Framlyft ur skuggan

2022-09-15 Anu Lahtinen: Ebba Stenbock. I maktspelets skugga (2021; svensk övers. Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag 2022; 206 s.). Så här skriver man god populär historia: en professionell historiker väljer ett område som hon behärskar väl genom egen grundforskning. Hon utser en intressant person som hon koncentrerar framställningen kring och skriver in denna i den samtid, det samhälle och de – dramatiska – händelser som personen levde och verkade i. Och hon berättar ledigt och lättillgängligt och förvisar det vetenskapliga finliret till noterna bak i boken.

Anu Lahtinen är en i raden av många yngre begåvade historiker, både finsk- och svenskspråkiga, som Helsingfors universitet har frambragt de senaste årtiondena. De som läst mina anmälningar känner kanske igen namn som Mirkka Lappalainen, Henrika Tandefelt och Sophie Holm för att bara nämna några. Via sin forskning om släkten Flemings inflytande i det svenska riket på 1500- och 1600-talen kom hon att intressera sig för Ebba Stenbock, syster till Gustav Vasas änkedrottning Katarina och gift med Klas Fleming, Finlands hårdföra ståthållare och trogna Sigismundanhängare och därmed dödsfiende till hertig Karl (senare Karl IX). På huvudtextens blott 160 textsidor lyckas Lahtinen framställa händelseförloppet med Karls uppror mot den lagliga kungen, striderna i Finland, hertigens seger och blodiga utrensningar av Sigismunds anhängare, bland dem fru Ebbas unge son Johan Fleming (Klas Fleming dog i sotsäng 1597). Inom samma 160 sidor ryms berättelsen om Ebba, hennes familjeförhållanden, uppväxt, giftermål, det tappra försvaret av Åbo slott mot hertigens trupper och miserabla senare år, fängslad och berövad sin egendom. Källäget är inte det bästa, men Lahtinen utvinner mycket framför allt av brevväxlingen mellan Ebba och hennes systrar. där den högst uppsatta, änkedrottningen, gjorde sitt bästa för att hjälpa och stödja. Utöver det förvånansvärt rika och nyanserade porträttet av Ebba Stenbock får man en god bild av hur högadelns kvinnor levde, och efter vilka regler. Till allt annat är detta ett stycke förnämlig kvinnohistoria.

Ebba Stenbock ingår i litteratursällskapets tämligen nya serie SLS Varia , med lite anspråkslösare utformning men lika gediget innehåll. Det här är en bok som fyller formatet perfekt. Jag rekommenderar den varmt till alla historieintresserade.

Onkel Enver och jag

2022-07-10 Lea Ypi: Free. A Child and a Country at the End of History (W.W. Norton & Company 2021; 284 s.; utkommer i augusti i svensk övers. av Amanda Svensson, Albert Bonniers Förlag). Den här boken har fått mycket uppmärksamhet och beröm och nyligen belönats med Ondaatjepriset, som går till ett litterärt verk oavsett genre, som ”evokes the spirit of a place”. Och det gör denna verkligt läsvärda bok bok med besked! Platsen är Albanien och Tirana. Tiden är stalinistregimens sista år, omvälvningen 1990 och kriserna i dess spår fram till de väpnade konflikterna 1997. Författaren är född 1979, och det är sina egna upplevelser hon skildrar, uttryckligen icke-fiktivt. Lea Ypi är numera väletablerad professor i politisk teori vid London School of Economics och skriver på engelska.

Särskilt första halvan av boken, som berättar om året 1990, med tillbakablickar, har klara litterära kvaliteter. Den elvaåriga Lea är en klipsk flicka som undrar över åtskilliga konstigheter men är via skolan helt indoktrinerad av regimen och älskar ”uncle Enver”. Den vuxna Ypi ser med barnets ögon, men förtrycket, bristerna, köerna, rädslan skiner igenom. Föräldrarna, med sina underordnade jobb, framstår inte som några entusiastiska regimanhängare, men de är inte oppositionella. Den intressantaste i familjen är farmodern, Nini kallad, som kommer från Thessaloniki och har franska som förstaspråk, vilket hon också tvingar på Lea. Så här långt är boken ett mästerverk.

I slutet av 1990 imploderar regimen av det folkliga missnöjestrycket. Allmänna och fria val utlyses. ”Fria?” undrar Lea, till valen under den gamla regimen gick varenda människa frivilligt och röstade. Här börjar den diskussion som är bokens egentliga ärende. Vem är fri? Kan man vara fri om samhället är sådant att inte alla kan utnyttja sin frihet? I bokens andra del, som omfattar åren 1990–97, återkommer frågan då och då, men huvudsakilgen är den en skildring av den politiska och samhälleliga utvecklingen i Albanien fram till de förödande pyramidspelen, väpnade uppror och samhällskollaps. Nu får vi också veta allt om familjens bakgrund, som man förtigit för att skydda Lea. Familjerna på båda föräldrarnas sida var förknippade med den förkommunistiska tiden; deras ”biografi” (ett centralt ord) var alltså sådan att de inte kunde betros högre befattningar trots kvalifikationer. Nu kan fadern bli chef för Tiranas hamn, men att administrera den ”chockterapi” som påbjudits av internationella kreditgivare passar denne idealistiske liberal-socialist illa. Trots flera allmänna val med skifte vid makten blir inget bättre. År 1997, laglöshetens år, tar Lea studenten och reser till Italien för att studera filosofi. Denna del är också intressant, men står litterärt inte på samma nivå som den första. Inte minst saknar man den humor som gör sig gällande i första delen.

I en epilog berättar Lea Ypi om hur det gick sen, för henne själv och för familjen. Här återupptar hon diskussionen om friheten i olika samhällssystem. Till min förvåning har hon landat i att socialism är det system som maximerar människors frihet, medan hon är mycket kritisk mot liberalismen. Men man ska understryka att det är från teoretiska utgångspunkter hon hamnat där.

För några år sedan läste jag Peter Kadhammars Vi som var så lyckliga, som handlar om Enver Hoxha och hans kumpaner i den albanska Politbyrån. Läser man den och den här boken får man en fördjupad förståelse av modern albansk historia. Jag länkar till min anmälan av den: https://minlasning.blog/2019/08/22/totalitar-makt-en-fallstudie/ .

Trauma som går i arv

2021-02-20 Margit Silberstein: Förintelsens barn (Albert Bonniers Förlag 2021; 190 s.). Böcker av barn till Förintelseöverlevare, såväl direkt överlevande från lägren som sådana som undkom i tid, har blivit något av en egen genre. Till författare som Göran Rosenberg, Kenneth Hermele, Elisabeth Åsbrink, Kaj Schueler sällar sig nu Margit Silberstein (född 1950), känd politisk journalist i bl.a. Svenska Dagbladet och på Sveriges Television. Man kan grovt indela författarna i två grupper: de som fokuserar nästan helt på föräldrarnas historia, som Rosenberg och Schueler, och de som skriver lika mycket om sig själva, som Åsbrink och Hermele. Silberstein hör mycket klart till den senare gruppen: föräldrarnas livsöde har så djupt präglat hennes egen tillvaro och känsloliv att hon inte kan låta bli att skriva om sig själv, ärligt och självutlämnande, även i en berättelse om föräldrarna.

Margit Silbersteins föräldrars historia är till det yttre rätt lik Göran Rosenbergs. Ernst Silberstein och Ili Grunzweig, ungerskspråkiga judar i Transysylvanien, Rumänien, är ett ungt par som skils åt av krigshändelserna år 1944. Ernst tvingas till slavarbete och hamnar i rysk fångenskap i Sibirien; Ili förs med modern och två systrar till Auschwitz, där modern omedelbart mördas. Syskonen drivs i den ökända dödsmarschen till Bergen-Belsen, men bara Ili lever när lägret befrias. Hon hamnar i Sverige, i Norrköping. Ernsts lycka när han återkommer till Rumänien och får veta att Ili lever är gränslös. Hans många passionerade brev till henne, fram till återföreningen 1948, som Margit och hennes bror Willi nu låtit översätta, är bokens nav, kring vilket berättelsen rör sig. I breven visar fadern en för Margit helt okänd sida, för hon minns honom som tillknäppt och fåordig. Han berättade aldrig vad han varit med om. Modern tycks däremot ha varit öppnare än de flesta om de fasansfulla upplevelserna i lägren, vilket på djupet påverkat och plågat Margit i hela hennes liv. Därtill kom tyngden av att vara föräldrarnas allt, bokstavligen; alla andra nära anhöriga var döda (Margit uppkallades efter moderns älsklingssyster). Överbeskyddad och med känslor av otillräcklighet och skuld och med en känslighet där gråten alltid låg på lur hade Margit helt klart en svår uppväxt. Ett stort värde med boken är att den tydligt visar hur Förintelseöverlevares trauman går i arv till deras barn. Och även, om än i mindre mån till barnbarnen: Silbersteins kärleksfulla relatering av samtalen med hennes egna två pojkar hör till bokens höjdpunkter.

Inträngande partier om livet med och relationen till föräldrarna varvas med mer alldagliga berättelser om livet som flicka i 1950- och 60-talets Norrköping. I motsats till Elisabeth Åsbrink försöker inte Margit Silberstein skriva ”litterärt”, utan hon berättar rättframt och konstlöst. Även det är en konst.

Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.

Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.