Henry Parlands kortprosa

2019-08-03 Henry Parland: Prosa (Henry Parlands skrifter 2, utgiven av Elisa Veit, Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag .Stockholm 2019). Förra året kom den stora volymen Poesi. Denna volym innehåller Parlands skönlitterära prosa utom romanen Sönder (som får en egen volym i skriftserien) samt sådant som utgivaren kallat ”Dagboksliknande anteckningar”. Texterna omfattar ca 175 sidor, men med inledning, noter, kommentarer och litteraturförteckning har det blivit totalt 342 sidor. En mönstergill textkritisk utgåva, som alltid hos SLS.

Under Henry Parlands livstid (han dog i scharlakansfeber 1930, 22 år gammal) publicerades bara fem korta, närmast skissartade, texter samt den genomarbetade novellen ”Jag och min fars glasögon”, skriven för en av Bonniers Veckotidning utlyst tävling. Av kvarlåtenskapen har en hel del publicerats i de postuma samlingsvolymerna Återsken (1932) och Den stora dagenefter (1966), ofta rätt hårt redigerat av utgivarna, brodern Oscar Parland och vännen Gunnar Björling. Här återges allt, i olika stadier av färdigställande, så nära Henry Parlands egen text som möjligt.

Vad lägger då dessa texter till bilden av Henry Parland som författare? Inte så mycket, kanske. Det råder nog inget tvivel om att han var mer betydande som poet. Men han kunde, om han fått leva, ha utvecklats till en betydande prosaist. Det visar ju framför allt den ofullbordade romanen Sönder. I den här volymen är det tydligt att det är de längre styckena som visar fram mot ett mer betydande författarskap. Jag vill framför allt lyfta fram ”Harald Bangs dubbelliv”, skriven redan 1926. Här finns alla de teman som kännetecknar Parlands prosa: alkohol, ångest, kvinnohistorier, dödsdrift. Om poeten Parland ofta döljer sig bakom ironiska grimaser, tycks prosaisten framträda med naket ansikte.

Man kan diskutera om de ”dagboksliknande anteckningarna” hör hemma här (och det gör utgivaren också). De är från hans sista år, dels från tiden strax före avresan till Kaunas, dels från hans vistelse där. Avsikten var att han skulle leva hälsosammare där, under morbror Vasilius Sesemanns vakande öga, men anteckningarna visar ingen bättring och knappast någon vilja till det heller. Man kan förmoda att Henry Parlands hälsa redan var undergrävd när han dukade under för scharlakansfebern. Och jag undrar i mitt stilla sinne om den dödsdrift han skildrar i flera av texterna var hans egen.

Topelius från många sidor

2019-07-27 Författaren Topelius – med historien mot strömmen (red. Pia Forssell & Carola Herberts, Svenska litteratursällskapet och Appell Förlag 2019). Att samla ett antal forskare av olika kynne och inriktning för att belysa var sin aspekt av ett ämne är riskabelt. Resultatet kan bli splittrat och utan tydlig linje. Men när Svenska litteratursällskapet i Finland gör det brukar det bli bra. Så även denna gång när 200-årsjubilaren Zacharias Topelius verk (knappast alls hans person) blir omsorgsfullt belyst från alla sidor i sin samtida kontext och i eftervärldens spegel.

Det är intressant att jämföra Topelius med J.W. Snellman, vars biografi jag skrev om tidigare i år. Båda var finska patrioter, svenskspråkiga som arbetade på att stärka finska språkets och den finska kulturens ställning. Men medan för Snellman detta måste ske på bekostnad av svenskan, såg Topelius ingen motsättning i att vara finsk patriot på två språk. Att avskaffa svenskan skulle bryta med Finlands kulturarv och skada banden till Sverige, Norden och Europa. Snellman var filosof och polemisk debattör. Topelius var skriftställare i snart sagt alla genrer: journalist, poet, dramatiker, novellist, romanförfattare, barnboksförfattare, läroboksförfattare. Han var pedagog och folkuppfostrare, höll på rättigheter även för flickor och kvinnor men kan också med viss rätt skyllas för bigott antisemit. Han var professor i historia men historisk forskare i egentlig mening var det sista han var. Sina bästa historieskildringar gjorde han i skönlitterär form. För generationer av barn i Finland och Sverige var han Sagofarbrorn med stort S.

Allt detta och en hel del till kan man lära sig i denna bok, om man inte visste det förut. Själv hade jag inte klart för mig t.ex. Topelius omfångsrika produktion av vuxendramatik (Pentti Paavolainens bidrag). Som språkvetare roades jag förstås av bidragen om Topelius språk. Jennica Thylin-Klaus visar hur svårt Topelius hade att anpassa sig till stavningsnormerna i Svenska Akademiens då (1875) helt nya ordlista, och Charlotta af Hällström-Reijonen analyserar förekomsten av några grammatiska särdrag. Tre olika bidrag redogör för Topelius reception i resp. Sverige (Sonja Svensson), Ryssland (Erja Laurila-Hellman och Ben Hellman) och resten av världen (Yvonne Leffler). Jag räknar inte upp alla bidrag och medarbetare men vill ytterligare lyfta fram H.K. Riikonens ”Fältskärns berättelser i förhållande till 1800-talets historiska roman” som det kanske tyngst vägande och allra mest läsvärda, särskilt som det behandlar Topelius största och viktigaste verk.. Om något saknas i boken är det väl en mer samlade beskrivning av Topelius poesi. Förvisso nämns eller citeras många dikter, men det är för att belysa andra aspekter än poesin i sig.

Topelius har väl länge åtminstone i Sverige mest betraktats som en mossig sagofarbror. Denna bok ger honom upprättelse och kan förhoppningsvis bidra till att han blir läst på nytt och med nya ögon.

Platsens ande fångad i långdikt

2019-05-30 Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz. En dikt (Förlaget M 2019). Den här långdikten  (370 sidor men vanligen bara några rader på varje sida) är egentligen en del i en större konstnärlig helhet, som utöver den tryckta texten innehåller ljud, foton och film med anknytning till Potsdamer Platz i Berlin, samlade på https://potsdamer platz.fi. Detta s.k. arkiv innehåller flera hundra enheter, och jag har bara ögnat igenom det. Men jag tror det är en viktig nyckel till förståelse av dikten.

Ett centralt avsnitt i boken, betydligt mer texttätt och på vanlig prosa, berättar platsens historia från äldsta tider till i dag men med tonvikt på 1800- och 1900-talets urbana centrum, dess förstörelse och återuppbyggnad. Platsen och dess omgivningar återfinns även annorstädes i dikten men sparsamt. Man får snarare tänka sig den som bakgrund till ett myllrande liv av människor och andra varelser, starka känslor inåt och utåt och frågor om meningen med livet. Fraserna är korta, syntaxen ofta björlingskt upplöst. Verbala motiv återkommer och varieras (”vinden, molnen”, ”tornfalk, aftonfalk”, ”människans möjlighet är …”. Nya ordbildningar är vanliga, ofta av teleskoptyp: ”iblandskapet”, ”vemoderlivet”, ”fraseriutbrott”, ”ofrivilegium”. Slagkraftiga enradingar är vanliga inslag: ”att formulera sig är att göra sig till”, ”om du bara skulle lära dig en enda sak så är det att orka tänka annorlunda oftare”. Texten är uppsatt med två stycken (inte sällan bara en rad) på varje sida, enbart små bokstäver, även på namn Varje stycke avslutas med punkt; inget annat skiljetecken förekommer. Det är oavbrutet intellektuellt stimulerande och, vågar jag faktiskt påstå, underhållande.

Österbottningen Ralf Andtbacka är uppskattad av litteraturkännare i Sverige, belönad med pris av bl.a. Samfundet De Nio och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne, men annars knappast något välkänt namn här. I Svenskfinland är han en viktig aktör på det litterära fältet, inte bara poet utan också kritiker och bokutgivare med det egna förlaget Ellips. Det här verket befäster hans ställning högt upp på parnassen.

Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Hudlösa texter

2017-01-25 Mirjam Tuominen: Besk brygd (1947) och Tema med variationer (1952; båda i nyutgåva 2016). Det lilla förlaget Eskaton i Sverige har, med hjälp av Tuominens dotter Tuva Korsström, tagit sig an en utgivning av Mirjam Tuominens samlade skrifter. Det ska bli tolv volymer, och dessa är de två första. Båda är tunna volymer i litet format, men innehållet är desto tyngre. Mirjam Tuominen hade inga skyddsmekanismer mot sin totala inlevelse i andra varelsers lidande. Det drev henne till och ibland över sinnessjukdomens gräns, men den tillät henne också att skapa tung, viktig litteratur.

”Besk brygd” är kanske hennes mest kända bok, där hon vrider och vänder på förhållandet bödel–offer i verkligheten, speciellt nazismens illgärningar, och i litteraturen (Kafka, Hjalmar Bergman, Edith Södergran). För mig, som har läst mycket både av och om Hjalmar Bergman, är hennes lilla essä om dennes författarskap nog det mest originella jag har sett.

”Tema med variationer” är ett mellanled i Tuominens övergång till lyriken. Det är korta prosatexter, ibland närmande sig en kort novell, ibland bara fragment, på ett helt eget uppbrutet och uppfordrande språk som står nära tidens moderna poesi hos t.ex. Björling, Enckell och Ekelöf. Även här är inlevelsen med dem hon skildrar hennes starkaste verkningsmedel.

Älvans och jordandens dotter tar ordet

2018-12-02 Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderströms 2018, 528 sidor). Den blivande seminarielektorn i teckning Torsten (Totti) Korsström (1909–64) möter i början av 30-talet den blivande författaren Mirjam Tuominen (1913–67). Relationen är komplicerad från början, men paret gifte sig strax före vinterkriget och bosätter sig i Nykarleby, där Totti fått sin lektorstjänst. Han är dock inkallad under större delen av krigsåren, och Mirjam bor ensam med dottern Kyra (f. 1941) och vantrivs i småstaden. Efter kriget föds den andra dottern Tuva 1946, men äktenskapet är bortom räddning. Mirjam flyttar till faderns och döttrarnas sorg till Helsingfors. Den äldre dottern bor en längre tid hos fadern; annars är sommarloven på dennes familjeställe Åkerlid i Korpo den tid de får umgås med honom och ett andningshål. För modern Mirjam är inte lätt att leva med, överkänslig, neurotisk, med förföljelseidéer och kraftiga humörsvängningar. Döttrarnas överlevnadsstrategi är att försöka leva så ”normalt” som möjligt utanför hemmet och i hemmet göra allt för att inte väcka moderns vrede. Mirjams och Tottis kontakt sinsemellan är inte direkt dålig från början, men Mirjam blir småningom alltmer misstänksam mot sin exmake och förbjuder till sist, mot skilsmässoavtalet, döttrarna att träffa honom. Den tonåriga Tuva träffar inte sin far på fyra år. Efter Tuvas studentexamen gör hon och modern en stor Europaresa, och under denna dör den älskade pappan, vilket Tuva får veta först när hon kommit hem. Modern, som hon både är bunden till och beundrar och samtidigt tar avstånd från, dör tre år senare. Då har Tuva redan lämnat hemmet och gift sig.

Så kan man sammanfatta denna dubbelbiografi, som på sitt sätt är en trippelbiografi. Dottern Tuva Korsström har skrivit biografin om föräldrarna, men samtidigt har litteraturvetaren med samma namn skrivit en litterär biografi om författaren Mirjam Tuominen. Därtill är boken en självbiografisk uppväxtskildring. Att av denna självpåtagna dubbla eller tredubbla uppgift sammangjuta en litterär helhet är ett konststycke som bara en riktig författare kan lyckas med, och Tuva Korsström visar att hon är en sådan. Visserligen skiftar perspektivet oundvikligen från den ena till den andra, och det blir lite hopp i tiden, men överblicken går aldrig förlorad. Tottis och Mirjams familjebakgrunder, så viktiga för deras utveckling, tecknas; Mirjams mor och syskon och Tottis föräldrar spelar en viktig roll i hela deras liv. För föräldrarnas relation har Tuva haft en mycket rik brevväxling att ösa ur. Båda döttrarna tycks ha bra kontakt med sin barndom och tydliga minnen, vilket gör berättelsen mycket stark och rik på känslor.

Litteraturvetaren Tuva lyfter fram moderns unika författarskap, mycket uppmärksammat under hennes livstid, sedan sjunket i glömska men nu återuppväckt, inte minst genom Tuvas insatser. Mirjam Tuominens samlade verk är under utgivning i Sverige av förlagen Eskaton och Modernista. Det består av tidigast novellsamlingar, därefter essäer och reflexioner som närmar sig prosalyrik och slutligen flera diktsamlingar. (Jag har läst ett par volymer tidigare och lägger ut min text om dem för att ge ett hum om henne som författare.) Mirjams plats i den litterära samtiden blir väl belyst, inte minst hennes kontakter med andra författare och kritiker, vilka nästan alltid slutade med en brytning. Mest inbördes förståelse tycks ha funnits med den fine svenske lyrikern Carl-Erik af Geijerstam och dennes hustru Regina.

Som alltid med böcker från Finland har denna haft svårt att få uppmärksamhet i Sverige. Dock har några samverkande dagstidningar upptäckt den och satt den högt på sin litterära topplista. Det har de gjort rätt i, för detta är utan tvekan en av årets bästa böcker i sin genre.

Lars Sund är sig lik – fast bättre

2018-09-06 Lars Sund: Där musiken började. ”Doktor Faustus från Jakobstad” kunde vara en alternativ titel på denna roman, som är nummer två i Lars Sunds Jakobstadstrilogi (fast han nämner aldrig staden vid namn; det heter konsekvent ”vår stad”). Min alternativtitel är inte gripen ur luften. Författaren meddelar själv i en slutnot att det finns två citat från Thomas Manns roman insprängda i texten. Båda romanerna handlar om en fiktiv tonsättare, vars fiktiva verk analyseras musikologiskt. Båda har flera bihandlingar som tillåts ta mycket utrymme, båda innehåller personlig tragik. Och båda har en fiktiv berättare som själv är mycket synlig i sin berättelse.

Olikheterna är dock större. Sunds protagonist Alf Holm är ingen Adrian Leverkühn som ingår en pakt med Djävulen, och Jakobstad med omnejd är inte – verkligen inte – Tyskland under nazismen. Hos Lars Sund rör vi oss i ett Finland som sakta men säkert hämtar sig från kriget och den första svåra efterkrigstiden. De tre systrarna från förra romanen är tillbaka (Alf Holm är son till en av dem, Ulla-Maj), även om skådespelerskan Iris här bara har en liten biroll). Porträtten av Ulla-Maj Holm, folkskollärare, så småningom skoldirektör och riksdagsledamot, och Maggi Schalin, som så perfekt spelar sin roll av representativ hustru till den framgångsrike(?) affärsmannen Göran, är utförliga och djupt inkännande och känns för mig som bokens viktigaste tema, trots Alf och hans och tidens musik. Boken har för övrigt flera vackra kvinnoporträtt, särskilt av Maggis tre döttrar, som alla kommer att spela en roll i Alf Holms liv.

Vi är vana vid Lars Sunds berättarteknik, med en berättare som själv är högst närvarande i texten och inte sällan säger sig vara osäker på sanningshalten i det han skriver, och många hopp fram och tillbaka i tiden. Vi känner också igen hans språk, med dess träffande, sinnliga metaforer och liknelser. Men inom denna ram har han lyckats förnya sig. Språket är fräscht som en daggdroppe på ett rosenblad (eller hur Sund nu skulle uttrycka det), och berättelsen har engagemang och värme, humor och tragik. Vad kan vi inte vänta av tredje delen?