Briljant återkomst till novellen

2022-09-21 Johanna Holmström: Handbok i klardrömmar (Förlaget M/ Albert Bonniers Förlag 2022; 300 s.). Efter att ha inlett sin författarbana med några välförtjänt lovprisade novellsamlingar övergick Johanna Holmström till romanformen, med blandat resultat, där enligt min mening bara den senaste, Själarnas ö, var riktigt lyckad. Nu är hon tillbaka i novellistiken , med besked. Liksom i hennes kanske bästa bok, Camera obscura från 2009, kuggar novellerna i varandra till en tematisk och konstnärlig helhet. Vi rör oss framåt i tiden, alltmer dystopiskt, tills klimatkris och annat tvingar – för mänsklighetens bästa – artificiella intelligenser att ta över. I skuggan av samhällsutvecklingen begår somliga människor bestialiska handlingar, som är svåruthärdliga att läsa om. Andra försöker med olika medel behålla sin mänskliga värdighet och hamnar på kollisionskurs med makten. Johanna Holmström skriver fram kusligheten mycket skickligt.

Men lika mycket som det fantasifulla berättandet fascinerar Holmströms språk. Jag kan inte påminna mig någon författare i hennes generation som så medvetet och närmast virtuost arbetar med både ordval och syntax för att uppnå önskad effekt. Språkbehandlingen gjorde mig häpen och förtjust många gånger under läsningen.

Av några olika skäl blir den här texten lite kortare än vanligt. Men det är inte relaterat till bokens kvalitet, som är mycket hög.

90 noveller, 170 år

2022-09-05 Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s.). Det var ett tag sedan jag skrev något här, för jag har grottat ner mig i den här antologin och haft ogement roligt under nästan tre veckor. 90 olika författare under 170 år, vilken läsfest! Det är klart, vill man att läsning ska stanna i minnet och leda till eftertanke är det inte att rekommendera att läsa boken från pärm till pärm, men det var ett sådant äventyr att läsa tio sidor av en författare och så kasta sig över nästa för att se vad hen hade att erbjuda. Det är klart, några dröjer sig kvar (i en del fall för att jag läste dem tidigare), som Almqvists närmast surrealistiska ”Palatset”, Lagerlöfs ”Bortbytingen” om ovillkorlig kärlek, Söderbergs varmt ironiska ”Kyssen” och Dagermans drabbande tragiska ”Att döda ett barn”. Men också en mästerlig novell av Eyvind Johnson, ”Svår stund” från 1934, om en människa som av en avundsman berövas allt: befattning, självförtroende och till och med fästmö; det är Otello (minus svartsjukan) och Jago. Ett par fastnar för att historien som berättas är så vedervärdig att novellen blir svår att läsa till slut, speciellt Rober Kangas ”Arvikakungen” (1994). Men de flesta ger förströelse för stunden och sedan är de borta, vilket alltid har varit mitt problem med noveller.

Urvalet i antologier går ju alltid att ifrågasätta, men jag ska bara göra två reflexioner. Den första är att det är glädjande många finlandssvenska författare representerade, från Topelius till Susanne Ringell (fast jag saknar verkligen Johan Bargum). Den andra: hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel. Annars är det en välfungerande blandning av kända och mindre kända författare, och redaktörerna låter tidsanda och teman återspeglas i den kronologiska ordning efter tillkomstår som novellerna är uppställda i: mycket om kvinnornas ställning i slutet av 1800-talet, arbetets villkor på 1920- och 30-talen. Elam och Virdborg har tydligt undvikit långa noveller; Almqvists ”Palatset” är den i särklass längsta med sina 35 sidor, medan genomsnittet ligger på ca 8 (dock mycket text på varje sida).

Det känns inte meningsfullt att referera eller ens nämna många flera. Maxim Grigorievs ”Resan till Potsdam” (2014) om en alldaglig utflykt från Berlin minns jag för att den så skickligt illustrerar minnets opålitlighet. Den är också, jämte ”Kyssen”, en av de få humoristiska novellerna, även om inslag av humor finns i några andra. Men huvudintrycket är att svenska noveller är en allvarlig sak.

Jag ber om ursäkt för att den här texten är lite fladdrig; det ligger nästan i sakens natur. Det är en bok som bör finnas i varje litterärt intresserat hem och den kan rekommenderas som studentpresent.

Voltaire i kortformat

2022-07-31 Zadig, Micromégas et autres contes par Voltaire. Texte établi et présenté par Pierre Grimal (Librairie Armand Colin 1961; 285 s.). Inspirerad av läsningen av Stellan Ottossons Voltairebiografi (se min förra text) plockade jag fram denna lilla volym från min studietid. Vilket nöje att återse de gamla berättelserna (även om jag nog inte läste riktig alla när det begav sig)! Av Voltaires skönlitterära prosa är väl bara romanen Candide känd och läst i dag, men han skrev många längre och (oftast) korta berättelser under senare delen av sitt liv. De gavs ut anonymt, men tendensen, språket och stilen är så oefterhärmligt Voltaireska att knappt någon torde ha misstagit sig på deras upphovsman. De flesta utspelar sig i orientaliska miljöer och är tydligt influerade av Tusen och en natt, som kom ut i fransk översättning i början av 1700-talet. Det är också tydligt att Voltaire med behållning läst Montesquieus Lettres persanes (”Persiska brev”), där denne låter två persiska ädlingar förundra sig över samhällsskick och seder i det samtida Frankrike. Även för Voltaire är Orienten i många fall ett Frankrike i förklädnad, ibland, som i ”Le monde comme il va” (Världen som den är) så genomskinlig att man ser framför sig en parisisk salong snarare än ett orientaliskt harem. När han inte gisslar det franska samhället, den katolska kyrkan och dess koryféer, satiriserar han gärna över olika filosofiska skolor, som de som utgår från Descartes eller Leibniz, medan han är mer positiv till Locke och den brittiska empirismen. Så inte minst i den verkligt roliga, Rabelaisinspirerade ”Micromégas”. Denne är en superjätte från en planet runt Sirius som besöker jorden och finner till sin förvåning att de myrlika krypen där faktiskt har tankeförmåga. En udda berättelse till stil och ämnesval är ”Jeannot et Colin”, som utspelar sig i fransk samtid och är en moralitet om hur plötslig och oförtjänt rikedom korrumperar, medan välstånd förvärvat genom hederligt arbete gör människan god och generös. Jag uppfattar den närmast som en parodi på sedelärande berättelser, lite av samma slag som Falstaff, fakirs ”Den olydige Konrad” m.fl.

De många korta berättelserna, på två till fyra sidor, närmast skisser eller historietter, där Voltaire varierar sina teman, hoppar jag över här. Utrymme måste nämligen ägnas den längsta (80 s.), ”Zadig ou La destinée” (Zadig eller Ödet). Den handlar om en god man med många talanger, men när han får göra bruk av dem blir han oftast illa lönad och hamnar i stora svårigheter under sina irrfärder i Orienten. Det är ödets ironi som uttrycks med Voltaires berömda dito. Man kan se denna berättelse från 1747 som en förstudie till den 12 år yngre Candide, men ”Zadig” är betydligt godmodigare; dess värld är inte helt uppfylld av skurkar utan rymmer även ett antal goda människor.

Med sitt enkla, direkta läsartilltal är Voltaires franska inte svår om man väl lärt sig språket en gång. Icke franskkunniga måste jag tyvärr göra besvikna: vad jag kan se finns inte en enda av berättelserna tillgänglig i svensk översättning. Men Candide finns i flera utgåvor, så läs den, du som ännu inte gjort det!

Briljant novellist aldrig bättre

2022-02-21 Johan Bargum: Äldre män (Förlaget M 2022; 139 s.). Jag har många gånger i olika sammanhang (senast i detta forum på tal om Tomi Riitamaas avhandling) talat om orättvist lite uppskattade finlandssvenska författare i Sverige. Johan Bargum är en sådan. Visserligen har ca tio av hans novellsamlingar och romaner getts ut i svensk delupplaga, men något känt namn har han aldrig blivit här, och numera kommer han bara ut i Finland. Det är synd, för hans noveller är så väldigt bra: välkomponerade, lättlästa med ett alldeles eget tonfall. Och i den här samlingen undrar jag om han inte är bättre än någonsin.

Som ofta hos Bargum finns det något som håller ihop novellsamlingen. Denna kunde man kalla ”tema med variationer”. I alla sex novellerna – två längre, tidigare publicerade men bearbetade, och fyra kortare – är det en äldre man som för ordet. Med något undantag lever han ensam sedan hans hustru lämnat honom. Han är känslomässigt knuten men verkar inte förstå det riktigt själv. Novellerna har en handling i berättarens nutid, men han återger också barndomsminnen, som vi ska förstå har format honom. Berättarjagets bakgrund och sociala och ekonomiska situation varierar Bargum briljant, så läsningen blir aldrig enahanda. Jag njöt av berättelserna, det finmejslade språket, den underskruvade humorn i alla sex novellerna, men ska jag framhålla några får det bli den korta, Maupassantska ”Den knallgula koftan” och den långa både sorgliga och burleska ”Villa till salu”.

Med bett och skimmer

2022-01-31 Claire Keegan: Det tredje ljuset / Små ting som dessa (2010 resp. 2021; svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2021; 144 s.). Novellen Det tredje ljuset (originaltitel Foster) är redan en klassiker på Irland. Förlaget har haft den goda idén att sammanföra den med den nya, lite längre Små ting som dessa, som är den sparsamt skrivande Keegans efterlängtade uppföljare. De är rätt olika till karaktären men har barns utsatthet och otrygghet som gemensamt tema.

Det tredje ljuset är skriven i jagform. Den namnlösa berättaren är en flicka i tioårsåldern som sänds till fosterföräldrar under slutet av moderns graviditet. Det barnlösa paret Kinsella behandlar flickan mycket väl, och de gräsligheter en luttrad läsare väntar på inträffar aldrig. Flickan, som funnit sig allt bättre till rätta, accepterar dock stoiskt faktum när det är dags att återvända hem. Men hemmet är nu en främmande plats … Det händer alltså inte så mycket i novellen, men det är heller inte huvudsaken. Det centrala är flickans upplevelse av omvärlden, och hur tillit och trygghet växer fram i ett barn från en familj där sådant är i stort sett frånvarande. Keegan har fått mycket beröm för hur hon lägger orden i en tioårings mun, och Marianne Tufvesson förtjänar detsamma för sin återgivning på svenska. Det ligger ett nästan poetiskt skimmer över berättelsen om det långa sommarlovet på landet fast flickan berättar sakligt och utan synliga starka känslor.

Om det är oklart när Det tredje ljuset utspelar sig är Små ting som dess tydligt tidfäst i ett år på 1980-talet, några dagar runt jul. Den berättar, i tredje person, om åkeriägaren Bill Furlong, som fötts av en ogift mor men tagits väl hand av dennas arbetsgivare, mrs Wilson, som gett honom förutsättningarna för ett bra liv. Han är nu lyckligt gift och har fem välartade döttrar. När han kör ut ett lass kol till det ansedda nunneklostret i stadens utkant upptäcker han en frusen och skrämd flicka inlåst i kolförrådet. Flickan är kanske 16 år och nyförlöst. Sättet som han hanterar situationen på utlöser ett moraliskt dilemma hos honom. Hans mor var en gång i samma situation, men själv lever han ett tryggt medelklassliv. Vad ska han, vad kan han göra?

Novellen bygger på avslöjandet runt år 2000 av nunnekloster på Irland som tvångsarbetsinrättningar, förklädda till tvätterier, för ”fallna” flickor och kvinnor. Den är en vidräkning med den offentliga lögnen kring dessa inrättningar, men har sitt högsta värde som inkännande psykologisk skildring av en kluven människa. Språket är även i denna novell skimrande vackert, och miljöskildringen av en liten irländsk stad i juletid är färgrik, trots gråvädret, och medryckande.

Sara Stridsberg som novellist

2021-11-23 Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna (Albert Bonniers Förlag 2021; 257 s.). Med fem romaner mellan 2006 och 2018 har Sara Stridsberg etablerat sig som den ledande författaren i sin generation. Denna novellsamling håller också hög litterär kvalitet men spänner inte bågen lika hårt som romanerna.

Huvudtemat i Stridsbergs författarskap återfinns även här: kvinnliga erfarenheter av utsatthet, underordning och våld, de ofta drömlika eller surrealistiska stämningarna likaså och den pregnanta stilen. Men i flera av novellerna är tonen mer avspänd och dramatiken nedtonad. Nästan alla novellerna berättas i jagform av en anonym yngre kvinna, vilket bidrar till enhetligheten i samlingen. Barndomsupplevelser har en framträdande roll. Männen, som kan vara fäder eller andra släktingar, är oftast främmande eller skrämmande, utan att vara våldsamma; kvinnorna (mödrarna) tecknas med värme men har vanligen sociala eller ekonomiska problem. Flera av novellerna utspelar sig i Nordamerika, ibland på namngivna platser.

Av ovanstående kunde man få för sig att novellerna liknar varandra, men historierna är i själva verket högst varierade. Titelnovellen är en vemodig, nästan idyllisk uppväxtskildring, men idyllen är hotad, ett hot som manifesteras av den gamla fabriken och av sinnessjukhuset Ryhov. ”Valarna” lyfter kärleksfullt fram jagberättarens mamma och morföräldrar med utgångspunkt i en episod från moderns barndom. Den tredje novellen, ”Lone Star State”, är samlingens starkaste, en grym historia där systern i ett syskonpar mördas. Här turnerar Stridsberg på ett nytt sätt temat från Kärlekens Antarktis om förlåtelsens möjlighet, och novellen hör till det bästa hon skrivit. ”Tre systrar” är skriven i vi-form och utspelar sig i egendomliga, vaga miljöer som fick mig att tänka på Agota Kristofs Den stora skrivboken. ”American Hotel”, ett triangeldrama som utspelar sig i det förfallna Detroit, är novellversionen av en pjäs som spelades på Stadsteaten i Stockholm 2016 och är också utgiven separat.

Jag ska inte redogöra för samtliga noveller men måste ta upp den som skiljer sig helt från de andra. ”Familjen” är dubbelt så lång som genomsnittet av de övriga och berättar om hur ”jag” bjuds in som medlem i ett hemligt sällskap med hög prestige och märkliga riter. Det är förstås Sara Stridsbergs tid i Svenska Akademien som ligger bakom, en tid som i novellen framstår som en dröm, som något som aldrig har hänt. Kanske är det så hon vill se den, men litterärt hör ”Familjen” till samlingens minst övertygande. Helheten imponerar dock, om än inte lika mycket som romanerna.

En novellmästare är tillbaka

2021-02-16 Kjell Lindblad: Bågskytten (Schildts & Söderströms 2021; 179 s.). När jag 1997 övertog Samfundet Sverige-Finlands litteraturafton efter min hastigt bortgångne far visste jag inte mycket om det i stort sett egna kretslopp som är den finlandssvenska litteraturen, om det inte var författare som utkom i rikssvensk delupplaga, och det var inte många (och är det alltjämt inte). En av mina första ”upptäckter” var en novellist, Kjell Lindblad, vars samlingar blev en ögonöppnare: så här bra kan författare skriva på svenska och ändå vara helt okända i Sverige! (Lindblad hade faktiskt fått ett par tidiga samlingar utgivna av Daniel Hjorth på förlaget Alba, men de tycks ha blivit föga uppmärksammade.) Efter sekelskiftet har det blivit glesare mellan hans verk, men ett par fina romaner med självbiografisk bakgrund har det blivit. Och nu är Lindblad tillbaka i god form med en ny novellsamling.

Man känner igen honom: hans luggslitna gestalter, dysfunktionella förhållanden, för mycket cigaretter och alkohol. Temana är desamma, men de har fått nya variationer. Det har ofta smugit sig in ett drag av overklighet, av dröm, i Lindblads novellkonst. Här är detta drag mer uttalat, och dröm blir mardröm. Det gäller särskilt samlingens längsta och bästa av de tio novellerna, ”Det andra språket”. En man vaknar upp efter en hjärnoperation och tycker sig ha hamnat i en främmande värld: han förstår inte språket som talas, en kvinna och en pojke dyker upp på sjukhuset och hälsar honom som sin make resp. far, fast mannen är säker på att han är ensamstående. Han rehabiliteras till något slags normalitet i den nya miljön, men människor och händelser runtomkring honom ter sig alltmer mystifierande, samhället alltmer diffust och hotfullt, och tillvaron rämnar. Jag tänker förstås på Kafka, men det är inget epigoneri utan helt enkelt Kjell Lindblad när han är som allra bäst.

Samlingen är väl hophållen genom sina likartade stämningar och sitt liksom nollställda språk, utan starka uttryck. Men berättelserna varierar, så läsningen blir aldrig monoton. Om jag ska anmärka på något är det att novellerna ibland har ett alltför abrupt slut.

Novellisten Hjalmar Bergman – ett smakprov

2021-01-25 Hjalmar Bergman: Herr Markurells död och andra noveller (1941; 2:a uppl. Albert Bonniers Förlag 1942; 199 s.). Utgåvan innehåller: ”Herr Markurells död” (ursprungligen i Vintergatan 1922); ”Kanariehunden” (Dagens Nyheter 20/12 1936, julbilaga (skriven 1915–20)); ”Bedrägeri” (Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 10/12 1926, julbilaga); ”Borren”, (Bonniers månadshäften december (nr 12) 1919); ”Lars Enemans lyckodag”, (Julstämning 1919); ”Hjälpprästen på dansgille” (Social-Demokraten 18/12 1919, julbilaga); ”Två unga och en gammal”, (Bonniers veckotidning [20/12] (nr 52) 1925); ”Den som en gång älskat” (Göteborgs-Posten 14/12 1929, julbilaga); ”Handel. Ur firman Hahn, Huhn & Comp:s papper” (Bonniers månadshäften september (nr 9) 1917). (Källuppgifter utom årtal för de flesta saknas i utgåvan. Jag har letat fram dem i Per-Olof Mattssons kolossala Bibliografi. Hjalmar Bergman 1897–2010 (nedladdningsbar på http://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A557514&dswid=278).)

Hjalmar Bergman skrev inte novellsamlingar men väl mängder av noveller. De trycktes i tidningar och tidskrifter, påfallande ofta i julnummer och julbilagor. Under Bergmans livstid och med hans medverkan gavs bara ett par samlingar ut i bokform; mest känd är väl Kärlek genom ett fönster från 1929. Årtiondena efter hans död 1931 kom däremot åtskilliga, som denna, som jag hittade ouppskuren i min bokhylla. Novellerna här visar på Bergmans mångsidighet och yrkesskicklighet, liksom på hans fantasi och människokännedom.

Den korta titelnovellen kan läsas som en epilog till Markurells i Wadköping. Markurell framstår i mindre smickrande dager men ger själv i en minnesbild från barndomen bakgrunden till sin väg i livet. Den är ett litet mästerverk.

I ”Kanariehunden” och ”Bedrägeri” möter vi en av Bergmans favoritkrumelurer, den deklasserade adelsmannen Leonard Loewen, som misslyckas med allt han företar sig. Särskilt ”Bedrägeri” är en pärla.

 I de fem följande känner vi igen namn på personer och gårdar från Bergmans Bergslagsberättelser, fast de här är helt fristående. När han rör sig i den miljön frigörs Bergmans berättarkonst som mest: sagoberättaren drar in sina lyssnare i en värld som föga liknar det verkliga Bergslagen och förtäljer om ung kärlek, gubbars övermod och ringaktade kvinnors list. Någon gång slutar det lyckligt, för det mesta inte. Det är underbar läsning.

Den långa slutnovellen, en fjärdedel av hela boken, är av ett helt annat slag, men även det ett som Bergman behärskar suveränt: affärer och hur de demoraliserar människor. Också här finns en äldre man som friar till en ung kvinna men får sina planer korsade av yngre män. Novellen, som utspelar sig i Rom, är intrikat komponerad med flera berättarplan, och berättelsen blir lite för komplicerad för sitt eget bästa.

Låtskrivare novelldebuterar

2020-10-28 Annika Norlin: Jag ser allt du gör (Weyler 2020; 218 s.). Annika Norlin är mest känd som sångare/låtskrivare (med artistnamnen Säkert! och Hello Saferide). Hennes musik är dock inte min, och den likhet mellan hennes låttexter och novellerna i denna samling som flera recensenter varit inne på är inget jag kan yttra mig om. Det spelar nu ingen roll, för det här är en bok som står helt på egna ben i sin originalitet i ämnesvalen och sin språksäkerhet. Längden på de åtta novellerna varierar från ca 20 sidor till närmare 50. I två av novellerna tycks hon utnyttja sina erfarenheter som turnerande med ett band, men annars är scenerna mycket varierade, utom i det att de utspelas i norra Norrland. Alla utom en har en kvinnlig jag-berättare, som för det mesta verkar vara i författarens egen ålder, drygt 40. Hon kan vara en bekräftelseterapeut som inte ser sitt eget behov av bekräftelse, en medelmåttig rockmusiker på Europaturné, en kvinna i hemtjänsten med dåligt socialt arv eller, i bokens bästa berättelse, en kvinna som för att bearbeta sorgen efter ett barn som dött, ger sig ut på en fotvandring från Gällivare till Östersund. Några av novellerna är uttalat humoristiska, men ett slags mild, förlåtande humor finns som underton i nästan alla, även de mest allvarliga. Läsartilltalet är enkelt och direkt, som hos en sagoboksförfattare; det är en konst i sig att skriva så, och det fungerar bra. Jag tyckte mycket om den här boken.

Ett stort litet verk

2020-08-13 Steve Sem-Sandberg: Jägarna i Armentières. Büchnervariationer (Albert Bonniers Förlag 2020; 149 s.). Efter fjolårets magnifika litterära prestation W är Steve Sem-Sandberg tillbaka med en helt annan sorts bok, fyra noveller på tillsammans mindre än 150 sidor, tidigare publicerade i olika litterära kalendrar och magasin. Beröringspunkterna med gestalten Woyzeck och författaren Büchner är dock påtagliga. Det här är material som liksom blivit över, hopplockat ifrån Büchner och samtida författare och omformats av Sem-Sandberg. Den första novellen, ”Nålslukerskan” är kopplad till ”Büchner père”, läkaren Ernst Karl Büchner, som berättar om ett märkligt fall från sin praktik om en kvinna som i ett självmordsförsök svalt ett stort antal nålar men inte tagit någon skada av det. I den andra är det Marie, Woyzecks fästmö i Büchners pjäs, som för en monolog om sina erotiska behov. Texten är snarast ett prosapoem, där Maries svåra liv, mentalt och socialt, lyfts fram. Den tredje, titelnovellern ”Jägarna i Armentières” varierar ett tema från 1700-talsdramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz pjäs Die Soldaten. Den är i alla avseenden boken tyngst vägande text. Drygt 50 sidor lång och uppbyggd i många korta numrerade avsnitt är den en roman i miniformat med en blandad kör av röster, som berättar en grym historia om svek, sexuella övergrepp, blodig hämnd och död. Den fjärde novellen, ”Oberlin”, bygger i sin tur på Büchners berättelse Lenz, om den psykiskt instabile dramatikerns besök hos själasörjaren Oberlin i Elsass och hans långsamma sammanbrott där. Den är berättad i tredje person av en objektiv betraktare, vilket bildar en verkningsfull kontrast till de starka känslor som bemäktigar sig Lenz i hans själsliga upplösning.

Under den litterära variationsformen ligger den tematiska, som är densamma som i W: mänskligt lidande, utsatthet och ensamhet. Helheten upplever jag som sammansatt som ett större orkesterverk, fast i okonventionell ordning: först ett scherzo, följt av ett lyriskt adagio. Titelnovellen utgör ett allegro furioso och avslutningens Oberlin ett molto vivace. Ett stort verk i litet format, alltså.