2022-03-02 Tatjana Brandt: Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv (Förlaget 2021; 242 s.). Tatjana Brandts förra bok, Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet (2017) var en glad överraskning. Om den skrev jag bl.a.: ”Tatjana Brandt skriver så lustfyllt, infallsrikt och medryckande och med ett flödande språk där hon alltid tycks hitta det rätta, inte alltid så lättfunna ordet. Att hon är doktor i litteraturvetenskap har inte stått i vägen för denna i bästa mening oakademiska essäbok.” Denna bok är upplagd på likartat sätt: ett fåtal långa essäer om enskilda författare och författarskap, där liv och verk är tätt sammanflätade. Litteraturvetaren Brandt har ett gott öga till engelskspråkig 1700- och 1800-talslitteratur och fantasy. Då Frances Burney, nu den ”gotiska” Ann Radcliffe; då Henry James, nu hans vän och konkurrent George Eliot (eg. Mary Anne eller Marian Evans); då J.K. Rowling och Harry Potter, nu Ursula K. Le Guin och romansviten om Övärlden. Utan pendang i den förra boken är en essä om Dostojevskij, som rekapitulerar hans liv men främst uppehåller sig vid romanen Idioten. Och liksom i den förra boken infogas i den egentliga framställningen personliga, ibland närmast privata, reflexioner av olika slag. Där tar det stopp för mig. Jag förstår faktiskt inte vissa skribenters behov av att ge ut så mycket av sitt privata jag, särskilt inte när det knappast tillför något av allmänt intresse och inte höjer kvaliteten på essäistiken.
Jag är alltså inte lika förtjust i denna bok som i den förra. Jag saknar också den lätthet i både tankeflykten och språket som präglade Fängslad. Över Läsa tankar vilar ett större allvar, och inget ont i det, men som läsare blir jag inte förförd på samma sätt. Ann Radcliffe får Brandt inte grepp om. Författaren är rätt gåtfull som person, men Brandt lyckas inte heller låsa upp författarskapet. Essän om Le Guin blir i huvudsak ett detaljerat referat av handlingen i Övärlden-serien, fängslande i sig i sin fantasirikedom, men essäistens fördjupning uteblir. Essäerna om Dostojevskij och George Eliot är däremot högst läsvärda, och man kan mycket väl skaffa sig boken bara för dem. I båda tecknas trovärdigt författarnas intellektuella och moraliska utveckling och åskådliggörs hur den färgar av sig på författarskapet. Referaten av bådas romaner lockar till vidare läsning (själv har jag fortsatt med Eliots sista roman Daniel Deronda, som ni får läsa om här så småningom).
Tatjana Brandt är tvivelsutan en både idérik och skrivskicklig litteraturvetare och essäist, det visar hon även här. Men för det mesta når hon i mina ögon inte upp till sin högsta nivå i detta verk.
Min läsning 