Briljant novellist aldrig bättre

2022-02-21 Johan Bargum: Äldre män (Förlaget M 2022; 139 s.). Jag har många gånger i olika sammanhang (senast i detta forum på tal om Tomi Riitamaas avhandling) talat om orättvist lite uppskattade finlandssvenska författare i Sverige. Johan Bargum är en sådan. Visserligen har ca tio av hans novellsamlingar och romaner getts ut i svensk delupplaga, men något känt namn har han aldrig blivit här, och numera kommer han bara ut i Finland. Det är synd, för hans noveller är så väldigt bra: välkomponerade, lättlästa med ett alldeles eget tonfall. Och i den här samlingen undrar jag om han inte är bättre än någonsin.

Som ofta hos Bargum finns det något som håller ihop novellsamlingen. Denna kunde man kalla ”tema med variationer”. I alla sex novellerna – två längre, tidigare publicerade men bearbetade, och fyra kortare – är det en äldre man som för ordet. Med något undantag lever han ensam sedan hans hustru lämnat honom. Han är känslomässigt knuten men verkar inte förstå det riktigt själv. Novellerna har en handling i berättarens nutid, men han återger också barndomsminnen, som vi ska förstå har format honom. Berättarjagets bakgrund och sociala och ekonomiska situation varierar Bargum briljant, så läsningen blir aldrig enahanda. Jag njöt av berättelserna, det finmejslade språket, den underskruvade humorn i alla sex novellerna, men ska jag framhålla några får det bli den korta, Maupassantska ”Den knallgula koftan” och den långa både sorgliga och burleska ”Villa till salu”.

Med bett och skimmer

2022-01-31 Claire Keegan: Det tredje ljuset / Små ting som dessa (2010 resp. 2021; svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2021; 144 s.). Novellen Det tredje ljuset (originaltitel Foster) är redan en klassiker på Irland. Förlaget har haft den goda idén att sammanföra den med den nya, lite längre Små ting som dessa, som är den sparsamt skrivande Keegans efterlängtade uppföljare. De är rätt olika till karaktären men har barns utsatthet och otrygghet som gemensamt tema.

Det tredje ljuset är skriven i jagform. Den namnlösa berättaren är en flicka i tioårsåldern som sänds till fosterföräldrar under slutet av moderns graviditet. Det barnlösa paret Kinsella behandlar flickan mycket väl, och de gräsligheter en luttrad läsare väntar på inträffar aldrig. Flickan, som funnit sig allt bättre till rätta, accepterar dock stoiskt faktum när det är dags att återvända hem. Men hemmet är nu en främmande plats … Det händer alltså inte så mycket i novellen, men det är heller inte huvudsaken. Det centrala är flickans upplevelse av omvärlden, och hur tillit och trygghet växer fram i ett barn från en familj där sådant är i stort sett frånvarande. Keegan har fått mycket beröm för hur hon lägger orden i en tioårings mun, och Marianne Tufvesson förtjänar detsamma för sin återgivning på svenska. Det ligger ett nästan poetiskt skimmer över berättelsen om det långa sommarlovet på landet fast flickan berättar sakligt och utan synliga starka känslor.

Om det är oklart när Det tredje ljuset utspelar sig är Små ting som dess tydligt tidfäst i ett år på 1980-talet, några dagar runt jul. Den berättar, i tredje person, om åkeriägaren Bill Furlong, som fötts av en ogift mor men tagits väl hand av dennas arbetsgivare, mrs Wilson, som gett honom förutsättningarna för ett bra liv. Han är nu lyckligt gift och har fem välartade döttrar. När han kör ut ett lass kol till det ansedda nunneklostret i stadens utkant upptäcker han en frusen och skrämd flicka inlåst i kolförrådet. Flickan är kanske 16 år och nyförlöst. Sättet som han hanterar situationen på utlöser ett moraliskt dilemma hos honom. Hans mor var en gång i samma situation, men själv lever han ett tryggt medelklassliv. Vad ska han, vad kan han göra?

Novellen bygger på avslöjandet runt år 2000 av nunnekloster på Irland som tvångsarbetsinrättningar, förklädda till tvätterier, för ”fallna” flickor och kvinnor. Den är en vidräkning med den offentliga lögnen kring dessa inrättningar, men har sitt högsta värde som inkännande psykologisk skildring av en kluven människa. Språket är även i denna novell skimrande vackert, och miljöskildringen av en liten irländsk stad i juletid är färgrik, trots gråvädret, och medryckande.

Sara Stridsberg som novellist

2021-11-23 Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna (Albert Bonniers Förlag 2021; 257 s.). Med fem romaner mellan 2006 och 2018 har Sara Stridsberg etablerat sig som den ledande författaren i sin generation. Denna novellsamling håller också hög litterär kvalitet men spänner inte bågen lika hårt som romanerna.

Huvudtemat i Stridsbergs författarskap återfinns även här: kvinnliga erfarenheter av utsatthet, underordning och våld, de ofta drömlika eller surrealistiska stämningarna likaså och den pregnanta stilen. Men i flera av novellerna är tonen mer avspänd och dramatiken nedtonad. Nästan alla novellerna berättas i jagform av en anonym yngre kvinna, vilket bidrar till enhetligheten i samlingen. Barndomsupplevelser har en framträdande roll. Männen, som kan vara fäder eller andra släktingar, är oftast främmande eller skrämmande, utan att vara våldsamma; kvinnorna (mödrarna) tecknas med värme men har vanligen sociala eller ekonomiska problem. Flera av novellerna utspelar sig i Nordamerika, ibland på namngivna platser.

Av ovanstående kunde man få för sig att novellerna liknar varandra, men historierna är i själva verket högst varierade. Titelnovellen är en vemodig, nästan idyllisk uppväxtskildring, men idyllen är hotad, ett hot som manifesteras av den gamla fabriken och av sinnessjukhuset Ryhov. ”Valarna” lyfter kärleksfullt fram jagberättarens mamma och morföräldrar med utgångspunkt i en episod från moderns barndom. Den tredje novellen, ”Lone Star State”, är samlingens starkaste, en grym historia där systern i ett syskonpar mördas. Här turnerar Stridsberg på ett nytt sätt temat från Kärlekens Antarktis om förlåtelsens möjlighet, och novellen hör till det bästa hon skrivit. ”Tre systrar” är skriven i vi-form och utspelar sig i egendomliga, vaga miljöer som fick mig att tänka på Agota Kristofs Den stora skrivboken. ”American Hotel”, ett triangeldrama som utspelar sig i det förfallna Detroit, är novellversionen av en pjäs som spelades på Stadsteaten i Stockholm 2016 och är också utgiven separat.

Jag ska inte redogöra för samtliga noveller men måste ta upp den som skiljer sig helt från de andra. ”Familjen” är dubbelt så lång som genomsnittet av de övriga och berättar om hur ”jag” bjuds in som medlem i ett hemligt sällskap med hög prestige och märkliga riter. Det är förstås Sara Stridsbergs tid i Svenska Akademien som ligger bakom, en tid som i novellen framstår som en dröm, som något som aldrig har hänt. Kanske är det så hon vill se den, men litterärt hör ”Familjen” till samlingens minst övertygande. Helheten imponerar dock, om än inte lika mycket som romanerna.

En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.

Novellisten Hjalmar Bergman – ett smakprov

2021-01-25 Hjalmar Bergman: Herr Markurells död och andra noveller (1941; 2:a uppl. Albert Bonniers Förlag 1942; 199 s.). Utgåvan innehåller: ”Herr Markurells död” (ursprungligen i Vintergatan 1922); ”Kanariehunden” (Dagens Nyheter 20/12 1936, julbilaga (skriven 1915–20)); ”Bedrägeri” (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 10/12 1926, julbilaga); ”Borren”, (Bonniers månadshäften december (nr 12) 1919); ”Lars Enemans lyckodag”, (Julstämning 1919); ”Hjälpprästen på dansgille” (Social-Demokraten 18/12 1919, julbilaga); ”Två unga och en gammal”, (Bonniers veckotidning [20/12] (nr 52) 1925); ”Den som en gång älskat” (Göteborgs-Posten 14/12 1929, julbilaga); ”Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s papper” (Bonniers månadshäften september (nr 9) 1917). (Källuppgifter utom årtal för de flesta saknas i utgåvan. Jag har letat fram dem i Per-Olof Mattssons kolossala Bibliografi. Hjalmar Bergman 1897–2010 (nedladdningsbar på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A557514&dswid=278).)

Hjalmar Bergman skrev inte novellsamlingar men väl mängder av noveller. De trycktes i tidningar och tidskrifter, påfallande ofta i julnummer och julbilagor. Under Bergmans livstid och med hans medverkan gavs bara ett par samlingar ut i bokform; mest känd är väl Kärlek genom ett fönster från 1929. Årtiondena efter hans död 1931 kom däremot åtskilliga, som denna, som jag hittade ouppskuren i min bokhylla. Novellerna här visar på Bergmans mångsidighet och yrkesskicklighet, liksom på hans fantasi och människokännedom.

Den korta titelnovellen kan läsas som en epilog till Markurells i Wadköping. Markurell framstår i mindre smickrande dager men ger själv i en minnesbild från barndomen bakgrunden till sin väg i livet. Den är ett litet mästerverk.

I ”Kanariehunden” och ”Bedrägeri” möter vi en av Bergmans favoritkrumelurer, den deklasserade adelsmannen Leonard Loewen, som misslyckas med allt han företar sig. Särskilt ”Bedrägeri” är en pärla.

 I de fem följande känner vi igen namn på personer och gårdar från Bergmans Bergslagsberättelser, fast de här är helt fristående. När han rör sig i den miljön frigörs Bergmans berättarkonst som mest: sagoberättaren drar in sina lyssnare i en värld som föga liknar det verkliga Bergslagen och förtäljer om ung kärlek, gubbars övermod och ringaktade kvinnors list. Någon gång slutar det lyckligt, för det mesta inte. Det är underbar läsning.

Den långa slutnovellen, en fjärdedel av hela boken, är av ett helt annat slag, men även det ett som Bergman behärskar suveränt: affärer och hur de demoraliserar människor. Också här finns en äldre man som friar till en ung kvinna men får sina planer korsade av yngre män. Novellen, som utspelar sig i Rom, är intrikat komponerad med flera berättarplan, och berättelsen blir lite för komplicerad för sitt eget bästa.

Låtskrivare novelldebuterar

2020-10-28 Annika Norlin: Jag ser allt du gör (Weyler 2020; 218 s.). Annika Norlin är mest känd som sångare/låtskrivare (med artistnamnen Säkert! och Hello Saferide). Hennes musik är dock inte min, och den likhet mellan hennes låttexter och novellerna i denna samling som flera recensenter varit inne på är inget jag kan yttra mig om. Det spelar nu ingen roll, för det här är en bok som står helt på egna ben i sin originalitet i ämnesvalen och sin språksäkerhet. Längden på de åtta novellerna varierar från ca 20 sidor till närmare 50. I två av novellerna tycks hon utnyttja sina erfarenheter som turnerande med ett band, men annars är scenerna mycket varierade, utom i det att de utspelas i norra Norrland. Alla utom en har en kvinnlig jag-berättare, som för det mesta verkar vara i författarens egen ålder, drygt 40. Hon kan vara en bekräftelseterapeut som inte ser sitt eget behov av bekräftelse, en medelmåttig rockmusiker på Europaturné, en kvinna i hemtjänsten med dåligt socialt arv eller, i bokens bästa berättelse, en kvinna som för att bearbeta sorgen efter ett barn som dött, ger sig ut på en fotvandring från Gällivare till Östersund. Några av novellerna är uttalat humoristiska, men ett slags mild, förlåtande humor finns som underton i nästan alla, även de mest allvarliga. Läsartilltalet är enkelt och direkt, som hos en sagoboksförfattare; det är en konst i sig att skriva så, och det fungerar bra. Jag tyckte mycket om den här boken.

Ett stort litet verk

2020-08-13 Steve Sem-Sandberg: Jägarna i Armentières. Büchnervariationer (Albert Bonniers Förlag 2020; 149 s.). Efter fjolårets magnifika litterära prestation W är Steve Sem-Sandberg tillbaka med en helt annan sorts bok, fyra noveller på tillsammans mindre än 150 sidor, tidigare publicerade i olika litterära kalendrar och magasin. Beröringspunkterna med gestalten Woyzeck och författaren Büchner är dock påtagliga. Det här är material som liksom blivit över, hopplockat ifrån Büchner och samtida författare och omformats av Sem-Sandberg. Den första novellen, ”Nålslukerskan” är kopplad till ”Büchner père”, läkaren Ernst Karl Büchner, som berättar om ett märkligt fall från sin praktik om en kvinna som i ett självmordsförsök svalt ett stort antal nålar men inte tagit någon skada av det. I den andra är det Marie, Woyzecks fästmö i Büchners pjäs, som för en monolog om sina erotiska behov. Texten är snarast ett prosapoem, där Maries svåra liv, mentalt och socialt, lyfts fram. Den tredje, titelnovellern ”Jägarna i Armentières” varierar ett tema från 1700-talsdramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz pjäs Die Soldaten. Den är i alla avseenden boken tyngst vägande text. Drygt 50 sidor lång och uppbyggd i många korta numrerade avsnitt är den en roman i miniformat med en blandad kör av röster, som berättar en grym historia om svek, sexuella övergrepp, blodig hämnd och död. Den fjärde novellen, ”Oberlin”, bygger i sin tur på Büchners berättelse Lenz, om den psykiskt instabile dramatikerns besök hos själasörjaren Oberlin i Elsass och hans långsamma sammanbrott där. Den är berättad i tredje person av en objektiv betraktare, vilket bildar en verkningsfull kontrast till de starka känslor som bemäktigar sig Lenz i hans själsliga upplösning.

Under den litterära variationsformen ligger den tematiska, som är densamma som i W: mänskligt lidande, utsatthet och ensamhet. Helheten upplever jag som sammansatt som ett större orkesterverk, fast i okonventionell ordning: först ett scherzo, följt av ett lyriskt adagio. Titelnovellen utgör ett allegro furioso och avslutningens Oberlin ett molto vivace. Ett stort verk i litet format, alltså.

Ett återseende med Somerset Maugham

2020-06-24 W. Somerset Maugham: Ett urval noveller (I huvudsak 1920-tal) samt romanen Cakes and Ale (1930; ca 300 s.) (i: Delphi Complete Works of W. Somerset Maugham, e-bok Delphi Classics 2017). En god vän som hyser omotiverat höga tankar om mitt litterära omdöme frågade mig för en tid sedan varför Somerset Maugham, denna på sin tid mycket lästa och uppskattade brittiska författare, aldrig fick nobelpriset. Han hade nyligen återknutit bekantskapen med denne, som vi läste i gymnasiet men sedan tappat bort. Jag svarade att han väl ansetts för lite litterär, en skicklig hopsnickrare av bra historier och kanske inte så mycket mer. Men vad tyckte jag själv? Inte kom jag ihåg mycket av en gymnasists läsning för mer än ett halvsekel sedan, så det blev till att läsa. De samlade verken på läsplatta, över 8 000 sidor, var ett fynd för 34 kronor på Adlibris men också en svårbemästrad embarras de richesse. Jag plockade ut i stort sett på måfå tretton noveller och romanen Cakes and Ale (i svensk översättning Honung och malört), den senare därför att det var Maughams egen favoritroman (även om han medgav att Of Human Bondage/Människans slaveri från 1915 var hans bästa).

Läser man Maugham i dag är det väl främst novellerna. Han skrev noveller hela sitt långa författarliv, med tyngdpunkt på 1920- och 30-talen; alla jag läste är från den perioden. Många av 20-talsnovellerna utspelar sig brittisk kolonialmiljö i Söderhavet och handlar om engelsmäns och andra européers, eller amerikaners, tillvaro: som utsända tjänstemän, som skeppare, handelsmän, missionärer eller bara vinddrivna. Attityden är kolonial, urinvånarna är bifigurer och beskrivs nedlåtande. ”Half-castes” (halvblod) förekommer ofta som en kategori med egen problematik. Maugham kan konsten att berätta en historia, och personerna är ofta intressanta men författaren tränger sällan under ytan psykologiskt. Ett bra drag är att Maugham är programmatiskt icke-moraliserande: synden segrar ofta över dygden och kvinnors sexualitet skildras positivt. Novellerna skrevs i allmänhet för någon mondän tidskrift och avslutas vanligen med en oväntad vändning eller anekdotisk poäng, ofta ganska abrupt. Det är något av serietillverkning över dem. Några höjer sig litterärt över resten, t.ex. den kända ”Rain”, om en missionär som ska rädda en prostituerad från synden och går under själv, men huvudintrycket är god underhållning för stunden, inte mycket mer.

I Cakes and Ale (titeln är ett citat från Shakespeares ”Trettondagsafton”) är spelplatsen London och södra England. Jagberättaren, Maughams alter ego författaren Ashenden, blir kontaktad av en kollega som ska skriva en biografi över en nyligen avliden framstående författare, Edward Driffield. Ashenden hade lärt känna Driffield och hans unga, vackra men simpla hustru Rosie som tonåring i en by i Kent. Han får nu tillfälle att rekapitulera alla minnen av paret, inte minst av Rosie, med vilken han som student i London hade ett förhållande. Det kärleksfulla porträttet av Rosie, med famn och sköte öppet för många, är bokens behållning. Ett annat tema i boken är en rundmålning av den litterära scenen i det senviktorianska England, som formar sig till en satir över främst konstens och litteraturens aristokratiska beskyddare, vars enskilda representanter dock snarare tecknas med ömsint ironi än med gift i pennan. Litterärt står romanen högre än novellerna, men nobelprisklass? Ledsen, min vän, om du läser det här, det håller den inte.

Läsvärt om livet i Mugabes Zimbabwe

2020-04-15 Petina Gappah: An Elegy for Easterly 2009; pocketutgåva Faber & Faber 2010; 277 s.). Ytterligare en volym i mitt afrikanska pocketbibliotek. Denna gång från Zimbabwe. Petina Gappah är född 1971, jurist och internationellt verksam som advokat. Denna novellsamling är hennes mycket uppmärksammade litterära debut, som har följts av en roman och ytterligare en novellsamling. Den här och romanen finns på svenska: Sorgesång för Easterly resp. Memorys bok, båda på Albert Bonniers Förlag.

Med ett undantag utspelar sig novellerna i Salisbury/Harare med omgivande landsbygd, de flesta under tiden som det självständiga Zimbabwe, några i Ian Smiths Rhodesia. Personkretsarna är vanligen utbildad medelklass (läkare, lärare, jurister), vars ekonomi och trygghet gröps ur av hyperinflationen. I några är den korrupta politiska nomenklaturan måltavla för skarp satir. Endast den tragiska och gripande titelnovellen utspelar sig i ett slumområde. Temat för hela samlingen är den tilltagande frustrationen över tillståndet i landet under Robert Mugabes alltmer diktatoriska styre.

Det här kan låta enahanda, men novellerna är så varierade till innehåll och stil att läsningen är oavbrutet underhållande. Trots att de flesta innehåller både tragik och allvar är de skrivna med en humoristisk underskruv som ytterligare förhöjer läsvärdet.

Jag vill lägga till en detalj som intresserade mig som språkvetare: den ömsesidiga misstro som tydligen finns mellan talarna av de mycket närbesläktade språken shona, i Harare, och ndebele, på landsbygden och som spelar en inte oväsentlig roll i några av novellerna.

Karen Blixen en gång till

2019-07-29 Karen Blixen Babettes gæstebud (1958, i Skæbneanekdoter; e-bok 2017 Gyldendal Forlag). Jag har fått påskrivet för att jag i min text om Karen Blixens Gotiska berättelser uttryckt tveksamhet om hennes nobelprisklass. Mitt omdöme byggde, vilket jag medgav enbart på läsning av denna bok jämte bedömningar av kritiker och litteraturvetare. Men visst, underlaget var lite klent. Därför har jag nu kompletterat med en av hennes sena noveller, ofta nämnd som en av hennes främsta och underlag till en Oscarbelönad film (1987).

Och visst, berättelsen om prostens i Berlevåg i norska Finnmark två ogifta döttrar och hur de tar sig an den landsflyktiga Babette som hushållerska, som efter många år för möjlighet att genomföra sitt gästabud, är en underbar historia, skriven av en stilistiskt briljant författare med stor människokännedom och djup humor, som jag med nöje rekommenderar var och en att läsa (helst på danska, det är inte svårt).

Karen Blixen höll utan tvivel hög litterär klass. Och, som flera av mina vedersakare påpekat, har många sämre författare fått nobelpriset. Nog kunde hon ha varit värd priset, men jag tycker inte hon vederfors en stor oförrätt när det uteblev.