2022-02-06 Tomi Riitamaa: Isolerat och övergivet nationsfragment, hänsynslöst ihjältiget? Studier i den finlandssvenska litteraturens position och predikament i Sverige (diss. Helsingfors universitet 2021, Nordica Helsingiensia 58; 232 s.).

Finlands svenska befolkning är bland den civiliserade världens isolerade nationsfragment ett av de mest övergivna, de hänsynslösast ihjältigna. Den intresserade icke Sverige under den tidsrymd av sexhundra år Sverige innehade Finland. Efter den politiska skilsmässan 1809 har förhållandet icke förbättrats utan tvärtom försämrats. […] Sveriges hållning mot det svenska Finland har förblivit lika negativ som förut.

Detta utbrott av skalden Arvid Mörne har gett Tomi Riitamaas avhandling dess otympliga titel, men det tillagda frågetecknet är befogat. För även om kunskapen om det svenska i Finland och finlandssvenskarna är bristfällig i Sverige är läget inte så nattsvart som Mörne utmålar det. I varje fall inte på litteraturens område, enligt vad Riitamaa kommit fram till i denna mycket läsvärda avhandling.

Receptionen av finlandssvensk litteratur i Sverige är ett återkommande diskussionsämne i både Finland och Sverige och har även varit föremål för enstaka vetenskapliga studier, noggrant redovisade av Riitamaa. Men ett större litteratursociologiskt grepp på ämnet har saknats, och den luckan hat avhandlingsförfattaren sökt fylla. Nu är litteratursociologi ett rätt brokigt ämne med ett antal olika specialiteter, och Riitamaa har flera ingångar till sitt studieobjekt. Detta är en s.k. sammanläggningsavhandling, som består av fyra tidigare publicerade artiklar med en inledande ”kappa”. Här omfattar kappan nästan halva boken och redovisar tidigare forskning, diskuterar teori och metodik, sammanfattar resultaten samt refererar kortfattat de fyra artiklarna var för sig. Jag läste bokens avdelningar i den ordning de är tryckta, men efter avslutad läsning inser jag att jag borde ha läst de separata artiklarna först, för då blir det lättare att följa de mer teoretiska delarna. Dessa har absolut sitt intresse men kanske mest för författarens akademiska kolleger. För oss som är mer intresserade av Sveriges förhållande till Finland i allmänhet och det finlandssvenska i synnerhet är det de fyra artiklarna som är behållningen. Jag förbigår de teoretiska frågorna och redovisar nedan innehållet i de fyra mycket intressanta och läsartillvända artiklarna.

I Artikel 1, ”’… och något omisskännligt mumindalskt …’ Det sverigesvenska förlagsargumentet, Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten och recensenternas syn på romanens språk” (Avain 2/2015) synar Riitamaa, med utgångspunkt i ett kort avsnitt av romanen och Ulla-Lena Lundbergs egna kommentarer i annat sammanhang (epitext är den teoretiska termen), det ofta hörda argumentet att finlandssvensk litterär text inte får avvika från sverigesvensk språknorm om den ska kunna utges och uppskattas i Sverige. Argumentet har tidigare problematiserats av språkvårdaren Charlotta af Hällström-Reijonen i hennes doktorsavhandling. Trots att Lundberg hör till de offensiva författarna, som helt struntar i argumentet när de skriver, kan Riitamaa visa att mottagandet av Marsipansoldaten i Sverige var nästan unisont välvilligt, och särskilt gällde det författarens språk! Argumentet är alltså inte hållbart, åtminstone inte i strikt version. Några historiska sakfel i romanen vållade debatt i Finland och kom där att överskugga dess litterära kvaliteter, vilket inte var fallet i Sverige. Det styrker en annan teori som Riitamaa tar upp: att litteratur skriven för en viss (nationell) publik kommer att läsas helt annorlunda av en annan publik, om så bara i ett grannland med samma språk.

Artikel 2, ”Den ’förvånansvärt obildade kråkan’. Om Lars Sunds roman Tre systrar och en berättare och läsaren” (Samlaren 106, 2015) tar ett bredare grepp på samma tema. Riitamaa visar hur Lars Sund med ett konstgrepp vänder sig till den sverigesvenska läsekrets som ändå inte är romanens primära målgrupp. Han inför nämligen en kråka som tydligen förirrat sig från Sverige, för vilken romanens jagberättare måste förklara både de ymnigt förekommande finlandismerna och allehanda finländsk realia. Detta grepp uppmärksammades och förstods av recensenter i Finland men förbigicks av recensenterna i Sverige, som dock var förtjusta i romanens språk. Riitamaa kopplar detta till det sverigesvenska förlagsargumentet, välkänt i Finland men inte i Sverige. Han menar också, med viss kritik mot den teoretiker han stöder sig mest på, Jonathan Cullers, att Sund medvetet skriver för två olika läsekretsar men att detta inte uppfattats i Sverige.

I Artikel 3 växlar avhandlingsförfattaren grepp, vilket framgår av titeln: ”Det eviga problemet Sverige. Om utgivningen av ny finlandssvensk litteratur i sverigesvenska delupplagor åren 2000–2016” (Historiska och litteraturhistoriska studier 93, 2018). En utgångspunkt är det ofta hörda påståendet att allt färre finlandssvenska skönlitterära verk utkommer som delupplagor i Sverige. Riitamaa har med hjälp av förlagskataloger och den bibliografiska databasen Libris kartlagt exakt vilka titlar som utkommit under den undersökta perioden och kan konstatera att påståendet inte stämmer, åtminstone inte om man jämför med 1960- och 70-talen, som är den enda period för vilken det finns jämförbar statistik. Det betyder inte att allt är frid och fröjd, då nivån hela tiden är låg och det är mycket svårt för debuterande och yngre författare att få fotfäste i Sverige. (Och, kan jag tillägga från min egen erfarenhet, somliga får det aldrig hur bra de än är, t.ex. Kjell Lindblad och Fredrik Lång.)

Artikel 4, ”’Röster från andra sidan Bottenhavet’. Metodologisk nationalism och finlandssvensk litteratur i sverigesvensk litteraturhistoria” (Finsk tidskrift 6/2019) bygger ut temat från den tredje. Här handlar det om hur finlandssvensk litteratur tas upp i några nyare svenska litteraturhistoriska översikter. Riitamaa finner att den alltid tas med men för sig, under egna rubriker som visar att den ändå inte riktigt är en del av den ”svenska” litteraturen, som mer eller mindre underförstått är litteratur från Sverige. Det teoretiska begreppet för sådant är metodologisk nationalism, vilket alltså (sverige)svenska litteraturhistoriker gjort sig skyldiga till. Den bakomliggande idén, som litteraturhistoriker, kanske av bekvämlighet, har svårt att frigöra sig från är att nationallitteratur inte skrivs på ett visst språk, utan i ett visst land – på dettas huvudspråk. Därmed blir den finlandssvenska litteraturen dubbelt marginaliserad: av den finska och av den sverigesvenska. Den positionen kan man kalla ett predikament!