En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.