2021-02-20 Margit Silberstein: Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag 2021; 190 s.). Böcker av barn till Förintelseöverlevare, såväl direkt överlevande från lägren som sådana som undkom i tid, har blivit något av en egen genre. Till författare som Göran Rosenberg, Kenneth Hermele, Elisabeth Åsbrink, Kaj Schueler sällar sig nu Margit Silberstein (född 1950), känd politisk journalist i bl.a. Svenska Dagbladet och på Sveriges Television. Man kan grovt indela författarna i två grupper: de som fokuserar nästan helt på föräldrarnas historia, som Rosenberg och Schueler, och de som skriver lika mycket om sig själva, som Åsbrink och Hermele. Silberstein hör mycket klart till den senare gruppen: föräldrarnas livsöde har så djupt präglat hennes egen tillvaro och känsloliv att hon inte kan låta bli att skriva om sig själv, ärligt och självutlämnande, även i en berättelse om föräldrarna.
Margit Silbersteins föräldrars historia är till det yttre rätt lik Göran Rosenbergs. Ernst Silberstein och Ili Grunzweig, ungerskspråkiga judar i Transysylvanien, Rumänien, är ett ungt par som skils åt av krigshändelserna år 1944. Ernst tvingas till slavarbete och hamnar i rysk fångenskap i Sibirien; Ili förs med modern och två systrar till Auschwitz, där modern omedelbart mördas. Syskonen drivs i den ökända dödsmarschen till Bergen-Belsen, men bara Ili lever när lägret befrias. Hon hamnar i Sverige, i Norrköping. Ernsts lycka när han återkommer till Rumänien och får veta att Ili lever är gränslös. Hans många passionerade brev till henne, fram till återföreningen 1948, som Margit och hennes bror Willi nu låtit översätta, är bokens nav, kring vilket berättelsen rör sig. I breven visar fadern en för Margit helt okänd sida, för hon minns honom som tillknäppt och fåordig. Han berättade aldrig vad han varit med om. Modern tycks däremot ha varit öppnare än de flesta om de fasansfulla upplevelserna i lägren, vilket på djupet påverkat och plågat Margit i hela hennes liv. Därtill kom tyngden av att vara föräldrarnas allt, bokstavligen; alla andra nära anhöriga var döda (Margit uppkallades efter moderns älsklingssyster). Överbeskyddad och med känslor av otillräcklighet och skuld och med en känslighet där gråten alltid låg på lur hade Margit helt klart en svår uppväxt. Ett stort värde med boken är att den tydligt visar hur Förintelseöverlevares trauman går i arv till deras barn. Och även, om än i mindre mån till barnbarnen: Silbersteins kärleksfulla relatering av samtalen med hennes egna två pojkar hör till bokens höjdpunkter.
Inträngande partier om livet med och relationen till föräldrarna varvas med mer alldagliga berättelser om livet som flicka i 1950- och 60-talets Norrköping. I motsats till Elisabeth Åsbrink försöker inte Margit Silberstein skriva ”litterärt”, utan hon berättar rättframt och konstlöst. Även det är en konst.
Min läsning 