sensation redan innan den kommit ut. Nu är rättigheterna sålda till över 30 länder. Det är mycket ovanligt att en svensk faktabok blir en sådan framgång, som jag tror beror på en kombination av faktorer. Först att ämnet i sig är lockande för många läsare. Och ålen har fascinerat naturfilosofer, forskare och vanliga människor sedan antiken. Att läsa om ålforskningens historia från Aristoteles och framåt är som att läsa en spänningsroman. Inte minst sista (senaste?) kapitlet: hur dansken Johannes Schmidt tålmodigt i flera decennier sökte efter mindre och mindre ålyngel i västra Atlanten tills han till slut, på 1920-talet, menade sig kunna fastslå att den europeiska ålen fortplantar sig i Sargassohavet och bara där. De vuxna djuren dör och ynglen förs med havsströmmarna till Europas kuster, där de som glasålar vandrar upp i vattendragen till insjöarna och blir till gulålar. Efter många år har de ätit upp sig till feta blankålar, slutar äta och lever på fettreserverna under tillbakavandringen till lekplatserna i Sargassohavet.

Ålen har också stor plats i folkliga föreställningar, och ål har ätits och äts på många olika sätt världen över. Även detta berättar Patrik Svensson om levande och intresseväckande, liksom, förstås, om det akuta hotet mot ålen på grund av överfiske och miljöförändringar.

Men Ålevangeliet hade bara varit en fackbok bland andra om det inte varit för det personliga anslaget. Författaren växte upp med ålfiske från tidig ålder. Hans far var ivrig ålfiskare, tog med sonen på fisket och lärde honom alla knepen. Fadern älskade ålen både som levande och som mat, och kärleken till den levande ålen har sonen ärvt. Hans fascination inför ålens mystiska natur infogas i en kärleksfull men inte okritisk berättelse av en son om en far. Den sakliga rapporten och den personliga berättelsen flyter utan skarvar över i varandra. Författaren är litteraturvetare och litteraturkritiker. Detta är en faktabok – given Augustpriskandidat – men med stora litterära kvaliteter.

Författarkamp och skrivargemenskap

2019-06-16 Stefan Nygård & Henrika Tandefelt: Skrivandets villkor och gemenskap. Finlands svenska författareförening 1919–2019 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2019). En uppenbar risk med historiker över organisationer är att skribenten, i synnerhet om hen själv tillhör organisationen, håller sig snävt till händelser och utvecklingslinjer inom organisationen. Den risken har Finlands svenska författareförening velat undvika genom att vända sig till två fackhistoriker, båda verksamma vid Helsingfors universitet. Titeln anger det dubbla perspektivet: Skrivandets villkor sätts av och i omvärlden; skrivandets, eller snarare skrivarnas, gemenskap skapar medlemmarna inom organisationens ram.

Ramverket är samhället och tiden som författareföreningen verkar i, vilket tydligt anges av rubrikerna till bokens huvuddelar: ”Storfurstedömets tid – tidiga debatter”; ”I den nordiska kretsen – organisering och sällskapsliv”; ”I välfärdssamhället – Författaryrkets professionalisering”; ”I den kreativa ekonomin – kulturell avreglering”. Den teoretiska utgångspunkten är hämtad hos Pierre Bourdieu och hans begrepp sociala fält och kulturellt och symboliskt kapital. Teorin introduceras i förordet, men därefter märker läsaren – till sin lättnad – knappast av den. Det som driver berättelsen framåt är konflikter – interna och externa, horisontella och vertikala – och deras lösning.

Och konfliktytorna har sannerligen varit många i föreningens historia och även tidigare. Den finska författarföreningen, Suomen kirjailijaliitto, grundades redan 1892, men de svenskspråkiga författarna kunde inte enas om en förening förrän 1919. Kriteriet för inval var en stötesten: hur mycket yrkesförfattare måste man vara för att bli medlem, och kunde andra än rent skönlitterära komma i fråga? Klass en annan: föreningen hade från början en påtaglig medel- och överklassprägel, och de få arbetarförfattare som valdes in hade svårt att känna sig hemma till en början. Centrum–periferi har varit ett nästan ständigt tvistefrö: Helsingfors och södra Finlands dominans över framför allt Österbotten. Särskilt på 1930-talet fanns djupa politiska klyftor, men man ansträngde sig att hålla en enad front utåt och en artig ton internt. Som framhållits av flera anmälare kunde till och med vänstermannen Elmer Diktonius och extremhögerns Örnulf Tigerstedt umgås kamratligt. Kön var kanske inte direkt en tvistefråga, men den kvinnliga underordningen var länge mycket påtaglig. Den första kvinnliga ordföranden, Agneta Ara, valdes så sent som 1996 (i Sverige blev Marika Stiernstedt författarföreningens ordförande redan 1931). Fester och samkväm samt utåtriktade aktiviteter som basarer, uppläsningsturnéer och skrivarkurser har bidragit till sammanhållningen.

Utåt mot samhället har förstås de fackliga frågorna dominerat: upphovsrätt, förlagskontrakt, arvoden, stipendier. Motparter framför allt bokförlagen och staten. Språk frågan störde länge förhållandet till den finska författarföreningen, men numera är relationerna de bästa. En stor styrka har alltid varit samarbetet med systerorganisationerna i Norden, särskilt Sveriges författarförbund. En viktig landvinning var det ramavtal för förlagskontrakt som förhandlades fram 1947, gemensamt för hela Norden. Med EU-inträdet 1995 och den allmänna globaliseringen har internationell författarsolidaritet blivit en allt viktigare fråga.

Om allt detta berättar Nygård och Tandefelt chosefritt men snyggt och många gånger riktigt underhållande. Det hjälper förstås att vara genuint intresserad av Finlands svenska litteraturhistoria för att få fullt utbyte av denna bok, men den har mycket att ge alla med en smula engagemang för bokhistoria och litteratursociologi.