Jane Austens sista

2021-02-26 Jane Austen: Övertalning (Persuasion 1818, svensk övers. Jane Lundblad 1954; Modernista 2014; 272 s. Finns även i en nyare övers. av Maria Ekman, Albert Bonniers Förlag 2013). Jag är väl bekant med flera av Jane Austens romaner, men bara genom film och tv. Min fru har länge tyckt att jag borde läsa henne också. Nu har jag gjort det, och jag valde en som jag inte kände till för att inte i förväg veta hur det går. Övertalning blev Austens sista fullbordade roman, och hon var rätt sjuk redan när hon skrev den. Austenkännare menar att hon med den var på väg mot något nytt i författarskapet: grundtonen är allvarligare och berättelsen bygger mer på känsla än förnuft.

Också huvudpersonen Anne Elliot är annorlunda. Här är hon inte en dominerande storasyster, som t.ex. Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom, utan en förbisedd mellansyster, negligerad av fadern och storasystern och nedlåtande behandlad av den gifta lillasystern, något av en askunge faktiskt. Och det tar några kapitel innan läsaren inser att det är hon som är romanens huvudperson. Handlingen berättas sedan av den i grunden allvetande författaren nästan helt ur Annes perspektiv, även om den återkommande kommenteras av berättaren Austen.

När berättelsen börjar har det gått åtta år sedan den nittonåriga Anne övertalats att bryta sin förlovning med en ung man med osäkra framtidsutsikter, Frederick Wentworth. Vid 27 och farligt nära att hamna på överblivna kartan återser hon Wentworth, som gjort karriär i flottan under Napoleonkrigen och skapat sig en inte obetydlig förmögenhet. Han är också ogift, men har han kvar sina känslor för henne? Romanens röda tråd är hur förvecklingar, missförstånd och svartsjuka lägger hinder i vägen för deras återförening.

Handlingen utspelar sig på herrgårdar i Somerset, rekreationsorten Lyme vid Engelska kanalen och i fashionabla kvarter i Bath. Men miljöskildringar är inget för Jane Austen, interiörer och klädedräkt ignorerar hon helt (i motsats till alla tidstrogna filmatiseringar). Hennes intresse är människorna, både huvudpersonernas och de många bifigurernas, deras förtjänster och fel, deras bevekelsegrunder, deras samspel. Och hennes redskap är språket! Jag läste den första tredjedelen på engelska, där hennes språkliga mästerskap framträder än tydligare än i den i och för sig utmärkta översättningen. Bäst är hon som skarpögd iakttagare och skarp kritiker av mänskliga svagheter och karaktärsbrister. Ståndshögfärden hos Annes far sir Walter Elliot, baronet (det lägsta ärftliga adelskapet), och hennes äldre syster demaskeras i all sin uppblåsta tomhet. Det är roligt att läsa. Lite problematiskt är det att Anne själv, kapten Wentworth och flera andra gestalter är så perfekt goda, kloka och medkännande. Skuggor och dagrar hade kunnat vara bättre fördelade.

Jane Austen är en av de mest uppburna författarna i den brittiska litteraturhistorien. Lever Övertalning upp till de krav man kan ställa på en roman av en sådan? Nja, det som fungerar bra som kultiverad underhållning i en kostymfilm eller tv-serie räcker inte riktigt till när det kommer till den anspråksnivån. Det utsökta språket, de fina karaktärsteckningarna i all ära, Men Jane Austen lyckas inte helt övertyga mig om att hon har haft en historia värd att berättas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s