2022-02-21 Johan Bargum: Äldre män (Förlaget M 2022; 139 s.). Jag har många gånger i olika sammanhang (senast i detta forum på tal om Tomi Riitamaas avhandling) talat om orättvist lite uppskattade finlandssvenska författare i Sverige. Johan Bargum är en sådan. Visserligen har ca tio av hans novellsamlingar och romaner getts ut i svensk delupplaga, men något känt namn har han aldrig blivit här, och numera kommer han bara ut i Finland. Det är synd, för hans noveller är så väldigt bra: välkomponerade, lättlästa med ett alldeles eget tonfall. Och i den här samlingen undrar jag om han inte är bättre än någonsin.
Som ofta hos Bargum finns det något som håller ihop novellsamlingen. Denna kunde man kalla ”tema med variationer”. I alla sex novellerna – två längre, tidigare publicerade men bearbetade, och fyra kortare – är det en äldre man som för ordet. Med något undantag lever han ensam sedan hans hustru lämnat honom. Han är känslomässigt knuten men verkar inte förstå det riktigt själv. Novellerna har en handling i berättarens nutid, men han återger också barndomsminnen, som vi ska förstå har format honom. Berättarjagets bakgrund och sociala och ekonomiska situation varierar Bargum briljant, så läsningen blir aldrig enahanda. Jag njöt av berättelserna, det finmejslade språket, den underskruvade humorn i alla sex novellerna, men ska jag framhålla några får det bli den korta, Maupassantska ”Den knallgula koftan” och den långa både sorgliga och burleska ”Villa till salu”.
Min läsning 